livsglädje

Poddavsnitt om alla snälla människor

Nu är det här, Viktorias och mitt poddavsnitt om alla snälla människor. Ja, och om det viktiga med att vara skitsnygg i håret när man släpper böcker …

Hoppas att ni vill hänga med på vårt snack i podden Mitt perfekta liv om hur mycket snällhet det finns där ute och varför det ibland är svårt att se det och hur vi ibland inte ens vill att någon ska vara snäll …

Lysssna här (eller där ni brukar lyssna), för hur som helst så fortsätter vi vår nyfikna resa på hur vi bryter normer och lever ett gôtt liv. Till och med ett perfekt liv.

poddavsnitt om alla snälla människor, mitt perfekta liv, poddtips, Malin Lundskog, Viktoria Davidsson

Så här beskriver vi avsnittet: Jag har en skruv i däcket och får hjälp av varenda människa jag möter medan Viktoria VILL ha hjälp istället för att göra saker själv, men det går sådär. Vi pratar också om hjälpsamhet och att hjälpa till utan att skryta om det. Och om det viktiga med att vara snygg i håret inför sin bokrelease.

Ja, allt sådant som ingår i ett perfekt liv. För det är vad podden handlar om. Ett nyfiket utforskande av ett perfekt liv med fotograf Viktoria Davidsson och författare Malin Lundskog

Vi ses snart igen, tills dess: var snälla mot varandra där ute.
Kram Malin Lundskog

Jag bor i en saga

Vissa dagar när jag går min hundrunda här på ön får jag för mig att jag bor mitt i en saga. Idag är det en sådan dag. När allt var stilla. Ni vet, när vattnet är extra blankt (min man förstod inte vad jag menade när jag sa det. Gör ni?). Det var tyst, stilla och grått. Sådär så att man (= jag) vill viska, för att inte sticka hål på stillheten. Ja, idag var det en sån där förmiddag när jag fick för mig att jag bor i en saga.

Det gör jag kanske också?

jag bor i en saga, knippla gästhamn, speglingar, bojar, sjöbodar — ser ni hur blankt vattnet är?

pärlan, blp fiskebåt, knippla gästhamn, röda sjöbodar, grått hav, grå himmel — dunket från en fiskebåt (som är en bostad)

I verkligheten ses vi snart här igen på bloggen. Tills dess: heja sagofeelingen i livet.
Kram Malin Lundskog

Häromdagen skrev jag om andningshålen som fyller mig med liv. Lite som i en saga det också. Läs här.

Poddavsnittet om att våga sabba

Fredag igen och som varje fredag kommer det ett nytt poddavsnitt från mig och en poddkollega. Idag släpper jag och fenomenala fotografen Viktoria Davidsson en ny episod av podden Mitt perfekta liv. Det om att våga sabba. Och att mirakel inte finns med på någon att göra-lista. Här kan ni lyssna på poddavsnittet om att våga sabba:

I avsnittet berätta Viktoria att hon har sabbat sin finaste ikon och skapat mirakel och jag ifrågasätter vurmen av att bocka av på en lista. Är det perfekta livet en ständigt pågående process där kritvita tänder inte får plats? Vi är i alla fall överens om att livet blir roligare om man inte måste stressa klart först. Och när man är sig själv.

Häng med på avsnitt 33 i podden som nyfiket utforskar det perfekta livet. Och att vi är just på avsnitt 33, får mig att minnas club 33 …

poddavsnittet om att våga sabba, mitt perfekta lv, Malin Lundskog, Viktoria Davidsson

Som vanligt blir vi båda själaglada om ni trycker på någon gillaknapp eller delar våra avsnitt med andra som ni tror kan gilla dem. Om ni gillar det vi gör alltså. Men mest av allt är vi kanske ändå glada över våra samtal och samtalar gärna vidare med er. Här eller där ni tycker att det passar. Hör av er 🙂

Vi ses snart igen, här på bloggen, i podden eller någon annan stans. Tills dess: HEJA samtal och modet att våga sabba.
Kram Malin Lundskog

Alla tankar på barnen

Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.

Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

alla tankar, springer spaniels, knippla, strand — ett av våra brödrapar

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.

Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.

alla tankar, utsikt från knippla, grå himmel, grått hav, — perfekt väder för reflektion?

röddeviga, knippla, utsikt, frälsarkrans

Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?

Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.

Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.

Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog

Snart är jag farmor

Det är obeskrivligt underbart. Så fint och stort och mäktigt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Min lille pojk ska bli pappa. Hans fru mamma. Och jag? Ja, snart är jag farmor. Blir tårögd bara av att skriva det här. Tänker på honom som baby. På min farmor. Tittar i fotoalbum och plockar fram det första jag stickade till min nyfödde son. Det här är det första jag har stickat till mitt barnbarn:

Min lille pojk är vår äldste son och så särskilt liten är han kanske inte heller? Men en 28-åring kan vara hur vuxen han vill. Han är fortfarande sin mammas lille kille och nu ska denna lille kille bli pappa. Inte förrän de berättade det här för oss sent i höstas har jag förstått hur mina egna och min mans föräldrar kände när de fick barnbarn. Vilket mirakel detta är. Ett nytt litet liv att älska.

Snart är jag farmor till ett barnbarn som redan är underbar och älskad av alla

Och som vi älskar denna lilla som inte är född än. Tänk om hon visste? Tänk om hennes föräldrar visste? Hur stort det är och hur många vi är som redan nu älskar denna baby. Inte för att jag inte har sagt det till dem, men jag vet ändå inte om det går att förstå. Det kanske är en av alla lyxiga grejer med att bli far- eller morförälder. Att man hinner ta in det stora. Hinner känna. Och med den största självklarheten i världen öppnar sin armar för ett nytt mirakel.

Förmodligen är mycket av det jag uppfylls av ett slags minne av hur det var när jag själv fick barn för snart 28 och 26 år sedan. Men just nu känns det här större än något jag någonsin har varit med om.

Vi ses snart igen, till dess stickar jag vidare på små små plagg och filtar och vad man nu kan sticka. Och jag hejar på dig förstås. HEJA HEJA!

Kram Malin Lundskog

snart är jag farmor, stickad overall, babyplagg, barnbarn — tänk … livet som snart ska fylla den här

PS. vi tränar på våra nya titlar och går och kallar varandra farmor och farfar här hemma …

Andningshålen som fyller mig med liv

Jag tog först bort ordet andningshålen i rubriken. För vadå hål? Jag menar ju inte direkt ett tomrum, utan något som fyller med mig liv. Kraft. Energi. Något som är mer än en paus. En stund som inte bara är återhämtning. En sekvens med njut, men inte för njutets skull. Utan för … livets? Och för att orka redigera vidare på detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Som ni ser blev ordet kvar. Och effekten av dagens andningshål var en av de bästa skrivdagarna på hela året. YEAH!

Andningshålen

Andningshålen blev kvar i rubriken, som ni ser. Hittade inget bättre ord. Jag vill nämligen skriva om stunderna med andetagen. Där lungorna fylls av liv och havsluft, hjärnan får lugn och energi och själen får pirr och stabilitet. De livsviktiga stunderna, ni vet. Andningshålen. (Har ni något bättre ord? Let me know.)

Idag har de stunderna sett ut så här för mig: