hållbar hälsa

Nöjd med mig själv

Jamen, vet ni vad? Idag har jag kommit igång med skrivandet igen. Så skönt! Och så roligt. Alltså, jag vet inte manuset är särskilt roligt än så länge, men jag hade kul när jag skrev idag. Äntligen! Herregud vad segt det har varit. Jag har varit. Ja, som jag skrev om när jag skrev om att jag inte skriver i alla fall … Men nu ser, är jag nöjd med mig själv. Det kanske syns?

Efter omvägspromenaden i morse (skrev om hämta bilen och ta omvägspromenad här) vräkte regnet ner och det är som att det vädret är perfekt för mig att skriva i. Så .. nu är jag igång. Igen!

Rehabjogg och nytt pers

När jag ändå är igång med att berätta om att jag är nöjd med mig själv. Idag persade jag på löpbandet. Igen. Jag testade tio minuters jogg och till och med lite, lite snabbare än jogg. Och det känns så hiiimla bra. Förresten är jag inte bara nöjd med att jag kan jogga i tio minuter utan att få ont i knät. Jag är också stolt över att jag stannar där. Skynda jättejättelångsamt, sa han. Fysion. Ja, men då gör jag väl det?

nöjd med mig själv, rehab, knärehab, malin lundskog — men så svettig o go o glad efter både att det funkar med jogg och att jag håller igen!

Ses snart igen. Heja oss som kommer igång igen. Och som håller igen när det är på sin plats.
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni varför jag rehabjoggar? Jo, jag spårade ur i vintras och pajade både korsband och ledband, som ni kan läsa mer om här.

De viktiga mellanrummen

Stunderna när jag inte tänker på då eller sen. Inte ens på nu faktiskt. Stunderna som ger energi. Och lugn. Som får mig att glömma att tänka. Som tömmer och fyller på. Stunderna som gör allt det där utan att jag planerar det. De bara händer. De stunderna är de viktiga mellanrummen.

Förresten vet jag inte ens om de kan för mellanrum, eftersom de betyder massor. Men ni fattar vad jag menar? De viktiga mellanrummen. Herregud vad härligt att de finns och räddar upp mig.

malin lundskog, knippla, de viktiga mellanrummen, promenad — mellanrummet

de viktiga mellanrummen, promenad, knippla — platsernas plats för mellanrumsliv

knippla, malin lundskog, springerspaniels, promenad

Jackson, som (också) mår bäst ute i bergen

malin lundskog, knippla, promenad, springer spaniels — mitt i det viktiga mellanrummet

Jag mediterar, skriver morgonsidor och driver den i många hänseenden självterapeutiska podden Mitt perfekta liv. Men jag tror ta mig sjutton inte att det finns något av allt det där som slår de här mellanrummen. De oplanerade stunderna som jag ibland får för mig är betydelselösa. Kanske till och med onödiga och tidsslösande. De stunderna får mig att fatta att jag inte är riktigt klok som tänker så om dem. Onödiga? Tidsslösande? Ha! De är precis raka motsatsen och det är därför jag ska ha fullt med mellanrum i livet. Knôkfullt!

Vi ses snart igen och tills dess sjunger jag mellanrummens lov.
kram Malin Lundskog

Inte skriver jag i alla fall

Någon mer än jag som tänker att sommaren är lång och tror att man ska hinna med så himla mycket? Inklusive de där långa slappa dagarna, då man inte gör någonting annat än badar. Läser. Och andas sommarluft. Ni vet, när man visualiserar sig själv som avslappnad med oändligt med tid att skriva det där råmanuset. Ett råmanus man dessutom har suttit i sina poddar och yvat om att man ska skriva klart under den jättelånga sommaren. Ja, så här sitter jag, ute i trädgården och inte skriver. Och dagarna bara går …

Malin Lundskog skriver i trädgården, sommar — här sitter jag och inte skriver

malin lundskog, författare, dator, trädgård, — funderar på om jag inte ska gå och bada istället …

Okej, jag kanske överdriver.

För skrivandet är ju med mig. Jag tänker på mitt råmanus vart jag än går. Och eftersom jag lägger rätt mycket tid just nu på att inte skriva, så är mina tankar ofta ackompanjerade av det dåliga samvetet. Samvetet som säger till mig att jag borde skriva.

Vilket crazy beteende!

Men också ett beteende jag återkommer till med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum. Helt plötsligt befinner jag mig i någon slags virvel av dåligt samvete och borde, när det kanske bara är en paus jag behöver. Eller fokus på en sak i taget. Inte på bad när jag sitter vid datorn, eller manuset när jag badar. Njut av det jag gör när jag gör det och inte vara någon annan stans än just här och nu. Eller där och då, när det är där jag är …

Min tro om att sommaren är oändlig är en härlig tro. I alla fall i början av sommaren. Men idag är det juli och jag inser att dagarna går och här sitter jag och inte skriver. Och det är fine, så länge jag gör det med gott samvete. Släpper datorn en stund. Gör något av allt det där andra jag visualiserade att jag ska hinna göra under sommaren. Som att slappa till exempel. Med gott samvete …

Mest slöseri med tiden är kanske att inte vara i stunden?

Aja, manus har blivit klara förut. Allt löser sig och det som kanske är mest slöseri med tiden trots allt är att inte vara i stunden som är. För i den stunden finns varken dåliga samveten eller borde. Eller oändliga somrar för den delen. Och det är gott så.

Vi ses snart igen och jag hejar på vår förmåga att reflektera och njuta av stunden. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har samma tanke om oändligt med tid när jag sätter mig på tåget till Stockholm, som jag skrev om här: I tidsoptimismens spår.

Vi avslutar projekt och rensar datorn

Fredag igen! För en vecka sen drog jag till sjöss med så mycket pirr i kroppen att jag nästan sprack (som ni kan läsa om här). Idag? Idag släpper jag podd, för det är sådant jag gör på fredagar. Nu finns det trettiosjätte avsnittet av MItt perfekta liv och i det pratar vi just om pirret i kroppen när vi avslutar projekt. Vad gör vi med det? Ja, jag lär mig att spela näsflöjt och Vickan städar bland dokumenten i datorn. Vad gör ni?

Tillsammans utforskar vi som vanligt vad som egentligen utgör ett perfekt liv och kommer ständigt fram till att det är just det så kallat operfekta som är mest perfekt av allt.

Nyfiken? Klicka på play här nedan och följ med på vår resa mot det perfekta livet! Eller lyssna i din favoritapp för poddar.

vi avslutar projekt, podd, podcast, mitt perfekta liv

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA ER! Och att varva ner …
Kram Malin Lundskog

Förresten, vet ni vad jag också gör på fredagar? Jo, då skickar jag ett HEJA-rop till alla kompisar. Vill ni ha? Signa upp er här:

HEJA-ropet

Vem behöver inte ett hejarop mellan varven? Jag gör det. Och dessutom är det roligare med hejarop än med nyhetsbrev, eller hur?

Jag har svart bälte i pepp och inspiration, dessutom skriver jag romaner, driver poddar, bloggar och har det gôtt på den lilla ön Knippla på västkusten. Vill du ha mer härligheter i din inkorg och bli en i det härliga VIP-gänget, som får veta det bästa liiite före alla andra? Som kanske får en liiite bättre deal än alla andra? Klart att du ska tacka ja till HEJA-ropet då. Vi kommer att ha kul ihop, det är jag säker på.

Mer livsglädje & självkärlek, författarskap och ö-liv åt folket!

ditt fina förnamn

din bästa mail

det här händer nu

Jag kommer inte att störa i onödan och aldrig använda ditt fina namn och din mail till annat än att skicka HEJA-rop till dig. Okej?

Alla tankar på barnen

Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.

Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

alla tankar, springer spaniels, knippla, strand — ett av våra brödrapar

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.

Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.

alla tankar, utsikt från knippla, grå himmel, grått hav, — perfekt väder för reflektion?

röddeviga, knippla, utsikt, frälsarkrans

Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?

Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.

Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.

Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat

Precis som vanligt på fredagar släpper jag poddavsnitt idag. Den här veckan är det podden Mitt perfekta livs tur och vi har ett härligt samtal om klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat. Ja, vi pratar om annat smått och gott också. Som torra slemhinnor och ledvärk. Och om vikten av att prata.

Prata är precis vad vi gör och jag hoppas att ni vill lyssna på vårt goa snack. Bannemej, så är ju även klimakteriet en del av vårt perfekta liv, även om det i stunden inte känns perfekt. När tårarna rinner, ilksan svämmar över, kroppen värker och läkaren ger en vätskedrivande istället för att undersöka vidare.

kan vi prata för mycket om klimakteriet?

Jag som är mitt upp i klimakteriet tycker att vi pratar massor om det. Vickan som kanske eventuellt börjar närma sig lägger inte märke till allt prat. Vi behöver alltså prata ännu mer. För inte ska väl det klimakteriaktivisterna håller på med nu behöva göras om till nästa generation. Och nästa och nästa …

I avsnittet nämner vi Facebookgruppen Stark genom klimakteriet, som ni hittar här. Den drivs av min gamla gym- och spinningkollega Monika Björn. Hon gör ett jättejobb för att få upp klimakteriet på agendan och öka kunskapen. Inte bara bland oss kvinnor, utan bland vårdpersonal (skrämmande okunnighet på många håll) och i samhället i stort. Det är ju trots allt inte bara vi kvinnor som blir drabbade, även vår omgivning, familjer, partners, kollegor, arbetsgivare blir ju involverade när hormonerna rusar (eller tvärnitar).

Vi nämner också Klimakteriepodden, som ni hittar här eller i er favoritapp.

klimakteriet och att vara kissnödig och rabiat, poddtips, podcast, mitt perfekta liv

Ni som har läst min roman Mariannes mirakel vet att där tar jag upp en hel del om att vara kissnödig. I romanen Ett oönskat arv, som kommer till våren, kan det hända att klimakteriet kommer på tal.

Ses snart igen, tills dess ska jag gå och byta östrogenplåster (hurra! de fanns på apoteket i veckan, kommer ni ihåg bristen?).

HEJA alla oss som inte biter ihop ich står ut, utan pratar och agerar. Heja alla andra också, förresten.
Kram Malin Lundskog