livsglädje

Naturen och närheten extra viktigt för mig idag

Det börjar sjunka in. Det fasansfulla jag inte tror att jag riktigt förstod igår när det hände. Elva personer skjutna. På en skola! I Sverige. Örebro. Jag glömmer av det korta stunder, men så upptäcker jag att jag har så himla svårt att koncentrera mig på mitt manus. Då är det där igen. Och jag vet inte ens varför jag gråter. Jag är inte personligen drabbad. Ingen i min närhet är drabbad. Men. Vi är drabbade. Vi. Tillsammans. Och för mig är naturen och närheten extra viktigt en sådan här dag. Där finns stabiliteten, lugnet och det goda.

Malin Lundskog, knippla, springer spaniel — vi satte oss i lä en stund

Malin Lundskog, springer spaniels, knippla, naturen och närheten — mina medmänskliga hundar

sjöbodar på Knippla, februari, spegling i vattnet,

naturen och närheten, solnedgång, västkusten, knippla, vinter — gick ut igen, när solen var på väg ner

Ja, många och långa stunder här ute idag. Med många tankar. Och lite jobb. För mig gör det inget, jag har ju ynnesten av en ny dag att se fram emot imorgon. En dag då jag kan skriva ikapp det jag inte skrev idag. En dag att vara tacksam över och en dag då möjligheterna finns kvar. Möjligheterna att leva livet. Njuta av det. Och på något sätt göra världen bättre?

Heja oss allihop! Visst vet vi att de allra allra flesta är bra människor?!
Kram Malin Lundskog

En liten babyhand i min

Igår kom alla barn ut och hälsade på, för sent julfirande med en av våra pojkar och hans sambo. Och hund förstås. De stannade kvar till idag och det är så fint att se våra vuxna söner tillsammans. Att vi får fortsätta att vara en del av deras liv och ha kul med dem. Med deras partners och (jo, det slår det mesta jag har varit med om) lilla Stella the grandchild. Denna lilla tjej, som jag fick hänga med alldeles själv hela morgonen. Vilket mys, med en liten babyhand i min. Hur fint kan livet vara egentligen?

En liten baby måste vara det mest mindfulla man kan ägna sig åt? Jag kan sitta och fascineras av hur oerhört smart och stark och rolig och söt och alldeles alldeles underbar hon är utan att ha någon som helst aning om att klockan går. Om den gör det? Det är inte förrän resten av gänget kommer uppsläntrande en efter en som jag förstår att dagen är på gång. Med en liten babyhand i min står tiden still. Och jag har ingen längtan efter att sätta igång den.

en liten babyhand i min, stella the grandchild — med lilla Stellas hand i min står tiden still

Mamma och farmor, same och så himla olika

Förresten, det här med att vara en del av sina vuxna barns liv. Det är skitcoolt, även om jag ibland antagligen tror att jag har en större del i deras liv än vad jag har. Jag kan till exempel fortfarande (de är 28 och 26) tycka att det är jättekonstigt att jag inte känner alla deras kompisar eller vet vad de gör varenda kväll eller helg. Då måste jag liksom bromsa mig. Inse att jag visserligen är deras mamma. Men, de är vuxna. Lever sina liv. Fattar sina beslut och gör sina val. Kloka val dessutom.

Livet va? Helt ofattbart att jag en gång höll våra söners små babyhänder i mina händer. Jag undrar om jag var så i stunden och njutet av det då? Om jag lät tiden stå still, som jag gör med Stellas lilla babyhand i min? Jag kommer inte ihåg. Men det är väl som det ska det också? Det är en sak att vara mamma. Och en helt annan att vara farmor. Men en sak är samma och det är att det är så himla fint att få vara med om att vara både det ena och det andra.

Vi ses snart igen! Tills dess: heja livet.
Kram Malin Lundskog

Mer om Stella hittar ni bland annat här: barnbarn

Jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka

I morse när jag gick rundan runt ön i strålande sol tänkte jag på vad jag tänkte på … Det låter kanske konstigt, men det är nog inte så ofta man tänker på vad man tänker på, om ni fattar vad jag menar? Hur som helst: det jag tänkte på var att jag i början av förra året inte hade en tanke på att jag skulle gå och längta efter att vakna i hängmattan en vinterdag som denna. Den tanken gjorde mig nyfiken på vad jag kommer att vara med om i år som jag ännu inte har någon aning om. Ja, jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka i början av nästa år, som jag inte har en tanke på att jag kommer att tänka …

Visst är det spännande? Att planera och sätta mål i all ära, men att lämna utrymme för hjärtats lust och väcka en oanad längtan inombords – undrar om inte det smäller högst. Vad tror ni?

jag är nyfiken, morgonpromenad, knippla, — morgonpromenaden

jag är nyfiken, utsikt, knippla. — här vaknar tankarna om livet till liv

soluppgång, jag är nyfiken, berg, knippla — nyfikenheten vaknar ikapp med att solen klättrar över bergskanten

färja, vinter, knippla, snö, utsikt — Vidder! Måste vara världens bästa tänkarutsikt ändå?

jag är nyfiken på vad jag kommer att tänka, Brorsan, springer spaniel, knippla, livboj — det var här jag kom att tänka på mina tankar om att vakna i det här,
eftersom vår en utenatt i månaden-basecamp ligger nära

jag är nyfiken på stena jag kommer att ta, fotspår i snön, knippla — Vi har ingen aning om stegen vi kommer att ta i år. Jag är nyfiken på vad jag kommer att gå här och tänka om ett år.
Har jag väckt någon ny längtan till liv?

Kommer jag att väcka någon ny längtan till liv i år?

Vi går vidare och visst är det spännande att inte veta vilka nya längtor som väntar oss? Vad kommer vi att väcka till iv i år, som vi inte har någon aning om än? Tacksam för varenda steg!

Och vi ses ju snart igen. Tills dess: heja nyfikenheten!
Kram Malin Lundskog

barfota i snön — apropå hjärtats lust: med lite snö på marken i morse sa den till mig att gå ut barfota. Älskar!

PS. Min nya lust att vakna utomhus har väckts tack vare Agnetas och mina utenätter, som vi påbörjade i juni. Sex månader hittills och ingen av oss har planer på att sluta! Nätterna kan ni läsa mer om här: En utenatt i månaden.

Alltid fint väder på söndag förmiddag

När vi vaknade i morse smattrade regnet mot rutan. Efter att hundarna fått frukost och kisspaus i trädgården (och jag hade lagt några bitar på pusslet) tog jag med morgonkaffet upp i sängen igen. Morgonläsning i sängen var en grej jag kom på när jag spårade ur i skidspåren och pajade knät för snart ett år sedan. Och vilken grej det är, att läsa på morgonen! Jag undrar om inte det är höjden av ledighet. Och den här veckan har gjort mitt allra bästa för att vara ledig. Dessutom vet jag att det är alltid fint väder när söndagsförmiddagen kommer.

Efter regn kommer sol. Och det är alltid fint väder på träningen.

Söndagsförmiddagar brukar jag ju köra utomhusträning här på Knippla och det var tanken idag också. Men en efter en i träningsgänget hörde av sig med besked om att de inte kunde komma. Och det hade inte med vädret att göra, för är det något vi vet så är det att det är alltid fint väder på söndag förmiddag. Det spelar ingen roll om regnet öser ner på morgonen. Vid tiotiden (då träningen börjar) spricker det upp. Regnet avtar och till och med upphör. Trots en regnig morgon är det inte alls sällan som solen kikar fram när vi ses för veckans träningspass.

utsikt, alltid fint väder, knippla — Dimman har blåst bort och utsikten från uppvärmningsvarvet runt slingan var som den ska.

Eller så är det träningen som lockar fram uppehållsvädret? Eller är det rent av så att vädret är skitsamma när man väl är där ute och tränar? Dumt att chansa på något tänkte jag och i brist på andra träningskompisar drog ut med Jackson och sprang i backe. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att vakna till liv efter en såsig morgon, so i sig är en sanslöst skön start på dagen, än att komma ut i friska luften och svettas och flåsa. Kan ni?

sjöräddningen, utsikt, knippla — utsikt när jag är på väg ner för backen jag sprang i idag

alltid fint väder på söndag förmiddag, knippla, utsikt — mer utsikt, för den kan man väl inte få nog av?

Sista vändan …

löparglädje, Malin Lundskog, Knippla, utsikt — Här ska jag bara ner en vända till
(lagt jackan där nere för att inte kunna smita undan sista rundan –
både smart och skitjobbigt, he he)

allt fint väder, backträning, springer spaniel, malin lundskog, knippla — Jag hämtar andan efter sista vändan upp för backen. Jackson letar förmodligen löv som blåser …

Om det var söndagsförmiddagen eller träningen som gjorde det, vet jag inte. Men gôtt var det där ute. Det var som alltid fint väder på söndagsförmiddagen. Och jag är fortfarande så himla tacksam över att kunna springa (=lufsa) igen.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: Heja lugna morgnar och ut o njut! Oavsett väder …
Kram Malin Lundskog

Att sova ute i december, vilket äventyr

Ja, vilket äventyr det var att sova ute i december. Inte för att något särskilt hände utan för att det var … december. Kallt. Fullmåne. Och spännande att utforska vad vi behöver för att hålla oss varma i våra hängmattor, Agneta och jag.

att sova ute, Malin Lundskog, en utenatt i månaden — stora vandringsryggan, fast promenaden är kort

Vi sågs vid vår basecamp vid halvtio-tiden igår kväll, tände brasa i öns nyaste fasta grill, värmde varsin liten paj och drack vin chaud (receptet jag testade igår var jättegott). Ja, och spelade näsflöjt förstås, som man ju gör när man kör en utenatt i månaden.

grillplats, knippla, en utenatt i månaden

fullmåne, att sova ute, mångata — månen! mångatan!
(Och pannlamporna behövdes inte…)

Alla värmande lager i hängmattan

Strax innan tolv sa vi godnatt och kröp in i varsin hängmatta. Jag hade laddat med ett vanligt liggunderlag i botten. Ni vet ett sådan där oldstyle, blått, tunt, skumgummi-ishigt. På det låg min double bubble, som jag testade i oktober för första gången och på den mina fårskinnsfällar. Sen kom sovsäcken och i den hade jag Claes sovsäck, som ett extra täcke under mig. Jag hade visserligen tänkt att ha sovsäck i sovsäck, men när jag testade dem upptäckte jag att min är vänsteröppnad och Claes höger, så … jag öppnade hans och la under mig. För det är underifrån det blir kallast, det har jag lärt mig sedan juni då vi påbörjade våra utenätter.

alla värmande lager
(ser ni månen där uppe?)

I sovsäcken hade jag en yllefilt som min mamma har vävt och en ullfilt som jag har stickat. Både varmt och fint att vira in sig i. Och självklart värmeelementet i form av en enlitersflaska med kokhett vatten. Plus kläder då förstås. Några lager. Det fladdrade en del i tarpen av vinden när vi gick och la oss och var rätt kallt om näsan, men det glömde jag snart. Ja, eftersom jag somnade. Herregud vad jag sover gott i hängmattan.

Fullmåne och soluppgång

I morse när vi vaknade var fullmånen fortfarande i full action, även om det ljusnade snabbt. Men det som gjorde att jag vaknade var nog ändå att jag var så fruktansvärt kissnödig. Ni vet … man drar ig in i det längsta och är inte ett dugg sugen på att lämna den varma sovsäcken. Men till slut måste man. Och vi var väl synkade i det där måstandet, Agneta och jag.

att sova ute, knippla, utsikt — utsikten från hängmattan när vi vaknade i morse

en utenatt i månaden, utsikt, soluppgång, december — färgsprakande bara fortsatte …

soluppgång, knippla grillplats, att sova ute — … och fortsatte

Och när vi väl var uppe kom solen och allting var så vackert att det inte gick att sluta titta på det. Färgerna på himlen när solen kom upp bakom Björkö. Tänk att vi får vara med om dem! Det var så vackert att när vi hade packat ihop oss kunde vi inte låta bli att ta ett dopp. Jo, det är sant. Vi kunde inte låta bli.

soluppgång, en utenatt imånaden, december, knippla — Agneta femtio meter från att vi kom på att vi måste bada i vackret

Malin Lundskog, orange himmel. Knippla, västkusten, soluppgång, att sova ute — ledsen att jag står i vägen för himlen, men nu ska vi bada!

Att sova ute är mängder med liv i livet

De här äventyren runt hörnet som mest innebär att vi sover, de är helt otroligt fenomenalt fantastiska. Jag är så tacksam och glad över dem och precis som jag skrev häromdagen, så tror jag att njutet ökar när det kräver en del mankemang för att ta sig till själva njutet.

Och nu ska jag kolla in varmare sovsäck. Den jag har en komforttemperatur på minus en grad, som vääl var ungefär vad det var ute i morse. Ytterligare en sak jag har lärt mig sedan vi började sova utomhus är att den temperaturen är gjord för män (om det inte står spelat att det är för kvinnor) och män är generellt varmare än vad vi kvinnor är. Vallningar eller ej … Jag hoppas ju att få sova ute i fler minusgrader, för som jag skrev i början. Att sova ute är lika mycket njut och mys och natur, som det är att testa hur vi håller oss varma. Nu laddar vi för januari och njuter av den sköna känslan av att ha sovit ute.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA äventyret runt hörnet.
Kram Malin Lundskog

Mer om våra utenätter hittar ni här: Jag säger ja och jag älskar det

Varför göra det enkelt för sig?

Ja, ärligt talat: varför göra det enkelt för sig? Jag menar, det är ju inte genom att välja den enkla vägen som vi utvecklas. Och åtminstone jag njuter mer om det njutbara kommer efter lite krångel, motstånd och kanske kräver en hel del kämpaglöd.

Ni vet, som när man äter det man själv har odlat eller plockat. Eller när man kokar och äter hummern man har fiskat under hårda vindar, när man bär tröjor som man själv har stickat och gör mackan på brödet man har bakat. Och när man sover ute efter att ha krånglat och kånkat med packning. När man vinterbadar trots att det kräver en del planering med utrustning och att hitta lä. (Jodå, det finns sjävklart väldigt mycket bättre exempel på njut och glädje efter slit, som os-guld och karriärklättringar. Jag exemplifierar med det som ligger mig närmast till hands.)

varför göra det enkelt för sig, springerspaniels, hängmatta — en av alla krångliga grejer som skänker massa njut: att bära ut hängmatta och lägga tid på att hänga upp den

kallt bad, malin lundskog, hav, klippor, varför göra det enkelt för sig — mer njut efter ett bad när man först tänker att nej, orkar inte, fryser, vill inte och det blåser ju …

Ja, varför göra det enkelt för sig?

Varför göra det enkelt för sig när njutet blir större och glädjen mer intensiv efter att ha visat prov på uthållighet och jävlaranamma? Ja, det undrar jag. Och efter att ha sovit på saken har jag bestämt mig för vilket skönlitterärt projekt jag ska ägna mig åt till våren i kursen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet.

Jag ska tamejtusan ta tag i manuset som bjuder på mest motstånd. Med ett tema jag så gärna vill att vi pratar mer om. Och en berättelse som är alla känslor. Som kräver att jag ta mig tusan tar mig själv i hampan och vågar gå in i dem. Gå in i motståndet. Möta det. Lära av det. Och bli en bättre skribent. Och människa.

Sa jag inte att det hjälper att sova på saken kanske? Jo, det gjorde jag i det här inlägget igår. Läs, så kanske det blir lite tydligare vad jag yrar om. Sömn är skitbra till så mycket, kom ihåg det.

Vi ses snart igen, tills dess: sov på saken!
Kram Malin Lundskog