hållbar hälsa

Senvägar blir ofta genvägar?

Under morgonmeditationen fick jag en aha-upplevelse. (Önskar att vi hade ett ord som epiphany i svenskan. Så mycket härligare att skriva än uppenbarelse, eller aha-upplevelse, tycker ni inte det?). Om ett sätt att leva livet på som jag hade glömt: nämligen det effektiva med att sänka farten. Kanske till och med ta en omväg. Som en positiv vinkling av det gamla ”genvägar blir ofta senvägar”: senvägar blir ofta genvägar.

Senvägar blir ofta genvägar

Vilket lugn jag kände när jag fick den där epiphanyn (kunde inte låta bli). Ingen stress. Gör det i din takt. Lägg ner det där med supereffektivitet. Du måste inte passa på att göra det ena när du ändå håller på med det andra. En sak i taget. Alltså pulsen gick ner redan av tankarna på att ta´t lugnt. Att inte pressa in dagens göranden med skohorn och vaselin utan ge mig själv slack.

Jag är nämligen en mästare på att göra saker in in det sista. Ni vet, innan man ska iväg hemifrån (och passa färjan). Det slutar med att jag irrar runt och letar efter nycklar, plånbok, skor (det sistnämnda ofta en hund som har burit iväg med, resten är jag själv som inte har lagt på sin plats. Eller till min stora förvåning har lagt på sin plats, men där letar jag ju inte eftersom jag aldrig lägger saker där de ska vara.

Jag har brutit mitt ska bara-mönster

Idag har jag brutit det ska bara-mönstret och packat i god tid för min resa till Karlstad, åkt hemifrån tidigare än jag egentligen behövde för att träna på vägen in mot stan. Nu ledde det till att jag tränade längre och ändå fick bråttom till näta färja, men spela roll om jag inte har tvättat håret? Det kan jag ju göra imorgon. Och jag kom med färjan, där jag vet att jag alltid får en andhämtningspaus. Om jag inte passar på att … vilket jag inte gjorde idag. Hade ju fått min aha-upplevelse ju. Och jag har haft gott om tid (aldrig tillräcklig dock) att hänga med lilla Stella och mamma Vendela innan tåget som jag nu sitter på skulle gå.

När jag väl klev ombord tåget för att åka till Karlstad, var jag bara lite svettig. Inte som annars, genomsvettig och flåsig och med en tickande oro i bröstet som undrar om jag verkligen har fått med mig allt. Så skönt! Att jag fick en plats bredvid toaletten som folk tydligen inte tycker är så noga att stänga efter sig, det … har inget med mina sen- eller genvägar att göra. Om inte annat blir senvägar ofta genvägar till ett inre lugn, för hade min puss varit högre och mina axlar uppdragna mot öronen hade jag förmodligen blivit skitirriterad. Nu? Nä. bara lite …

Hade jag valt genvägar som jag ofta gör i stridens hetta och tror att jag måste öka farten hade jag eventuellt glömt en roll up på vägen, jag hade inte hunnit träna som jag gjorde. Och jag hade nog suttit med andningen obekväm upp i bröstet och tankarna som ett virrvarr. Och när jag tänker efter nu, så kanske det inte är genvägar det måste sluta med. Det kanske bara är ett lugnare temp som gör livet skönare?

Nu, mot Karlstad och Värmlands bokfestival! Heja senvägarna (som kanske även kommer på tågresan pga, vi vet ju hur det är med signalfel och tågmöten och annat …).

Ses snart igen och tills dess: HEJA senvägarna! Och omvägarna?
Kram Malin Lundskog

Det vi måste blir gjort ändå

Har ni tänkt på hur ofta vi sparar sådant och sådana som ger livet glitter och glädje till sen? Och lägger vår bästa energi och kraft på måsten. Och ibland till och med borden. Istället för att njuta av människor vi älskar att vara med och göra sådant som vi gillar och därefter ta tag i det där andra. Istället för tvärtom? Jag menar, det vi måste (och tycker att vi borde) blir ju gjort ändå om jag känner oss rätt.

Jag vet att mina val i livet har skapat möjligheter för mig att välja glitter oavsett om det är måndag morgon eller torsdag lunch, men jag tror att vi alla kan välja mer glitter och glädje. Låta det gå före måsten och borden. För att få mer energi, en skönare själ och en spritt språngande kreativ hjärna till exempel. Är ni med? Med det i oss blir även de tråkiga måstena lättare och kanske till och med roligare?

Man behöver egentligen inte göra så stor grej av det här. Nej, jag tror att det är med de glittriga och glädjefyllda stunderna som med så mycket annat: ju oftare vi är med om dem, desto enklare är de att göra. Låter det snurrigt? Så här tänker jag: om vi sparar allt som ger oss glädje, om vi väntar med att träffa dem som får ögonen att glittra då blir det en stor sak. Då behöver man göra mycket och länge för att få en dos av det där glada glittret. När vi istället kan göra det där härliga och vara med de där underbara en liten stund oftare. För en ständig påfyllning i en bägare som inte är tömd, en frekvent uppladdning av ett batteri som inte är tomt. Fler liknelser kanske inte behövs?

Och hur många gånger har vi inte läst om vad man ångrar där mot slutet. Inte är det att man var skitduktig och utförde sina måsten innan man hade kul i alla fall.

Man ångrar aldrig lite extra glitter och glädje

det vi måste, promenadväg, delsjön, tallar — en promenad i Delsjön lyste upp min dag mitt i alla måsten …
(snacka enkelt att hitta hängmatteplats för en ute natt i månaden här)

Jag ångrar inte att jag träffade en av mina bästa vänner idag. På dagen. För tio kilometers promenad fylld med prat (och picknick). Min kalender var fullsmockad med viktiga måsten, men vet ni vad: de blev gjorda ändå. Bara inte exakt när jag hade tänkt att de skulle bli det. Och nej, jag skriver inte det här för att visa hur bra jag är. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Inte sämre heller, he he. Jag skriver det här för att jag tror på att välja glitter och glädje. Det vi måste blir gjort ändå. Vad tro ni?

det vi måste blir ändå gjort, uggla i mossen, delsjön, oktober — Vi mötte en uggla i mossen – en typiskt glittrig grej, eller hur?

Vi ses snart igen, tills dess: heja heja livsglittret!
Kram Malin Lundskog

malin lundskog, delsjön, promenad, hipsterhue, kånken — glad att jag valde skog, promenad och vän!

En bra start

Hela veckan har jag gått upp tidigt. Alltså JÄTTE-tidigt. Klockan fem några dagar och klockan 5.30 andra. Och efter same old start med meditation och en stunds flödesskriv, så har jag gjort det. Skrivit. På det som jag hoppas blir ett romanmanus en dag. En bra start, om jag får säga det själv, som har spillt över på resten av dagen.

På morgonen är jag bäst

Okej, jag fattar att klockan fem är vardagsmat för några av er och inget att skriva hem om. För mig är det inte heller just klockslaget som är det stora. Det är att jag har lagt in en skrivstund redan på morgonen. Dels visar jag (återigen) mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar och dels har jag (återigen) upptäckt att morgonen är min tid på dygnet. Flytet jag har i skrivandet när jag fortfarande är … ren? Jag tror att det är ett bra sätt att förklara känslan. Ren. Tankarna är orörda och ostörda och mina filter som annars dömer det jag skriver är inte vakna. Morgonen är inte bara en bra start på dagen, det är också stunden då jag är bäst. Alltså skillnaden kan vara så stor som att jag skriver man dagliga 1500 ord på en/en och en halv timme. Senaste på dagen kan samma antal ord ta tre timmar.

romanmanus, dator, levande ljus, knippla

En bra start och samvetet

Och så är det ju det där med samvetet. När jag inte skriver på morgonen tänker jag under dagen på hur mycket jag borde skriva och frågar mig själv när jag ska hinna. Ja, det där tar sin beskärda energi det också. Lika bra att skriva när jag det går lättast? För att dels komma vidare i romanen och dels slippa gå runt med oket av borde på axlarna.

Det här med att skriva på mitt manus tidigt på morgon ger mig en bra start. Vi får se hur länge jag orkar gå upp så tidigt. En vecka skapar ingen vana och just den här veckan har det funkat extra bra eftersom jag inte har haft några kvällsaktiviteter och kan gå och lägga mig hur tidigt som helst.

Det är förresten inte säkert att en bra start gör en bra dag, men det ökar i alla fall chanserna. Eller vad säger ni? Och hur som helst skadar det inte att hitta sin stund …

Vi ses snart igen, tills dess: heja de där stunderna!
Kram Malin Lundskog

Morgonskrivande och meditation kan ni läsa mer om här: Vad är det bästa som kan hända idag? och här: Morgonrutin för hållbara hälsa. Vi får se om ni kommer att få läsa mer om den här veckans manusarbete i ottan.

Ps. Jag ställde inte klockan på 5 i morse på grund av lördag, men var uppe tidigt. Och skrev!

Vi sov ute i oktober också

Ja, i natt firade vi vår enutenattimånaden-natt för oktober. På en helt ny plats även om vi var kvar på vår ö. Under veckan har jag hamnat på villovägar här ute och upptäckt två helt nya platser att hänga upp hängmattan på och i natt hängde vi alltså upp våra hängmattor på en av dem. Här var det mer lä för kvällens och nattens vind och även om ön är liten, så är det ju kul att testa nytt. Alltså, tänk att vi sov ute i oktober också?! Och tänk att både Agneta och jag var så varma under natten tack vare alla våra nya knep, och en del ny utrustning, att vi var tvungna att öppna upp och plocka av oss under natten.

vi sov ute i oktober, en utenatt i månaden, utonjut, knippla, hennessy hammock, hängmatta — hängmatta och tar på plats i dagljus

hennessy hammock, knippla, oktober, hängmatta, tallar — ”hejdå hängmattan, vi ses om några timmar!”, sa jag och gick på hummer-after work (den berättar jag mer om här)

Kvällen kom och vi spelade näsflöjt

malin lundskog, pannlampa, glad, knippla — jo, så här glad var jag på väg min utenatt

Framåt kvällen packade jag ihop sovsäck, liggunderlag, fårskinnsfällar, vin, glas, varmvatten, te och med näsflöjten (en hängmattetradition vi har håller i ända sen juni) i högsta hugg gick jag mot min hängmatta. I mörkret tände jag pannlampan och spelade en trudelutt och jodå. Från hängmatteplatsen fick jag svar från en annan näsflöjt. Ha ha ha, man har inte roligare än man gör sig?

Ja, sen satt vi där på en klippa i mörkaste mörka oktobernatten. Vi lyssnade på ljud från havet, åt ost och kex, drack vin och pratade om livet. Generationerna som kom innan och de som kommer efter. Hängmatteutrustningen, som vi egentligen har noll koll på och årets kräftfiske.

Trots moln på himlen ljusnade det efter ett tag. Då fascinerades vi en stund av hur sanslöst bra våra ögon var på att anpassa sig till mörkret. Sen insåg vi att bakom molnen lyser att fullmånen. Precis som vi insåg att det där som plaskade ute i havet mer troligt var en säl än en späckhuggare … Visst är det alldeles underbart hur ett samtal kan bölja mellan allt och ännu mer?

Och sen kom natten

vi sov ute i oktober, haven hammock — Agneta rör sig med vindens fart, vid sin nya (fast begagnade, finns en grymt bra begagnatmarknad för hängmattor!) hängmatta

Efter några timmar hoppade vi i varsin hängmatta och är det någonstans det är skönt att somna så är det i hängmattan. Det är så annorlunda från hemma i sängen. I hängmattan ålar jag mig ner i sovsäcken, råddar rätt med liggunderlagen och lägger mig rygg och bara känner hur jag liksom susar bort. Till näsflöjtsgodnattvisa. Och ni som undrar om jag sover på rygg hela natten, så är svaret nej. Jag ligger på sidan också och det går alldeles utmärkt.

och precis som att näsflöjtarna är med varje utenatt, så är välet vi hittade när vi gick ut för vår första utenatt med som pynt.

I vanlig ordning vaknade jag någon gång under natten. Kissnödig. Det är lite meckigare än hemma förstås, men vad gör det när molnen hade blåst bort och himlen bjöd på stjärnor och en full måne?

vi sov ute i oktober, en utenatt i månaden, fullmåne, tallar — alltså!!!

stjärnklart, himmel, natt, knippla — ser ni stjärnorna?

Vi sov ute i oktober och solen gick upp

vi sov ute i oktober, tallar, soluppgång, knippla

När jag vaknade kikade jag ut mot en soluppgång bakom alla tallegrenar. Varm och go och väldigt välvaggad. Efter en stund hörde jag Agneta röra på sig och så tog vi en sväng upp på berget och kollade utsikten.

soluppgång, vi sov ute i oktober, knippla, västkusten — naturen vackra till sig nåt så in i hoppsan!

I öster var soluppgången så snygg som bara en soluppgång kan vara och när vi vände blicken mot Marstrand i norr, såg vi det här:

utsikt, himmel, hav, knippla, västkusten — ser ni segelbåten?

Efter några ah:n och ååh:n av förundrar tog vi en mugg te och den var det slut på nattens äventyr. Som jag troligtvis bär med mig med värme och pirr en lång tid framöver.

utonjut, te, natur, hängmatta — Börjar alltid dagen med kaffe hemma. Men det är något med utomhuset och morgon-te …

Tips för att hålla värmen under en natt i hängmattan

Just det ja, några av våra nya knep: jag har skaffat ett värmereflekterande liggunderlag (det där silvriga ni ser i hängmattan. Jag la det under fårskinnsfällarna (som inte syns på bild eftersom jag började packa ihop innan jag fotade) och oj oj oj vilken värme jag har haft underifrån.

Vattenflaskan på bild har jag haft som element i sovsäcken. Det är en enliters vattenflaska som tål kokhett vatten. Jag fyllde den med det innan jag gick hemifrån i går kväll och stoppade ner den i mina raggsockar som värmeisolering. I morse var den fortfarande ljummen! Jätteskönt att peta runt den i sovsäcken.

Och , som jag skrev tidigare, vi var himla varma båda två när vi sov ute i oktober. Jag på min silvriga double bubble (tror att liggunderlaget heter så) och med min varmvattenflaska, Agneta med sina dubbla uppblåsbara liggunderlag och fårskinnsfällar.

Vi är lika glada båda två, över att det finns någon mer som säger ja till att sova ute även om det är oktober. För det är både skönt och också väldigt roligt med sällskap en mörk kväll och natt.

Vi ses snart igen, då berättar jag mer om vad jag gjorde när jag kom hem (en ledtråd är hummer). Tills vi ses: heja livet och att tacka ja till livet i det!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om våra utenätter, hittar ni alla mina inlägg om dem här: Jag säger ja och jag älskar det

Jag tog hemmaledigt i hängmattan

Det är så mycket med de få timmarna sedan igår kväll vid sextiden, fram till nu på morgonen. Femton timmar har passerat, det är inte särskilt många. Trehundra meter ungefär har jag vandrat. Det är inte särskilt långt. Ändå har så mycket hänt när jag tog hemmaledigt i hängmattan.

Förresten, är inte ordet hemmaledigt alldeles underbart? Min svärdotter myntade det häromdagen, när hon skulle säga något om att hon är hemma och mammaledig (hallå, ni har väl inte missat Stella, the grandchild?). Ordet blev en kombo som fick en helt annan betydelse. Hemmaledig är man när man är ledig från allt som ingår i att vara hemma. Som att städa, diska, tvätta, laga mat, vattna, ta hand om barn och hundar. Ja, ni vet. Allt sånt där vi gör när vi är hemma. Även om vi är lediga. Ja, ni fattar?

jag tog hemmaledigt, kragen, knippla — på väg mot den superhemliga campingplatsen, passerade jag augustis månads första hängplats …

En utenatt i hängmattan

jag tog hemmaledigt, utsikt, fiskebåt, knippla — utsikt på vägen mot hängmatte-upphängandet

Igår tog jag hängmatta, fårskinnsfällar och sovsäck med mig till den mycket hemliga campingplatsen vi upptäckte på vårt första en utenatt i månaden-äventyr. Ja, hundarna var med de också, för den här hemliga campingen är inte särskilt långt hemifrån och de skulle ändå ut. Hemmaledigheten hade alltså inte riktigt börjat, men jag ville sätta upp hängmattan och tarpen (presenningen som funkar som tak/regnskydd) i dagsljus. Har en känsla av att jag vill kunna det här när vi ska ut och hänga i höst och vinter och det är ruggigare än det har varit hittills på våra hängmatteäventyr.

hennessy hammock, tarp, knippla — först gick det sådär med den däringa tarpen …

springer spaniels, knippla, tallar — hejarklacken var inte särskilt impad …

Det spelar ingen roll hur många youtubeklipp jag ser om hur man sätter upp en sådan hängmatta som jag har. Jag kommer inte ihåg det, om jag inte själv gör det. Jag satte upp hängmattan i strålande sol, gick hem, åt middag och borstade tänderna (man packar väl lätt, he he) och när mörkret kom gick jag ut. I månskenet. Har ni sett supermånen? Som den lyser upp alltså. Jag behövde bara använda pannlampan för att hitta in i min hängmatta.

jag tog hemmaledigt, hennessy hammock, knippla, en utenatt i månaden — Men hokus pokus! Där hänger den ju, min hängmatta. Med sin tar.

malin lundskog, sol, keps, en utenatt i månaden — skam den som ger sig?

Jag var bara modig en kort stund, sen …

supermåne, knippla, badplats, mångata — kvällspromenaden till min camping. Månljuset!

mångata, supermåne, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — Sån magi! Hade jag inte sovit ute hade jag badat i mångatan.

Först var jag väldigt modigt tyckte jag. Som går ut själv i mörkret för att sova ensam. Utomhus. Men efter en stund var jag inte särskilt modig längre. Det behövdes inte, för jag var inte rädd längre. Jag var ju nästan hemma och på den här lilla ön som är hemma finns det nog inte mycket att vara rädd för. Men jag tror att ni vet vad jag menar, när man ligger där och lyssnar. Är det bara vinden som blåser i grenarna eller kommer det faktiskt någon? Och med någon menar jag inte något djur.

Jag hann varken att vara modig eller obrydd särskilt länge förresten, för jag somnade rätt snabbt. Och vaknade bara en gång i natt, när dels tarpen hade slitit sig från sin förtöjning och dels var jag väldigt kissnödig. Kände mig rätt tuff när jag kravlade ut från hängmattan, förtöjde tarpen i en ny gren, kissade och förundrades över månskenet genom tallgrenarna. Och där var jag. Ensam. Mitt i wow:et!

månsken genom tallgrenar, en utenatt i månaden — och mitt i mörka natten lyste månen

Upplevelser i alla enkelhet

Alltså, vet ni: jag älskar när jag inte ger efter för den där tanken om att jag har det så mysigt hemma och det är ju ändå bara en natt, den gör väl ingen större skillnad. Men det gör det. Så fort jag släpper det bekväma för en liten och egentligen inte särkilt obekväm stund, så händer det grejer med mig. Särskilt om det minimalt obekväma handlar om naturen. Det är väl därför jag gillar att bada kallt. Att fiska kräftor. Hummer. Och makrill. Att springa ute. Äta utomhus. Är ni med? Upplevelser som ger mycket, behöver inte vara de storslagna äventyren. Inte om ni frågar mig i alla fall. En sån här natt ger massor och är inte ett dugg onödig, fast det bara är en natt. Nära hemma.

jag tog hemmaledigt, en utenatt i månaden, hängmatta, utsikt, knippla, västkusten — vips var det morgon och jag låg och kikade ut på det här

malin lundskog, jag tog hemmaledigt, nyvaken, hängmatta — Nyvaken! med lätt regn droppande på tarptaket.

Jag tog hemmaledigt en natt och lärde mig både att sätta upp hängmattan med tarpen, få till fårskinnsfällarna under mig och att jag inte alls behövde vara särskilt modig för en utenatt ensam. I alla fall inte här. På Knippla. Och i morse vaknade jag av att Claes ringde och frågade om jag ville med ut på morgonpromenad. Då regnade det lätt och jag låg och gungade en liten liten stund, för att testa hur regntät tarpen är. Den höll torrt och jag är redo för utenatt i september. Bring it on hösten!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA HEJA det lilla stegets kraft och de små äventyren.
Kram Malin Lundskog

En utenatt i månaden för tredje gången

Tredje gången gillt tänkte vi och även om vi hade mer storslagna planer för våra utenätter än att hänga kvar på Knippla, så … Är det på Knippla vi hänger. Den lilla ön där jag bor på heltid och Agneta på deltid. Enklast så och enkelt är inte att förakta. Hellre det än inte alls, eller hur? Och i natt var det dags för augusti månads en utenatt i månaden. Och även om vi var kvar på ön, var vi på en helt annan plats än i juni (läs här) och juli.

Tänk er själva en ljummen, vindstilla augustikväll. En sån där man vet redan när man är med om den att den kommer att leva kvar i minnet och hela själen för kanske resten av livet. En sådan kväll (igår alltså) gick vi ut med våra hängmattor (jag har ju en ny, som jag var spänd på att testa i skarpt läge), Agneta och jag.

Vi hade inte bara hängmattor med oss förresten. Vi hade bubbel, en marschall, guldglas och näsflöjtar i packningen också. Och vårt väle, som vi ju hittade när vi skulle hänga ute första gången.

Hur som helst. På vägen mot vår gamla vanliga (he he) campingplats gick vi förbi kragen. Den som är ganska nybyggd och har en skylt där det står klättring förbjuden på. Den ligger precis vid vattnet och vår gissning var att där inte finns lika mycket mygg (med västkustmått mätt)som i talldungen där vi brukar hänga.

Där kan vi hänga!

Ska man tro alla hängmatteexperter så var det för nära mellan pinnarna vi hängde upp oss i, men nu är vi inga experter utan glada amatörer och då gick det skitbra att hänga där. Och ja. Det här var verkligen en kväll (och natt) jag verkligen hoppas att jag kommer att bära med mig. Länge, länge. Om inte för alltid.

Kolla själva:

en utenatt i månaden, färjan knippla, mörker, lanternor — färjan passerar vår campingplats

mörker, kragen knippla, malin lundskog — färjan passerar vår campingplats

en utenatt i månaden, soluppgång, västkusten, knippla, hängmatta — soluppgång från Agnetas hängmatta

en utenatt i månaden, kragen på knippla, blå himmel — här låg jag och kikade upp på morgonen (genom mitt myggnät, om ni undrar vad rastret är)

krage, torkställning, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — kragen är ju en klassisk torkställning för lutfisk. Nu blev den ett vädringsställ för oss …

morgondopp, knippla, handduk, fötter, västkusten — morgondopp? Givet!

en utenatt i månaden, kragen knippla, malin lundskog, agneta bergman — efter morgondopp drack vi morgonte på vår altan

morgonte, utonjut, en utenatt i månaden, — utonjut med guldglas o allt

Mardrömmen

Förresten: min nya hängmatta var superskön att sova i. Jag tror inte att mardrömmen jag drömde beror på den. Jag drömde nämligen att Sjöräddningen kom och körde bort oss, för här får man ju inte klättra. Men vi klättrade ju inte? Och sjöräddningen har eventuellt inte mandat att köra bort två medelålders kvinnor på miniäventyr på hemmaplan, eller vad tror ni?

Mysigt var det hur som helst och på morgonen när vi fikade på vår altan (?) fick vi hejarop från flera av dem som gick förbi. För det gjorde de. Slingan på ön går precis förbi den. En utenatt i månaden är än så länge inget annat än världens mysigaste grej och vem vet, en vacker dag kanske vi kamperar på annan ort än Knippla. Men … egentligen funkar äventyr på hemmaplan lika bra. Särskilt när hemmaplan är som taget ur en feelgoodroman. (Eller så tar man miljön på Knippla och skriver en feelgoodroman. Som heter Ett oönskat arv …)

Vi ses snart igen allihop och tills dess: heja livet och äventyren.
Kram Malin Lundskog