Vi är olika, min mamma och jag. En av oss vill absolut inte vara med på bild, medan den andra har tusentals selfies i mobilen. En av oss är inte särskilt förtjust i att skriva (men är en jävel på att måla), medan den andra tycker att skriva är livet (och kanske eventuellt kan få ihop en streckgubbe), en bryr sig inte särskilt mycket om att bli uppvaktad på födelsedagar medan den andra helst vill fylla år två gånger om året.
Skönt ändå att olikheterna finns. Att jag har fått lov att utvecklas till mig. Utan krav på varken det ena eller det andra. Annat än att vara snäll.
Men hade inte olikheterna funnits vet jag inte om ni hade kunnat hålla isär oss. Min pappa och min man skrattar åt hur lika vi är. Vi stickar, badar, står på oss och säger ifrån, hoppar hopptorn, påtar, är inte jätteförtjusta i att laga mat, älskar att överraska andra och glass, konserter och löpning. Och vi har exakt samma uttryck för oss. Samma uttryck som mormor hade. Som jag en gång förmodligen var rätt bestämd med att jag aldrig skulle använda.
Och jo, visst. För varje dag som går blir jag allt mer lik min mamma. Den ljusnande framtid är alltså min!
Vi ses snart igen, tills dess: hurra för en ljusnande framtid och för att jag båda har en och får vara en mamma. Det är stort, det.
Kram Malin Lundskog
Vem som är vem, när det gäller våra olikheter? Ni får en gissning.
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.