författarskap

Högen med olästa böcker ger inte dåligt samvete. Längre.

Någon mer än jag som älskar böcker? Att köpa böcker? Särskilt när man träffar författare och får böcker signerade. (Gissa om jag hoppas att ni svarar jag på de frågorna?! Är ju författare som gärna signerar och säljer böcker. Jättegärna.) Och gissa om mitt dåliga samvete har vuxit i takt med högen med olästa böcker? Har, som i då-tid. Nu är nu och jag har hittat det perfekta (okej, det vet jag inte om det är, men det funkar) sättet att göra mig av med dåliga samvetet. Inte böckerna.

högen med olästa böcker, den jävla yogaretreaten, tbr, — en tbr-hög, som den såg ut för några veckor sedan. Just nu läser jag Den jävla Yogaretreaten (kommer ni ihåg releasen?) och har läst De galna kvinnornas bal, som jag tipsade om i ett avsnitt av Skriverier med Malin och Cilla.

Så här gjorde jag mig av med mitt dåliga samvete över högen med olästa böcker

Nej, jag har inte slutat köpa böcker helt och hållet. Ja, jag vet att det låter crazy, när det kommer från någon som inte är ett stort fan av konsumtion. Nu inser jag att jag gör samma sak med garn. Samlar på mig. Köper mönster. Men hallå. Hur många stickprojekt kan en kvinna ha igång samtidigt utan att blir snurrigare än vanligt? Exakt. Som med böcker. Ett. Möjligtvis två. Resten av alla halvpåbörjade eller nästan avslutade stickningar som ligger där i stickkorgen ger bara dåligt samvete. Som böckerna. Som inte ligger i stickkorgen utan i sin tbr-hög (to be read, som det benämns i sociala medier).

Det jag har gjort är till att börja med att fatta att bara kan läsa en enda bok åt gången. Det spelar ingen roll om högen med olästa böcker består av tre eller åttioen böcker. Jag kan bara välja en. En bok kan bara vara min nästa bok.

Visst, det finns de som läser flera böcker samtidigt. Det gör inte jag. Steg nummer ett alltså: jag kan faktiskt bara välja en bok från högen.

Jag flyttar om i bokhyllan

Nästa steg jag har tagit i min bokhögsprocess är att lägga böckerna som jag förmodligen inte kommer att välja ut nästa gång i en hög för sig. I bokhyllan. Inte framme, där de kan blänga på mig och försöka ge mig dåligt samvete. No no no. De får en egen plats. Där jag inte glömmer dem, men där de inte heller pockar på min uppmärksamhet för stunden. Jag sparar bara de få böckerna som det är troligt att jag faktiskt väljer att läsa nästa gång i högen med olästa böcker.

högen med olästa böcker, Mariannes mirakel, tbr, Malin Lundskog, författare — Jo, jag har läst Mariannes mirakel, he he. En del av den här hyllan är annars min tbr-hög

Samtidigt (eller mest hela tiden) lägger jag upp böcker jag vill läsa i en vill läsa-lista. Jag har precis börjat använda Goodreads till det här, men det funkar med papper och penna eller kalender eller white board. Eller var ni nu gillar att skriva sånt ni vill komma ihåg. Och den listan växer. För varje gång jag läser en bok ger den boken mig inspiration till fler böcker. Kanske av samma författare, eller i samma genre eller om samma ämne. Alltså, jag tror inte att jag överdriver om jag säger att varje bok jag läser gör mig sugen på minst tre andra böcker. Minst.

Men. Jag vet ju att jag kan bara välja en enda bok att läsa.

Nästa gång jag väljer bok

Nästa gång det är dags att välja bok kollar jag igenom min vill läsa-lista och min lilla tbr-hög och väljer därifrån. Med lust och känsla. Inte med tvång, borde eller dåligt samvete. Så mycket enklare. Och så skönt.

Men träffar jag en författare eller går på release, tro sjutton att jag köper en bok. Hur gör ni?

Ses snart igen, tills dess: HEJA böcker. Bokhögar. och gott samvete.
Kram Malin Lundskog

PS. Apropå att jag gärna signerar och säljer böcker – det är bara att skicka ett mail!

En ny författare har sett dagens ljus

Igår ledde jag författarsamtal på Göteborgs Litteraturhus igen. Ett sånt lyxigt uppdrag det är, att få vara med när nya liv kommer till världen. I det här fallet liv för karaktärerna i den psykologiska spänningsromanen Utan gränser. Och en ny författare har sett dagens ljus under Göteborgshimlen. Maria Nordin. Kom ihåg var ni hörde det först, he he.

en ny författare, Maria Nordin, bokrelease, Utan gränser, författarsamtal, Malin Lundskog — Kan hända att jag är lika glad som författaren …

Författarsamtal ger det där lilla (?) extra

En bokrelease med ett författarsamtal ger kalaset en touch av … extra allt? Det ger så mycket mer än att man kommer, köper sin bok, tar ett glas bubbel, säger grattis och går hem. Jag tycker verkligen att både författaren och de nära och kära (ja, det är väl oftast de som dyker upp, i alla fall på debutanters bokreleaser?) som kommer till bokreleasen får ut mer av eventet. Det är enklare för författaren att ha någon annan som styr upp. Herregud, det är mycket som det är att boken faktiskt finns.

Jag tror också att vi som författare känner ett större wow av att få frågor om vårt arbete. Det är någon som ser allt jobb vi gör i det tysta. Det är stort att få reflektera över skrivprocessen och vad man har åstadkommit tillsammans med andra. Ja, sen är det oftast roligare för gästerna att lyssna på ett samtal än en monolog. När det kommer till debutanter tror jag också att det är spännande för gästerna att någon ställer frågor de inte ens visste att de ville ha svar på. Är ni med?

författarsamtal, Maria Nordin, en ny författare, debutant, — Maria svarar på frågor från gästerna.

Utan gränser

Och boken då? Utan gränser är spännande från start, där det liksom kryper i en. Man förstår att det är något som inte är som det ska, utan att riktigt veta vad. Maria har skapat karaktärer som jag ser tydligt framför mig och genom små detaljer förstår man vilka miljöer de rör sig. Tips: läs den! En bladvändare, som man brukar säga.

Om att läsa debutanter

Ännu mer tips: läs debutanter. Inte bara de det skrivs stort och mycket om, utan andra. Också. Det är ju förresten inte ens säkert att de som blir mest omskrivna är bäst, eller hur? Om debutanter inte blir lästa är det risk att de ger upp och inte ger sig själva möjligheten att utvecklas i sitt författarskap. Och i slutändan kanske vi går miste om storslagna verk och andra härliga böcker.

Och vi? Vi ses snart igen, här på bloggen eller någon annanstans. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Malin Lundskog, Göteborg, författare — Jo, man blir glad när vi blir fler författare på västkusten

PS. Det här skriver jag inte bara för att jag mer än gärna tar fler uppdrag som moderator och författarsamtalsledare (ingen aning om vad titeln skulle kunna vara), he he. Jag hade själv min företagarkollega Dorotea Pettersson som samtalsledare när jag hade release för Mariannes mirakel och var så himla tacksam över att hon stöttade. Det är ju nervöst som sjutton att släppa bok. Och kul såklart. Jättekul!

För ett tag sedan ledde jag författarsamtal när min vän Britta Sjöström släppte sin debutroman och förra året modererade jag samtal på Linda Gustafssons release av Sol till Juni. Ja tack till fler förtroenden av det slaget.

Pps. Bokklubben. Mariannes mirakulösa bokklubb. Passa på att gå med nu, genom att signa upp er nedan. Under fyra måndagskvällar ses vi och pratar om romanen, karaktärerna, hälsohetsen, vikten av att visa upp en fasad och vad som händer om vi inte pratar med varandra. Bland annat …

Att skriva böcker är som att bo i hus

Att skriva böcker är precis som att bo i hus. Eller inte precis, det finns många skillnader förstås. När jag skriver böcker behöver jag inte rent fysiskt grabba tag i dammsugaren för att få bort skiten i hörnen till exempel. Det räcker att klicka på delete. Men böcker är ändå som hus. Man blir aldrig klar …

att skriva böcker, manus, redigering, — en bunt redigerat manus

När ska man vara nöjd?

När takpannorna är bytta är det dags för dränering och när den är gjord är badrummen gamla och behöver fixas. Eller så är det någon bräda här och en staketstump där. Alltid är det något, ni vet. Var kommer författarskapet och bokskrivandet in i det här? Jo, kommer ni ihåg igår, när jag berättade om att jag var klar med redigeringen? Ha ha ha, trodde jag ja. När jag skrev ut alla sidor och läste igenom dem upptäckte jag saker som att Caroline (henne känner ni från Mariannes mirakel) kommer ut från duschen och tar på sig rena kläder i en mening. Och gissa vad som händer i nästa mening? Jo, då står hon där, utan kläder men fortfarande nyduschad och skyler sig med handduken.

Hur svårt kan det vara? Snacka om att jag gjorde det som mina karaktärer gjorde en aningens aning för mycket innan redigeringen: himlade med ögonen.

Några kapitel senare undrade min man, som läste trots att en feelgoodroman är så långt ifrån hans vanliga läsning, varför de först behöver ägg till en äggröra och i nästa sekund tar varandra i hände för att gå iväg och köpa yoghurt. Ja, det undrar jag också.

Än är jag alltså inte nöjd och redo att skicka tillbaka manuset till redaktören. Frågan är, när sjutton ska man vara nöjd? Eller, det kanske inte är en fråga förresten. Man är väl inte nöjd förrän man har gjort sitt bästa? Vad mer kan man göra liksom?

Vi gör vårt bästa

Jag är säker på att vi gör vårt bästa allihop och jag har också upptäckt, eller kanske snarare insett, att mitt bästa inte handlar om perfektion på en objektiv nivå (finns det en sån?) eller i jämförelse med andra. Mitt bästa handlar om den där goa känslan när jag egentligen inte har någon aning om hur många fler redigerings- och korrfel som återstår, men jag vet att jag inte hittar något mer att utveckla och förbättra just nu. Är ni med?

Och när det gäller huset, så handlar inte mitt bästa om att dammsuga upp alla de där dammråttorna eller att fixa ytskikten till perfektion. Det handlar om att göra tillräckligt så att huset inte brakar ihop och att njuta av allt jag har. Den goa känslan. Jag har gjort mitt bästa på min nivå. Makes sense? Det gör det för mig, och det räcker långt. Någon gång behöver man känna sig klar, även om man inte är det …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA dig, dammråttor som får vara och den goa känslan. Och oktober?
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni det jag skrev om firandet igår.

Skriverier med Malin och Cilla 59

Kan alla skriva en bok? Ja det är den stora frågan som författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson ställer sig i veckans avsnitt av Skriverier av Malin och Cilla. Men de pratar också mycket om att man får göra som man vill när man skriver böcker och något recept behövs inte följas – om man inte vill förstås. Och så blir det som vanligt massor av skratt! Lyssna och gläds!

Redigeringen och att låta andra göra jobbet

Ja, det var ju det här med redigering. Som jag håller på med redigeringen av min kommande roman alltså. I en kort sekund då i somras när jag signade mitt förlagsavtal trodde jag att det mesta var gjort. Men så kom redaktörens fundering: Vad tror du skulle hända om du tog bort den här karaktären?

redigeringen, Malin Lundskog, författare — Va, ska jag styrka en av mina karaktärer? Som jag har jobbat så hårt med …

Min spontana reaktion var aldrig i livet. Nästan min vana trogen på grund av tycker så himla illa om att göra som jag blir tillsagd (ingen bra egenskap för en författare, I tell you). Hon ska vara med. Hon är viktig. Bidrar med massor. Dels med sina tankar tankar och dels genom att hon sätter käppar i hjulet för en annan viktig karaktär. Men, sen är jag ju inte helt igenom obstinat , utan vill också min boks bästa. Så jag gick igång på att hon skulle bort.

Malin Lundskog författare, funderar, redigeringen — hur ska jag få ihop det här?

Låta andra göra jobbet

Och jo, jag tror att det här blir så otroligt mycket bättre. Ja, jag skriver tror. För ibland fastnar jag i de där tankarna att jag kanske stryker för mycket av det som är romanens kärna. Men nu är hon borta nästan överallt. Jag har några viktiga händelser som någon annan måste se till att de händer istället. Det här med redigeringen handlar faktiskt mycket om att låta andra göra jobbet. Särskilt om man skriver in så många karaktärer som jag från början. En nackdel med att älska människor och tycka att alla har något att bidra med?

Snart klar och ser med skräckblandad förtjusning fram emot att läsa igenom det redigerade manuset innan det går tillbaka till redaktören.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA människor. Ni gör skillnad! Och er skulle jag stryka ur manus …
Kram Malin Lundskog

Det svåraste med att skriva en roman

För mig är inte det svåraste med att skriva en roman att få ihop tillräckligt många ord. Oh no. Jag har upptäckt att ordbajsande är en av mina största talanger (har ingen aning om vilka de andra är, men i alla fall). Nej, det svåraste med författandet är att få ihop en berättelse med tillräckligt få ord.

Det här gör att min redigering blir ganska omfattande. Det hade den kanske blivit ändå, av andra skäl än mängden ord. Som att jag går igång på varenda tanke jag får när jag skriver råmanus och låter mina karaktärer dra iväg åt både höger och vänster. Och jag? Jag skriver glatt om allt de gör. Är. Tänker. Och känner. Då blir det lätt väldigt många ord. Och så många olika händelser att jag har material för minst tre romaner i varje råmanus jag färdigställer.

Alla gillar olika

Det kanske är nackdelen med att jag tycker så mycket om att skriva. Jag bara skriver och skriver och skriver och njuter av fingrarna klickande mot tangenterna. Utan att tänka. Samtidigt tror jag att det galna spontanskrivandet är mitt sätt att vara författare på. Och ju mer jag läser om hantverket romanskrivande, desto mer inser jag att det spelar ingen roll hur många tipslistor i världen man läser om gör så här för att skriva en roman eller så här lyckas du med att skriva en bok.

Det finns ingen författare som gör som någon annan. Eller, det är klart att i stora dra så finns det de som jobbar efter synopsis, mer eller mindre detaljerat. Det finns de som skriver från A till B utan någon större plan och det finns de som skriver en scen här och en scen där … Ja, ni ser. Författarlivet är som vilket liv som helst. Det blir bäst när vi gör på det sätt vi själva behöver och tycker om. Eller?

det svåraste med att skriva en roman, Malin Lundskog, författare, leende — Nöjd? You bet! Manuset är 15 000 ord fattigare ju.

Jag har i detta nu redigerat bort femton tusen någonting ord från romanen som kommer ut våren 2024. Vissa ord och meningar är svårare att skiljas från än andra, men tack vare redaktörens kommentarer känner jag mig trygg i det jag gör. Och längtar ännu mer efter boksläppet av uppföljaren till Mariannes mirakel!

Det svåraste med att skriva en roman är att skriva tillräckligt få ord …

Jag skrev det svåraste med att skriva en roman i rubriken. Det är bara jag som tycker så. Andra författare tycker tvärtom. Och någon har störst svårigheter med slutet, någon med början. Gestaltning kanske är ytterligare en annans författares största mardröm, medan någon svettas mest över miljöbeskrivningar. Alla gillar olika ni vet och det är ju precis som det ska vara.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA OLIKA. Och lika.
Kram Malin Lundskog

PS. Ni har väl inte missat att Mariannes mirakulösa bokklubb drar igång den sjätte november? Passa på att signa upp er för en plats i VIP-kön. Superbra priser (särskilt innan det magiska datumet 25/9-23) och annat vip:igt. Läs mer här. Och anmäl för sjutton, vi kommer att ha så himla kul!