livsglädje

Glamping i Ljungskile

I morse åkte vi hemifrån i otta och ösregn. Vi har (typ) semester i några dagar och ska göra en långsam roadtrip mot Stockholm. Där blir det konsert med Bruuuuce på torsdag (hurra!!!). Efter att ha lämnat hundarna på Björnåsens hundpensionat (där var de när vi tågluffade förra året också), mellanlandade vi hos Stella the grandchild för babygos (skulle kunna sitta med henne huuur länge som helst) innan vi körde en bit norrut. För glamping på Anfasteröd gårdsvik i Ljungskile.

Glamping?

Jag är mer för det här med att sova ute än Claes. Just nu är jag ju dessutom besatt av hängmattehäng och hade gärna hängt mig upp till Stockholm. Men. Nu är vi två om det här livet, så vi möttes på typ mitten och valde att testa glamping. Jag ångrar mig icke! Så fint ordnat, bekvämt med allt man (jag) kan önska mig och ändå sova utomhus-feeling.

glamping i ljungskile, tält, altan, utsikt — tält with a view

glamping, tält, anfasteröd — samma utsikt fast inifrån tältet

glamping i ljungskile, toa, dusch, kök — kök och toa/dusch. Utedassfeeling fast med rinnande vatten.

glamping, anfasteröd gårdsvik, kök — allt man behöver i ett kök: vatten, ho, diskmöjlighet, vattenkokare och en kort fylld med glas, tallrikar och porslin

glampingtält, anfasteröd gårdsvik, kväll — glampingtältet by night

utsikt från glampingtält, anfasteröd gårdsvik — Kvällsutsikten, med myslampor. Hur fint?!

nattduksbord, glamping, anfasteröd gårdsvik — nattduksbordet då? Med en lampa oljelampestajl. Genomtänkt!

Nu har vi inte sovit här än, men det här med glamping verkar vara den perfekta kompromissen för oss där jag ju gärna sover ute och Claes är mer av en bekväm hotellkille. Och vem vet, kanske kanske är det här den smarta vägen att locka över honom till sova-utelivet? Ett steg i taget, ni vet …

Vi har inte bara hängt i och vid tältet ikväll. Vi tog en JÄTTE-härligt promenad till Lyckorna och musselbaren, men mer om det imorgon. Nu? Godnatt.

Vi ses snart, den långsamma roadtrippen mot Bruce-konserten fortsätter ju. Tills dess: heja kompromisser. Och Bruce.
Kram Malin Lundskog

HON ÄR HÄR NU!!!

Hon är här nu!!! Vårt lilla barnbarn. A star is born. Stella. Och det är så ofattbart ofantligt och alldeles underbart att jag inte förstår varför världen inte stannar en stund och bara tar in det här. För det är ju inget annat än ett mirakel. Ett litet barnbarn. En liten Stella. Mitt barns barn. Hon är här nu. Och jag vet inte vad jag ska göra med alla känslor som … svämmar över.

Det började någongång kring midnatt. För vår del alltså, för de nyblivna föräldrarna började det innan dess med vattenavgång och värkar och fram och tillbaka och fram igen till Östra sjukhuset någon gång igår kväll. Men vi fick ett sms runt tolvslaget, som jag såg någon gång strax därefter.

Ja, jag vet: kolla mobilen mitt i natten? Men jo. Jag vaknade till och har ju i väntan på detta lilla barnbarn haft koll på mobilen ungefär stup i kvarten, så jag kollade den och då hade det där meddelandet kommit. ”Vi är på Östra nu, om någon är intresserad.”

Om någon är intresserad??? Herregud. Sen kunde jag inte somna om, mer än korta stunder under natten. Det blev morgon och vi hörde inget mer. Timmarna gick och jo. För första gången under hela denna graviditet blev jag orolig. Glömde liksom av att en förlossning kan ta både 24, 36 och 48 timmar.

Vi går och fiskar …

Ja, så vi drog ut och fiskade, Claes och jag. För inte kunde jag fokusera på att skriva, som jag ju kom igång med igår. Och först när vi hade dragit upp ett gäng makrillar kom nästa meddelande. En bild. På en nybliven mamma och en baby.

Vi hissade upp våra krokar (ganska oroliga för att all vår makrill skulle göra lilla Stella till gaisare ha ha) och sänkte våra axlar och jag skrek där ute till havs. Av glädje. Och jag tycker verkligen att det är obegripligt att världen fortsätter snurra som om ingenting har hänt, när precis allt har förändrats.

utsikten när vi fick veta att vi hade blivit farmor och farfar

bubbel — skål farmor, sa Claes. Skål farfar, sa jag
på Matjes på Knippla

Och jag har en känsla av att allt jag har gjort idag är symboliska handlingar. Fisket, badet, bubblet. Ja, även lastmoppesvängen vi tog runt ön och frågade folket om de inte gick och undrade vem som just hade blivit farmor och farfar kändes symbolisk. Lite drömmande sa jag till Claes att det här vill jag göra varenda år den nionde juli. För att fira att hon är här. Vår stjärna. Lilla Stella.

Livet ändå. Stort är det. Jättestort. Och jag kommer att sova som en baby inatt. Vakna, somna, vakna … pirrigt glad och tacksam över att ha på ett kick (okej, det där håller förmodligen inte de nyblivna föräldrarna med om, men ni fattar) ha blivit ännu rikare.

Och vi ses ju snart igen, allihop. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Mer om det stora med att bli farmor hittar ni här

Bastumys igår och bouleförlust idag

Livet går upp och det går ner, sådär som det ska. Ja, så att vi vet att vi lever om vi någon gång undrar? Kommer ni ihåg att jag brukar gå och basta varje fredag? Annars kan ni läsa om fredagsmyset bl.a. här: Min nya fredagsvana. Igår var det fredag och dags för bastumys igen. Med den lilla extra påminnelsen ”ta med glas” från en av de bastande damerna.

bastumys utonjut, knippla, mugg — Utonjut! Eller bastumys. Muggen funkar i alla lägen.

Jag knödde ner min bästa fredagsmugg i väskan och när jag kom till bastun var där ett himla halla ballo. Vi har en ny farmor bland oss och hon bjöd på bubbel. Så värt att fredagsmysa för ju. Tänk om det är min tur att bjuda på barnbarnsbubbel nästa gång?

bubbel, bastumys, ost — Extramys med ost och kex och jag älskar det härligt enkla med att bara öppna ostarna och slänga fram dem.
Älskar findukning också, men det här … bastumys!

Och att gå hem nybastad och nybadad, salt o go (exakt – ingen dusch som pajar den där salta känslan) till färdig middag, det är inget annat än höjden av lyx det.

Boule och min gamla sanning om bollkänsla

Och idag då? Då gick den rekordstora mixedboule-tävlingen av stapeln här på ön. Inte mycket att skriva hem om, om ni är ute efter mitt resultat. Däremot den härliga känslan av att alla var där, det var glädje och fest och någonstans där ute i väst kom kulingen och regnet lagom till att vi åkte ut, Claes och jag. Och det gjorde vi. Snabbt.

Nu hade jag inte förväntat mig något annat med tanke på träningsnivån vi ligger på när det gäller boulandet. Dessutom var vi båda två rätt splittrade med telefoner som jobbringde. Men ändå. Jag gillar verkligen inte att förlora (men det låtsas jag inte om inför de andra). I alla fall inte när det har något med bollar (som man väl kan kalla kloten?) att göra. Jag är ju tjejen med bollkänsla. Men den sanningen kanske är så gammal att jag ska revidera den? Precis som jag gjorde om boule när vi flyttade ut till Knippla. Det kan ni läsa om här: Spela boule är väl inget för oss?

Hur som helst, vi tog lastmoppen hem och jag låtsades att det var jätteokej att förlora med tanke på vädret …

Men bastumys igår och boule(förlust) idag, det är trots allt sköna grejer att ägna helgen åt. Upp och ner, som det ju ska vara.

Vi ses snart igen, tills dess: heja sköna helger?
Kram Malin Lundskog

Sommarpratarna som berör mig

Jag kom inte igång med mitt lyssnande på årets sommarpratare förrän häromdagen. Men åh, vilken start jag fick. Först ut bland sommarpratarna jag har lyssnat på så här långt blev Cecilia Uddén. Därefter tryckte jag igång Vivi Wallin, Ellen Krauss och Johanna Nordström. Och Anna Lindmarker. Jag kunde ha slutat lyssna där, för vem kan beröra mer än de här kvinnorna? Carl Bildt stod sig slätt i alla fall (och fler har jag inte lyssnat på än.)

Mänsklighet och igenkänning

Cecilia Uddén, som ju är mellanösternkorre, pratade mycket om västbanken. Om Israel och Palestina. Hon pratade om människorna där och hur fort det gick för dem (hennes vänner) att från en dag till en annan att börja hata varandra. Hennes historia som reporter är ju jättespännande att höra om och hon flätar in den så fint i det som händer nu. Vi får höra om riskerna hon och hennes kollegor och andra medhjälpare utsätts och utsätter sig för. Och även om hon egentligen inte berättar något om sig själv får man (jag) en känsla av vem hon är. Och den hon är imponerar.

I Vivi Wallins sommarprat får man däremot hänga med rakt in i hennes barndom. Hur hon framstår som den glada, pratsamma, duktiga flickan men döljer all sin oro och sorg över att mamman är sjuk och pappan har lämnat dem. Hon nämner ett övergrepp som i förbifarten och vet? Det räcker så. Vi förstår. Och hon visar på vikten av att inte sluta fråga barn (och vuxna?) hur de mår. Våga vara den tjatiga!

Utanförskap och saknad

Och Ellen Krauss som pratar om att vara udda, känna sig utanför och inte passa in. Jag delar inte Ellens erfarenheter, men känslan hon beskriver. Om utanförskapet. Att vara den som inte är som hon ska. Har vi inte känt så allihop någon gång? Själv var jag den enda (i hela världen om ni hade frågat mig då) som var rödhårig och fräknig och därmed också den enda som var skitful (blev i alla fall inte vald till Lucia, om ni förstår vad jag menar).

Förresten, Ellen Krauss låt The one I love. Har ni hört den? Om inte, gör det. Hennes röst är magisk och jag kan nog inte räkna så långt som till antalet gånger jag har spelat den som ljudkuliss till mitt skrivande.

Johanna Nordström. Alltså. Jag kan fortfarande inte släppa slutet. När hennes pappa, som enligt Johanna inte kan ta en ton rätt, sjunger med i Bright Eyes. För den som hon kallar den vackraste ängeln i himlen. Hennes storebror. En bror hon aldrig har träffat, eftersom han dog innan hon föddes. Och det här fick mig att förstå något om mig själv. Och min längtan och saknad efter min morfar. En morfar jag visserligen har träffat, men inte har något eget minne av. Han dog när jag var tre månader, men har alltid varit närvarande i både min mormors och min mammas saknad. Och dieter fint att en ung kvinna som Johanna kan få mig att inse att jag visst kan sakna någon jag aldrig har känt.

Kämparglöd och styrka

Och så Anna Lindmarker då. Vet ni, jag trodde att mest av allt hon var en sval karriärskvinna. Men åh, vilken värme! Och vilken kämparglöd (jävla gubbar) och styrka (hallå, gifta sig med födslovärkar …). Jag är jätteimpad av henne. Känner med henne och känner igen mig själv i henne. Inte bara för att vi båda gick upp 35+ kilo under graviditeten. Och dessutom spelade hon sanslöst bra musik hela programmet igenom. Så glad att jag valde den långa versionen av programmet.

Radiopratarna förstorar min värld

När jag reflekterade över varför jag var så begeistrad av de fem kvinnornas sommarprat och inte över Bildts (trots hans kompetens och erfarenhet) kom jag på vad det är jag vill ha av ett sommarprat. Och kanske av alla samtal? Jag vill bli berörd, känna igen mig, känna, förstora och förstå mer av min omvärld. Jag vill ha ett sommarprat som lever vidare, leder till samtal och reflektion. Och det lyckades de med med bravur, Uddén, Wallin, Krauss, Nordström och Lindmarker. Och kanske är det så att mycket av det de här kvinnorna pratade om kan bara en kvinna prata om?

Hur som helst: imorgon ska jag lyssna på Sigge Eklund. Har precis återupptagit lyssnandet av Alex och Sigge-podden och tycker att de är både skitroliga och härligt eftertänksamma. Under några sekunder av hybris tänker jag faktiskt ibland att deras podd är en grabb-variant av Vickans och min podd Mitt perfekta liv.

Lyssnar ni på Sommar i P1? Tipsa gärna om några favoriter, för det är inte säkert att jag gör som förra året och ger mig på att lyssna på alla (även om jag glömde skriva om alla, men några hittar ni här).

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA sommarpratarna som berör.
Kram Malin Lundskog

Här går jag i väntans tider

Inte trodde jag att jag var så laddad för just det här datumet. Den andre juli 2024. För jag vet ju, vi vet allihop, att ett datum för beräknad förlossning inte är detsamma som att det är dagen då ett litet barn kommer till världen. Och ändå … här går jag i väntans tider. Och är pirrig. Tror att varje gång det piper eller ringer från telefonen, så är det min son som hör av sig och säger att nu. Nu är det dags.

Men vet ni vad. Även om jag längtar så intensivt så njuter av väntan. Längtan. Jag myser i både tanke och känsla. Försöker minnas hur det var när jag själv var gravid. Och gick över tiden, vilket jag gjorde med båda våra pojkar. Det enda jag minns är alla irriterande samtal. ”Jaså, du är hemma fortfarande?” eller ”Så det har inte hänt något då?”.

här går jag i väntans tider, babykläder, farmor

Och den irriterande personen vill jag inte vara, så jag går här i min egen längtan och njuter. Tvättar några av de små babykläder och leksaker som den lille babyn som nu ska bli pappa en gång har haft. Och till och med några saker som jag själv hade när jag var en liten baby. Det är fint att vara mitt i den här väntan och längtan. Också. Men herrenaddå vad jag ser fram emot det där samtalet.

här går jag i väntans tider, farmor, babyleksak — En liten nytvättad vovve.
(Tvättlappen i bakgrunden är från 1969)

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA njutet av att ha något att längta efter.
Kram Malin Lundskog

Mer om mitt blivande farmorskap hittar ni här: Snart är jag farmor och här: Jag förbereder mig för min nya roll

Inte skriver jag i alla fall

Någon mer än jag som tänker att sommaren är lång och tror att man ska hinna med så himla mycket? Inklusive de där långa slappa dagarna, då man inte gör någonting annat än badar. Läser. Och andas sommarluft. Ni vet, när man visualiserar sig själv som avslappnad med oändligt med tid att skriva det där råmanuset. Ett råmanus man dessutom har suttit i sina poddar och yvat om att man ska skriva klart under den jättelånga sommaren. Ja, så här sitter jag, ute i trädgården och inte skriver. Och dagarna bara går …

Malin Lundskog skriver i trädgården, sommar — här sitter jag och inte skriver

malin lundskog, författare, dator, trädgård, — funderar på om jag inte ska gå och bada istället …

Okej, jag kanske överdriver.

För skrivandet är ju med mig. Jag tänker på mitt råmanus vart jag än går. Och eftersom jag lägger rätt mycket tid just nu på att inte skriva, så är mina tankar ofta ackompanjerade av det dåliga samvetet. Samvetet som säger till mig att jag borde skriva.

Vilket crazy beteende!

Men också ett beteende jag återkommer till med jämna (eller om det är ojämna) mellanrum. Helt plötsligt befinner jag mig i någon slags virvel av dåligt samvete och borde, när det kanske bara är en paus jag behöver. Eller fokus på en sak i taget. Inte på bad när jag sitter vid datorn, eller manuset när jag badar. Njut av det jag gör när jag gör det och inte vara någon annan stans än just här och nu. Eller där och då, när det är där jag är …

Min tro om att sommaren är oändlig är en härlig tro. I alla fall i början av sommaren. Men idag är det juli och jag inser att dagarna går och här sitter jag och inte skriver. Och det är fine, så länge jag gör det med gott samvete. Släpper datorn en stund. Gör något av allt det där andra jag visualiserade att jag ska hinna göra under sommaren. Som att slappa till exempel. Med gott samvete …

Mest slöseri med tiden är kanske att inte vara i stunden?

Aja, manus har blivit klara förut. Allt löser sig och det som kanske är mest slöseri med tiden trots allt är att inte vara i stunden som är. För i den stunden finns varken dåliga samveten eller borde. Eller oändliga somrar för den delen. Och det är gott så.

Vi ses snart igen och jag hejar på vår förmåga att reflektera och njuta av stunden. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

ps. Jag har samma tanke om oändligt med tid när jag sätter mig på tåget till Stockholm, som jag skrev om här: I tidsoptimismens spår.