Ut och njut

Allt är svårt. Till man kan det …

I morse när vi satt på stranden och sköljde ner frukostmackan med termoskaffe hade vi två stora grupper av surfare framför oss. På stranden stod två instruktörer och gestikulerade och ute i vågorna låg surfarna och guppade. Ibland kämpade de utåt, mot vågorna, med sina brädor och ibland paddlade de frenetiskt och följde med en våg. På de timmar vi satt där och tittade lyckades en av dem resa sig upp och surfa. En gång. Och jag tänkte på att allt är svårt. Till man kan det …

allt är svårt, surfbrädor, strand, sagres — på väg ner till stranden står den här installationen (eller vad det är?)

Allt är svårt i början

Jag kanske överdriver, det finns säkert saker som går lätt som en plätt redan vid första försöket, men mycket är svårt. Till man kan det.

Vi har nog inte suttit så länge eller så nära nybörjarsurfare här förut. Jag har lite kaxigt sagt att när mitt knä är helt, då ska jag lära mig att surfa. Hur svårt kan det vara liksom?! Men idag när jag såg de här kämparna som försökte om och om och om igen insåg jag att det här med surfing är kanske inte något man (jag) lär sig (mig) i första taget.

allt är svårt, surflektion, surfa, sagres — här satt vi och glodde på surfarna

Surfing har aldrig sett svårare ut än det gjorde när jag tittade på de här nybörjarna. Och är det inte så det är med så mycket annat? Det ser jätteenkelt ut när någon som kan utövar det den kan. Som när en snickare sågar till en bräda, ett fotbollsproffs trixar med bollen, en bagare ältar degen. Ja ni fattar. När proffsen gör något ser det enkelt ut för att de kan det. För att det är enkelt för dem eftersom de har tränat och tränat och tränat på det.

Övning ger färdighet

Övning ger färdighet var det någon som sa. Hear hear på den och vet ni: min beundran för duktiga surfare och andra proffs växer när jag får se en nybörjare göra samma sak. Eller testar själv. För det där med att surfa ser så härligt ut. Kanske en dag när mitt knä är helt igen …

Men det är rätt gôtt att sitta nybadad med kaffe i handen och bara titta på också.

När vi gick hem gick förbi nästa strand och tittade ner från klippan vi stod på. Och där var de. De som får surfing att se enkelt ut.

allt är svårt till man kan det, surfare, sagres, tonel beach, utsikt, himmel, hav — nope, det är inte hajar …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA alla som försöker.
Kram Malin Lundskog

Mer om våra veckor i Sagres, vid världens ände, hittar ni här.

En typiskt perfekt strand

Idag hittade vi en typiskt perfekt strand. Eller kanske jag ska säga en perfekt strand till? De är ju några stycken här i på det sydvästra hörnet av kontinenten. Men dagens perfekta strand var den största av alla perfekta stränder vi har varit på. Och en stund var vi de enda som var där (apropå mitt gnäll häromdagen om att turista i trängsel, som jag skrev om här), på Praia da Bordeira. En typiskt perfekt strand. Så härligt efter några timmar hemma framför datorn med att skriva nyhetsbrev och svara på mejl.

Praia da Bordeira

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, kullar, sand — Sanddyner och på kullarna där uppe gick vi för att komma till utsiktsplatsen

en typiskt perfekt strand, praia da bordeira, Malin Lundskog — Ingen är kanske gladare än jag på en folktom bautastrand?

Och utsikt så klart!

Vi gick upp på utsiktpunkten pontal da carrapateira och kollade läget också. Det är ju det där med mig och utsikt. Finns där en höjd att stå och glo ut på havet från, då är det dit jag vill. Ångrar inte att vi tog oss till den här platsen. Ni fattar va?

pontal da carrapateira, utsikt, hav, — vilka färger!

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, gula blommor

Även vägen upp mot utsiktplatsen var härlig. Kolla här:

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, sand — sandkullar och mysiga stigar

pontal da carrapateira, kullar, praia da Bordeira, trift i sanden — Och trift (väl???) Som hemma, fast de här var mycket större.

Saharasanden

Ser ni på bilderna att himlen är grådassig? Solen har gjort sitt bästa för att tränga igenom hela dagen, men tydligen har det blåst Saharasand över de här delarna av Europa. Jag har för mig att det blåste sand hela vägen upp till oss i Sverige för något eller några år sedan också. Eller har jag hittat på det? Hur som helst, så berättade Caroline, som bor i Lagos och som jag hälsade på i förra veckan (läs om det här), om det i morse. Och det här händer någon eller några gånger per år.

Tänk vad man missar när man är bortrest? Det hade förmodligen kunnat utbryta krig här utan att vi förstod det förrän vi kom ut på gatan. Alltså, vi håller inte koll på de lokala eller portugisiska nyheterna, utan hänger med på våra vanliga svenska nyhetssändningar. Hur gör ni när ni är utomlands?

Förresten, så var det Caroline som tipsade om utflyktsmålet idag. Bra gjort av henne!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA härliga tips och goda utsikter. Och er!
kram Malin Lundskog

Villni läsa mer om vår långa workation här i Sagres, hittar ni allt jag skriver om det i länkar längst ner i det här inlägget: Vi åker till världens ände.

ps. efter den perfekta stranden och den wow:iga utsikten åkte vi hem till huset vi bor i här. En av oss kollade hockey, en redigerade en stund. Som hemma. Fast här …

Mitt i allt det vackra gick jag runt med ett ”men”

Som en version av turistens klagan gick jag runt mitt i allt det vackra med mitt ”men”. Ibland (eventuellt ofta, men ibland räcker för nu) förstår jag mig inte på mig själv. Ett men, samtidigt som jag var så innerligt tacksam över att få vara mitt i allt det vackra?

Idag gjorde vi utflykt en bit härifrån där det verkligen var magiskt vackert. Och ändå la jag till det där lilla irriterande ordet ”men” just efter att jag drog efter andan och sa wow. Varför? För att jag insåg att jag inte njuter lika mycket av utsikten och naturen om ”alla andra” är där och ska njuta samtidigt som mig.

Jag vet inte om det säger något om mig? Det är ju inte så att jag missunnar ”alla andra” att njuta av vacker natur eller magisk utsikt. Men. (Just det. Men.) Det är som att förundranseffekten försvinner ju fler jag delar den med. Borde det inte vara tvärtom? Särskilt för en sån som mig, som älskar gemenskapen med andra på en Springsteenkonsert eller ett Göteborgsvarv till exempel (det kan ni läsa mer om här bland annat).

Varför går jag här på Algarvekusten som en bortskämd unge och tycker att visst är det här vackert. Men …

Vacker vandring till Benagilgrottorna

Vacker är bara förnamnet på vandringen. Herregud så vackert det var. Efter ganska tidigt och intensivt morgonjobb för både mig och Claes tog vi bilen en timme österut från Sagres. Vi var sugna på utflykt från utflykten och hade läst om Benagilgrottorna. Och det vi hade läst var sant. Utsikten längs den korta vandringsleden var magisk. Kolla bara:

mitt i allt det vackra, benagilgrottorna, algarve, hike, utsikt — Här har vi bara börjat gå.
Många av människorna där nere väntar på båtar som ska ta dem till grottorna.

sen fanns det folktomma stränder som man måste ta båt till pga aaasbranta klippor rakt ner runt hela stranden

benagilgrottorna, grotta, hike, algarve, utsikt — efter en ganska kort stund kom vi fram till grottan

hike, benagilgrottorna, hike, moln, stigar — På ett ställe snirklade sig stigen vi gick på bort från havet, men herregud. Det är ju vackert det här också.

mitt i allt det vackra, klippformationer, benagilgrottorna, hike, algarve — Även i verkligheten tyckte jag det här såg ut som en trickfilmad Bond-filmskuliss.

mitt i allt det vackra, algarve, benagilgrottorna, hike — Och de här klipporna då? Rynkiga. Ser ni?

mitt i allt det vackra, klippa, algarve, benagilgrottorna — Sa jag vackert?

Insikter om utsikter

Jag har ju sagt det förut och det stämmer fortfarande. Jag är en sucker för utsikter. Att kunna se långt. Blicka över mil efter mil av hav, fjällsvidder eller stränder. Eller gröna fält. Och klippor. Men insikten som kom till mig om utsikterna är att jag njuter mer om jag inte behöver trängas med andra. För när ”alla” är där, blir det som att utsikten är massproducerad utan ett tanke på kvalitet, miljö eller arbetsförhållanden. Då känns den vackra utsikten och grottan som något som ska bockas av på en been there, done that-lista.

Även om just benagilgrottan bildades för 20 miljoner år sedan. Tjugo? Det är ju ogreppbart! (läste om grottornas ålder här, där det också mycket riktigt står om hur populära de är att besöka.)

Och visst är det fascinerande med grottor som bildades för 20 miljoner år sedan. Men … när jag ser grottan tillsammans med väldigt många andra så hittar jag inte den där känslan av storhet. Känslan som jag hittar så lätt annars. Men, det kanske inte är meningen heller? Även om wow:et är en stor del av meningen för mig.

Mitt ”men” blev ett ”och”

Alltså. Tro nu inte att jag inte unnar andra utsikt och vacker natur. Inte alls, jag önskar verkligen att alla andra (jo på riktigt) får njuta av något så här vackert. För det var så in i hoppsan vackert. Men det är det på många andra ställen också. Även om där inte finns en tjugo miljoner år gammal grotta som står med på alla turisttipslistor. Tur att jag inte är här när högsäsongen är igång, va?

Och det var när mitt ”men” började skava ordentligt som jag insåg att det inte handlar om ett men, utan ett och. Ett och för hur lyckligt lottad jag är. Jamen, tänk. Jag kan njuta av turistattraktioner som gamla grottor och jag är så tacksam över att jag också uppskattar sådan natur och sådana utsikter som kanske inte ser så mycket ut för resten av världen att det tipsas om i turistguider. Som jag kan uppleva, njuta och förundras av. Utan att knô. Wow, eller hur?!

springerspaniel, hike, algarve, malin lundskog, — lille Jackson o jag i grönskan som ju också är sanslöst vacker.

mitt i allt det vackra, benagil, algarve, utsikt, klippformation — Jo, detta är på riktigt. Vilka klippformationer, alltså.

utsikt, moln, algarve, benagil, klippor — och dert vackra bara fortsatte och fortsatte

utsikt hike, himmel, segelbåt, algarve, benagilgrottorna

Mitt i allt det vackra står jag. Med mitt ”men”

Benagilgrottorna är ett hett tips för er som njuter av ”men”

Och är ni inte som jag som vill ha wow och en skvätt av förundranseffekten så fort jag kommer ut i naturen, så ska ni absolut göra en utflykt till Benagilgrottorna när ni är här i Algarve-krokarna. Det är ungefär hur vackert som helst. Jag lovar. Ta mitt gnäll med en nypa salt. Mitt men blev ju ändå till ett och till slut. OCh slutet gott …

Vi ses snart igen och tills dess: heja utsikterna, med eller utan ”alla andra”
kram Malin Lundskog

ps. undrar du var alla människor jag tydligen inte vill dela naturupplevelserna med är, eftersom de inte syns på bilderna? Gissa om vi gick undan och vinklade kameran för att få med så lite andra människor på bild som möjligt. Vem vet om de vill vara med på bild på min blogg, menar jag …

pps. Gissa vilka som satt redo i bilen så fort vi öppnade bagageluckan för att vädra i morse? Där satt de och väntade, förmodligen rädda att bli lämnade ensamma när de förstod att något var på gång.

mitt i allt det vackra, springer spaniels, sagres,

Vill ni läsa mer om äventyret här i Portugal, så hittar ni inläggen här: Vi åker till världens ände

Utnyttja tiden?

I flera dagar gick vi runt här och beundrade utsikten, kollade in surfarna, gjorde några längre hajkar och … inte så mycket mer. Än att jobba alltså. Vi har ju precis kommit, sa vi till varandra. Men helt plötsligt är vi mitt i vår vistelse. På pricken mitt i. Och jag börjar snarare känna lite stress över att vi snart ska åka hem. Borde vi inte utnyttja tiden bättre?

springer spaniels, utnyttja tiden, sagres, äventyr, strand — eller detta?

claes lundskog, sagres, utnyttja tiden — eller att umgås med den här mannen?

Som om det inte är precis det vi gör? Vi ser oss om omkring, även om vi inte ger oss ut på de stora äventyren. Jag är uppslukad av att vi faktiskt är här. Att vi har möjligheten (och tar den) att dra iväg några veckor hemifrån. Vi njuter av natur och långa promenader/hajker (vad är skillnaden egentligen?) tillsammans. Vi umgås med varandra mer än vi har gjort sedan vi var nykära tror jag. Vilken livslyx!

Varför har jag hittat på att det där med att utnyttja tiden är detsamma som att göra något. När det kan vara precis tvärtom. Och allt där emellan …

Skärp mig, säger jag till mig. Att utnyttja tiden (varför vi nu måste det, förresten?) är att vara tillfreds i den. Inte att görasåmycketvikanpåsåkorttidsommöjligt. Eller?

Idag har jag inte gjort mycket alls (fortfarande gôrtrött efter magdebaclet). Men jag har varit. Med min man. Med våra hundar. I livet. Ja, jag skulle vilja säga att det i allra högsta grad är att utnyttja tiden. Vad säger ni?

Malin Lundskog, bada, sagres — bada är också en viktig del i livslyxen, eller hur?

Ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA tiden, utnyttja den inte genom att fylla den med skit.
Kram Malin Lundskog

Mer om vår långworkation här i Sagres, hittar ni här: Vi åker till världens ände

Vi kollar in fyren på udden

Nåt sånt sa jag när vi satt och pratade igår kväll om vad vi skulle hitta på idag. Vi kollar in fyren på udden. Så det gjorde vi. Fem timmar senare var vi tillbaka hemma igen. Alla fyra gott trötta i kroppen och fyllda av utsiktsnjut. Det där sista kanske bara gäller Claes och mig, men jag är säker på att hundarna har njutit massor de också, även om de kanske struntar i utsikten.

Många uddar blir det

Ja, det var inte direkt på nästa udde den där fyren, som heter St vincent ligger. Det är ganska många uddar dit, men så vackert så att klockorna stannar. Ja, även själva fyren som ligger allra, allra längst ut på den allra, allra sydvästraste udden i Portugal. Och Europa.

claes lundskog, springer spaniels, vandring, sagres, cape st vincent — mina killar! OCh visst tror man att det är såhär det ser ut på månen?

vi kollar in fyren, sagres, st vincent — sa jag utsiktsnjut?

vi kollar in fyren, sagres, st vincent, vandring, utsikt — kan inte sluta titta ut här

Vi kollar in fyren, vandring, cape st vincent — längst ut på udden där borta är fyren i ska kolla in …

cape st vincent, vandring, sagres, vi kollar in fyren — vi närmar oss …

cape st vincent, vi kollar in fyren, vandring, sagres — sakta men säkert …

vi kollar in fyren på udden, st vincent — vi kollade in fyren vi udden, men fick inte komma närmare än så här …

utsikt mellans sagres o st vincent — men kolla hålet i klippan!

vandring, cape st vincent, sagres — azalea?

springer spaniel, vandring, sagres, st vincent — det finns ALLTID nåt som luktar gott …

ledmarkering, vi kollar in fyren, sagres, st vincent — leden vi följde, även om man just där vi gick inte behövde någon ledmarkering

vandring, sagres, cape st vincent — Claes vid kanten mot Atlanten

Malin Lundskog, vandring, sagres st vincent, vi kollar in fyren på udden — jo, jag var också med.

Behöver kanske inte säga så mycket mer än såhär? Och egentligen bryr jag mig inte ett dugg om att vi inte kom på fyrområdet. Utsikten och att gå tillsammans med Claes och hundarna är det som är grejen med hela grejen för mig. Älskar dessutom att knappt möta någon annan. Som idag, när vi var så gott som ensamma hela vägen.

Vi ses snart igen, tills dess: Heja utonjutet!
Kram Malin Lundskog

PS. I morse tog det ungefär en halvtimme, så hade jag löst det där med mitt manus som jag kämpade så med igår. Morgonhjärnan alltså, wow för den!

Mer från äventyret i Sagres här: Vi åker till världens ände

Våren tog oss med storm. Och orkan!

Våren är här säger SMHI. Från och med igår tror jag att vi hade den första officiella vårdagen här på västkusten enligt SMHI:s sätt att se på saken. Och våren tog oss med storm kan man säga. Ja, till och med orkan eftersom det blåste över 33 sekundmeter här idag. Jag hörde något om både 36 och 39 sekundmeter på Vinga, som ligger nära oss.

Jädrar vad det brallade på. De som var med pratar om 69 (jag var visserligen med, men alldeles nyfödd så har inget minne av det), Gudrun var en lätt bris i jämförelse och boende på några av öarna häromkring kunde inte komma varken bort eller hem eftersom färjorna inte kunde lägga till.

våren tog oss med storm, vind, vågor, hav, västkusten — lite i lä för värsta vinden, kunde jag fota i alla fall

våren tog oss med storm, vågor, västkusten, vind, knippla

Jag gick ut i bergen när det hade börjat mojna mitt på dagen och kunde ändå inte gå upprätt. Men i vanlig ordning är det dels härligt att komma ut och dels alldeles sanslöst vackert här ute. Hundarna sprang runt i bergen med fladdrande öron och jag kasade med i sann tantparkour-anda (ni fattar? Krabbgång ibland, på alla fyra ibland och sittandes på rumpan ibland).

bänk på slingan på Knippla, hav, himmel, vind — godisutdelarbänken hade blåst omkull

springer spaniels på Knippla, bänk, utsikt — godisutdelarbänken hade blåst omkull

I stormens spår

På vägen runt ön mötte jag de som sopade upp glassplitter från sådana där tak som sitter som regnskydd över dörrar, jag såg takpannor som hade blåst av taken, paraboler på marken och presenningar på vift. En båt på land hade blåst av sina stöttor och några staket var sönderblåsta. Flaggstänger låg ner. Och ett glasräcke från en balkong hade blåst av ett hus och rammat ett fönster på nästa hus. En annan balkon hade blåst bort och en balkong var fylld av takpannor.

Tänk när vi flyttade ut till ön och undrade varför alla soptunnor stod fastsurrade …

Malin Lundskog, Knippla, storm, våren tog oss med storm — man gör vad kan för att fixa frisyren …

Men i bastun var allt (nästan) som vanligt

Det enda som var som det brukar idag var dambastun (som jag har skrivit om här förut). Där samlades vi och delade stormande upplevelser från dagen. Sen delade vi på en burk peeling samtidigt som vi såg solen gå ner utanför bastufönstet och till sist delade vi boktips och tankar om livet. Sådär som man gör i bastun.

När jag tänker efter var faktiskt inte bastu-kvällen heller riktigt som den brukar. Vi badade nämligen inte. Vattnet var jättehögt och vågorna spolade in med så stor kraft att det inte kändes ett dugg säkert att gå ner till badtrappan.

Det är ändå något befriande med naturen. Det är bara att luta sig tillbaka och följa med på dess nycker, eller hur? Men våren är här och snacka om att den tog oss med storm. Och orkan!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA vädret. Och oss.
Kram Malin Lundskog