livsglädje

Jag har fått kärleksbrev

Kanske inte ett kärleksbrev, men i alla fall ett riktigt brev. Med ett hjärta på. Och då kan jag väl säga tt jag har fått kärleksbrev, tänker jag. Ett brev fullt av pepp. Se så fint:

jag har fått ett kärleksbrev, dikt, pepp, Cecilie Östby — lika bra att köra på med drömmarna, eller hur?

Drömmar man inte uppfyller har en tendens att jag en. Och om man inte lyssnar på dem på dagen, börjar de jaga en om natten. Förutsättningarna för att göra det man drömmer om är alltid usla – så lika bra att göra det NU!

Räck upp en hand om ni håller med. Eller känn bara kraften i att köra och göra. Inte var förutsättningarna de bästa när vi fick barn, började plugga, köpte hus, släppte jobb, reste bort, skaffade hund och så vidare. Och så vidare.

Peppen att fortsätta skriva

Brevet är från Cecilie, som hjälpte mig att reda ut allt trassel i Ett oönskat arv, boken som snart släpps (läs mer här). Det är fint med fina mäniskor, eller hur? De som inte bara är jätteduktiga och gör sitt jobb utan också är … människor. ni vet. Generösa och peppiga och omtänksamma och trygga. Och säkert massa annat, men ni förstår vad jag menar. Som kommer med peppiga kommentarer om att absolut inte sluta, när man själv vacklar. Och som skickar kärleksbrev.

Cecilie är inte bara skrivcoach, lektör, redaktör och omtänksam. Hon är själv författare (vi var både med i Antologierna om De sju dödssynderna t.ex). Här hittar ni henne på Instagram.

Kärleksbrev kanske jag inte har fått så många i mitt liv (om ens några?), men kommer ni ihåg hur det var? När vi fick handskrivna brev. Med posten. Det var tider det, eller hur? Vad glada vi måste ha varit. För oj oj oj vad glad jag blev när jag gick till postboxen och hittade det här. Omtänksamheten i att faktiskt skicka ett brev, betyder lika mycket som innehållet i brevet tror jag. Vad tror ni?

Ses snart igen, tills dess: heja omtänksamheten!
Kram Malin Lundskog

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla — Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia — Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog

Därför älskar jag mina vanor och ordet livskamrat

Herrenaddå vad skönt det är att vara tillbaka. Hemma. Och vara trygg i att en vana jag mår gott av hittar jag tillbaka till, oavsett om jag har gjort uppehåll från den på grund av anledningar. Eller att det bara har blivit så på grund av omständigheter. ja, ni vet. Därför älskar jag mina vanor: de är lätta att hitta tillbaka till.

När en vana verkligen är en vana blir man inte av med den i första taget, även om man gör långa uppehåll från den. Som min vana att skriva på morgonen (den kan läsa mer om här). I morse satt jag där igen, med papper och penna och skrev mig själv in i dagen. Något som jag inte har gjort på fem veckor. Inte för att jag inte har kunnat skriva när vi har rest (allt om resan här), utan snarare för att jag har valt bort det.

därför älskar jag mina vanor, anteckningsbok nuuna, hand

Därför älskar jag ordet (och känslan) livskamrat

I morse satt jag alltså där med mitt kaffe och min skrivbok och hittade mig själv igen. Lika spännande varje gång eftersom jag inte är den samma idag som innan resan. Eller ens igår?

Det jag skrev fram i morse var en insikt jag kanske har kommit till förut, men glömt. Den om det helt fenomenalt fina med en livskamrat. Jag hade ganska kul i mitt skrivande, för där dök upp känslor från förr. Om just ordet, eller kanske fenomenet, livskamrat. Jag blev förvånad över att jag inte längre likställer livskamrat med äldre personer med grått (eventuellt lagt) hår, jättemycket rynkor, krum hållning, blåådriga händer, käpp, blommiga klänningar och bruna kostymbyxor.

Visserligen är jag gråhårig (jo, jag färgar håret) och rynkig, men ni fattar? En livskamrat är en trygg känsla, en grundad kärlek och total tillit. Ärlighet, respekt. Någon att luta sig mot och något man så innerligt stöttar. En bas. En zon av totalt ickedömande.

Det där är kanske inte definitionen om man letar i en ordbok. Jag vet faktiskt inte om det går att definiera livskamrat i ord. I såfall snarare med adjektiv än substantiv, är ni med?

Förmodligen kom tankarna på det här med livskamrat upp i morse efter vår resa. Ja men, i nästan fem veckor har vi ju suttit ihopklistrade, Claes och jag. Fint har det varit. Jättefint!

Efter min skrivstund gick jag ut och mötte de här. Livskamrater?

Och visst är det ändå härligt att man kan ändra sig? Att var sak har sin tid och det vi (jag?) kanske fnyser åt i tjugo- och trettioårsåldern blir världens bästa grej tio, tjugo eller trettio år senare? Var sak har sin tid och goda vanor (som att skriva på morgonen) är väl värda att jobba in, så att de är lätta att hitta tillbaka till efter längre uppehåll.

Livskamrat och vänskap

Jag hittade det här avsnittet från podden Mitt perfekta liv nu. Där pratar vi vänskap och jag tar upp det fina med ordet livskamrat.

Men, hör ni: ves ju snart igen! Tills dess: heja goda vanor och jobbet vo gör för att skaffa dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Goda vanor har jag skrivit massor om, eftersom det var en stor del av mina arbetsdagar som coach, kursledare och föreläsare under tio-femton år. Här hittar ni fler inlägg om vanor och dessutom finns min bok GLAD FRi STARK, för dig som är nyfiken på mer.

Vi tog en omväg till Europas högsta sanddyn

I morse lämnade vi Santander och Spanien för att fortsätta resan norrut. Bordeaux, Bordeaux sjöng vi i kör när vi rullade iväg mot gränsen mellan spanien och Frankrike. Har ni glömt den, hittar ni texten här. (Om nu någon av er av någon anledning skulle få för sig att sjunga med …). Men på vägen mot Bordeaux tog vi en omväg, till Dune de Pilat, Europas högsta sanddyn. För mer hav, utsikt och strand. För det kan man väl inte få för mycket av?

Dune de pilat

Precis som vi hittade Santander av en slump, dök de här sanddynerna upp från ingenstans. Eller så har allt en mening? Hur som helst var det värt omvägen. Ja, även om vi var där tillsammans med hela Frankrikes påskfirare.

Dune de pilat (som ni kan läsa mer om här) var vacker, stor och hög. Och här fick jag ändå lite skidåkarkänsla med på resan (ni minns kanske att skidåkning var ursprungsplanen, men att mitt knä kom emellan?). När vi klättrade upp för sanddynen och när vi sedan gick på skrå ner, kändes det som vilken skidresa som helst. Förutom värmen och att jag var barfota. Men ändå. Härligt var det. Värt en omväg, och det kanske inte alltid är lika mycket folk som på påskafton?

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, hav, utsikt, segelbåtar

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, springer spaniel, gräva i sanden — för dem som älskar att gräva fanns världens möjligheter här 🙂

vi tog en omväg, dune de pilat, himmel, sanddyn, hav, utsikt, springer spaniels, malin lundskog — hundarna, jag och alla andra påskfirare ….

Nu är vi alltså på väg norrut, vill ni läsa mer om vårt äventyr (eller vår långa workation som jag väljer att kalla det ibland, eftersom vi faktiskt jobbar en del. Bara inte idag …) gör ni det här: Vi åker till världens ände.

Ses snart igen! Tills dess: (heja vackra) omvägar. Och oss som tar dem.
Kram Malin Lundskog

Smidiga övergångar i nytt poddavsnitt

I avsnitt 32 av Mitt perfekta liv pratar vi om smidiga övergångar. Viktoria känner igen sig själv efter att ha fått magiska piller och Malin har bråttom iväg från världens ände (det skrev jag om här). Allt handlar om smidiga övergångar och att våga supa till …

Det goa snacket mellan Viktoria och mig fortsätter och mitt i allt känner jag gemenskap med kvinnorna förr. Och sen. Hör min vän fotografen och mig när vi nyfiket utforskar allt ett perfekt liv innehåller.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA övergångar. Och oss, som tar oss igenom dem!
Kram Malin Lundskog

PS. Ni som väntade i morse: avsnittets smidiga övergång från privat till publicerat tog sin tid idag. På grund av tekniken. Och mig. Sorry! Men nu så! Lyssna här ovan, eller till exempel här.

smidiga övergångar, podcast, mitt perfekt liv

I Santander blev vi smugglare

I morse tog vi en promenad med hundarna i Parque Eduardo VII i Lissabon. Sen drog vi vidare norrut och hamnade hux flux i Santander, där vi blev smugglare. Vi visste inte att vi skulle hit, men det var väl den där längtan till havet igen. Nu är vi vid Biscayabukten i en stad jag inte visste fanns i morse. Tänker mest på att det är en bank och har aldrig kopplat ihop banken med en plats … Ibland känner jag mig riktigt korkad och undrar om alla andra vet sådant här, som inte jag har någon koll på.

Hur vi blev smugglare i Santander.

Det är inte så spännande som det låter, men vem vet. En dag kanske jag skriver en mysdeckare med den titieln?

springer spaniels, i santander, äventyr — de två små, som vi smugglade in på hotellet

När vi kom på att Santander kunder vara en kul plats på lagom avstånd att åka till bokade vi hotell och skrev, som vi brukar, att vi har två hundar med oss. Men gissa vad som händer när jag skulle checka in oss? Den jättesnälla mannnen i receptionen säger att det inte är några problem. Men ni har väl sett att vi bara tar en hund per rum? Och att vi inte tillåter hundar som väger mer än 20 kilo. Hej hej 24 + 28 kilo hund här.

Okej, vi är inte alls smugglare. Med den snälle mannens goda minne fick vi ta med oss båda hundarna. Han gav oss till och med ett större rum. Och skrattade högt när vi hämtade hundarna i bilen, som jag hade sagt att de sådär ungefär 20 kg. Men så är matte inte min starka sida heller … Jag tycker att bokstäver och att hitta på historier är roligare, he he.

I Santander, bilresa, författare — apropå att jag gillar ord och hittepå. det här har jag gjort idag när Claes kör.

Nu är det hockey och room service som gäller, imorgon ska vi upptäcka en del av det som finns att upptäcka i Santander. Det blir spännande och det har ju börjat jättebra.

Vi ses snart igen, tills dess HEJA snälla människor! Ja, heja oss allihop med andra ord.
Kram Malin Lundskog

Mer om äventyret vi är ute på hittar ni här om ni vill läsa: Vi åker till världens ände