hållbar livsstil

Känslan av hemstickat!

Jag är ju besatt av att sticka och inför jul stickade jag julklappar åt både höger och vänster. Vantar till pappa, som jag själv fick ta pga för små och sedan nya vantar till pappa, tröja till lilla Stella och en tröja till vårt hundbarnbarn Ruben. Jag trodde att jag skulle hinna med mer, men … inte ens jag som själv stickar inser hur långt tid det faktiskt tar. Men när det väl är klart är jag stolt som ett litet barn som har ritat en fin teckning eller en hund som har nosat rätt på sin matte. Känslan av hemstickat är fenomenal!

Men vet ni vad som är minst lika fenomenalt? Jo, att se någon man älskar bära det man har stickat.

känslan av hemstickat på ett litet barnbarn, Marble sweater — Stella the grandchild i sin julklappströja, Marble sweater från Petite knit.
Just nu helrätt oversize, men så som hon växer är den nog snart en helt vanlig tröja …

känslan av hemstickat, moby sweater, sunday balaclava — Här står Stella på nyårsdagen och vill ut och leka i tröjan hon fick när hon fyllde ett i somras. En Moby sweater, också från Petite Knit. Och balaklavan som jag stickade redan vårvintern 2025 när vi skulle åka skidor (Sunday balaclava, också från Petite Knit)

Hundtröja, vantar och framtidsprojekt

Äntligen är vintern här och alla stickade vantar och mössor och tröjor kommer till användning. Just nu passar vi också lille Ruben, vår ene sons cavalier king charles spaniel. Han är inte lika varm av sig som Brorsan, så han fick en (försenad) julkapp han också. En som jag trodde att jag skulle slänga ihop på en kväll … Två dagar senare kunde han ut o fingå i tröjan.

känslan av hemstickat, hundtröja, pink stripes, cavalier king charles spaniel — lille Ruben i sin version av Pink Stripes,
gratsismönster från Drops design

cavalier king charles spaniel, hundtröja, drops design, pink stripes — lille Ruben i sin version av Pink Stripes,
gratsismönster från Drops design

Och vantarna till pappa? De är stickade efter Anna Bauers mönster ”en helt vanlig vante” som jag har västkust-anpassat till han som har lärt mig (nästan) allt jag kan om havet och segling.

Skulle vilja ha ett par egna, men nu har jag ju evighetsprojektet jag skrev om här och funderar på om jag inte ska sticka en kjol till bröllop vi ska på till våren. Om jag hinner klart tills dess …

Jag bär nämligen också själv med stolthet det jag har stickat. Kanske ska man sticka själv för att verkligen förstå energin, tiden och kärleken som ligger i varenda maska? Även om jag som sagt har en förmåga att underskatta tidsåtgången, så vet jag ju exakt hur mycket kärlek det ligger bakom arbetet. Fint är det! Och vi vet ju alla hur hälsosamt det är med tanthobbies, så jag stickar vidare. Får se vad som blir färdigt först. Om jag inte sätter igång med något nytt projekt mitt i allt annat.

Ses snart igen! Tills dess: heja handarbete och känslan av hemstickat. Och er såklart!
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni Petite Knits mönster och vill ni till hundtröjan hittar ni den här: Hundtröja från Drops. Vantmönstret och bårderna med krabba, vågor och ankare är från Anna Bauers böcker om hönsestrik. Dem hittar ni hos Anna här.

Jag kommer hem som en ny människa

Ja, det är väl så vi gör när vi har varit ute på äventyr allihop? Vi kommer hem som nya människor, med nya erfarenheter och insikter i bagaget. Och kanske en hel del sand? Det tror jag att jag bär med mig hem i bikinin från stranden i Hornbaek. Men skit i sanden. Det som slog i morse när jag tog min sista jogg ner till vågorna och överrumplades av en diffus känsla av att inte vilja åka hem var just den att jag kommer hem som en ny människa. Inte helt säker på vem jag är. Bara att hela den här resan med äventyrssegling till Rostock och ensamma dagar i Hornbaek har gjort något med mig. Förhoppningsvis något bra, he he.

utsikt, stranden i hornbaek — någonstans här damp den ner, den där känslan av att inte vilja åka hem …

löparglädje, malin lundskog, jag kommer hem som en ny människa, runstreak — inte så vemodig som jag låter, för mitt i allt njuter jag som sjutton (och imorgon firar jag runstreak dag 50)

Jag kommer hem som en ny människa, men är fortfarande jag

Egentligen är det inte det att jag inte vill åka hem. Jag längtar efter både Claes och Brorsan. Och klipporna och datorn (jo, faktiskt). Och lilla Stella! Ja, de vuxna barnen också förstås. Dessutom ser jag fram emot vardag igen. Ändå var det någon slags vemod som landade i bröstet på mig i morse. Klurade en stund på om det berodde på att jag inte vet om jag har använt tiden på rätt sätt (vilket det nu är?), eller om jag rentav inte ville hem (det ville jag).

Jag kom inte fram till något annat än att jag helt enkelt har det bästa av alla världar och att den stora tacksamheten inte är lekande lätt att bära. För tacksam är jag. Över att ha en vän som vill segla ut på äventyr med mig, över att tycka om att vara ensam, över att ha ett hem och en familj att längta till.

jag kommer hem som en ny människa, malin lundskog, äventyr, vandringsryggsäck — förmodligen med ett extra kilo sand i ryggan lämnar jag Hornbaek och drar mot Helsingör

Och även om jag kommer hem som en ny människa ikväll, är jag ju jag. Same same but lite different och det är det förmodligen ingen annan som märker förutom jag. Hoppas att jag tycker om mig.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA insikter och utsikter och äventyr.
Kram Malin Lundskog

En etapp av Göteborgs skärgårdsled

Jag går en del av Göteborgs skärgårdsled varje dag, eftersom leden tar en sväng runt Knippla. Men idag har vi gått en etapp av Göteborgs skärgårdsled som jag bara delvis har gått förut. Jag och Brorsan mötte upp min vän (och svägerska) Anki, hennes dotter Amélie och hunden Orca vid Hönö färjeläge. Sen gick vi söderut, förbi Jungfruviken, över Fotöbron, runt Fotö, tillbaka över bron och sedan färjeläget igen. Egentligen fortsätter leden vidare till Hönö klåva när man kommer över Fotöbron på väg tillbaka, men … man går och gör ju som man vill, eller hur? Vi ville så här, för att slippa mixtra med var vi skulle parkera. Men ni som vill gå leden på ”rätt sätt”: här hittar ni karta över skärgårdsleden.

Jag tror vi fick ihop tretton kilometer, om man är intresserad av att räkna sådana. Själv räknar jag vackret, njutet och härligheten. Och det var det fullt av.

Hönö – Fotö – Hönö

Sträckan jag inte hade gått förut var den runt själva Fotö. Och wow! Så vackert. Och så fina klippor att både gå och sitta på. Varma, mjuka, slipade och på en del ställen fyllda av spår från inlandsisen. Visst är det fantastiskt att ingen ö är den andra lik, här i skärgården? Lika bra ni besöker allihop om ni kommer hit. Särskilt Knippla, he he …

Jag hittar utan markeringar på ett ungefär, men för er som tänker gå här och inte hittar: leden är väldigt välmarkerad! Vår första sommar som öbor gick Brorsan och jag skärgårdsleden från Hälsö och hela vägen till Fotö. Då fanns det inga fysiska markeringar, utan jag hade någon slags digital karta för att hitta. Så här skrev jag om vandringen den dagen: Skärgårdsleden är ett hett semestertips.

Första bad- och kaffepausen vid Engelsmännens hage. Då kom molnen …

en etapp av Göteborgs skärgårdsled, Fotö, utsikt, bänk, malin lundskog — Alle man på bänken o kolla utsikten!

vandring, fotö, klippor, utsikt, göteborgs skärgårdsled — vi satt inte bara still och kollade utsikt eller käkade glass. Vi gick också.

spår på berghällen från för länge länge länge sedan

springer spaniel badar, vandring, mini aussie, fotö, göteborgs skärgårdsled — Alla ska bada ..

jungfruviken, hönö, göteborgs skärgårdsled — ser ni havet?

o sen gick vi tillbaka mot färjan, som skulle ta Anki och Amélie tillbaka till fastlandet

Snipp snapp snut, så var den här vandringsdagen slut. Men snart är vi på det igen. Någon annan stans. Alla tips på vandring med utsikt mottages med stor tacksamhet.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: vandra vidare!
Kram Malin Lundskog

12 månader i hängmattan

I går och i dag (och kanske främst i natt?) har vi firat 12 månader i hängmattan, Agneta och jag. Ja, vårt äventyr med en utenatt i månaden som jag har skrivit om förut och som ni kan läsa mer om här. Och även om vi hittills håller oss här på ön, så är det ett äventyr varje gång. Vi håller oss till och med på samma plats på vår lilla ö nästan varje gång och det är ändå ett äventyr. Och i samband med ettårsfirandet la vi till momentet frukost till äventyret. Ett riktigt halleluja-moment, som kanske blir nästa steg i utelivet? För ett år är bara början …

cykel, pakethållare, hav, klippor, knippla, solnedgång — vandringsryggsäck på ryggen och cykel lastad med tjockjacka och ved för kvällsmys

12 månader i hängmattan, utsikt, hav, klippor, knippla, kväll, stiltje, en utenatt i månade — utsikt från promenaden mot vår basecamp

12 månader i hängmattan, en utenatt i månaden, knippla, picknick — jag dukade upp med sy på-märke och guldglas

en utenatt i månaden, utsikt, hav, klippor, västkusten, knippla — alltså!

kvällsljus från knippla, bleke, valborg, en utenatt i månaden, västkusten — utsikten söderut från bubblet och ostbrickan

12 månader i hängmattan, knippla, en utenatt i månade, malin lundskog

eld, malin lundskog, knippla, en utenatt i månaden

Förresten, en stor del av äventyret är samtalen. Ni vet de där som börjar med glädjen över att få fjutt åp brasan och sedan övergår till färger för att fortsätta in på sambandet mellan allt, vidare över till föräldrar och barn, hockey och fotboll, mat och musik. Ja, när vi väl kryper ner i våra sovsäckar är det som att vi har löst alla problem och skapat fred på jorden. Mer utenätter åt folket säger jag.

månsken, en utenatt månaden, trädkronor — Ser ni den lilla månskäran? Sen tändes stjärnorna

Och vips var det morgon

Vi somnade under stjärnorna och vips vaknade vi till det här. Det som ser lite blurrigt ut är myggnätet jag har på min hängmatta. Det håller även undan fukt, så trots en fuktig natt sov vi utan tarp. Ja, jag vet: alldeles underbart är det.

utsikt från hängmattan, 12 månader i hängmatta, myggnät — vaknade till detta, efter att somnat under stjärnorna

Efter omaket att lämna den sköna värmen och det goa gunget i hängmattan för att gå upp och kissa orkade jag inte ta av mig skorna när jag kom tillbaka till hängmattan igen. Men vet ni, här och så här hade jag kunnat ligga hur länge som helst i solen.

12 månader i hängmattan, en utenatt i månaden, knippla, morgon

en utenatt i månaden, knippla, kummel, klippor, himmel, hav — utsikten från morgontoaletten gick inte heller av för hackor förresten …

frukost, trangiakök, segelbåt, agneta, — Agneta kokar både tevatten och ägg till vår första frukost efter en utenatt

kummel, tallar, segelbåt, knippla — vi satt kvar, men båten seglade vidare norröver

Och min ryggsäck har fått ett nytt märke

Precis som våra tidigare äventyr ute i hängmattan ser jag redan fram emot nästa. Nu har jag sytt fast märket på min vandringsryggsäck. Snyggt va? Mot nya äventyr. Och nya utenätter.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: Kram o ut o njut,
Malin Lundskog

Mitt nya skrivbord är ett köksbord

Äntligen har vi hittat ett nytt skrivbord till mig. Det är egentligen ett köksbord, men jag gillar ju att skriva i köket och käka frukost vid datorn, så det blir nog perfekt. Egentligen behövde jag inget skrivbord, men så snodde vi min skrivbordsstol för att ha som köksstol och tomten kom med ny skrivbordsstol. En stilig en, med karmar och allt. Och sits i fårskinn. Ja, sedan julafton har vi alltså varit på jakt efter nytt skrivbord. Och nu är det här. Även om mitt nya skrivbord är ett köksbord …

mitt nya skrivbord, springer spaniel, skrivbordsstol — alla är med och flyttar runt möbler …

mitt nya skrivbord, auctionet, skrivbordsstol, köksbord — visst ser det ut som en plats att skriva bästsäljare på?

Igår tömde jag det gamla skrivbordet och släpade in mitt nya. Och gissa om jag känner mig som en gammal pompös författare när jag sitter här. På en skrivbordsstol med karmar. Vid ett skrivbord som egentligen är ett köksbord. Att det gamla skrivbordet hade lådor som jag har fyllt med anteckningsböcker, papper, kort, pennor, batterier (?), trasiga smycken kommer jag inte märka förrän nästa gång jag ska dammsuga. Allt från lådorna har nämligen hamnat på golvet i en gammal klassisk jag lägger det där så länge-anda. Någon mer som jobbar så?

Så här fritt från pinaler kommer skrivbordet inte att vara så länge till, för strax inviger jag det med att läsa texter som mina kursare på Linnéuniversitet har skrivit. De ska jag ge respons på. Och jag vet redan nu att jag kommer att behöva både anteckningsböcker, kurslitteratur och kladdpapper för uppgiften. Det blir extra kul vid det nya bordet.

Köper och säljer som en vinnare?

Både stolen och det nya och det gamla bordet är köpta på Auctionet. Snart får vi hem ett soffbord därifrån också. Jag gillar ju grejen med återanvändning. Det går ju inte heller någon nöd på mig, har haft ett köksbord att sitta vid till exempel. Men jag tycker ändå att det är värt att vänta på saker, för att slippa belasta miljön med onödig nyproduktion. Och, det här kanske är pinsamt, jag känner mig som en vinnare när jag kammar hem något på auktion. Som om jag har vunnit på lotteri, fast det i själva verket är jag som betalade mest för varan …

Snart säljer vi både mitt gamla skrivbord och soffbordet vi har. Kanske på auctionet? Hyllan som står vid bordet nedan har fått flytta upp en våning- Perfekt för alla spel vi har, de som tidigare har stått i en byrå som har varit jättetrög att öppna (och stänga). Den byrån ska också lämna vårt hus. Kanske skänkas till någon som behöver, eller till någon loppis.

här satt jag på nyårsafton och skålade i champagne, i min nya fina stol och skrivbordet som snart ska säljas

Jamen, skål och hej då. Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog

Morgonmyser mig runt ön

”Här går jag och morgonmyser mig runt ön.” Ja, så tänkte jag i morse när jag tog rundan runt ön. Ingenstans mötte jag vinden. Överallt mötte jag utsikten, den ena vackrare än den andra. Eller, nej förresten. Utsikterna tävlar inte mot varandra. Alla var lika vackrast. Och ingenstans mötte jag vinden och hur mycket jag än älskar alla väder och vindar, så är det lyxigt att gå runt på en liten ö i södra Bohuslän i 0-1 sekundmeter.

Och människorna jag mötte, de sa det jag kände: Tänk att vi får gå här och njuta. Ja, tänk va? Hur stort det är att vara en liten människa mitt i allt vackret. Tror ni inte också att det gör något med oss? Något bra alltså.

morgonmyser, frost, utsikt, knippla, december — utsikt västerut

bänk, knippla, december, morgon, frost — Bänkarna! Kommer ni ihåg alla bänkar?

morgonmyser, utsikt norrut, knippla — … och utsikten mot Marstrand (man kan ana fästningen borta i diset)

dyhôla, bänkar, frost, knippla — här fick jag riktig vinterfeeling av all frost

morgonmyser, soluppgång, tallar, knippla — gick vidare österut, mot soluppgången

soluppgång, morgonmyser, tall, knippla — solen i havet, ser ni?

morgonmyser, knippla hamn, soluppgång, december — där ligger vår båt och myser i soluppgången

Livskvalitet skulle man kanske kunna kalla en morgonpromenad knôkad med tacksamhet? EN bra start osv …

Vi ses snart, nu ska jag skriva projektbeskrivning för mitt skönlitterära projekt på Linnéuniversitetet till våren. Det där som jag till slut bestämde mig för, som jag skrev om här häromdagen.

Till nästa gång: ut o njut!
Kram Malin Lundskog