författarskap

Kära läsare och lyssnare av romanen Mariannes mirakel

Kära läsare, ni är guld värda. Hur mycket jag än tycker om att skriva så är det ju när ni har skapat er egen berättelse av min roman Mariannes mirakel som jag förstår att den är mer än mina ord. Den är era ord. Era tankar och era känslor. Och jag älskar när jag får ta del av hur ni tar till er berättelsen. Att ni fokuserar på så olika saker. Vissa av er berättar om hur ni gråter över relationen mellan mamma Marianne och hennes döttrar. Några av er skriver till mig om att känna skam och ni är många som har berättar att ni skrattar högt samtidigt som ni några är så frustrerade att de läser en stor del av boken utan att andas.

Egentligen betyder alltså mina tankar kring vad jag vill med romanen inte någonting. Men jag vill ändå dela med mig av brevet jag skrev till er som fortfarande är potentiella läsare/lyssnare av Mariannes mirakel.

Brevet till mina läsare och lyssnare

Kära läsare/lyssnare

Orden du har framför dig kommer från mitt innersta. Och mitt yttersta. Från en människa. En sån som brys sig om. En medmänniska. En som inte bara hoppas utan vet att du kommer att glädjas och inspireras av berättelsen.

Min berättelse kommer att öka din förståelse för dig själv. Om du vill det. Och för dem du har omkring dig. Om du vill det. Där kommer mitt innersta in, för jag har grävt bland mina innersta tankar och känslor och försökt klä dem i ord. På resan har jag upptäckt att mitt innersta är precis som ditt. Och som mina karaktärers. De är allmänmänskliga och därför skapar min berättelse igenkänning och förståelse för varför vi gör som vi gör. Vi är människor.

Från min yttersta kommer jobbet. Jag har gjort mitt yttersta för stunden. Nivån på mitt yttersta är föränderlig och jag låter mina karaktärer göra sitt yttersta. Göra det de tror är rätt, utifrån sina inre drivkrafter. Det kanske inte alltid lyckas på det sätt de (vi) först tänker. Men i slutändan utvecklas de. Så som vi gör!

Ja, du kan läsa min berättelse så. Du kan också läsa den som ren underhållning. Om du vill det. Oavsett kommer du att få en stunds avkoppling och ökad människokännedom och det är inte dåligt om du frågar mig.

kära läsare, författare, Mariannes mirakel, Malin Lundskog

Men som sagt, egentligen är det oväsentligt vad jag vill åstadkomma med min berättelse. Det är ni som läser och lyssnar på min roman Mariannes mirakel som är huvudpersonerna. Fortsätt gärna berätta vad ni tycker och tänker om boken.

Ni som vill läsa ett signerat ex av boken kan beställa den via mig, annars finns den i bokhandeln och som ljudbok i våra vanliga ljudbokstjänster.

Mer om Mariannes mirakel här och mer om mitt skrivande hittar ni bland annat i podden Skriverier med Malin och Cilla.

Tills vi ses igen: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vad vore livet utan bokstaven L

Vad vore livet utan bokstaven L? Ja, om vi ska börja med livet så hade det ju varit ivet och inte betytt särskilt mycket för mig. Tänk er själva kärlek, Claes, Albin, springer spaniel, fjällen, kallbad och löpning. Och Malin Lundskog utan bokstaven L. Kärek, Caes, Abin, springer spanie och så vidare. Ni fattar ju. Ivet hade varit het meningsöst.

Kanske inte, men nu har det alltså hänt, eller är i alla fall på väg att hända. Bokstaven L på mitt tangentbord håller på att balla ur och vill inte vara med. Jag får trycka ungefär femtioelva ånger på l-tangenten för att det ska bli ett l. Det här kan vara enda gången någonsin som jag är glad över autocorrect som annars är en funktion som mest ställer till det för mig.

våra vanligaste bokstäver

Jag har aldrig tänkt på att bokstaven l är särskilt vanlig, a och e däremot. Och r och s. Kommer ni ihåg när man hängde gubben (vilken benämning på en lek egentligen), då var l en svår bokstav har jag för mig. Men hör och häpna: L är svenskans åttonde vanligaste bokstav. Kanske inte är så konstigt att den börjar bråka med mig?

Med tre pågående manus, bloggen, nyhetsbrev och planering av bokklubb (många l det blev här va?) så behöver jag alla mina bokstäver. Utan l hade jag till exempel inte kunnat ha titeln Mariannes mirakel på min roman. Man undrar ju, vad vore livet utan bokstaven l?

Nej, ni kanske inte undrar, men jag gör och jag undrar också vad jag gör åt det här. Nån som har nåt bra tips?

Hur som helst så ses vi snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kan ni inte hålla er? Häng gärna med mig på Instagram
Kram Main undskog

Vi firar ljudboksrelease i senaste poddavsnittet

Vi firar ljudboksrelease i det fyrtioåttonde avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla. Hurra för Cilla som har kommit ut med både ljudbok och e-bok av sin Ur skogens djup i veckan, eller hur?

vi firar ljudboksrelease, författare, podcast, skriverier med malin och cilla

Numera spelar vi ju in våra avsnitt av podden i en livesändning på Instagram (så kul) och där slog vi på stort. Cilla skålade i c-vitamin, som jag tyckte såg ut som ett urinprov. Jag valde vatten, som Cilla tyckte att jag skulle låtsas var ren sprit. Men allt det där är en stor parentes, eftersom huvudtemat för dagen var Cillas release. Så kul att jag får vara med i firandet!

I den här episoden pratar vi också om att jag var redo att sluta skriva efter ett lektörsutlåtande, som ni kan läsa mer om här. Jag berättar om att jag nu hämtar kraft och mängder med lärdomar från den bedömningen istället. Jo, det är alldeles för kul att skriva för att jag ska sluta med det just nu.

Språkfrågan

Vi har ju några fasta punkter i vår podd och en av dem är Fan det glömde jag. Den använder vi om vi kommer på något när mikrofonerna är avstängda, som skulle passa i förra avsnittet. Därefter har vi Språkfrågan där vi diskuterar både våra egna och er lyssnares frågor om något språkrelaterat. I det här avsnittet frågar Cilla vad vi tycker om upprepningar och vi är överens om att vi inte gillar dem. Men vi är också helt eniga i att vi själva förmodligen skriver samma ord om och om igen. Gissa om jag skrattade när jag satte mig för att redigera efter vår poddinspelning.

Boktipsen

Vi lämnar boktips från något vi nyss har läst eller lyssnat på (gäller kanske snarare mig, som lyssnar massor på ljudböcker) och jag tipsar om Alex Schulmans Malma station. Boken är en ganska lågmäld, långsam (på ett bra sätt) och samtidigt brännande berättelse om hur utlämnade barn är åt oss vuxna och våra idéer. Och vet ni, en gång i tiden tyckte jag att Alex Schulman var en fjant men jag tar tillbaka det. Han skriver mästerligt och jag pratar om poetiskt språk i podden. Visst är det skönt att man kan ändra sig? Om det är Alex eller jag som har ändrat sig, det spelar kanske ingen roll …

Cilla tipsar om den omstörtade spänningsromanen Arvet efter oss av Erik Lewin som tar upp klimatet och hur långt aktivister kan vara beredda att gå för att få ut sitt budskap.

Vill ni lyssna direkt på när vi firar ljudboksrelease, kan ni göra det här:

Sweet Caroline, en härlig låt att fira med.

Hoppas att ni lyssnar och tycker om det vi gör. Våra avsnitt finns i alla vanliga podd-appar och dessutom uppdaterar jag bloggen med dem. Läs gärna om våra tidigare avsnitt här.

Mariannes mirakel hittade hem till Hovås igen

Mariannes mirakel hittade hem till Hovås när Hovås Kallbadhus bjöd in till kulturlördag. En helt fenomenalt härlig lördag blev det. Tänk er själva en kombo av härliga människor, gott tilltugg, galet bra musikunderhållning, vernissage med strålande konst och samtal om böcker och författarskap. Ja, och hav och solsken på det som pricken över i:et. Ni fattar va?

Mariannes mirakel hittade hem, författarsamtal, hovås kallbadhus, Malin Lundskog, kulturlördag — utsikt från Hovås kallbadhus under kulturlördagen

Området där kallbadhuset ligger är precis där Mariannes mirakel utspelar sig och de tre huvudkaraktärerna bor i närheten. Ja, man ser till och med taket till Mariannes hus därifrån och av alla som kom på kulturlördagen var det många som gissade vilket hus det var i verkligheten.

Mariannes mirakel hittade hem, författarsamtal, kulturlördag, Hovås kallbadhus, Malin Lundskog — utsikten karaktärerna i min roman mariannes mirakel ser ut över från sina hem

Jag tycker själv att det är kul att läsa böcker som utspelar sig på platser man känner igen och det märktes att att fler tycker så. Man vill ju liksom snoka runt och se om det verkligen stämmer. Eller är det bara jag?

Olika författare gör på olika sätt här, men jag har hittat på huset. Lovar. Området finns (obviously), men husen jag beskriver finns inte i verkligheten. Inte karaktärerna heller, för det var de också en del roliga diskussioner runt.

Tillsammans är bästa grejen

Att skapa tillfällen för att mötas tillsammans med andra är en finfin grej med att vara människa tycker jag. Och det behöver inte vara svårare än några mail, några telefonsamtal och sen. Voilà!

Jag är så tacksam över att Lotta och Camilla på Hovås kallbadhus fixade den här kulturlördagen och jag hoppas att den gav dem lika mycket som den gav mig. Jag fick inte bara träffa dem och andra fina personer, en av mina allra bästa var på plats också och det värmer extra mycket. Dessutom sålde jag riktigt bra och det är verkligen en extra krydda på författarmoset. Det har hänt att jag har kommit hem från mässor eller andra happenings och med endast två böcker färre i bagaget.

kulturlördag, Hovås kallbadhus, tillsammans, event, författarsamtal — Ylva olsson, till vänster och Lotta Davisson, till höger

Variation är bäst?

Ni som känner mig sen tidigare vet att jag tycker om att prata, både om böcker och annat. Ibland tror jag att jag till och med tycker lite för mycket om att prata med människor om mitt skrivande. Jag tycker att det är så kul att jag undrar om det egentligen är prata jag ska göra. Inte skriva. Men, så sätter jag mig vid datorn och hittar på berättelser och inser att det är nog den där kombinationen och variationen som är bäst. Jag älskar ju att skriva också och ska någon orka fortsätta lyssna på mig, är det kanske bäst att jag ser till att bli klar med någon av mina andra romaner. Marianne och hennes döttrar och deras relation kanske blir uttjatat i längden?

Hur det går med mina pågående manus berättar jag regelbundet, både här på bloggen och i podden Skriverier med Malin och Cilla, som ni bland annat hittar här:

Författarsamtal med Ditti Arvidsson
rösterna!!! Ylvas dotter och hennes kusin (förlåt för dåligt minne med namn)
plockmaten
Mariannes mirakel minglar
skrytskylt på mitt bokbord

Vad säger ni om kombon böcker, konst och musik tillsammans med god mat och dryck? När Mariannes mirakel hittade hem fick vi allt det där, plus havsutsikt och sol då. Mera sånt i livet säger jag och hoppas att vi ses på nåt kul event framöver.

Tills dess skickar jag massa varma kramar och fortsätter att skriva.
Ses snart!
Malin Lundskog

Vad är det som får mig att inte ge upp?

Jag tror att det är skrivarglädjen som får mig att inte ge upp. Jag menar, jag skriver på tre manus samtidigt. Ett har gått iväg till lektör för andra gången och kanske kanske är det snart i sådant skick att det går att skicka iväg till förlag. Ett halvfärdigt har gått iväg till redaktör på förlag och kanske kanske blir det ett ja till utgivning för det. Men det kan lika gärna bli ett nej, jag har ingen aning.

Och så det tredje manuset, som jag precis har plockat upp igen för första gången sedan november (kommer ni ihåg när jag vann Nanowrimo? Det är det manuset.). Den berättelsen är jag klar med ungefär tre fjärdedelar och som jag vurmar för karaktärerna här. Vill så gärna hitta ett sätt att få dem att leva lyckliga i alla sina dagar, typ. Och sedan ska det också manglas igenom hos mig, hos testläsare, hos lektörer och förhoppningsvis redaktörer och förlag och sen. Kanske. Er. Ni som läser.

Men det där vet jag ju inte. Jag kan bara fortsätta göra allt jag kan för att mina berättelser ska bli så läsbara som möjligt. Så utgivningsbara som möjligt. Tror inte att det finns något annat knep?

Skrivarglädjen får mig att inte ge upp

Jag vaknade i morse med både en vilja att skriva klart och känslan av att trampa runt i kvicksand. Vad fan håller jag på med egentligen? Skriver och skriver och skriver, redigerar och korrigerar och raderar. Ändrar. Flyttar. Förbättrar.

Och vet ni. Mitt i kvicksanden och funderingarna på vad det egentligen är jag gör, så kom den. Stoltheten. Och styrkan. Och viljan att berätta. Herregud, jag gör ju faktiskt det jag kan för att följa drömmen om ett växande författarskap. Jag tar min passion för att berätta historier på allvar, jag prioriterar mitt skrivande och jag njuter av resan. Skrivarglädjen! Det är nog den som får mig att inte ge upp.

Jag kan styra över min prestation, men aldrig resultatet

Det som får mig att inte ge upp är nog just det. Att jag har så jäkla kul! Både när jag hittar på historier och karaktärer, när jag pratar om mitt skrivande i podden Skriverier med Malin och Cilla, när jag pratar med er som har läst min debutroman Mariannes mirakel och vill läsa mer och när jag diskuterar skrivande med andra författare. Det är passionen och njutet som gör att jag inte slutar. Känslan av att resultatet kanske inte är direkt skitsamma, men det är underordnat hur kul jag har längs vägen. Och! Att det inte finns någon ände på hur mycket jag tror att jag kan utvecklas som författare.

Då gör det inget att jag åker runt på bokmässor och festivaler utan att sälja mer än en handfull böcker (jo, sanning! Det händer). Att jag skriver på, utan att ha ett förlag i ryggen som väntar på leverans. Självklart hade jag önskat att sälja mig till topplistorna och ha förlagskontrakt, men … just nu är det inte bättre än så här. Men vet ni vad? Det är skitbra! Och lärorikt! Efter samtal med författarkollegor, vet jag att jag är långt, långt, långt ifrån ensam. Det är inte ni heller på era resor vad de än innehåller och vart ni än är på väg, just saying!

Oj, vad det kändes fint att jag fick påminna mig själv om det här idag. Jag kan aldrig styra över resultatet, däremot över min insats och min prestation. Rätt go känsla att inse det, eller vad säger ni?

skrivarglädjen får mig att inte ge upp, Malin Lundskog, författare — ut i vinden och reflektera är bra grejer!

Ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Ett poddavsnitt fullt av bok & poddfestivalen

Ett poddavsnitt fullt av bok & poddfestivalen som Cilla och jag var på i lördags. Avsnittet är inte likt något annat vi har gjort. Jag tror inte att det är likt något poddavsnitt vi någonsin kommer att göra heller.

I det fyrtiosjätte avsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla glömmer vi att säga tack och hejdå, vi låter proffsen sköta boktipsen och vi har inte ens en sekund av vår ständiga programpunkt ´fan det glömde jag´ med. Vi har inte ens ett tema! Men vi har kul och ni får höra Lisa Tilling intervjua oss om vårt skrivande och våra böcker. Hoppas att ni gillar tidernas kortaste episod av vår podcast om skrivande.

Cilla berättar också om vårt första möte och jag undrar ärligt talat om hon ens hade en chans att undvika det mötet, ha ha ha. Och jag sjunger för Cilla. Oh Cecilia, You´re breaking my heart …

Vill ni lyssna på avsnittet gör ni det här nedan eller i er vanliga poddapp.

här kan ni lyssna direkt på avsnittet

Det här är alltså ett poddavsnitt fullt av bok & poddfestivalen. Förra episoden var full av tips på hur vi gör när vi skriver en bok. Vill ni läsa om det och våra tidigare poddavsnitt hittar ni dem här.

Ses snart igen, väl? Tills dess: HEJA HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog