livsglädje

Kuststigen till fots och sjöss

Vilken dag vi har haft på Strandpromenaden, som är en del av Kuststigen (läs mer om Kuststigen här). Vi startade vid Skalbankarna och gick till Lindesnäs, där vi tog båten tillbaka nästan hela vägen. Jag gick bara vilse en gång, solen turades om att ta plats på himlen med vackra grå moln, frukostresterna smakade hur gott som helst och på vissa sträckor undrade vi om skulle haft lie med oss. Och vi fick både skog (myggor!), stad (viken sommarstadspotential!!) och hav (!!!) när vi tog oss an den här delen av kuststigen till fots och sjöss.

kuststigen, strandpromenaden, skalbankarna — skalbankarna som heter så för att de är badade av *trumvirvel* SKAL!
Men kanske inte som man tror, utan från djur.
Lär mer här, det är ju spännande ändå.

Den svåra vägen …

kuststigen till fots, stentrappa, uddevalla, strandpromenaden

trappsteg med mossa, strandpromenaden, uddevalla

Om möjligheten fanns valde vi den svåra vägen under dagens vandring ( se skylten ovan). Vad som var svårt? Vi vet inte riktigt om det är att det var smalt och halt längs Bäveån som rann längs rutten eller att vi skulle haft någon slags machete eller lie med oss för att komma fram på vissa ställen.

strandpromenaden till fots och sjöss, bävern, uddevalla, kuststigen, igenvuxet — som värsta bushmännen …

och ibland såg man inte stigen för allt som växer

Vi gick genom stan och kom till hamnen i Uddevalla, där skärgårdsbåten la loss för en tur, medan vår tur fortsatte till fots.

skärgårdsbåt, uddevalla — Skärgårdsbåt på väg ut från uddevalla

Utsikt över Uddevallbron

Jag har alltid gillat Uddevallabron (gillar broar över huvud taget som ni kan läsa om här). En stund efter det att skärgårdsbåten hade lagt ut kom vi fram till en utsiktsplats och där var den ju. Bron. Så till picknicken gjord på morgonens frukostrester satt vi och glodde på både bron och båtar.

uddevallabron, kuststigen, strandpromenaden, utsikt — utsikt till frukosttäggen

Efter picknicken fortsatte vi vandringen, hela tiden med bron i sikte.

kuststigen till fots och sjöss, vandring, strandpromenaden uddevall — så fint de har gjort det längs med berget, på väg söderut från Uddevalla

Malin Lundskog, vandring, kuststigen, uddevalla

Gustafsberg, Sveriges första kurort

Strax söder om Uddevalla och norr om vårt slutmål Lindesnäs ligger Gustavsberg som tydligen är Sveriges första kurort dit de väl bemedlade tog sig för rekreation. Väldigt mysigt och gott om stora (alltså JÄTTE-stora) ekar. Och god glass på det.

Efter Gustavsberg var det en kort bit kvar till Lindesnäs där vi avslutade vår vandring. Utan att ha koll på hur vi skulle ta oss tillbaka. Men vi har båda två inställningen att det ordnar sig, vi är ju inte ute i ödemarken. Och det ordnade sig. Men först gick jag vilse och njöt av mer utsikt och ett vattenfall.

skyltar, strandpromenaden, uddevalla — Redan när man ser skyltarna fattar man att det faktiskt är möjligt att gå vilse. Eller hur?

Gå inte vilse, sa Claes innan jag tog en egen avstickare på en ny svår (?) väg. Visst gick jag vilse. Kom tillbaka till Gustafsberg genom skogen, men först fick jag se ett vattenfall, därefter nådde en ny utsiktsplats och sedan letade jag ner skorna …

Ja, och sedan löste sig allt precis som vi hade planerat. Skärgårdsbåten kom och plockade upp oss och så åkte vi tillbaka in till Uddevalla igen.

skärgårdsbåt, lindesnäs, uddevalla — strax innan vi hoppade ombord

uddevalla hamn, varv, kranar — det är något visst med en kranar i en hamn ändå …

Nu har vi tagit oss till bilen igen och ska môla pizza medan vi tar oss vidare mot Solna och Brucekonserten på torsdag. Får se var vi hamnar ikväll …

Ses snart igen och tills dess: heja tilliten till att allt löser sig! Och broar. Och natur.
Kram Malin Lundskog

Frukost utanför tältet

I morse vaknade vi i vårt glampingtält och som i vilken saga som helst stod en picknickkorg med frukost utanför dragkedjan. I hörnet där morgonsolen glimtade till stod ett litet cafébord, som gjort för att äta frukost utanför tältet.

frukostkorg, glamping, anfasteröd gårdsvik, — en korg med allt man behöver, inklusive en hälsning

frukost utanför tältet, glamping, ljungskile — dukningen är inte så noga, så länge utsikten är som här

Till mysig utsikt blev vi ordentligt mätta på både yoghurt, müsli, mackor och ägg. Och kaffe, äpplejuice och äpplen. Så mätta att vi har snott med oss ägg, äpple och dubbelmackor som picknick på dagens vandring som vi tror blir några timmar längs Kuststigen. Vi får se …

Hur som helst så är jag glad att vi testade glamping och dessutom fick en go frukost utanför tältet. Och jo, jag tror fortfarande att det är en perfekt kombo för oss. Mer om glampingen på Anfasteröd Gårdsvik i Ljungskile hittar ni här.

Solen spricker upp och jag har precis lagt ett ex av Ett oönskat arv i korgen för pocketböcker som står i receptionen. Hoppas att någon blir glad över det.

ett oönskat arv, ljungskile, anfasteröd gårdsvik

Vi ses snart igen, nu kör vi mot Skalbankarna i Uddevalla. Tills vi ses: heja alla!
Kram Malin Lundskog

Glamping i Ljungskile

I morse åkte vi hemifrån i otta och ösregn. Vi har (typ) semester i några dagar och ska göra en långsam roadtrip mot Stockholm. Där blir det konsert med Bruuuuce på torsdag (hurra!!!). Efter att ha lämnat hundarna på Björnåsens hundpensionat (där var de när vi tågluffade förra året också), mellanlandade vi hos Stella the grandchild för babygos (skulle kunna sitta med henne huuur länge som helst) innan vi körde en bit norrut. För glamping på Anfasteröd gårdsvik i Ljungskile.

Glamping?

Jag är mer för det här med att sova ute än Claes. Just nu är jag ju dessutom besatt av hängmattehäng och hade gärna hängt mig upp till Stockholm. Men. Nu är vi två om det här livet, så vi möttes på typ mitten och valde att testa glamping. Jag ångrar mig icke! Så fint ordnat, bekvämt med allt man (jag) kan önska mig och ändå sova utomhus-feeling.

glamping i ljungskile, tält, altan, utsikt — tält with a view

glamping, tält, anfasteröd — samma utsikt fast inifrån tältet

glamping i ljungskile, toa, dusch, kök — kök och toa/dusch. Utedassfeeling fast med rinnande vatten.

glamping, anfasteröd gårdsvik, kök — allt man behöver i ett kök: vatten, ho, diskmöjlighet, vattenkokare och en kort fylld med glas, tallrikar och porslin

glampingtält, anfasteröd gårdsvik, kväll — glampingtältet by night

utsikt från glampingtält, anfasteröd gårdsvik — Kvällsutsikten, med myslampor. Hur fint?!

nattduksbord, glamping, anfasteröd gårdsvik — nattduksbordet då? Med en lampa oljelampestajl. Genomtänkt!

Nu har vi inte sovit här än, men det här med glamping verkar vara den perfekta kompromissen för oss där jag ju gärna sover ute och Claes är mer av en bekväm hotellkille. Och vem vet, kanske kanske är det här den smarta vägen att locka över honom till sova-utelivet? Ett steg i taget, ni vet …

Vi har inte bara hängt i och vid tältet ikväll. Vi tog en JÄTTE-härligt promenad till Lyckorna och musselbaren, men mer om det imorgon. Nu? Godnatt.

Vi ses snart, den långsamma roadtrippen mot Bruce-konserten fortsätter ju. Tills dess: heja kompromisser. Och Bruce.
Kram Malin Lundskog

HON ÄR HÄR NU!!!

Hon är här nu!!! Vårt lilla barnbarn. A star is born. Stella. Och det är så ofattbart ofantligt och alldeles underbart att jag inte förstår varför världen inte stannar en stund och bara tar in det här. För det är ju inget annat än ett mirakel. Ett litet barnbarn. En liten Stella. Mitt barns barn. Hon är här nu. Och jag vet inte vad jag ska göra med alla känslor som … svämmar över.

Det började någongång kring midnatt. För vår del alltså, för de nyblivna föräldrarna började det innan dess med vattenavgång och värkar och fram och tillbaka och fram igen till Östra sjukhuset någon gång igår kväll. Men vi fick ett sms runt tolvslaget, som jag såg någon gång strax därefter.

Ja, jag vet: kolla mobilen mitt i natten? Men jo. Jag vaknade till och har ju i väntan på detta lilla barnbarn haft koll på mobilen ungefär stup i kvarten, så jag kollade den och då hade det där meddelandet kommit. ”Vi är på Östra nu, om någon är intresserad.”

Om någon är intresserad??? Herregud. Sen kunde jag inte somna om, mer än korta stunder under natten. Det blev morgon och vi hörde inget mer. Timmarna gick och jo. För första gången under hela denna graviditet blev jag orolig. Glömde liksom av att en förlossning kan ta både 24, 36 och 48 timmar.

Vi går och fiskar …

Ja, så vi drog ut och fiskade, Claes och jag. För inte kunde jag fokusera på att skriva, som jag ju kom igång med igår. Och först när vi hade dragit upp ett gäng makrillar kom nästa meddelande. En bild. På en nybliven mamma och en baby.

Vi hissade upp våra krokar (ganska oroliga för att all vår makrill skulle göra lilla Stella till gaisare ha ha) och sänkte våra axlar och jag skrek där ute till havs. Av glädje. Och jag tycker verkligen att det är obegripligt att världen fortsätter snurra som om ingenting har hänt, när precis allt har förändrats.

utsikten när vi fick veta att vi hade blivit farmor och farfar

bubbel — skål farmor, sa Claes. Skål farfar, sa jag
på Matjes på Knippla

Och jag har en känsla av att allt jag har gjort idag är symboliska handlingar. Fisket, badet, bubblet. Ja, även lastmoppesvängen vi tog runt ön och frågade folket om de inte gick och undrade vem som just hade blivit farmor och farfar kändes symbolisk. Lite drömmande sa jag till Claes att det här vill jag göra varenda år den nionde juli. För att fira att hon är här. Vår stjärna. Lilla Stella.

Livet ändå. Stort är det. Jättestort. Och jag kommer att sova som en baby inatt. Vakna, somna, vakna … pirrigt glad och tacksam över att ha på ett kick (okej, det där håller förmodligen inte de nyblivna föräldrarna med om, men ni fattar) ha blivit ännu rikare.

Och vi ses ju snart igen, allihop. Tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Mer om det stora med att bli farmor hittar ni här

Bastumys igår och bouleförlust idag

Livet går upp och det går ner, sådär som det ska. Ja, så att vi vet att vi lever om vi någon gång undrar? Kommer ni ihåg att jag brukar gå och basta varje fredag? Annars kan ni läsa om fredagsmyset bl.a. här: Min nya fredagsvana. Igår var det fredag och dags för bastumys igen. Med den lilla extra påminnelsen ”ta med glas” från en av de bastande damerna.

bastumys utonjut, knippla, mugg — Utonjut! Eller bastumys. Muggen funkar i alla lägen.

Jag knödde ner min bästa fredagsmugg i väskan och när jag kom till bastun var där ett himla halla ballo. Vi har en ny farmor bland oss och hon bjöd på bubbel. Så värt att fredagsmysa för ju. Tänk om det är min tur att bjuda på barnbarnsbubbel nästa gång?

bubbel, bastumys, ost — Extramys med ost och kex och jag älskar det härligt enkla med att bara öppna ostarna och slänga fram dem.
Älskar findukning också, men det här … bastumys!

Och att gå hem nybastad och nybadad, salt o go (exakt – ingen dusch som pajar den där salta känslan) till färdig middag, det är inget annat än höjden av lyx det.

Boule och min gamla sanning om bollkänsla

Och idag då? Då gick den rekordstora mixedboule-tävlingen av stapeln här på ön. Inte mycket att skriva hem om, om ni är ute efter mitt resultat. Däremot den härliga känslan av att alla var där, det var glädje och fest och någonstans där ute i väst kom kulingen och regnet lagom till att vi åkte ut, Claes och jag. Och det gjorde vi. Snabbt.

Nu hade jag inte förväntat mig något annat med tanke på träningsnivån vi ligger på när det gäller boulandet. Dessutom var vi båda två rätt splittrade med telefoner som jobbringde. Men ändå. Jag gillar verkligen inte att förlora (men det låtsas jag inte om inför de andra). I alla fall inte när det har något med bollar (som man väl kan kalla kloten?) att göra. Jag är ju tjejen med bollkänsla. Men den sanningen kanske är så gammal att jag ska revidera den? Precis som jag gjorde om boule när vi flyttade ut till Knippla. Det kan ni läsa om här: Spela boule är väl inget för oss?

Hur som helst, vi tog lastmoppen hem och jag låtsades att det var jätteokej att förlora med tanke på vädret …

Men bastumys igår och boule(förlust) idag, det är trots allt sköna grejer att ägna helgen åt. Upp och ner, som det ju ska vara.

Vi ses snart igen, tills dess: heja sköna helger?
Kram Malin Lundskog

Sommarpratarna som berör mig

Jag kom inte igång med mitt lyssnande på årets sommarpratare förrän häromdagen. Men åh, vilken start jag fick. Först ut bland sommarpratarna jag har lyssnat på så här långt blev Cecilia Uddén. Därefter tryckte jag igång Vivi Wallin, Ellen Krauss och Johanna Nordström. Och Anna Lindmarker. Jag kunde ha slutat lyssna där, för vem kan beröra mer än de här kvinnorna? Carl Bildt stod sig slätt i alla fall (och fler har jag inte lyssnat på än.)

Mänsklighet och igenkänning

Cecilia Uddén, som ju är mellanösternkorre, pratade mycket om västbanken. Om Israel och Palestina. Hon pratade om människorna där och hur fort det gick för dem (hennes vänner) att från en dag till en annan att börja hata varandra. Hennes historia som reporter är ju jättespännande att höra om och hon flätar in den så fint i det som händer nu. Vi får höra om riskerna hon och hennes kollegor och andra medhjälpare utsätts och utsätter sig för. Och även om hon egentligen inte berättar något om sig själv får man (jag) en känsla av vem hon är. Och den hon är imponerar.

I Vivi Wallins sommarprat får man däremot hänga med rakt in i hennes barndom. Hur hon framstår som den glada, pratsamma, duktiga flickan men döljer all sin oro och sorg över att mamman är sjuk och pappan har lämnat dem. Hon nämner ett övergrepp som i förbifarten och vet? Det räcker så. Vi förstår. Och hon visar på vikten av att inte sluta fråga barn (och vuxna?) hur de mår. Våga vara den tjatiga!

Utanförskap och saknad

Och Ellen Krauss som pratar om att vara udda, känna sig utanför och inte passa in. Jag delar inte Ellens erfarenheter, men känslan hon beskriver. Om utanförskapet. Att vara den som inte är som hon ska. Har vi inte känt så allihop någon gång? Själv var jag den enda (i hela världen om ni hade frågat mig då) som var rödhårig och fräknig och därmed också den enda som var skitful (blev i alla fall inte vald till Lucia, om ni förstår vad jag menar).

Förresten, Ellen Krauss låt The one I love. Har ni hört den? Om inte, gör det. Hennes röst är magisk och jag kan nog inte räkna så långt som till antalet gånger jag har spelat den som ljudkuliss till mitt skrivande.

Johanna Nordström. Alltså. Jag kan fortfarande inte släppa slutet. När hennes pappa, som enligt Johanna inte kan ta en ton rätt, sjunger med i Bright Eyes. För den som hon kallar den vackraste ängeln i himlen. Hennes storebror. En bror hon aldrig har träffat, eftersom han dog innan hon föddes. Och det här fick mig att förstå något om mig själv. Och min längtan och saknad efter min morfar. En morfar jag visserligen har träffat, men inte har något eget minne av. Han dog när jag var tre månader, men har alltid varit närvarande i både min mormors och min mammas saknad. Och dieter fint att en ung kvinna som Johanna kan få mig att inse att jag visst kan sakna någon jag aldrig har känt.

Kämparglöd och styrka

Och så Anna Lindmarker då. Vet ni, jag trodde att mest av allt hon var en sval karriärskvinna. Men åh, vilken värme! Och vilken kämparglöd (jävla gubbar) och styrka (hallå, gifta sig med födslovärkar …). Jag är jätteimpad av henne. Känner med henne och känner igen mig själv i henne. Inte bara för att vi båda gick upp 35+ kilo under graviditeten. Och dessutom spelade hon sanslöst bra musik hela programmet igenom. Så glad att jag valde den långa versionen av programmet.

Radiopratarna förstorar min värld

När jag reflekterade över varför jag var så begeistrad av de fem kvinnornas sommarprat och inte över Bildts (trots hans kompetens och erfarenhet) kom jag på vad det är jag vill ha av ett sommarprat. Och kanske av alla samtal? Jag vill bli berörd, känna igen mig, känna, förstora och förstå mer av min omvärld. Jag vill ha ett sommarprat som lever vidare, leder till samtal och reflektion. Och det lyckades de med med bravur, Uddén, Wallin, Krauss, Nordström och Lindmarker. Och kanske är det så att mycket av det de här kvinnorna pratade om kan bara en kvinna prata om?

Hur som helst: imorgon ska jag lyssna på Sigge Eklund. Har precis återupptagit lyssnandet av Alex och Sigge-podden och tycker att de är både skitroliga och härligt eftertänksamma. Under några sekunder av hybris tänker jag faktiskt ibland att deras podd är en grabb-variant av Vickans och min podd Mitt perfekta liv.

Lyssnar ni på Sommar i P1? Tipsa gärna om några favoriter, för det är inte säkert att jag gör som förra året och ger mig på att lyssna på alla (även om jag glömde skriva om alla, men några hittar ni här).

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA sommarpratarna som berör.
Kram Malin Lundskog