hållbar hälsa

Vem är jag när jag inte är mig själv?

Eller , det är klart att jag är mig själv. Någon annan kan jag ju inte vara. Men, jag är inte som jag brukar just nu. Eller (igen) det kanske jag är, men jag gör inte som jag brukar och det medför att jag inte känner igen mig själv. Vem är jag egentligen när jag inte kan börja dagen med en lång promenad eller långsam jogg med hundarna? När jag inte kan pausa mellan skrivsessionerna med ett träningspass eller utan bekymmer gå en snabbsväng för att bada?

Jag känner inte igen mig

Kommer ni ihåg att jag spårade ur förra veckan? Den instabila känslan i knät efteråt var inte bara en känsla. Den var ett ledband på insidan knä som är mycket eller helt av enligt ortopeden som kände och klämde och bände och vred på mitt knä för några dagar sedan. Just nu är det några få rehabövningar som gäller. Även om jag inte är röntgad än, så är nog det tråkigaste av allt att både ortopeden och fysioterapeuten var rörande överens om att jag inte ska åka skidor mer den här säsongen. Va? Jag som ska bli skibum … (som jag skrev om här).

Jag känner mig vilsen i det här med att inte kunna röra på mig som jag vill och är van vid. Rörelse utomhus är en så stor del av mig och mitt liv. Det är som att jag inte vaknar på riktigt när jag inte kommer ut på min morgonrunda. Nej, jag får nämligen inte gå längre promenader heller. Bara korta och lugna, för att hundarna behöver komma ut även när min man inte är hemma. Vågar förresten inte gå varken långt eller snabbt på grund av intabiliteten i knät.

vem är jag, utsikt, västkusten, knippla — gGick ut och satte mig i bergen häromdagen och tränade apport med hundarna. De sprang, jag satt still. Bra kombo!

vem är jag, malin lundskog, reflexjacka, blåst, Knippla — Känner i alla fall igen mig när jag kommer ut och blir genomblåst. Då mår jag!

Jag letar …

Nu undersöker jag hur jag vill börja mina dagar när jag inte kan röra mig som jag brukar och vill. Jag testar att börja skriva, direkt efter morgonmediatationen, jag kör rehaben till morgonkaffet och idag försökte jag ta reda på om jag skulle kunna vara en sådan som ligger kvar i sängen och läser en god bok. Jo, det där med läsmorgon var himla mysigt. Även om jag har längtat efter det förut, har jag liksom aldrig haft ro till det. Inte för att jag är särskilt rastlös, utan för att jag är den som brukar gå ut med hundarna på morgonen (min man kan sova längre än vilken tonåring som helst, ha ha).

läsa i sängen var inte fel, men vad trött man blir av att inte gå upp …

Allt funkar, men än så länge är inget lika bra som fysisk aktivitet i frisk luft. Och även om jag inte känner igen mig själv, så lär jag förhoppningsvis känna mig själv liiite bättre i den här nya (tillfälliga!) situationen. För precis som ni, är jag mer än mina vanor. Ska bara ta reda på vad. Eller kanske snarare vem? Vem är jag utan mina vanliga rutiner? Vad är det mina vanor ger mig, som jag vill ha och behöver? Vad kan jag göra och vem kan jag vara för att ändå vara uppfylld av liv? Vi får väl se …

Ses snart igen, kanske har jag hittat nåt då? Tills dess: HEJA nyfikenheten.
Kram Malin Lundskog

Pausjumpa framför snygga kulisser

Den ena dagen är inte ett dugg lik den andra. Som jag skrev igår är det som att jag behöver kliva in i dimman för att få klarhet. Tydligen gäller detsamma för vädret. Eller om det är världen? Inte konstigt att jag tvingade ut Caroline för att köra pausjumpa framför snygga kulisser som här? Till och med hon blev poetisk en stund där ute i det vackra.

pausjumpa framför snygga kulisser, utsikt från knippla till hyppeln, stilla hav, blå himmel.

Njut av rörelsen, ta Caroline med en nypa salt. Jag menar, hon är ju bara påhittad. Eller?

Caroline är tillbaka alla dagar i veckan i min roman Mariannes mirakel, jag signerar självklart gärna ett ex till alla som är sugna på att läsa den. Den finns i ljudformat i er favoritljudboksapp och självklart kan ni fråga efter den på bibblan.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA Caroline. Och oss såklart. Oss alla.
Kram Malin Lundskog

In i dimman, där finns mycket att hitta

Morgonrundan tog oss rätt in i dimman idag. Så stilla och så vackert låg den där och svepte in oss i en annan värld. En där tiden går lite långsammare och jag hinner tänka klart alla tankar som behöver tänkas klart. Ja, ni ser ju själva. Det går inte att hetsa fram något i det här?

in i dimman, knippla, västkusten, bohuslän — färjan på väg från ön

in i dimman, knippla, färjan, snö — Även färjan åker rätt in i dimman

När jag går mina morgonrundor här på ön är jag nästan alltid i min egen tidszon. (Nästan pga ibland förstår jag mig på hundarna …) Jag har noll koll på tiden och upptäcker ofta att jag är långt borta i tankarna (förlåt i både för- och efterskott om jag inte hälsar när vi möts). Och hux flux är promenaden gjord, hundarna lekta med och dagen framför datorn kan börja.

Men visst är det något magiskt med dimma. När den stillar sig över ön, blir mina tankar klarare (well needed, I tell you). Kan det vara så att vi behöver ge oss in i dimman för att skapa klarhet? Kaosa lite innan vi kommer i ordning? Ja ta mig tusan, när jag vågar kliva in i det dimmiga och stanna där det är då jag hittar skatterna och svaren och idéerna.

Och är det inte så, så känns det så. Och det är vackert så. Till och med gôrvackert!

issluch, västkusten, utsikt, dimma — Här ser man ända in i evigheten. Trots dimman.

Over and out för idag. Ses snart igen. Tills dess: heja dimman och oss som kliver in i den?
Kram Malin Lundskog

ps. Inte bara jag som tycker att bråttom känns fel i dimman. Det här sms:et kom från färjan i eftermiddags:

Jepp, that´s ö-livet for you. Vackert och långsamt. Här finns mycket att hitta …

Tacksamheten och wow:et

Jag stillar min egen nyfikenhet över 2023 med en genomgång av året som tog slut för några timmar sedan. För även om året är slut betyder det inte att det inte lever kvar i oss. Resultatet av saker vi har gjort och lärt oss lever kvar i oss. Kanske till och med växer och utvecklas vidare? Erfarenheterna från allt vi har varit med om under året finns kvar. Kärleken till människorna vi tycker om och som tycker om oss växer vidare inom oss. När jag pratade med min man om det här igår fastnade jag i tacksamheten och wow:et. Över året med allt vad det innebar av både människor, samtal, insikter, kärlek, förluster, generositet och härligheter.

Tacksamheten och wow:et

Det var när vi satt där igår kväll, min man och jag, med champagneglasen höjda som vi (kanske mest jag) pratade om året som snart var slut. Vi gick igenom året och jag kom fram till att störst av allt är tacksamheten. Och wow:et. Hoppas jag kommer ihåg det om (när) det kommer dagar då jag irrar runt i tillvaron och känner mig uttråkad och meningslös.

Januari började året

Förra januari bodde vi i ett hus vi hyrde här på ön, när vårt hus renoverades. Huset var iskallt och oisolerat, med direktverkande el och elpriserna chockhöjdes. Kommer ni ihåg? Jag bestämde mig för att vara modigt kreativ under 2023 och jag vågade skriva igen.

Men ändå är jag så tacksam över att vi hittade ett hus så nära vårt eget att bo i under renoveringen. Kylan är glömd eftersom jag tydligen minnes de lyckliga stunderna blott. Jo, det är jag tacksam över. Och över att jag inte bara vågade skriva utan också skicka iväg manus på ny roman till förlag. Wow, för det.

Knippla, sjöbodar, Malin Lundskog, tacksamheten och wow:et — och flytoverallen

Kvinnohistorier, kometer och kul , flytoverall, Malin Lundskog, Knippla, tacksamheten och wow:et — och flytoverallen

Vi bodde alltså kvar på ön trots att vi inte bodde hemma, jag fick använda flytoverallen (overall måste ju ändå vara världens mest bekväma plagg) på ett vardagsäventyr i jakt på kometer med en av mina vänner här på ön och jag gillar att jag ser så glad ut. Tack för det.

Förresten, den där kometjakten påminner mig om hur mycket ett vardagsäventyr betyder för mig. Mera sånt!

Februari kom näst

I februari insåg jag för ungefär femhundrasjuttioelfte gången hur mycket glädjen betyder för mig. Oavsett om det gäller skrivande eller träning (som jag pausade under några veckor i början av året pga operation) eller resten av livet så är det glädjen som får mig att göra. Och hålla ut. Det skrev jag om här på bloggen.

Vi bodde kvar i det kalla huset och jag störde säkert de stackars snickarna i vårt hus varje dag. Här är vi uppe och snackar storlek på köks-ön till exempel …

tacksamheten och wow:et, Knippla, snickare, renovering — Claes och Håkan, som kan vara världens bäste snickare.

Och så hittade jag de här bilderna från februari. Bland annat alltså. Wow och tack för den vackra naturen bjöd på i februari. Här bor jag.

Mars och april hade knopp i håret

I mars flyttade vi hem. Till vårt hus. Och jag trodde aldrig att jag skulle vilja lämna det igen. Kanske därför vardagsäventyr passar mig så bra? För jag vill egentligen vara hemma, samtidigt som jag älskar äventyr.

Kolla in hur köksön blev. Visst syns det att Ocean finsnickeri, som har byggt köket, har gjort hur mycket båtinredning som helst med smarta lösningar på liten yta?!

tacksamheten och wow:et, grönt kök på Knippla

Även om jag inte vill lämna huset, så gick jag mängder med promenader i det här under mars verkar det som när jag går igenom min bilderna i mobilen. Eller så har jag bara fotat när det är så här vackert, men hur som helst. Vardagsnjutet går inte av för hackor och det är jag tacksam över.

Malin Lundskog åker skidor på Knipplas fotbollsplan, tacksamheten och wow:et — Också i mars. Kontraster är livet ändå.

I mars laddade jag också för utflykter med Mariannes mirakel igen. Som Bohusläns bokmässa, Hovås kallbadhus och senare Majornas bokmässa. En fin grej med författarskapet är att träffa människor i författar- och bokbranschen. Tänk vad många nya bekantskaper ett endaste år kan föra med sig, egentligen. Wow för det?

Ja, som helgen i Västervik som min podd- och författarkollega Cilla bjöd in till.

Men apropå att jag vill vara hemma. Vårt hus. Och balkongen som inte var riktig klar här. Gissa om det killade i magen när Claes skickade den här bilden på hundarna en dag när jag var på vift? Men allt ordnade till sig när räcket kom upp.

tacksamheten och wow:et, knippla, utsikt, balkong, hundar, springer spaniels

Om jag gillar min gröna klänning och jeanskavaj? Jepp. Här syns outfiten på både Dorros femtioårsfest och bokmarknaden på lagerhuset.

Maj och juni blommade mest?

Vi skålade (ja, min man och jag alltså. För det här handlar fortfarande om att jag kom fram till tacksamheten och wow:et igår) och jag bläddrade fram maj 2023 bland bilderna i mobilen. Här är bilderna som mötte mig. Jag fick träffa tre av mina favoritmänniskor i världen. Dels min barndomsbästis Anna, dels Cilla och dels Vickan (mina två poddkollegor ni vet).

I juni drog vi på tågluff och jag bestämde mig för att blogga (nästan) varje dag. Det har jag hällt. Hoppas att ni gillar det jag skriver om. Om inte annat hjälper det mig att sortera tankar och händelser.

På ett tåg i England öppnade jag mailet från Lava förlag där de skrev att de gärna ger ut mitt manus. Herregud, nu när jag tänker på det känner jag pirret igen. Det glada pirret över att vara antagen av ett förlag. Över att mina ord blir en bok. Som kommer ut i år. 2024. Snacka wow! Och tacksamhet.

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Ups and downs under de här tre månaderna? När jag gick igenom bilderna var det ju bara massa ups. Båt och bad och vuxna barn. Sällan jag fotar downsen, men när vi tog en klunk champagne till igår kom vi på att det var under den här perioden som vi bestämde att inte vara med och driva vår nedbrunna restaurang Den Glade Knoden när den byggs upp igen. Det bor en sorg i det, men beslutet var nödvändigt och vi vet ju allihop att det är bättre att fatta beslut än att gå runt och vela. För då sabbar man det hela?

Det var också under den här perioden som det tog slut mellan mig och en väldigt nära vän. Det har jag berättat om här. Sorgligt det också, men nödvändigt. Och jag väljer hellre ett ärligt slut än en tärande undran.

champagne på piren på Knippla, solnedgång, tacksamheten och wow:et

Ja, men ups:en då? De värmer fortfarande. Jag ledde författarsamtal på min vän Brittas bokrelease, det var hummerpremiär, vår yngste son fyllde 25, både Hvaldimir och vänner kom på besök här på Knippla och vi hade massa mys med bad och båt. Och jag fortsatte att skriva på mitt tredje romanmanus.

Oktober, november och december är inte alls så grå

Ni som känner mig vet att jag gillar alla årstider och alla väder. Även gråa oktobervindar, vågrätt novemberregn och barmarksdecembrar. Men vad hände egentligen under de här månaderna? Det är himla bra att jag har alla foton o mobilen, för annars skulle jag inte komma ihåg vad jag har gjort alls tror jag.

Jag var på retreat ju. Med min nye idol Bob Hansson. Egentligen kanske det inte gör så mycket om vi glömmer exakt vad vi gör förresten. Det är väl vad vi är som betyder mest? Och efter skrivretreaten på Ängsbacka är jag … mer jag? Tryggare? Och ännu mer säker på att jag vill skriva mer för hand, meditera mer och flödesskriva mer. Wow för det. Och tack.

Vi fiskade hummer mellan stormarna och himlen sprakade på. Men jag har fortfarande inte hittat tillbaka till löpningen efter mina bakslag med gubbvaden. Jag vet att jag saknade löpningen i oktober just, för höstlöpning kan vara något av det bästa jag vet. Men det kommer fler oktober, eller hur?

tacksamheten och wow:et, knippla, soluppgång — nej, oktober är verkligen inte bara grå

vinterbad, Malin Lundskog, Knippla — … inte november heller

fullmåne, bohuslän, december, tacksamheten och wow:et, — … eller december

Skål och tack

Skål och tack. Det är wow:et i livet som gör det. Livet. Och det finns wow i det lilla. Knôkat av wow till och med. Och när vi satt där igår och åt upp vår egenfiskade hummer, skålade i champagne och lyssnade på hundarnas snusande samtidigt som nyårsfyrverkerierna lyste upp den mörka natten kände jag det. Wow:et Och tacksamheten. Över livet. Kärleken. Och nyfikenheten på det nya året, fullt av oanade möjligheter, människor jag ännu inte vet att jag ska möta och vissheten om att jag vill fortsätta leva ett liv fyllt av wow.

Det är stort att det inte behöver vara så stort för att ett wow ska bli till, eller hur?

Vi ses snart igen! Jag vet inte om det här gav er något, men jag är tacksam över en genomgång av året som gick. Det gör det enklare att sätta riktningen framöver. Och det är stärkande att reflektera över att det som jag trodde var motgångar jag inte skulle klara av att ta mig igenom har stärkt mig. Wow för det? Och för er! Gott nytt år allihop.
Kram Malin Lundskog

Papperskalendern tvingar oss att prata

I snart två år har jag valt bort en digital kalender och använder mig av en gammal hederlig papperskalender. Utöver de positiva effekterna som att jag har hittat tillbaka till handskrivningsmotoriken, minns vad jag skriver upp och dessutom får en bättre överblick över allt jag har inplanerat har jag kommit på en grej till som jag verkligen älskar med att ha papperskalender. Papperskalendern tvingar oss att prata här hemma. Och det är ju trevligt att man gör, eller hur?

papperskalender, nuuna, planering — på lördag ska vi ut på äventyr med barnen. En födelsedagspresent från dem och ja. Jag är JÄTTE-nyfiken på vad vi ska göra.
Älskar, förutom barnen då, pennorna från Frixion. Suddbart bläck, som finns i alla möjliga färger.

Jo, det är klart att vi pratade även tidigare, men vi behövde inte stämma av allt med varandra. När vi hade gemensam digital kalender kunde vi agera envåldhärskare och bara skriva in något i den. Stod det där, så var det det som gällde liksom. Hade jag skrivit in något jag skulle göra kunde min man inte komma med att han skulle göra något samma dag. Och vice versa förstås, även om jag kanske var den som höll hårdast på den regeln …

Livet med hund kräver sin gemensamma planering

Nej, det är inte så att vi håller varandra kort eller måste fråga om lov för att planera in något utan varandras vetskap. Men. Vi har våra hundar. Och. Vi bor på en ö utanför stan. Ska vi göra något med vänner i stan, eller resa bort för något uppdrag då behöver den andre vara hemma hos hundarna. Livet med hund och min papperskalender tvingar oss att prata. Och även om jag kan sucka över det ibland, så är jag så himla glad över både hundar och papperskalender. Om inte annat så ger det oss något att prata om. Det är inte varje dag man har något att komma med i en relation som har varat sedan 1990 annars, he he.

Förresten, vill ni läsa mer om min analoga revolution, hittar ni det här.

Ses snart, tills dess: HEJA alla anledningar att prata. Och er förstås.
Kram Malin Lundskog

Det händer att jag duschar även på sommaren …

Det händer att jag duschar även på sommaren, men det är inte ofta. Jag badar desto mer och vet ju att jag snart ska bada igen. Eller springa. Eller träna och svettas på annat sätt igen. Både spring och annan svettig träning brukar jag följa upp med bad, såatteeee … Jag ransonerar duschandet helt enkelt. Både på grund av lathet, min vana av raggarduschar efter alla år som gruppträningsinstruktör och personlig tränare (herregud, hann inte med något annat mellan alla pass …) och dessutom för miljöns skull.

det händer att jag duschar på sommaren, Malin Lundskog, tångbad — *tångbad är ju ändå tångbad …*

Är jag ofräsch?

Fräsch som en nyponros utan att ha duschat? Absolut! Ja, tycker jag alltså! Okej, nyponros kanske är överdrivet, men du fattar. Jag älskar det där sträva salta som kommer av många hopp och dopp i havet. Och det salta håret som får självtorka är ju världens stylingknep! Jag kör kokosolja i håret över natten mellan varven som kompensation och har dessutom ofta keps, som skyddar mot solen. För ett klimakteriehår är ganska inte glansigt direkt (varför vi nu eftersträvar det, förresten?)

Utöver styling och salt fräschör så vet vi ju att lite skit är bra för för vårt immunförsvar, eller hur? Agnes Wold, ni vet professorn i klinisk bakteriologi, är helt inne på min bana (eller snare jag hennes) och jag har läst flera rapporter om vad som händer när vi inte duschar. Gissa vad det är? Exakt: ingenting!

Saltvattenstvål

Men jag tvättar mig. Med min fina saltvattenstvål, en sån där med rep och kork, så att den flyter och dessutom kan hängas upp på tork efter sitt dopp.

Jag älskar att vara ute i naturen och det här är ett sätt att komma ännu närmare naturen. Att vara ute mer. Att leva ännu mer som jag vill.

skärgårdstvål, Malin Ludskog, havet, Göteborg, sommar — *Min fina badtvål*

Miljön och fasta tvålar

Jo, jag tänker mycket på miljön och försöker belasta den så lite jag kan även om jag harmassor kvar att jobba på. Men, förutom min lathet är miljön en stor anledning till att jag inte duschar så mycket och att jag väljer fast tvål. Tvål och schampo i flytande form innehåller onödigt mycket vatten, som det är onödigt att frakta runt. Dessutom är förpackningar på flytande tvål och schampo tillverkade av plast. Kan hända att det finns klimatsmart plast på vissa märken, men jag är säker på att ni fattar principen.

Men det här med att lukta gott då?

Jamen, ja! Klart att jag vill lukta gott. I alla fall inte illa. Den där saltvattenstvålen jag har luktar jättegott och jag hoppas att det smittar av sig på mig! Och vi människor vi luktar som vi gör. Vissa dofter gillar vi, andra inte. Det går liksom inte att gömma bakom parfymer och annat i slutändan ändå.

Malin Lundskog, bad med springer spaniel, det händer att jag duschar även på sommaren — *badar inte alltid ensam*?

Mer om hälsa och hållbarhetstänk

För mig går livet, hälsan och hållbarheten verkligen hand i hand. Du har kanske läst om mina tankar kring hållbar hälsa här eller här: Hållbar hälsa handlar om närhet. Gör det gärna nu annars.

Dessutom har jag blivit intervjuad i tidningen Gröna Draken, där kan du läsa mer om vad hållbar hälsa är för mig.

Jo, det händer att jag duschar även på sommaren …

Ja, helt ute och cyklar är jag inte, så visst händer det att jag duschar. Men som sagt: inte så ofta. Och ja, jag känner mig jättefräsch efter en dusch. Också. Men jag har en känsla av att vi tror att vi måste duscha oftare än vi egentligen måste. Vad tro ni? Och hur gör ni med duschandet? Aldrig, varje dag, några gånger i veckan?

det händer att jag duschar även på sommaren, Malin Lundskog, bada, glädje, havet, Göteborg — *barnsligt lycklig nästan nästan 50-åring*

Jag kommer definitivt att duscha den här veckan, för vet ni vad? Jag fyller år! 50 till och med. Men det berättar jag mer om senare.

Tills dess!

HEJA HEJA DIG!

EDIT: uppdaterad 230812 (original 20190722), efter ett bad för att skölja av mig efter en svettig dag i trädgården med grävande av jord och skyfflande av grus. Jag har inte ändrat inställning kring bad, dusch och hårda tvålar. Men jag duschade i morse efter träningen. Tänkte redan då: Herregud, så onödigt. Jag kommer ändå bada sen …

hållbar hälsa

Jag känner inte igen mig

Jag letar …

Tacksamheten och wow:et

Januari började året

Februari kom näst

Mars och april hade knopp i håret

Maj och juni blommade mest?

Juli, augusti och september härlig sommar är det då

Oktober, november och december är inte alls så grå

Skål och tack

Livet med hund kräver sin gemensamma planering

Är jag ofräsch?

Saltvattenstvål

Miljön och fasta tvålar

Men det här med att lukta gott då?

Mer om hälsa och hållbarhetstänk

Jo, det händer att jag duschar även på sommaren …

Footer

Malin Lundskog