livsglädje

Lugnet jag lovade mig själv

Den här veckan har verkligen varit fylld på både bredden och längden av göranden. Inte så mycket tid över till varandet som jag ju värnar om. Så idag lovade jag mig själv det stora varma, mjuka lugnet. Det som återhämtar, laddar och fyller på. Och vet ni vad? Jag har (nästan) hålla mitt löfte till mig själv.

I morse till exempel, då låg jag kvar i sängen med hundar, kaffe och boken vi läser i bokklubben just nu. Jag återkommer nog om den, för den har potential att hamna som boktips i podden. hur som helst: så skönt! Claes åkte tidigt för att driva krog hela dagen och jag undrar vad det är som gör att jag har lättare att starta dagen långsamt när inte han är hemma? Jag menar, det är inte han som är den morgonpigga personen i familjen direkt …

lugnet, läsa bok i sängen, springer spaniels — myset med hundarna. och boken. och kaffet.

lugnet, vind, knippla, röddeviga, utsikt — stod här en stund och lät vinden blåsa genom systemet

Efter den där jättesköna stunden i sängen tog jag med mig hundarna och gick ut på promenad runt ön. Vinden är här igen och i morse var det som att den blåste rent mig. Och sen har vi lullat på här hemma. Jag har packat ihop mig inför Skärgårdens bokmässa i morgon, bloggat i kapp mig (ni vet väl att jag bloggar varje dag även om vissa dagar kommer i efterskott?) och låtit allt få ta sin tid.

Bra att bryta rutiner?

Så skönt att inte vara som jag brukar (hafsig och snabb i vändningarna) och bryta rutiner för att istället känna in vad som är bäst just nu. Jag menar, normalt går jag ju upp, kör en lugn men ändå (irriterande?) effektiv start på dagen med skrivande innan jag går ut med hundarna eller tränar. Visst är rutiner bra, men kan det vara så att vi behöver backa från dem för att istället för att bara köra på känna efter vad som behövs just nu? Kanske …

lugnet jag lovade mig, solnedgång. knippla, röddeviga, vind, himmel, hav — samma plats som i morse. mer sol(nedgång) och mer vind

lugnet, kalla bad, Malin Lundskog, knippla — badet! Fascinerande hur något som skapar pirr och energi också skänker lugn, eller hur?

Och strax innan mörkret kom gick vi ut en runda runt ön igen. Samma runda som i morse, men ingenting var sig likt. Dessutom tog jag ett dopp på lä-sidan av ön. Och nu ska jag strax ta mig an andra säsongen av Bad Sisters. Underbar serie på apple TV+ som får massa extra plus i kanten av mig för att den är irländsk. Det är något med Irland alltså!

Jag som älskar människor och att ha kul har till och med tackat nej till en jättekul middag ikväll. Vet ni, jag tror aldrig det har hänt förut. Jag gillar ju inte bara att ha kul, jag är också rädd att missa massa härligheter. Kanske blir man klokare med åldern? Kanske tråkigare? Men lugnet jag lovade mig själv håller i sig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA lugnet! Om det är vad vi behöver …
Kram Malin Lundskog

Senvägar blir ofta genvägar?

Under morgonmeditationen fick jag en aha-upplevelse. (Önskar att vi hade ett ord som epiphany i svenskan. Så mycket härligare att skriva än uppenbarelse, eller aha-upplevelse, tycker ni inte det?). Om ett sätt att leva livet på som jag hade glömt: nämligen det effektiva med att sänka farten. Kanske till och med ta en omväg. Som en positiv vinkling av det gamla ”genvägar blir ofta senvägar”: senvägar blir ofta genvägar.

Senvägar blir ofta genvägar

Vilket lugn jag kände när jag fick den där epiphanyn (kunde inte låta bli). Ingen stress. Gör det i din takt. Lägg ner det där med supereffektivitet. Du måste inte passa på att göra det ena när du ändå håller på med det andra. En sak i taget. Alltså pulsen gick ner redan av tankarna på att ta´t lugnt. Att inte pressa in dagens göranden med skohorn och vaselin utan ge mig själv slack.

Jag är nämligen en mästare på att göra saker in in det sista. Ni vet, innan man ska iväg hemifrån (och passa färjan). Det slutar med att jag irrar runt och letar efter nycklar, plånbok, skor (det sistnämnda ofta en hund som har burit iväg med, resten är jag själv som inte har lagt på sin plats. Eller till min stora förvåning har lagt på sin plats, men där letar jag ju inte eftersom jag aldrig lägger saker där de ska vara.

Jag har brutit mitt ska bara-mönster

Idag har jag brutit det ska bara-mönstret och packat i god tid för min resa till Karlstad, åkt hemifrån tidigare än jag egentligen behövde för att träna på vägen in mot stan. Nu ledde det till att jag tränade längre och ändå fick bråttom till näta färja, men spela roll om jag inte har tvättat håret? Det kan jag ju göra imorgon. Och jag kom med färjan, där jag vet att jag alltid får en andhämtningspaus. Om jag inte passar på att … vilket jag inte gjorde idag. Hade ju fått min aha-upplevelse ju. Och jag har haft gott om tid (aldrig tillräcklig dock) att hänga med lilla Stella och mamma Vendela innan tåget som jag nu sitter på skulle gå.

När jag väl klev ombord tåget för att åka till Karlstad, var jag bara lite svettig. Inte som annars, genomsvettig och flåsig och med en tickande oro i bröstet som undrar om jag verkligen har fått med mig allt. Så skönt! Att jag fick en plats bredvid toaletten som folk tydligen inte tycker är så noga att stänga efter sig, det … har inget med mina sen- eller genvägar att göra. Om inte annat blir senvägar ofta genvägar till ett inre lugn, för hade min puss varit högre och mina axlar uppdragna mot öronen hade jag förmodligen blivit skitirriterad. Nu? Nä. bara lite …

Hade jag valt genvägar som jag ofta gör i stridens hetta och tror att jag måste öka farten hade jag eventuellt glömt en roll up på vägen, jag hade inte hunnit träna som jag gjorde. Och jag hade nog suttit med andningen obekväm upp i bröstet och tankarna som ett virrvarr. Och när jag tänker efter nu, så kanske det inte är genvägar det måste sluta med. Det kanske bara är ett lugnare temp som gör livet skönare?

Nu, mot Karlstad och Värmlands bokfestival! Heja senvägarna (som kanske även kommer på tågresan pga, vi vet ju hur det är med signalfel och tågmöten och annat …).

Ses snart igen och tills dess: HEJA senvägarna! Och omvägarna?
Kram Malin Lundskog

Det vi måste blir gjort ändå

Har ni tänkt på hur ofta vi sparar sådant och sådana som ger livet glitter och glädje till sen? Och lägger vår bästa energi och kraft på måsten. Och ibland till och med borden. Istället för att njuta av människor vi älskar att vara med och göra sådant som vi gillar och därefter ta tag i det där andra. Istället för tvärtom? Jag menar, det vi måste (och tycker att vi borde) blir ju gjort ändå om jag känner oss rätt.

Jag vet att mina val i livet har skapat möjligheter för mig att välja glitter oavsett om det är måndag morgon eller torsdag lunch, men jag tror att vi alla kan välja mer glitter och glädje. Låta det gå före måsten och borden. För att få mer energi, en skönare själ och en spritt språngande kreativ hjärna till exempel. Är ni med? Med det i oss blir även de tråkiga måstena lättare och kanske till och med roligare?

Man behöver egentligen inte göra så stor grej av det här. Nej, jag tror att det är med de glittriga och glädjefyllda stunderna som med så mycket annat: ju oftare vi är med om dem, desto enklare är de att göra. Låter det snurrigt? Så här tänker jag: om vi sparar allt som ger oss glädje, om vi väntar med att träffa dem som får ögonen att glittra då blir det en stor sak. Då behöver man göra mycket och länge för att få en dos av det där glada glittret. När vi istället kan göra det där härliga och vara med de där underbara en liten stund oftare. För en ständig påfyllning i en bägare som inte är tömd, en frekvent uppladdning av ett batteri som inte är tomt. Fler liknelser kanske inte behövs?

Och hur många gånger har vi inte läst om vad man ångrar där mot slutet. Inte är det att man var skitduktig och utförde sina måsten innan man hade kul i alla fall.

Man ångrar aldrig lite extra glitter och glädje

det vi måste, promenadväg, delsjön, tallar — en promenad i Delsjön lyste upp min dag mitt i alla måsten …
(snacka enkelt att hitta hängmatteplats för en ute natt i månaden här)

Jag ångrar inte att jag träffade en av mina bästa vänner idag. På dagen. För tio kilometers promenad fylld med prat (och picknick). Min kalender var fullsmockad med viktiga måsten, men vet ni vad: de blev gjorda ändå. Bara inte exakt när jag hade tänkt att de skulle bli det. Och nej, jag skriver inte det här för att visa hur bra jag är. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Inte sämre heller, he he. Jag skriver det här för att jag tror på att välja glitter och glädje. Det vi måste blir gjort ändå. Vad tro ni?

det vi måste blir ändå gjort, uggla i mossen, delsjön, oktober — Vi mötte en uggla i mossen – en typiskt glittrig grej, eller hur?

Vi ses snart igen, tills dess: heja heja livsglittret!
Kram Malin Lundskog

malin lundskog, delsjön, promenad, hipsterhue, kånken — glad att jag valde skog, promenad och vän!

Söndagsmiddag ö-style

Idag har vi frossat i våra egenfångade skaldjur tillsammans med våra barn, deras respektive och våra föräldrar. Och självklart vårt barnbarn, även om hon inte äter skaldjur. Än alltså. Ja, och så sex hundar! Vi har ju två, vår son Jacob och hans sambo Louise en och mina föräldrar har tre. Tur vi har vårt nya stora bord på plats (det som jag skrev om här). Vilken söndagsmiddag det blev!

söndagsmiddag, knippla, hummersallad, kräftor — om det var gott? Mmm …

Hummer, kräftor och en härlig familj

Vi plockade fram hummer och kräftor en masse ur frysen. Claes twistade till Wagners hummersallad (finns några olika recept där ute, här är en variant) och sen var det kräftor för hela slanten. Ända till efterrätten som var den godaste cheesecake jag kanske någonsin har ätit. Den hade Louise med sig.

Egentligen var anledningen till denna söndagsmiddag att fira Claes och Louise som fyller år på samma dag (mer om Claes födelsedag här), men jag firade lika mycket att vi kan samla vår fina familj. Och att vi öppnade champagne som vi köpte när vi var i Champagne i våras, på väg hem från världens ände (kommer ni ihåg? Annars finns det lite om det här).

söndagsmiddag, barnbarn, skaldjur — Blir fortfarande tårögd när jag ser sånt här. En pappa, en farbror (våra söner!) och lilla Stella

Barnbarn, barn, svärdotter, knippla, familj — Stella var huvudperson, hur många andra födelsedagsbarn vi än firade

Söndagsmiddag är kanske ett fenomen som är på utdöende? hur gör ni? Jag undrar om jag har varit på någon sedan farmors tid, då det var stek och pressgurka på menyn. Men så fint det är när alla generationer samlas. Inte för att man måste göra det över en söndagsmiddag. Oh no. Jag gillar söndagar fyllda av ingenting och en hel del utomhus. Men just idag var det här världens bästa grej. En liten Stella och en ö-style på kalaset gjorde allt ännu mer underbart. Ni vet när man är sådär uppfylld av tacksamhet över att man får vara med mitt i allt fint, sådan är jag nu. Och jag älskar det.

Stella och hennes föräldrar är kvar en natt till, så nu blir det spelkväll (Hitster – har ni spelat?) Jag jobbar på att orka vara uppe i alla fall till nio. Den där vintertidstimmen känns …

Vi ses snart igen, tills dess: heja söndagar! (också …)
Kram Malin Lundskog

AW med hummerklubben

I fredags var vi på aw med hummerklubben. Jo, för det finns en hummerklubb här på Knippla. Och ja, den är vi med i sedan förra hummersäsongen. Allt är på skoj i klubben som också har ett kul namn: Kuba Libre. Kuba står i det här fallet för kupa (= tina/bur), men vilka ö-bor uttalar p som p liksom?

sjöbod, kreativt hylla, vespa, knippla — En vespahylla! Jamen, varför inte?

Hur som helst, så har denna två år gamla klubb en styrelse och ett vandringspris som den som har fått upp största klon under säsongen vinner. Alltså, vem vill inte stoltsera med det här vandringspriset ett år (se nedan)? Claes och jag var chanslösa i år, även om vi har fått upp fler humrar än någon av våra tidigare hummerfiskesäsonger höll ingen av klorna måttet.

AW med hummerklubben, vandringspris, kuba libre — tjusigt, eller hur?

Men som sagt: allt är på skoj. Till och med så skoj att jag fick (kanske tog på mig?) rollen som sammankallade i den sedan i fredags nyinstiftade festkommittén i Kuba Libre. Nästa år blir det inte bara AW med hummerklubben. Det blir hummerfest! Inte för att det är något fel på en AW. I en sjöbod. På en liten ö ute i havet.

Hur som helst, hummersäsongen är inte över även om klotävlingen är avgjord. Vi fortsätter ett tag till och i går när jag kom hem efter mitt nattliga äventyr (läs mer om utenatten här) drog vi våra burar igen. Och för både Claes och mig och de andra i hummerklubben så är det trots allt utonjutet och havet och det goa snacket som är den största tjusningen med det hela. Kanske med hela livet?

havet, hummerfiske, knippla, västkusten, — Claes agnar kupor och jag rattar båten

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja kul sammanslutningar och leken i livet.
Kram Malin Lundskog

Vi sov ute i oktober också

Ja, i natt firade vi vår enutenattimånaden-natt för oktober. På en helt ny plats även om vi var kvar på vår ö. Under veckan har jag hamnat på villovägar här ute och upptäckt två helt nya platser att hänga upp hängmattan på och i natt hängde vi alltså upp våra hängmattor på en av dem. Här var det mer lä för kvällens och nattens vind och även om ön är liten, så är det ju kul att testa nytt. Alltså, tänk att vi sov ute i oktober också?! Och tänk att både Agneta och jag var så varma under natten tack vare alla våra nya knep, och en del ny utrustning, att vi var tvungna att öppna upp och plocka av oss under natten.

vi sov ute i oktober, en utenatt i månaden, utonjut, knippla, hennessy hammock, hängmatta — hängmatta och tar på plats i dagljus

hennessy hammock, knippla, oktober, hängmatta, tallar — ”hejdå hängmattan, vi ses om några timmar!”, sa jag och gick på hummer-after work (den berättar jag mer om här)

Kvällen kom och vi spelade näsflöjt

malin lundskog, pannlampa, glad, knippla — jo, så här glad var jag på väg min utenatt

Framåt kvällen packade jag ihop sovsäck, liggunderlag, fårskinnsfällar, vin, glas, varmvatten, te och med näsflöjten (en hängmattetradition vi har håller i ända sen juni) i högsta hugg gick jag mot min hängmatta. I mörkret tände jag pannlampan och spelade en trudelutt och jodå. Från hängmatteplatsen fick jag svar från en annan näsflöjt. Ha ha ha, man har inte roligare än man gör sig?

Ja, sen satt vi där på en klippa i mörkaste mörka oktobernatten. Vi lyssnade på ljud från havet, åt ost och kex, drack vin och pratade om livet. Generationerna som kom innan och de som kommer efter. Hängmatteutrustningen, som vi egentligen har noll koll på och årets kräftfiske.

Trots moln på himlen ljusnade det efter ett tag. Då fascinerades vi en stund av hur sanslöst bra våra ögon var på att anpassa sig till mörkret. Sen insåg vi att bakom molnen lyser att fullmånen. Precis som vi insåg att det där som plaskade ute i havet mer troligt var en säl än en späckhuggare … Visst är det alldeles underbart hur ett samtal kan bölja mellan allt och ännu mer?

Och sen kom natten

vi sov ute i oktober, haven hammock — Agneta rör sig med vindens fart, vid sin nya (fast begagnade, finns en grymt bra begagnatmarknad för hängmattor!) hängmatta

Efter några timmar hoppade vi i varsin hängmatta och är det någonstans det är skönt att somna så är det i hängmattan. Det är så annorlunda från hemma i sängen. I hängmattan ålar jag mig ner i sovsäcken, råddar rätt med liggunderlagen och lägger mig rygg och bara känner hur jag liksom susar bort. Till näsflöjtsgodnattvisa. Och ni som undrar om jag sover på rygg hela natten, så är svaret nej. Jag ligger på sidan också och det går alldeles utmärkt.

och precis som att näsflöjtarna är med varje utenatt, så är välet vi hittade när vi gick ut för vår första utenatt med som pynt.

I vanlig ordning vaknade jag någon gång under natten. Kissnödig. Det är lite meckigare än hemma förstås, men vad gör det när molnen hade blåst bort och himlen bjöd på stjärnor och en full måne?

vi sov ute i oktober, en utenatt i månaden, fullmåne, tallar — alltså!!!

stjärnklart, himmel, natt, knippla — ser ni stjärnorna?

Vi sov ute i oktober och solen gick upp

vi sov ute i oktober, tallar, soluppgång, knippla

När jag vaknade kikade jag ut mot en soluppgång bakom alla tallegrenar. Varm och go och väldigt välvaggad. Efter en stund hörde jag Agneta röra på sig och så tog vi en sväng upp på berget och kollade utsikten.

soluppgång, vi sov ute i oktober, knippla, västkusten — naturen vackra till sig nåt så in i hoppsan!

I öster var soluppgången så snygg som bara en soluppgång kan vara och när vi vände blicken mot Marstrand i norr, såg vi det här:

utsikt, himmel, hav, knippla, västkusten — ser ni segelbåten?

Efter några ah:n och ååh:n av förundrar tog vi en mugg te och den var det slut på nattens äventyr. Som jag troligtvis bär med mig med värme och pirr en lång tid framöver.

utonjut, te, natur, hängmatta — Börjar alltid dagen med kaffe hemma. Men det är något med utomhuset och morgon-te …

Tips för att hålla värmen under en natt i hängmattan

Just det ja, några av våra nya knep: jag har skaffat ett värmereflekterande liggunderlag (det där silvriga ni ser i hängmattan. Jag la det under fårskinnsfällarna (som inte syns på bild eftersom jag började packa ihop innan jag fotade) och oj oj oj vilken värme jag har haft underifrån.

Vattenflaskan på bild har jag haft som element i sovsäcken. Det är en enliters vattenflaska som tål kokhett vatten. Jag fyllde den med det innan jag gick hemifrån i går kväll och stoppade ner den i mina raggsockar som värmeisolering. I morse var den fortfarande ljummen! Jätteskönt att peta runt den i sovsäcken.

Och , som jag skrev tidigare, vi var himla varma båda två när vi sov ute i oktober. Jag på min silvriga double bubble (tror att liggunderlaget heter så) och med min varmvattenflaska, Agneta med sina dubbla uppblåsbara liggunderlag och fårskinnsfällar.

Vi är lika glada båda två, över att det finns någon mer som säger ja till att sova ute även om det är oktober. För det är både skönt och också väldigt roligt med sällskap en mörk kväll och natt.

Vi ses snart igen, då berättar jag mer om vad jag gjorde när jag kom hem (en ledtråd är hummer). Tills vi ses: heja livet och att tacka ja till livet i det!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om våra utenätter, hittar ni alla mina inlägg om dem här: Jag säger ja och jag älskar det