livsglädje

Jag älskar oväder och väder

Funderar förresten på varför det heter o-väder? O som i inte väder? Eller bara en negativ variant av väder? Och vem bestämmer vad som är negativt väder? Jag älskar oväder. Och väder. Och även om en klarblå himmel och strålande sol är underbart, så är himlen (som skulle kunna vara en förvarning om något slags väder) från hundrundan i eftermiddags inte alls ounderbart. Eller vad säger ni?

kummel, knippla, moln, bleke, segelbåt, västkusten — färgerna på himlen och ljuset

badtrappa, knippla, mörka moln, himmel, hav, jag älskar oväder — inte ett dugg ovackert, eller hur?

utsikt från knippla, västkusten, himmel, hav — utsikt som funkar i alla väder

jag älskar oväder, sjöbodar, knippla, mörka moln, västkusten, småbåtshamn — kolla, säger jag bara!

sjöbodar, knippla, speglingar på vattnet. mörk himmel, jag älskar oväder — himmel o pannkaka …

knippla gästhamn, himmel, moln, jag älskar oväder — mer himmel och hav och båtar …

När vi ändå har väder på tapeten, är det inte något väldigt avslappnat över osoligt sommarväder? Och förresten är det ingen idé att göra något annat än att älska vädret som är, för det går inte att göra något åt det. Ja, sånt gick jag och funderade över på rundan runt ön i eftermiddags.

Ses snart allihop! Tills dess: HEJA vädret och vår acceptans av det.
Kram Malin Lundskog

Så här skrev jag om vädret när jag skulle ut och kitesurfa: därför älskar jag alla väder. Läs om ni vill 🙂

Jag säger ja och jag älskar det.

Jag är kanske besatt av att göra sånt som ger livet ännu mer liv. Om det är det så är det okej. För om jag inte var det. Om jag inte var en sådan som säger ja till sådant som ger livet liv. Tänk vad mycket jag hade missat då. Som natten till idag. Och kvällen igår. Och i morse. Jamen, jag säger ja till sådant som känns gôtt, som är liv och som gör min värld stor och härlig.

Jag säger ja till en utenatt i månaden

Igår fick jag ett meddelande från min kompis Agneta. ”Är det denna natt det ska sovas i hängmatta?” Vem kan svara annat än ja den frågan, jag bara undrar? Dessutom börjar ju juni lida mot sitt slut och vi har pratat om att köra en utenatt i månaden. Juni är väl en alldeles ypperlig månad att påbörja ett sådant stolleprov i?

hammock hängmatta, tallar, knippla — jag fick låna Agnetas dotters hammock

jag säger ja, knippla, malin lundskog, i hängmatta — godkänner vår upphängning

Det här är förresten en av anledningarna till att jag gillar att inte vara uppbokad: att jag kan säga ja till det som jag har lust med. Som vår första en utenatt i månaden-natt. Jag gillar ju att vara en sån som säger ja.

Igår eftermiddag rekade jag runt på ön efter träd att hänga hängmattor i och hittade en perfekt plats, där tallarna inte var för greniga och dessutom ganska höga. Ja, men ni fattar ju hur de ser ut på den vindpinade västsidan av ön. Grannarna jag mötte trodde att jag skulle ut på vandring. Inte så konstigt med tanke på min packning, ha ha. Värsta vandringsryggan för en kort promenad på sådär ungefär trehundra meter och en enda natt i hängmatta. Men har man med sig sovsäck, lava, glas, högtalare och en himla massa tjocktröjor, så. För övrigt var det ganska mysigt att känna sig som ett barn som ska ut och tälta i trädgården. Så mycket mer behövs ju inte för att livet ska vara liiite mer äventyr, eller hur?

fina utsikt, frihet och härliga samtal

sjöräddningen, knippla, utsikt — utsikten från vårt camp var som den är här på ön (skryt skryt!) var som den brukar: alldeles underbar!

Fin fin utsikt, en känsla av frihet och fina samtal. Och sen sa vi god natt. Så himla mysigt att krypa ner i sovsäcken under ett tak av tallegrenar och med vinden som både ljudkuliss och den som höll igång en go gungning i hängmattan. Jag somnade till Agnetas näsflöjtsspelande (jo hon fick en av mig under kvällen och det där är ju också något som är skitkul: att spela näsflöjt.)

Efter några timmar vaknade jag. Både för att jag var kissnödig och för att jag frös. Så glad att jag hade med mig en hel vandringsryggsäck full med tröjor. Men de räckte inte riktigt. Ändå har jag en sovsäck som ska hålla för ner mot fem grader eller något sådant (minns inte, men den är tjock och varm och go). Vad jag lärde mig av det här? Att det förmodligen är vettigt att ha något slags underlag/filt/fäll under sig, även om man inte ligger på marken utan gungar gôtt i en hängmatta. Tur att vi ska ut igen, så att jag får testa det. Någon som har tips så tar jag tacksam emot dem såklart!

Jamen, jag somnade ju om igen. Och sov. Länge!

En sak jag är glad att jag hade med mig och på mig: buffen! Och hoodies. Ja, så att jag kunde dra de över huvudet. Så mysigt!

morgonstund har guld i mund …

jag säger ja, malin lundskog, hängmatta, knippla

jag säger ja, hängmatta, malin lundskog, knippla

morgonsol, knippla, tall, — låg på vår camp och kollade ut på både morgonsol och joggare …

När jag vaknade låg jag och kikade på solen en stund. Och på de som joggade förbi på sina morgonrundor. Agneta sov vidare (tills jag väckte henne med näsflöjtsspel, he he) och jag tog en stros ut i solen. Njöt av äventyret och livet i livet. Så nära hemma det egentligen går att komma. Och ändå vara ute på äventyr. Är det inte härligt?!

jag säger ja, malin lundskog, sol, morgon, knippla — sa godmorgon till världen i verkligheten (jo, men känslan av att vi inte var en del av den var rätt stor) och fick upp värmen ute i solen.

malin lundskog, agneta bergman, hängmatta, knippla — morgonstund osv …

Ja, vi har alltså en plan på en utenatt i månaden. För att det är kul, lite spännande, en utmaning, stärkande, lärorikt och så himla livgivande. Jag menar, när jag låg där och frös i natt fanns liksom inga tankar på att avbryta. Kom inte på förrän nu hur enkelt det hade varit för oss att gå hem.

För er som är nyfikna finns det en Facebookgrupp som heter just (det enkla och korta namnet) En utenatt i månaden under ett år för tjejer som gillar äventyr. Ni hittar gruppen här. NU går jag mest och funderar på var vi ska sova i juni? På en av de andra öarna här omkring kanske? Vi får se …

Vi ses snart igen allihop, antingen här, eller ute någon natt? Hur som helst: heja naturen och att säga ja till livet.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om det här med mer liv i livet har jag bland annat skrivit om det här: Hummerpremiär och mer liv i livet och Livet kommer emellan. Eller?

Fler En utenatt i månaden-inlägg:

En ny äventyrsnatt i hängmattan (mars 2026)
Kallaste natten i hängmattan hittills (februari 2026)
Jag sover så gott ute i hängmattan (januari 2026)
Utenatten är ett äventyr i all enkelhet (september 2025)
Vakna i hängmattan (augusti 2025)
Utenätterna i augusti blir fler och fler (augusti 2025)
I hängmattanförvandlas jag till en riktig sjusovare (juni 2025)
12 månader i hängmattan (maj 2025)
En ny natt i hängmattan (mars 2025)
Nionde månaden i hängmattan (februari 2025)
Att sova ute i december, vilket äventyr (december 2024)
Vilken utenatt vi fick i november (november 2024)
Detta med att sova ute är livsviktigt (inför premiär med portabel eldstad, november 2024)
VI sov ute i oktober också (oktober 2024)
Jag tog hemmaledigt i hängmattan (augusti 2024)
En utenatt i månaden för tredje gången (augusti 2024)
Min nya hängmatta är världens coolaste tält (juli 2024)

Jag förbereder mig för min nya roll

Idag är mitt barnbarn tydligen i storlek med en vattenmelon, där i sin mammas mage. De följer ju sin graviditet i appar nu för tiden (annat var det förr osv.) och jag fick nyss en bild från appen av min svärdotter. Vecka 40. Stor som en vattenmelon. Och jag förbereder mig just nu på bästa sätt för min roll som farmor. Hur då? Jo, genom att gå runt och bära en vattenmelon ömt i min famn. Hade inte ni också gjort det?

jag förbereder mig, farmor malin lundskog, barnbarn, vattenmelon — i hårdträning för att bli farmor …

Inte konstigt att jag tycker att den gravida magen är stor, eller hur? Inte för att den är onormalt stor, utan det gäller väl alla gravida magar i vecka 40. De är stora Jättestora. Inte undra på, om det ska få plats en vattenmelon i dem?

Och hur som helst är det här med att bli farmor egentligen det enda jag vill prata om just nu. Men jag förstår ju också. Hur kul är det? Man kommer ju ihåg killarna när de låg i lumpen och b a r a ville prata lumpen. Eller småbarnsföräldrar när man själv var förbi den fasen. Herregud, kunde de inte prata om något annat någon gång? Så jag ska försöka hålla mig. Men om jag är disträ, så vet ni vad jag håller på med. Jag förbereder mig för min nya roll …

Vi ses (kanske då, med tanke på mitt fokus, he he) snart igen. Tills dess: HEJA livet och alla dess faser.
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om mina tankar kring att bli farmor, finns det ett inlägg här: Snart är jag farmor och Suuurprise

Goa platser och tappad naturbegåvning

Idag, på självaste midsommarafton, släppte vi säsongens sista avsnitt av podden Mitt perfekta liv. Vickans självbild om att vara en naturbegåvning ställs på ända och vi pratar om vikten av goa platser. Ni vet sådana där platser man inte vill lämna. Vickans goa plats är en koja under ett träd och min är på en klippa, där ingen annan är. Förutom hundarna då.

I denna avslutning blickar vi tillbaka på tidigare avsnitt och reflekterar över de äventyr och insikter vi har fått under resans gång. Och som en present till alla trogna lyssnare bjuder jag på en näsflöjtskonsert.

Nu tar vi en paus från podden, men vi hörs igen när Viktoria har tröttnat på sin koja och jag inte orkar sitta på min klippa längre. Lyssna här nedan, i er vanliga poddapp eller här. Bara ni lyssnar, he he …

goa platser och en tappad naturbegåvning, mitt perfekta liv, podcast, poddtips

Podden eller ej, vi ses här på bloggen igen. Snart. Tills dess: heja goa platser!
Kram Malin Lundskog

Knärehaben går framåt!

Pratade med fysion idag och skröt om hur duktig jag är på att rehaba. För det är jag. Jag vågade till och med berätta att jag har tagit i (lite) mer än han sa sist. Ja, man vill ju inte bli utskälld av en fysioterapeut liksom … Men han skällde inte utan hejade på. Och eftersom det jag har gjort har gått bra, står jag nu här med ett nytt rehabprogram. Och gissa vad som står med i det? Jo, löpning. Snacka om att knärehaben går framåt!

Jag har sprungit igen

Nu kanske ordet springa är lite överdrivet här. Jag har joggat. Eller kanske snarare lufsat igen. I fem hela minuter. Fem sammanhängande minuter utan pauser och annat tjafs. Snacka fredagsfeeling.

Visserligen hamnade jag i det där bedrövliga jämförelseträsket en stund. Ville inte att någon skulle se mig. Jag menar, jag är ju en sådan som springer. Inte någon som tungt lunkar fram. Men så kom jag på att även om jag just nu är en sådan som tungt lunkar fram, behöver jag inte fortsätta vara det för evigt. Skärp mig, sa jag till mig själv. Jag är ju inte ute och lufsar för någon annans skull. Utan för min och mitt knäs skull. Ja, knärehaben, den går ju verkligen framåt och det är väl det som räknas?

knärehaben, malin ludskog, jogga, knippla, — glad som en speleman över mina fem minuter!

Vi ses snart igen allihop och tills dess HEJA rehaben och insikter om att jämföra med fel saker.
Kram Malin Lundskog

PS. Jag har ältat min knäskada och rehaben förut, bland annat här: vardagslädje trots urspårning, vem är jag när jag inte är mig själv?, idag fick jag domen på mitt knä, rehab och hopp om framtiden och eftersom fysioterapeuten kallade min skada för the devil´s three (menisk, korsband, ledband) finns det en risk att jag fortsätter älta och berätta om både framgångar och bakslag ett tag till …

Det är måndag och vi förfestar

Imorgon har vi trettioårig bröllopsdag. Ja, jag vet. Trettio. År?! Men det är klart, vi har ju varit med om både det ena och det andra tillsammans, Claes och jag. Många saker som vi har glömt av, men en himla massa som vi kommer ihåg. Och det är måndag och vi förfestar (inför det som inte ska bli någon storslagen fest annat än i hjärtat) med att traska runt i Brösarps backar på Österlen med hundarna. Vi pratar en del om livet. Både som har varit, det som är och det som kommer sen. Men mest blir jag tagen av att det faktiskt är Bröderna Lejonhjärtas Törnrosdalen vi går runt i. Sicken förfest ändå va?! Som en egen litterär fest …

brösarpsbackar, vandring — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

Det är måndag och vi förfestar, brösarps backar, utsikt, — Hur vackert som helst och det är såna här utflykter som gör att jag återigen lugnar mig med att det är JÄTTE-okej att välja bort flyget.
Vi har så oändligt mycket att upptäcka på nära hålla.

brösarps backar, springer spaniels — Och de här två!

brösarps backar, ek, springer spaniel — Och de här två!

Åh, vad jag gillar det här. Det enkla. En ryggsäck med kaffe och macka. Och naturen. Å andra sidan gillar jag också att vi nu drar till Ystad och checkar in på hotell där. Livet är både det ena och det andra och det är kanske det som är grejen med hela grejen?

Kram Malin Lundskog