ö-liv

Jag bor i en saga

Vissa dagar när jag går min hundrunda här på ön får jag för mig att jag bor mitt i en saga. Idag är det en sådan dag. När allt var stilla. Ni vet, när vattnet är extra blankt (min man förstod inte vad jag menade när jag sa det. Gör ni?). Det var tyst, stilla och grått. Sådär så att man (= jag) vill viska, för att inte sticka hål på stillheten. Ja, idag var det en sån där förmiddag när jag fick för mig att jag bor i en saga.

Det gör jag kanske också?

jag bor i en saga, knippla gästhamn, speglingar, bojar, sjöbodar — ser ni hur blankt vattnet är?

pärlan, blp fiskebåt, knippla gästhamn, röda sjöbodar, grått hav, grå himmel — dunket från en fiskebåt (som är en bostad)

I verkligheten ses vi snart här igen på bloggen. Tills dess: heja sagofeelingen i livet.
Kram Malin Lundskog

Häromdagen skrev jag om andningshålen som fyller mig med liv. Lite som i en saga det också. Läs här.

Alla tankar på barnen

Just som jag gick där i morse och tänkte på barnen kom jag att tänka på hur mycket jag faktiskt tänker på dem. Varje dag. Även om de är vuxna. Jag har inte reflekterat över det förut, men av alla tankar jag tänker så är barnen de som är med i flest. Eller som i alla fall känns mest.

Det är inte så att jag går och ororar mig, utan det är … bara tankar. På dem. Deras liv som de nu skapar för sig själva. Och vilket ynnest det är att se dem bli vuxna. Ja, så tänker jag på allt roligt vi har gjort och jag tänker på dem när de var små. Ja, särskilt när jag jämför dem med hundarna, för de är galet lika våra två brödrapar. Sönerna och hundarna (som inte är biologiska bröder, men ni fattar …).

alla tankar, springer spaniels, knippla, strand — ett av våra brödrapar

Vardagstankar och storsvulstiga tankar

Ganska ofta tänker jag på hur jag hoppas att de också kan leva sina liv som de vill. Vara fria. Älskade. Och själva älska. Jo, faktiskt. Ibland blir tankarna på dem sådär storsvulstiga, men jag tror ändå att de ganska ofta är små (dock inte obetydliga) vardagstankar. Jag kanske bara ser deras ansikten. Skrattar åt något roligt de har sagt. Känner dem. Innan jag fladdrar vidare till nästa tanke.

Ja, det tänkte jag på idag. Och när jag tänkte på det kom jag på att min mamma och pappa kanske går runt och tänker lika mycket på mig? Hur fint är inte det egentligen? Här går jag på min ö och är mitt i hela alltet.

alla tankar, utsikt från knippla, grå himmel, grått hav, — perfekt väder för reflektion?

röddeviga, knippla, utsikt, frälsarkrans

Jag blev alldeles varm inombords (vinden var iskall, så jag var inte jättevarm på utsidan). Tänk vad fint om mina föräldrar tänker lika mycket på sina barn som alla tankar jag tänker på mina barn. Och då kom tanken på mina vänner. När jag tänker på dem. Tänk om de går och tänker på mig? Och samarbetspartners, kollegor, grannar och er. Och så vidare. Fint, eller hur?

Men mest tänker jag på barnen. Och det kom jag på under min lyxiga morgon, som var som mina morgnar brukar. Fylld av meditation, skrivande, hundlek och -träning och ett och annat nej! när någon av dem tuggar i sig musselskal eller ben från en död fågel. Och kaffe, förstås.

Det trodde jag nog inte när de var små, att de skulle uppta så mycket av mig även som vuxna. Och hur tacksam jag skulle vara över att vara mamma till två vuxna söner.

Vi ses snart igen och tills dess: Heja alla fina tankar vi tänker på varandra.
Kram Malin Lundskog

Efter regn kommer sol

Vaknade till regn och blåst i morse, sådär som man gör mellan varven. Även om jag var ganska säker på att jag skulle bli ensam, gick jag med min högtalare och glatt humör till träningen. Ja, för ni vet väl att jag har träning här på Knippla varje söndag? Eller hade, tills jag spårade ur i januari (läs mer om det här). Hur som helst: jag fick rätt. alldeles ensam var jag i den goa vårluften. Och regnet. Men det är ju med vädret som med oss? Efter regn kommer sol.

Jag körde min rehab och var inte ledsen över att ingen kom. Tänkte på hur ungefär samma saker kan påverka oss olika. Som när jag var på bokmässa och inte sålde en enda roman. Inte en enda. Noll! Då var jag ledsen och kände mig totalt misslyckad.

I alla fall tills jag kom på just det där med att efter regn kommer sol. Och att jag hade haft en go dag med författarkollegor och att min glädje i skrivandet ändå fanns kvar.

Olika förutsättningar och olika dagsform?

Jag vet inte om de här två händelserna går att jämföra, men jag tror det. Idag var jag förberedd på att ingen skulle dyka upp. Dessutom är vi så få som brukar träna under lågsäsong så det är inget konstigt. När jag var på bokmässan kryllade det av besökare och jag kom från en annan mässa då jag sålde massor. och så är det det där med dagsform. Den påverkar också såklart, men kommer jag ihåg att allt är föränderligt och att både vi och livet är som vädret. Efter regn kommer sol kommer regn kommer sol … Eller vad säger ni?

efter regn kommer sol, strandskator, knippla — Utsikten från träningen idag. Strandskator och måsar och det vackra grå.

Och hur ensam jag än var på träningen, så var våren där med mig. Strandskator, daggmaskar och varma vibbar i luften. Och inombords. När jag var hemma igen kom solen och skrivarglädjen.

skrivglädje, vernadafösnter, pelargonia — Nästa roman in the making

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA vädret. Och oss!
Kram Malin Lundskog

Våren tog oss med storm. Och orkan!

Våren är här säger SMHI. Från och med igår tror jag att vi hade den första officiella vårdagen här på västkusten enligt SMHI:s sätt att se på saken. Och våren tog oss med storm kan man säga. Ja, till och med orkan eftersom det blåste över 33 sekundmeter här idag. Jag hörde något om både 36 och 39 sekundmeter på Vinga, som ligger nära oss.

Jädrar vad det brallade på. De som var med pratar om 69 (jag var visserligen med, men alldeles nyfödd så har inget minne av det), Gudrun var en lätt bris i jämförelse och boende på några av öarna häromkring kunde inte komma varken bort eller hem eftersom färjorna inte kunde lägga till.

våren tog oss med storm, vind, vågor, hav, västkusten — lite i lä för värsta vinden, kunde jag fota i alla fall

våren tog oss med storm, vågor, västkusten, vind, knippla

Jag gick ut i bergen när det hade börjat mojna mitt på dagen och kunde ändå inte gå upprätt. Men i vanlig ordning är det dels härligt att komma ut och dels alldeles sanslöst vackert här ute. Hundarna sprang runt i bergen med fladdrande öron och jag kasade med i sann tantparkour-anda (ni fattar? Krabbgång ibland, på alla fyra ibland och sittandes på rumpan ibland).

bänk på slingan på Knippla, hav, himmel, vind — godisutdelarbänken hade blåst omkull

springer spaniels på Knippla, bänk, utsikt — godisutdelarbänken hade blåst omkull

I stormens spår

På vägen runt ön mötte jag de som sopade upp glassplitter från sådana där tak som sitter som regnskydd över dörrar, jag såg takpannor som hade blåst av taken, paraboler på marken och presenningar på vift. En båt på land hade blåst av sina stöttor och några staket var sönderblåsta. Flaggstänger låg ner. Och ett glasräcke från en balkong hade blåst av ett hus och rammat ett fönster på nästa hus. En annan balkon hade blåst bort och en balkong var fylld av takpannor.

Tänk när vi flyttade ut till ön och undrade varför alla soptunnor stod fastsurrade …

Malin Lundskog, Knippla, storm, våren tog oss med storm — man gör vad kan för att fixa frisyren …

Men i bastun var allt (nästan) som vanligt

Det enda som var som det brukar idag var dambastun (som jag har skrivit om här förut). Där samlades vi och delade stormande upplevelser från dagen. Sen delade vi på en burk peeling samtidigt som vi såg solen gå ner utanför bastufönstet och till sist delade vi boktips och tankar om livet. Sådär som man gör i bastun.

När jag tänker efter var faktiskt inte bastu-kvällen heller riktigt som den brukar. Vi badade nämligen inte. Vattnet var jättehögt och vågorna spolade in med så stor kraft att det inte kändes ett dugg säkert att gå ner till badtrappan.

Det är ändå något befriande med naturen. Det är bara att luta sig tillbaka och följa med på dess nycker, eller hur? Men våren är här och snacka om att den tog oss med storm. Och orkan!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA vädret. Och oss.
Kram Malin Lundskog

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla — killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla — Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?

sjöbodar, knippla, februari, sol — bara en sån sak som eftermiddagspromenaden i det här …

Ses snart igen och tills dess: HEJA heja improvisationen.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om vad det egentligen är med knät (och hur bra det är med flera identiteter …)

Författarporträtt i halv storm och full glädje

Om det blåser på Knippla? Jo, lika säkert som att björnar bajsar i skogen och alla sådana liknelser. Det blåser. Som idag när min vän Carola plockade med sig kamera och stativ ut bland sjöbodar och klippor för hjälpa mig att få till ett författarporträtt. Själv fixade jag till mig med läppstift och packade ryggan full med ombyten enligt man vet ju aldrig-principen. Onödigt egentligen eftersm jag vet att jeans, sneakers och tröja räcker.

Vi började vid öns mest fotograferade sjöbodar:

insikter och utsikter, Knippla, sjöbodar, västkusten, Bohuslän — fotot från en helt annan dag, då det INTE blåste här

Vinden hade svårt att hålla styr på håret och jag hade visst svårt att hålla styr på munnen, he he he … Dessutom blåste kamerastativet omkull.

Carola, fotograf, Knippla — Carola och hennes stativ, på väg att båsa bort

författarporträtt, Malin Lundskog, grimas

författarporträtt, Malin Lundskog, allvar

Glädjen

Efter en stund svidade jag om och vi drog ut på västsidan av ön. Och ja, det blåste västligt.

vind och högt vatten och en utsikt som är något av det vackraste jag vet

håller i mig och tar tillbaka ”jag går ut på bryggan”

Någonstans här tror jag att vi satte det. Ja, jag har 170 bilder att välja mellan och på några lyckas både hår och grimaser hamna i någons slags synk. Och vet ni vad? Jag tycker att det är skitkul att bli fotad. Nej,inte för att jag älskar att se mig själv på bild utan för att jag dels tycker om att spela teater (ni har väl inte missat pausjumpan?) och dels för att det är roligt att utforska miner, poser och hur man uttrycker känslor. Ja, jag kanske tycker att det är kul för att det är som en slags research, för att kunna gestalta mina karaktärer bättre. Förresten måste man kanske inte alltid veta varför något är kul. Det räcker väl med att det rä det?

Hur som helst är det precis så här rått och vilt jag vill ha det. Det är ju liksom jag. I en miljö jag älskar att vara i. Och det är också så här Knippla tar emot systrarna Helén och Caroline när de för första gången kommer ut till ön i min kommande roman Ett oönskat arv. Där ett porträtt från gårdagen kommer att hamna på omslaget. Återkommer när jag har bestämt mig.

Författarporträtt är en del av författarskapet

Tänkte på en grej när jag kom hem och satte mig för att redigera detsomjaghoppasblirmintredjeroman. Vad mycket vi håller med, vi författare, som inte är att skriva. Som det här med fotografering av både författarporträtt och pressbilder (jo, jag hoppas ju att det en dag dyker upp en journalist som vill skriva om mina böcker och mig). Och marknadsföring. För att inte tala om redigering och välja omslag och vara ute på marknader och mässor för att träffa er läsare. Ja, och sådant som jag också gör i författarskapets namn: bloggar och poddar. Ja, det är som att driva företag och jag tycker att alla delar är JÄTTE-roliga. Förutm struktur, administration och bokföring. Just det ja. Glömde det … Hur har ni det i era yrkesroller – kul, tråkig, varienda, enformigt? Berätta! Och räck upp en hand om ni vill att jag berättar när jag har valt författarporträtt.

Vi ses snart igen, tills dess: heja variation i livet och den råa naturen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla foton, förutom det översta på sjöbodarna och det på Carola har Carola samuelsson tagit.