livsglädje

Kvinnliga förebilder, mat och bubbligt värre

Vilken lördag! På med glitterstrumpor, kjol, smink (kors i taket!) och ner med ost, kex och bubbel i cykelkorgen. Ja, därefter pajade jag frisyren med mössa och drog på joggingbrallor över glitterstrumporna. I går kväll tog jag färjan från ön och cyklade sedan i oktobermotvinden (herregud, vilken motvind) till Sandra på Öckerö. Där hade vi en helkväll med prat om kvinnliga förebilder, åt så mycket gott (alla bidrog) och fyllde visserligen glasen med bubbel, men kanske mest av allt livet?

blommor, knippla, oktober — I cykelkorgen hade jag även den här. Oktoberblomster från trädgården.

kvinnliga förebilder, malin lundskog, — snyggar till mig inför cykelturen …

Kul idé och ett tips för er som vill få igång samtal: ha ett tema. Blanda både vänner och deras vänner och säg till dem att ta med sig bubbel och något till knytkalaset. Gänget jag träffade igår var en härlig mix med vänner, grannar, bekanta. Olika åldrar, skilda bakgrunder och alla hade med sig en kvinnlig förebild i bagaget som vi under middagen presenterade. Och sedan diskuterade. Ja, ni fattar ju. Vilka fantastiska diskussion!

kvinnliga förebilder, drinkar, sandra svensson, — Sandra, som är född och uppvuxen på Knippla har varit min Knipplamentor (om man nu behöver en sådan?) sedan dag ett
(eller kanske dag elva, men ni fattar.).
Hade ingen aning om att hon kunde göra så här goda drinkar!

Olika kvinnliga förebilder

Vi frågade oss hur det hade varit om inte Rosa Parks hade vägrat att gå längre bak i bussen den där decemberdagen 1955. Eller om Kathrine Switzer hade nöjt sig med att kvinnor inte klarar att springa ett maraton (jag bloggade om henne redan 2013)? För att inte tala om vännen som såg och lämnade dörren öppen för sin vän som levde med en man som misshandlade henne, farmodern som levde livet fullt ut hela livet och mormodern som alltid fanns där. Pippi Långstrump, Ester Blenda Nordström, Jenny Koos, och Moa Martinsson. Och mamman som orkade. Ensam. Chefen för socialstyrelsen som bidrog till att avskaffa homosexualitet som en sjukdom (fattar ni att det var så sent som 1979???).

kvinnliga förebilder, knytkalas, middag — och till allt gott snack: massa god mat!

Det är fint det här, att förundras över modet hos kvinnorna som har gått före oss. För att inte tala om insikterna om att det inte enbart är de storslagna gesterna som betyder något. I vardagen kan vi alla göra vårt för att bidra till en bättre värld. Om det sen handlar om att älska vara barn, underhålla med musik, bjuda på ett leende eller en kopp kaffe. Allt räknas. Och att skölja ner det med gott bubbel, god mat och mängder med glada skratt. Alltså! Livet!

Och när jag hojade hemmet i natten hade jag medvind …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja härliga samtal. Och fina människor!
Kram Malin Lundskog

Vidgar mina vyer med både promenad och plugg

I morse stoppade jag in hundarna i bilen för en morgonpromenad på Öckerö. Och vilken morgonpromenad sen. En av de allra mest betydelsefulla grejerna med att bo på en ö är vidderna. Ja, det är som att jag vidgar mina vyer både på in- och utsidan när det inte finns något i vägen mellan min blick och horisonten. Och det fanns det inte när vi traskade runt på Öckerö idag, Brorsan, Jackson och jag. Inte ens en enda människa, förrän vi var på väg tillbaka igen.

vidgar mina vyer, morgonpromenad, öckerö, västkusten, utsikt, tall — Kunde inte låta bli att sjunga One tree hill, från en av de bästa skivorna (säger man skiva längre?) jag vet: U2:s Joshua tree

vidgar mina vyer, utsikt från böcker, knippla, västkusten — såg hem till Knippla (de små vita prickarna strax till vänster om mitten i bortre kanten av berget)

springer spaniels — Hundpatrullen (är det en husgrund eller en kvarleva från krig? Jag vet inte, men tankarna gick …)

utsikt, öckerö, morgonpromenad, hav, himmel, — En liten ö utanför Öckerö, med en brygga som också väckte min nyfikenhet. Vems? Varför?
Världens bästa grej för att få idéer till skrivandet att promenera runt och upptäcka saker …

vidgar mina vyer, öckerö, västkusten, himmel, hav — och mitt ute i det här gick jag förbi ett litet tält och längtade genast efter en utenatt
(en i månaden ju, oktober har jag fortfarande kvar)

Vidgar mina vyer och njuter av detaljer

Allt är inte vyer som glimmar. Det finns något stort i de små detaljerna också.

slånbär, morgonpromenad Öckerö, — Det enda jag vet att man kan göra på slånbär och det är inte min grej. Så de får hänga kvar och vara snygga.

nypon, morgonpromenad, öckerö, springer spaniel — Nypon är också snygga där de är!

Och efter några timmar ute i det här tog vi färjan hem igen. Jag käkade frukostgröt och njöt av att läsa boken Kreativt skrivande och lämna in en uppgift. Det är galet kul att plugga och allt jag lär mig vidgar mina vyer det också. Och kombon utonjut och in o skriv är kanske till och med oslagbar?

Hemma vid köksbordet är bäst

Kanske särskilt när man har ett nytt bord? Ett som är ett fantastiskt fint hantverk och ritat efter måtten på ens egna kök? Oavsett, så älskar jag att trivas hemma och vid köksbordet är bäst.

Ända sedan vi byggde verandan har bordet som vi köpte för närmare trettio år sedan varit för litet. VI har letat runt på varenda loppis vi har kommit åt efter ett bord som passar vår veranda, utan att lyckas. Likadant med varenda butik. Vi har inte hittat ett bord som passar verandan i storlek (är verkligen förtjust i våra väggfasta bänkar, men de gör det inte lättare att hitta bord som passar …) och vår smak.

hemma vid köksbordet är bäst, springer spaniel, hantverk — (nu fattas det ju stolar förstås, men det ordnar sig nog med hjälp av källarförråd och loppisar … )

Ett nytt familjebord

Vilken tur då att det finns människor som Caisa (följ Caisa här), som kan rita bord och företag som Ocean finsnickeri (dem hittar ni här) som kan snickra. Så snyggt, smäckert och precis som jag vill ha det. Kanske till och med bättre? Ett nytt familjebord har flyttat in och jag ser fram emot alla härliga (och andra?) snack vi ska ha runt det här med barn, barnbarn, föräldrar, vänner och … annat folk? För hemma vid köksbordet är bäst!

Det är ändå med en aning vemod som jag plockar undan bordet som nu är för litet. Egentligen är det väl inte bordet i sig jag sörjer, utan allt liv som har skett runt det. Ett bord, som har varit med om våra barns uppväxt, om vardagsfrukostar, kvällsmackor, nyårsfester, tjejluncher och pepparkaksbak. Ja, ni vet. Bordet har fått höra glada skratt, sorgsna tårar och arga skrik och jag minns hur otroligt glad jag var över det bordet. Det var så vuxet på något sätt. Med ett riktigt köksbord av god kvalitet. (Är ni på jakt efter Bruno Mathssons ellips i vitt med sex stolar, finns det här).

Jag har precis skrivit klart en inlämningsuppgift i kreativ skrivande vid mitt nya (ännu vuxnare?) bord och nu sitter jag och skriver det här blogginlägget vid bordet. Andas in doften av nytt. Av trä. Och är så innerligt tacksam över att ha ett hemma och ett köksbord att trivas vid.

Vi ses snart igen, tills dess: heja kökslivet!
Kram Malin Lundskog

Förresten, Caisa är så härlig att jag gärna hänger med henne även när hon inte designar köksbord. Som när vi sågs på Hyppeln, där hon bor.

Min kalender för 2025

Snart ska den fyllas med drömmar, planer och påminnelser, min kalender för 2025. Men än så länge är den så där härligt tom och öppen för varenda möjlighet som dyker upp. Jag köpte den häromdagen och har inte börjat skriva i den än. Det är nämligen något högtidligt att börja skriva ner det viktiga, härliga och nödvändiga på de blanka bladen.

Jag funderar på om det är friskt att vara så förtjust i oskrivna blad, ännu inte nedtecknade drömmar och tid som inte är planerad för någonting. Varför är det så betydelsefullt med en kalender när jag egentligen inte vill ha något för mig som kräver planering? Jag vill ju bara köra det jag känner för, när jag känner för det.

Kalender fylld av oskrivna blad

Men det är klart, även jag har möten att gå på, tider att passa, poddkollegor att podda med, författarhäng att gå på, uppdrag att dyka upp på, skoluppgifter att lämna in, bokmässor att delta på och så vidare. Allt det där ska in i kalendern och det fina med en papperskalender är fortfarande att jag får en mycket bättre överblick än i en digital. Jag blir medveten om att det är på väg att bli för mycket, för egentligen vill jag fortsätta att ha en kalender fylld med oskrivna blad. I alla fall oplanerade dagar. Jag vill ju lämna utrymme för ett liv fyllt av lust och spontanitet.

min kalender för 2025, nuuna — Nuunas kalendrar är mina favoriter. Kolla in första sidan bara …

Vi får väl se hur det går, kanske ett nyårslöfte jag inte kommer att hålla? Hur som helst: när jag väl börjar skriva i den här kalendern ska jag skriva skitsnyggt. I alla fall början …

Nuuna kalender, 2025 — än så länge oskrivna blad i kalender som jag i vanlig ordning har köpt på Rum för Papper i Göteborg.
Älskar verkligen den pappershandeln!

Vad säger ni – analog eller digital kalender? Eller kanske både och?

Vi ses snart igen allihop, kanske när andan faller på rent av?
Kram så länge, Malin Lundskog

Förresten, vill ni läsa mer om min vurm för analoga kalendrar och hur de till och med får mig och min man att prata mer? Läs här om den analoga revolutionen i min digitala värld och Papperskalendern tvingar oss att prata.

Bajsblöjor, babykräk och biblioteksböcker

Stella the grandchild, snacka bästa starten på veckan. Hennes bajsblöjor, babykräk och att jag dessutom kom hem med biblioteksböcker räcker jättejättelångt för att kul kalla den här dagen och hela veckan för alldeles underbar.

Vi har ju passat lille Ruben en vecka när vår yngste son har varit på semester. Idag var det dags för den lille valpen att flytta hem igen, så jag tog med mig honom till stan. Först åkte vi via biblioteket på Öckerö, där jag hade reserverat skolböcker (mer om en del av mitt pluggande här) och det här med bibliotek. Va? Är det inte helt fantastiskt att vi har dem?

biblioteksböcker, malin lundskog, kreativt skrivande — fattar ni hur längesedan som jag läste den här typen av böcker???
men älskar bibliotek och möjligheten att låna!

Ruben, Stella och farmor Malin

Efter några ärenden till var det träningsdags för mig på Pedagogen park. Tänk att Aspelin Ramm bjuder alla sina hyresgäster på träning varje måndag och jag har ynnesten att leda den? Lille Ruben satt hur som helst och väntade på mig i bilen i sin lilla lilla bur. Jag kanske inte måste skriva lilla hela tiden? Men jämfört med Brorsan och Jackson är han så himla liten. Och bara sex månader. Inte den roligaste starten på dagen för honom, som ju har busat med de stora grabbarna varje morgon i en vecka nu. Men sen drog vi hem till Stella och allt blev mycket roligare.

barnbarn, bajsblöjor, farmor, Malin Lundskog, bajsblöjor — lille Ruben o Stella o farmor Malin

Ja, och där fastnade vi … Vi fick till och med passa henne alldeles själva en stund. Vet ni. Jag var så uppfylld av det här lilla (och nu är det Stella som är lilla) livet och det mirakulösa i att jag har ett barnbarn och att jag får vara med om det här och att jag att tårarna kom. Där satt väl jag mitt på blanka måndagen och sjöng både lilla snigel, brevet från kolonien och om alla elefanter som balanserade på en spindeltråd. Hittade på egna texter gjorde jag också och tänkte att det nog räknades som att jag ägnade mig åt kreativt skrivande (som ju är vad jag pluggar).

Liten blir stor?

Inte kommer jag ihåg att en baby inte är spädbarn så himla länge. Två månader gammal är mitt barnbarn två runda kinder med smilgropar som vill resa sig, lyfter på huvudet och som skrattar åt både mig (fattar ni!!!) och åt en röd räv i babygymmet.

Jag bytte med glädje bajsblöjor och till och med njöt av att åka hem i fullmånens sken med en svag doft (för visst kan vi kalla det doft) av babykräk. Och Ruben? Han åkte hem med sin husse och matte, alla tre hur glada som helst. Men gladast var nog räven i babygymmet? Eller den här farmorn …

fullmåne, färjan till knippla — att ha det här att åka hem i är också vackert

Vi ses snart igen, tills dess: wow för livet? Och bibliotek.
Kram Malin Lundskog

Solnedgång vid raukarna är en stund att spara på

Ni vet de där storslagna stunderna som blir fjuttiga när man vill beskriva dem för någon? När man står mitt i stunden och försöker sätta ord på vad det är man upplever, men ljuden som kommer från en är mest ååååhh, aaaah och woooooow. Det är sådana stunder jag sparar på. Som igår kväll. En solnedgång vid raukarna.

solnedgång vid langhammarsraukområde, sol, fårö — vi kom när det fortfarande var ljust

langhammarsgubben, raukar, fårö, solnedgång

solnedgång, fårö, britta sjöström, utsikt

Jag står mitt i de stunderna och tänker att nu skulle Claes, eller barnen, eller mamma och pappa, eller nån av mina vänner varit här. De hade älskat det. Sådana stunder sparar jag på. Inombords. Och som jag gör vad jag kan för att få uppleva dem, för jag vet att man ångrar aldrig en sådan stund.

Egentligen är kanske anledningen till att man vill att ens nära och kära ska få uppleva stunder som en solnedgång vid raukarna att de blir till gammalt bôs när man ska beskriva dem. Ord gör dem fjuttiga, för verkligheten överträffar dikten på alla sätt sådana stunder.

Bilder fjuttifierar också stunder som de här, ändå lägger jag in några av bilderna från igår kväll. När vi såg solnedgången ute vi Langhammars raukområde här på Fårö. Det var både storslaget och vackert och alldeles … alldeles enastående underbart.

solnedgång vid raukarna, fårö, langhammar

Och oavsett vilka stunder ni har haft idag, så hoppas jag att någon av dem var en stund att spara på. Heja de stunderna!
Kram Malin Lundskog

Mer från författarveckan här på Fårö hittar ni bland annat här:
radioprat och morgondopp
Vi sätter färg på varandra. Och Fårö?