livsglädje

Ett vårtecken med extra bonus

Ett säkert vårtecken är den där lusten av att sätta händerna i jorden. Lusten, som inte är en punkt på någon att göra-lista, utan mer ett infall. ”Om jag skulle ta och plantera om pelargonerna”. Den lusten. Och när den kommer passar jag på att leva ut den. Utan att ränna runt och leta efter trädgårdshandskar och spadar och annat.

Som idag, när jag fick lust att göra just en omplantering av förra årets pelargoner som har stått och torkat ut på fönsterbrädan inomhus. Alltså. Jorden i dem var så torr och hård att vattnet från mina sporadiska vattningar har lagt sig som en pöl ovanpå jorden … Jag har ingen aning om det finns några knep för att undvika det. Gör ni? Tipsa gärna i så fall. Eller, förresten. Skit i det. Jag gör sällan något mer än att vattna mina krukväxter en gång i veckan (ändå har jag växter som har följt med från radhuset vi flyttade från för femton år sedan, till huset vi lämnade för fem år sedan och nu här ute på ön).

Tur för pelargonerna att jag fick lust att sätta fingrarna i jorden. Och att jag nu som ett säkert och alldeles självklart vårtecken går runt med jord under naglar och i handrynkor (herregud, var kom de ifrån?).

Ett vårtecken med extra bonus

När jag rotade fram en kruka som har stått på en hylla i källaren och väntat på jord och krukväxt ett bra tag i sin ensamhet fick jag den där extra bonusen jag skrev om i rubriken. Krukan är ett minne från releasen av min debutroman Mariannes mirakel. Och jag blev så glad att det brände till bakom ögonlocken. Hade glömt att min vän Agneta, som har målat krukan, också hade skrivit på insidan. Ser ni? Del 1 …

Förresten, den målade krukan (som jag tydligen har lyckat göra sönder lite) matchar våra väggar hemma. I huset vi knappt hade flyttat in i och än mindre renoverat och målat väggar i, när jag släppte romanen. En bonus på bonusen?

Om nu pelargonerna inte tar sig, så är det synd. Men inte hela världen. Jag hade en skön och avkopplande stund ute i solen och det är väl ändå resan som är medan värd? Allt för att jag fick feeling och satte händerna i jorden. Ett vårtecken så säkert som något!

Ses snart igen,

Kram Malin Lundskog

Därför tränar jag

För ett tag sedan fick jag frågan om varför jag tränar. Mitt spontana svar på den frågan har under de senaste decennierna (ja, ni fattar – vi snackar decennier!) varit att jag måste. Hur ska jag annars orka mitt jobb (som pt, löpcoach och gruppträningsinstruktör)? Ja, sedan har jag lagt till att jag mår bra av det, sover bättre, är gladare, har mer sug på mat än på godis (hej, gottegris här!) och dessutom tycker jag att det är skitkul att träna. Nu tänkte jag till. Och kom fram till att mitt svar är exakt detsamma. Hur ska jag annars orka sitta vid datorn och skriva hela dagarna? Och alla argument jag nyss nämnde. Därför tränar jag.

Egentligen är det kanske ännu viktigare för mig att träna nu, än det var då jag hade min karriär i hälso- och träningsbranschen. Då rörde jag i alla fall på mig i jobbet, även om jag aldrig fokuserade på min egen träning. Men nu? Sitter still. Skriver. Bloggar. Poddar. Redigerar. Och är dessutom i klimakteriet …

Hade jag inte tränat tror jag inte att jag hade orkat sitta så mycket still. Jag hade inte kunnat fokusera och tänka klart. Och dessutom hade jag nog fått ont i både nacke, axlar och rygg. Det kanske jag kommer att få ändå så småningom, men just nu mår både kroppen, knoppen och själen bra och det är jag så tacksam för.

Inte bara bra att träna utan roligt också

Malin Lundskog, löparglädje, springer spaniel, himmel, hav, därför tränar jag — ångrar inte att jag valde löptur istället för tupplur idag, även om backarna var astunga …

Alltså, vilken tur att jag tycker att det är så kul att träna och utmana mig på både gymmet och i löparspåren (även om det fortfarande är skittungt efter året med pajat knä). Även om jag har en känsla av att turen drabbar den väl förberedda. För det är ju inte med glädje jag snörar löparskorna eller blippar kortet in på gymmet varje gång. Men det är tamejtusan med glädje jag lämnar löparspår och gym. Varje gång. Inte för att jag lämnar, utan för att jag blir glad av träning.

Ja, därför tränar jag. Och ni, hur tycker, tänker och känner ni med träning? Nödvändigt ont eller kul? Energigivande eller en alldeles för hög tröskel att ta sig över? Även om jag mest skriver om mitt skrivande och författarskap, mina poddar och livet här på ön Knippla nu för tiden, så finns mina gamla blogginlägg kvar. De om motivation och inspiration. Som det här till exempel: Vi är enastående på att anpassa oss till nya vanor. Jag valde ut det på måfå. Vill ni läsa mer, säk på motivation här på bloggen, så dyker det upp … massor.

Vitsippor och fästingar och varsin semla

Vissa vårtecken är härligare andra, men trots fästingar: vilka vårdagar vi har! Solen strålar, vinden håller sig lugn och värmen puttrar på. Så himla skönt. Och så lyxigt att jag har en av mina bästa vänner som också styr och ställer med sin tid, så att vi kan passa på. Idag tog vi med oss våra hundar på långrunda runt Oxsjön och Sisjön i i mina gamla hoods i sydvästra Göteborg. Där min roman Mariannes mirakel inleds, just en dag som denna i början av april. Och vilken dag. Vi hittade både vitsippor och fästingar och fick i oss varsin semla. Ja, plus det fina med att samtalet flödade i flera timmar.

oxsjön bland vitsippor och fästingar — Oxsjön, som vi hade som utsikt när vi åt semla

semla, hembakt, picknick — min hembakade semla, som vi byggde ihop på picknickbordet.
Så värt att kånka på vispad grädde, kylklampar, tallrikar och mandelmassa.

två feta grisar, t-shirt, malin lundskog, oxsjön — T-shirt-väder! Kan ni fatta att vi är där nu?

Heja våren. Och vitsipporna! Men fästingarna? Nah …
Kram Malin Lundskog

En ny natt i hängmattan

Äntligen en ny natt i hängmattan. Och efter varje natt där, vill jag ha mer. Och fler. Särskilt efter en natt som i natt, med min nya sovsäck som var så varm att jag har sovit barfota. Slängt ut värmeflaskorna. Vaggat sådär mysigt som man gör i hängmattan. Och somnat i tjock dimma och vakna till soluppgång, redan rosig om kinderna efter all frisk luft.

Nu har vi äventyrat med en utenatt i månaden i tio månader i rad (läs om alla nätter här). Tänk vad ljust det kommer att vara i april. Och varmt. Och alldeles alldeles underbart, precis som de tidigare nätterna. Ja, även dem då vi har blivit lite blöta och frusit som sjutton. Det är något med äventyret, omaket och den friska luften alltså.

dimma, knippla, — efter linedancen igår, gick jag ut i dimman

en ny natt i hängmattan, hennessy hammock, mammut vintersovsäck, springer spaniel — Brorsan var med och hängde upp hängmattan och bäddade med den nya sovsäcken

vi eldade och njöt av stillheten med prat, vin och ost innan vi la oss

Morgonen efter en ny utenatt i hängmattan kom med sol

en ny natt i hängmattan, morgon, soluppgång — Utsikt från min hängmatta i morse. Ser ni välet i tallen? Prydnaden vi alltid har med oss.

en ny natt i hängmattan, Knippla, soluppgång — Agneta har vaknat

Malin Lundskog, sovsäck, en ny natt i hängmattan, mammut sovsäck, knippla, — en av alla mysiga stunder på våra utenätter: morgonsnacket (obs! den lila näsfläjten bredvid mina stövlar. Också alltid med)

Och vet ni, nu ser jag fram emot ett nytt äventyr några hundra meter hemifrån, med Agneta. Vill ni läsa om våra tidigare en utenatt i månaden-nätter hittar ni mer om dem här.

Mer häng åt folket!

Jag kan inte låta bli att njuta

När vi flyttade ut till Knippla för snart fem år sedan gick jag runt och åh:ade och wow:ade mest hela tiden. Jag förundrades och var så tacksam över allt det vackra att jag nästan inte visste vart jag skulle ta vägen. Närheten till naturen och insikten om den stora helheten slog ner i mig varenda dag. Jag frågade mig själv då hur länge jag skulle fortsätta njuta av hav, himmel, stjärnor, solnedgångar, månar, glitter, ljus, stormar och saltstänk. Jag var rädd att det skulle bli slentrian. Men vet ni vad? Jag kan inte låta bli att njuta.

Nej, jag kan inte låta bli att njuta av ö-livet

Jag hoppas det håller i sig, för njut, tacksamhet och förundran gör ju susen för ett gôtt liv. Inte tro jag att det blir särskilt svårt att fortsätta njutet. Vad tror ni?

jag kan inte låta bli att njuta, vass, knippla, solnedgång — eftermiddagspromenaden. det är inte konstigt att jag inte kan låta bli att njuta, eller hur?

färja, nordöarna, knippla, utsikt — färjan på väg mot Hyppeln. Alltid en färja på gång någonstans, pt något håll här ute.

månen dök upp bakom hustaken, när jag gick till bastun

venus, solnedgång, knippla, jag kan inte låta bli att njuta — kolla in Venus, som strålade mot oss när vi tog kvällsdoppet efter en stund i bastun

jag kan inte sluta njuta, fullmåne, knippla — Spelar ingen roll att solen hade gått ner. Med den här fullmånen …

Jag var så rädd att sluta njuta av ö-livet att jag till och med skrev ett inlägg här med rubriken: Påminn mig om min förundran när ö-livet blir vardag. Det hade jag ju inte behövt be er om. Jag kan helt enkelt inte låta bli att njuta.

Vi ses snart igen. Tills dess: hitta njutet. Eller kom hit och hälsa på, he he.
Kram Malin Lundskog

Oj, så många känslor på en och samma dag

Det har varit gott om känslor i omlopp i mig idag. Njutet av ljuset på morgonpromenaden, den gripande tysta minuten för offren i Örebro, kärleken när jag lekte med Stella och tacksamheten över mina författarkollegor i månadens författarhänggbg. Oj, så många känslor på en och samma dag. Tänk, vilka resurser vi har i oss ändå.

Jag njuter av ljuset

Brukar det bli så här ljust, så här fort, så här års? Jag tycker att skillnaden är enorm för varje dag som går. Kanske brukar det vara så här? Strunt samma egentligen – härligt är det hur som helst. SÅ här såg det ut när vi var ute i morse:

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, utsikt mot marstrand — ser ni Carlstens fästning på Marstrand där i norr?

oj, så många känslor, tacksamhet, morgonpromenad knippla, röddeviga, vägen

mot slutet av morgonpromenaden kom solen också.
Njutet alltså!

Oj, så många känslor under en enda minut

Jag var på gymmet klockan tolv idag, då den tysta minuten för offren i Örebro hölls. Inte en vikt lyftes, alla löpband stod still, tårar rann nedför kinderna och jag kände en oerhörd gemenskap med de andra. Med alla. Inte bara de på gymmet. Det är fint med oss människor. Med gemenskap. Och med alla känslor vi känner. Som sorg och gemenskap. Samtidigt. Starkast tillsammans.

oj, så många känslor, kettle bell, gym, — Vikterna vilade och jag kände – både sorg och gemenskap på en och samma gång.

Och kärleken till mitt lilla barnbarn

Efter gymmet hängde jag med lilla Stella. Alltså, den kärleken. Till en liten tjej. Den är så stor att den är omätbar. Att få uppleva viljan hos en liten människa att ta sig fram, lära nytt, utforska, utvecklas är stort som livet självt. Det är livet självt. Den tveklösa lusten att fortsätta framåt. Wow för att få uppleva den. Och för att ha ynnesten att känna den villkorslösa kärleken till en annan människa.

Stella, barnbarn, — hon är sju månader nu, lilla Stella. Ofattbart hela alltet …

Tacksamheten över författarhänget

Detta är verkligen en tisdag utöver det vanliga. I dag sågs vi i författarhäng gbg igen. Det ger så otroligt mycket varje gång med peppiga, inspirerande, kreativa, nyttiga och reflekterande.⁠samtal. Och nej, det är inte en tavla i bakgrunden – det är utsikten västerut från högst upp på Hotel Draken i Göteborg. Städernas stad.

Ja, oj, så många känslor jag har känt idag. Ensam och tillsammans. Fint, mitt i allt – eller hur?

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: känn!
Kram Malin Lundskog

livsglädje

Ett vårtecken med extra bonus

Inte bara bra att träna utan roligt också

Morgonen efter en ny utenatt i hängmattan kom med sol

Nej, jag kan inte låta bli att njuta av ö-livet

Jag njuter av ljuset

Oj, så många känslor under en enda minut

Och kärleken till mitt lilla barnbarn

Tacksamheten över författarhänget

Footer

Malin Lundskog