ö-liv

Vi plockade vilda ostron med Klemmings i Grebbestad

vi plockade vilda ostron i grebbestad, hemester, tips, utflykt, dimma — In i dimman …

Vi plockade vilda ostron i Grebbestad igår, Claes och jag. Och jag öppnade ostron för första gången i mitt liv. Det där öppnandet är något jag har en extrem utvecklingsmöjlighet inom, för min nivå är så låg, så låg … (undrar om jag inte vill låta Claes fortsätta vara förste ostronöppnare hemma hos oss dock). Men wow för en utflykt till Grebbestad med professionell guidning av Bengt Klemming på Brödernas Klemmings dykhjälp. Ett hett tips för er som gillar hav, värnar om miljö och det närodlade och som vill kanske vill lära er nytt om ostron. Ja, gillar ni ostron blir det ju liksom en extra krydda på en sådan här utflykt.

Ostron på vilda bankar

När jag skrev vilda ostron, menar jag att de inte är odlade. De svenska ostronen växer vilt längs en tre mil lång sträcka längs bohuskusten, med Grebbestad i mitten. Men! Bara för att de växer vilt betyder inte det att vi kan plocka dem hur vi vill. Oh no. De är fridlysta och historien kring artens överlevnad trots ett komplicerat fortplantningnssystem och andra ostronarters intrång i våra vatten fick vi oss också till livs. Visst är det kul att lära sig nytt och förstå samband?

För övrigt undrar jag om jag är den enda som inte visste att en ostronbank är en bank av ostron, inte massa ostron som sitter fast på en klippa?

Vi plockade vilda ostron med vattenkikare och håv

vi plockade vilda ostron, Rammstein, Klemming, — Klemmings båt

vi plockade vilda ostron, dimma, grebbestad, Bohuslän — havet är vackert i alla väder, eller hur?

, evert taube, Bohuslän, grebbestad — Här hängde tydligen Evert en del. Innan han blev inrodd till Grebbestad av rodderskor (jo jo, starka kvinnor!)

Efter en båttur in i dimman förbi huset där Evert Taube hängde när han var i Grebbestad (jag älskar gamla Taube-visor och blev besviken på berättelse om att han – också – var en skitgubbe mot kvinnorna, men det återkommer jag till i annat inlägg) hamnade vi på en perfekt plats för ostronplockning. En stenstrand, en västsida och massa krossade ostronskal från måsarnas måltider på klipporna.

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, havet — Jag och min vattenkikare

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, Klemmings, Bohuslän, vattenkikare — Claes håvar in ostron

tad, Malin Lundskog, Claes Lundskog, Bohuslän, Klemmings — harrejaddrar vad vi plockade ostron!

Sen hoppade vi i, med vadarbrallorna på, en vattenkikare i ena handen och en håv i den andra och harrejaddrar vad ostron vi plockade. Vi fyllde våra korgar fortare än kvickt genom att hitta ostron, peta in dem i håven med foten och sen gjorde vi det om och om igen. Tills det var dags att sortera. De små åkte i vattnet igen, de som var lagom stora åt vi mängde av och några av de riktigt stora stilla havs-ostronen har vi med hem för att lägga på grillen. Det berättar jag också om senare, nu tillbaka till de råa ostronen. För de är (just nu) mina favoriter.

vi plockade vilda ostron, Claes, Bohuslän, Klemmings

vi plockade vilda ostron, Malin Lundskog, Bohuslän, västkusten, Grebbestad — ut o njut!

vi plockade vilda ostron, sjöpung, Grebbestad, Bohuslän — vi hittade även en av framtidens delikatesser: en sjöpung. Ser ni den?
Har testat sjöpungstonic, funkar finemang!

Jag lärde mig (hyfsat) att öppna ostron

Vi fick lära oss att öppna dem och som sagt: fan vad jag tyckte det var svårt! Men skam den som ger sig och så vidare …

vi plockade vilda ostron, öppna ostron, ostronkniv, Grebbestad, Claes, Klemmings, Bohuslän — full koncentration när man lär sig ett nytt sätt att öppna ostron

vi plockade vilda ostron, Bohuslän, Malin Lundskog, Grebbestad, öppna ostron — mitt livs första egenhändigt öppnade ostron!

Och sen åt vi. Oj, vad vi åt! Och visst är utomhus bästa matplatsen? Rätt upp och ner stod vi där vid stranden och öppnade, testade olika ’pålägg’ på ostronen och drack bubbel. I dimman. Underbart! Och gott. Jag tror naturella är min favorit eventuellt med en droppe citron på. Kan bero på att jag gillar hav kanske? Annars var rosa vinäger en nyhet för mig, det var också supergott på. Okej, tabasco är också gott. O vinäger med hackad rödlök. Och ..? Vad brukar ni ha på era ostron, ni som brukar ha något?

Rammstein i Grebbestad

Ser ni vad båten vi var ute med heter? Bengts brorsa är tydligen ett stort Rammstein-fan, så när han ritade båten fick båttypen namnet Rammstein. Ni som kan er tyska metal känner kanske igen typsnittet också? Hur som helst har de fått godkänt av musikerna själva att använda namnet på och typsnittet. Ni fattar vad båten jag en dag ska rita kommer att heta, va? Okej, jag kommer förmodligen aldrig att rita en båt, men om … Ni som inte kan gissa, kan hitta ledtrådar här.

Vi hittade en ölbar och åt världsgo middag på Telegrafen

Ostron-weekenden var min födelsedagspresent till Claes och det hade ju varit liiite tråkigt att åka hem när vi ändå hade tagit oss från ön, lämnat hundarna till våra hundpassande barn och dessutom druckit bubbel. Så vi lämpade av våra minimala packning på hotellet på Grebbestadfjorden som är ett stort campingområde. Och sen drog vi ut på stan. Eller byn?

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, fiskebåtar, Bohuslän

Hur som, Grebbestad är större än Knippla och eftersom vi hade någon timma kvar innan vårt bokade bord på Telegrafen stod dukat, strosade vi runt i Grebbestad och hittade The Tap Station. Coolt ställe med fyrtio olika hantverksöl på kran, där vi fick provsmaka ölen innan vi bestämde oss. Ja, men ni fattar ju själva: fyrtio sorter! Personalen var så himla trevlig, hade bra koll på ölen (även killen som bara hade jobbat en dag) och bidrog så självklart till den familjära stämningen.

vi plockade vilda ostron, hantverksöl, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog, the Tap Station, — snygg griffeltavla, eller hur?

The tap station, Malin Lundskog, hantverksöl, Grebbestad — tryck på väggarna, så att man inte glömmer var man är …

The Tap Station är verkligen värt ett besök om ni är i eller i närheten av Grebbestad. Särskilt om ni gillar öl förstås, men också för den väldigt hemtrevliga inredningen och för att ägaren ganska nyligen har öppnat stället och strävar efter att ha öppet året runt. Hoppas att det lyckas! Det inspirerar ju oss i vårt återuppbyggande av den nedbrunna Den Glade Knoden.

Middag i Grebbestad

vi plockade vilda ostron, restaurang Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän — Kommer ni ihåg telefonkatalogerna?
Så här ser pärmen till menyerna ut på restaurang Telegrafen

Och till sist åt vi middag. På restaurang Telegrafen, som lyckades ha fullsatt. I slutet av oktober. I lilla Grebbestad. Ytterligare ett ställe som var väl värt besöket. Sedan vi själva öppnade krog ser jag på restaurangbesök på ett lite annat sätt. Beundrar smarta lösningar i inredningen, väl utnyttjade ytor och självklart också myset, servicen och smakerna. Men det där sista är kanske inte nytt sedan jag själv blev krögare.

Telegrafen, Grebbestad, ostron — förrätt med gratinerade ostron

Förrätt: ostron från Klemmings ostronbankar. Nu testade vi dels råa och dels gratinerade med pestosmör på. Gott både och, men råa. Jag säger bara det. Råa! Till varmrätt fick vi dagens fångst som var så god att jag glömde fota den, men vidunderligt tillagad havskatt med krämig sås på en musselbuljong, uppmixad med dill, rotfruktsfräs och potatis till. Och en dessert på det. En chokladdessert från himlen eller nåt.

vi plockade vilda ostron, dessert, Telegrafen, Grebbestad, Bohuslän, Malin Lundskog — alltså … jag dreglar fortfarande!

Igår plockade vi vilda ostron i Grebbestad och idag är vi tillbaka på Knippla igen. Jag tycker verkligen om korta utflykter, där naturen får vara med på ett stort hörn och där jag lär mig något. Och jag tycker verkligen om att komma hem igen, även om hem just nu inte är hem eftersom vi har flyttat hemifrån. Men ni fattar grejen …

En eloge till dig som har orkat läsa hela blogginlägget. Om du inte har det, utan landar här i slutet så är den korta sammanfattningen av hela inlägget att ostron är gott. Typ …

Ses snart igen, tills dess: massa varma kramar Malin Lundskog

vi plockade vilda ostron, Grebbestad, vadarbyxor, Malin Lundskog, Bohuslän — skepp ohoj!

Cirkus i huset, Claes kalas och Champagnens dag

Cirkus i huset är det egentligen var och varannan dag. Alltså. Man kan tycka att två vuxna människor ska kunna ha det städat och rent omkring sig och ha ordning på sina saker. Särskilt när en av dem inte vill ha så många saker (jag). Men … icke! Inte vi.

Sedan min utmattning för en herrans massa år sedan då jag blev väldigt vältränad inom disciplinen ”släpp kontrollen” har det bara gått utför. Eller. Är det egentligen uppåt?

cirkus i huset, ö-liv, Knippla, renovering — cirkus i huset. Och utanför när en container för skulle snirkla sig runt de smala gatorna på ön hem till oss.
Och blev tvungen att backa.
Veckans pulshöjare!

Hur som helst så är det ingen regelbunden städning hos oss. Inget regelbundet tvättande eller var sak på sin plats, eftersom vi (okej, kanske bara jag) tänker att allt ordnar sig. Innan barnen flyttade hemifrån trodde jag att det var de som var röriga. Som stökade ner och inte hade koll på skor, kläder, träningsväskor, nycklar (ärligt! Fattar ni lättnaden när vi skaffade kodlås till dörren till vårt hus i Askim där vi bodde tidigare?).

Men guess what? Det visade sig vara jag som var den röriga! Eller så är det jag när jag äntligen kunde släppa kontrollen då de flyttade ut? När jag inte behövde låtsas vara den ordningssamma mamman längre, eller nåt.

Lägg därtill två hundar som gärna lever rövare och som dessutom har en himla massa päls och inte alltid avtorkade tassar när de rumlar in i huset efter promenaderna. Tur att de flesta promenader tas på klippor och inte i geggiga skogar, det säger jag bara.

cirkus i huset, springer spaniels, knippla, hundpromenad — håriga, inte så geggiga och alldeles vansinnigt goa är de. Våra springer spaniels Brorsan och Jackson.

cirkus i huset, springer spaniel, öliv, Knippla, västkusten, Bohuslän, ljung — Jackson samlar pinnar i pälsen …

Vi har flyttat hemifrån

Ja, det här var en lång inledning till första delen av rubriken cirkus i huset, för nu har vi kört cirkus på riktigt. Packat ihop allt. Rensat. Igen. Herregud, det var ju bara drygt två år sedan vi flyttade in. Japp! Vi har tagit vårt pick och pack och flyttat ut. För nu ska cirkushuset renoveras. Vi har bott in oss, känt var det blir som mest rörigt, vad vi behöver fixa till och dessutom har vi sedan dagen då vi tittade på huset sommaren 2020 längtat efter en veranda. Nu händer det!

Knippla, bohuslän, göteborgs skärgård, öliv, havet, västkusten — Här är den. Ön. Knippla!

Vi bor fortfarande kvar på Knippla, ön som har öppnat sitt hjärta för mig och som det just nu känns som att jag aldrig vill lämna. Ungefär tre hus nedanför vårt cirkushus har vi fått hyra ett hus. Lite av ett äventyr det också ju. Bara en sådan sak som att förstå var belysningen och kastrullerna finns …

Men vet ni: även om jag aldrig gillade att gå på cirkus när jag var liten, så tycker jag väldigt mycket om vår kaosiga cirkus och väljer inte bort den för allt smör i Småland. Men det ska bli otrolig kul med en renoverad cirkus! Återkommer till den längre fram.

Claes kalas

Jo, han fyllde år i måndags. Min man. Jag vet inte hur det är för er, men jag tycker att sången och kaffebrickan på morgonen är det viktigaste av allt på hela födelsedagen. Det är då jag är som bäst, både när jag firar någon annan eller när jag blir firad (nu snackar vi sova räv-expert).

En av de bästa grejerna med att ha en man som fyller år och inte önskar sig något, inte behöver fler saker (hallå! det räcker med prylar i vår cirkus) är att jag kan välja present som jag också blir glad över. Som den här: vi ska plocka ostron. I Grebbestad.

Vi gillar ostron båda två och min man är ju killen som står för ostronöppnandet och matlagningen här hemma samt på Den Glade Knoden, krogen som brann ner, så nu ska han få lära sig ännu mer. Och jag får haka på! Hur är det med er, gillar ni ostron?

Förresten, en annan av de bästa grejerna med att ha en man som fyller och som inte vill ha så stort ståhej omkring sig är att ha vuxna barn som kommer ut till ön och överraskar med medhavd matsäck. Ja, Claes otippade och oplanerade kalas blev sådär härligt kärleksfullt och fint.

Champagne funkar till både hummer och ostron

Vet du vad den här kaxiga öbon sa när hon fick veta att det var champagnens dag i fredags? Jo, hon drog till med ett ”då får vi väl dra ut och skaffa hummer till skumpan!” Ja, sen drog vi på oss flytoverallerna och hoppade ombord för att dra ut till våra hummertinor. Och voilà!

cirkus i huset, hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, champagnens dag — finfin hummer till champagnen, eller hur?

Ja, sen hoppade vi iland och hämtade champagne och fredagscirkusen var fulländad och jag är så innerligt och ypperligt tacksam över att leva just det här livet. Med hav och humrar, med håriga hundar och vuxna barn mitt i en cirkus som jag tror kallas livet.

cirkus i huset, champagnens dag, bubbel, Knippla, öliv, elmoppe, flakmoppe, lastmoppe — champagnen och annat bubbel fick åka vrålåk från cirkushuset till det vi hyr nu.

Veckans gott och blandat från mitten av oktober är härmed kommet till slutet. Resten av sånt som händer behåller jag antingen för mig själv, berättar om i den återuppståndna podden Mitt perfekta liv! eller delar med er på Instagram.

Vi ses snart igen, nästa söndag har jag plockat ostron, fortsatt skriva på min roman som utspelar sig här på den lilla ön Knippla i södra Bohuslän och … ja. Vem vet? Det är ju det som är så spännande med livet. Man vet aldrig.

Här hittar ni fler söndagsinlägg i gott&blandat-stil

Tills nästa gång:
Varma kramar från Malin Lundskog

Hösttecken, hundar och hopp om framtiden

Hösttecken, hundar och hopp om framtiden har den här veckan bjudit på. Ja, hundar och hopp finns med mig i princip hela tiden. Hösttecken är inte något jag lägger märke till stup i kvarten, men det har ju sina naturliga skäl. Men vi kan väl börja där? Bland hösttecknen.

Hösttecken

I fredags drog vi till stan, min man, våra hundar och jag, för att gå på examensceremoni för vår svärdotter (ja, men ni fattar ju! Jag är mamma till en gift son. Kärleksfesten kan ni läsa mer om här.) Hundarna var visserligen inte med på ceremonin och det är egentligen inte den jag vill berätta om här utan min insikt om hösttecken. Men när jag ändå håller på?

Vilken grej! Dels den fina aulan på Göteborgs Universitet och dels talen från både lärare och studenter. Så högtidligt. Och hoppingivande, det också. Rubrikens hopp om framtiden återkommer jag till strax. Den ljusnande framtid är både vår och de nyutexaminerade studenterna. Den är allas! Och som ni vet, ni som känner mig från förr och har läst min bok GLAD FRi STARK: fira är bra för hälsan. Fira sina framgångar och fira tillsammans. Ja, och fira både stort och smått och uppmärksamma sina och andras framsteg. Det ger oss kraft både i nuet och in i framtiden.

Förresten, när jag själv blev fil.mag i medie- och kommunikationsvetenskap tror jag inte att någon uppmärksammade det. Inte jag själv heller. Jag vet inte om det handlar om nya tider eller om det bara var jag som inte hade insett vikten av att fira?

hösttecken, Slottsskogen, promenad, löv, Malin Lundskog, Göteborg — höstfärger alltså!

hösttecken, löv, Slottsskogen, Göteborg, promenad, Malin Lundskog — Vem vill inte släpa fötterna efter sig här? Lövprassel!

Strunt samma, det är väl på sin plats att jag kommer till saken? Jo, När jag traskade runt i Slottskogen med hundarna insåg jag att det faktiskt är höst. På riktigt. Gula och bruna löv låg strösslade på marken, ekollon och kastanjer likaså. Solen strilade genom vinröda blad på några av träden och det doftade höst. Egentligen kanske det luktade fuktig jord, men ändå. Höst.

Hösttecknen jag inte har tänkt på tidigare

Jag gillar hösten, så jag strosade runt och reflekterade över det mystiska att vi inte har det så höstlikt ute på ön. Men så plötsligt. Bam! Slog det mig. Det är klart att vi har höst på Knippla. Det är ju bara hösttecknen som är olika. Men jag som har bott på fastlandet i drygt femtio av mina femtiotre år har inte insett att humrar, hummertinor och flytoveraller sannerligen är tecken på att hösten är här. Intressant, eller hur? Blir också nyfiken på vad ni tycker är hösttecken? För jag antar att det skiljer sig, inte enbart beroende på var vi bor utan också beroende på intressen? Och kanske andra variabler också. Berätta gärna!

hösttecken, flytoverall, Knippla, Malin Lundskog — att flytoverallen åker på är ju verkligen ett hösttecken

hösttecken, hummertinor, Knippla, västkusten, Bohuslän, Malin Lundskog — … och alla hummertinor i vattnet förstås. Hösttecken!

hösttecken, hummer, hummerfiske, Malin Lundskog, Knippla, Bohuslän — Nu snackar vi tydligt tecken på höst här i Bohuslän. Hummer!

höst, hav, västkusten. utsikt, knippla — ett rörigt hav är eventuellt också ett tecken på att hösten är här.

Hundar

Nej det är inte alls så att jag egentligen har något nytt och spännande att berätta om hundarna. Men de är ju med mig hela tiden (ni som hänger med på mina Instagram stories har ju till och med sett när vi knôr ihop oss på toaletten, hundarna och ja)g. De är med. Hela tiden. Och visst är de ungefär sötast i världen, mina springer spaniel-killar Brorsan och Jackson?

springerspaniel, hundliv, Knippla, västkusten — Jackson, som nästan alltid går och bär på ngt och hans ascoola storebror Brorsan

springerspaniel, Slottsskogen — Jackson (utan något i munnen …) på promenad bland hösttecknen i stan.

Hopp om framtiden

Hopp om framtiden är rubriken i artikeln i senaste Torslanda-Öckerötidningen efter intervju med mig om vår restaurang Den Glade Knoden. Den brann ju ner tillsammans med både Coop och nybyggda lägenheter i mitten av augusti och ja. Vi har just det: gott om framtiden. Känns fint att se det på pränt, då måste det ju vara sant?

Mer om branden kan ni läsa här.

Ungefär så och väldigt mycket skrivande har den här veckan innehållit. Jag skriver och skriver och har ju avslutat uppföljaren till Mariannes mirakel för nu. Det blir säkert en hel del redigering innan den, om den, blir en bok. Men nu har jag tagit tag i nästa manus och wow för energin jag känner för det. Det är ju sanslöst kul att lägga tid på sånt som är kul och ger energi, eller hur? Vad gör ni när ni gör sådant som är kul?

Over and out för idag. Med all säkerhet ses vi om en vecka igen, men jag skulle tro innan dess. Jag har mer om mitt författarskap att berätta, jag har podd-nyheter på gång och jag har boktips. Bland annat.

Ni vet väl att jag gör en Veckans gott&blandat varje söndag här på bloggen? Tidigare veckors gott&blandat hittar ni här.

Tills nästa gång: varma kramar
Malin Lundskog

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor

Mindfulness, manus och massa mysiga tröjor och säkert en hel del annat. Men för att sammanfatta första veckan i oktober, så är det där jag landar. Mest i mitt manus. Men jag inser när jag skrollar igenom veckans foton, herregud – hur många tar man på en vecka egentligen, att veckans mest mindfulla stund nog var vid ratten ombord på vår båt när vi skulle hämta hummer.

Eller ja, hämta kanske är lite väl kaxigt ord i sammanhanget. Men visst. Vi fick hummer. Och det är en del mankemang med att styra rätt bland alla välen och bojar, så att man inte trasslar in propellern. Men det var ungefär det där med veckans mindfulness jag sa till min man när vi släppte tillbaka den sista tinan i sjön igen. Det går inte att vara fokusera på annat här och nu i den stunden och jag är säker på att det gör gott för min hjärna. Så som mindfulness ju gör.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, hummerfiske, västkusten, Knippla — med tungan rätt i mun?

Manuset till uppföljaren

Manuset till uppföljaren av min roman Mariannes mirakel är skickat till förlag. Redan tio minuter efter att jag har skickat iväg det undrade jag varför ingen hör av sig. Och säger ja och hurra. Detta vill vi ha! Just nu är det enbart skickat till ett förlag. Jag har pratat med dem tidigare och det kan hända att de är intresserade av min berättelse. Hoppas, hoppas, hoppas! Vill ni får ni gärna hålla alla tummar ni har för mig och romanen som förresten just idag fick en eventuell titel. Stackars berättelse, har inte ens haft ett arbetsnamn. Bara ’uppföljaren’.

Förutom att jag har klickat på skicka-knappen med hjärtat högt uppe i halsgropen, så har den här veckan varit knôkad med skrivande. Jag har redigerat i flera veckor och den här veckan har jag ägnat åt att putta in redigeringarna i datorn. ”Jag ska bara” trodde jag om det. Men jädrar i min lilla låda, vad jag har ändrat i manuset. Igen. När jag skrev in redigeringarna jag har gjort på papper insåg jag att några kapitel kom i fel ordning. En karaktär var helt meningslös. Och en annan blev jag så förälskad i att hon fick leva ut lite till. Eller, ganska mycket till när jag tänker efter.

Karaktärerna är med mig hela tiden.

Så, ja. Den här veckan har tamejtusan varit fylld av manus. Jag har levt med karaktärerna. I miljöerna. Jag lovar er, det går inte en enda vaken timme utan att jag tänker på dem. Är med dem. Och funderar på hur de skulle kunna agera och reagera istället.

Har ni missat berättelsen om Marianne och hennes döttrar Helén och Caroline? Så här ser de ut i sina olika format. Vill ni läsa Mariannes mirakel? Ni kan köpa signerade ex direkt av mig.

Den tryckta boken som nu kanske får en uppföljare
Ljudboken som kanske får sig en uppföljare

Mysiga tröjor?

Hösten är ju mysigheternas högtid och en period då mina stickade tröjor kommer till användning. Jag har väl berättat om min besatthet av att sticka. Jag är ett skolexempel på taggen som florerar på instagram #nevernotknitting och har oftast flera olika projekt på gång. Det började någon gång på 80-talet, med kornblått mohairgarn och axelvaddar och sedan har jag hållt på med några pauser emellanåt.

Om några veckor drar vi igång en stor renovering av vårt hus och kommer att ta vårt pick och pack och flytta ut under tiden. Vi jobbar hemma både min man och jag och dessutom har vi ju hundarna, så det känns enklast så. Hur som helst: när jag skulle börja packa ned mina kläder fick jag tack på alla stickade tröjor jag har behållt.

mindfulness, manus och massa mysiga tröjor, Malin Lundskog, stickning, hobby — Jo, många tröjor e re …

Det kanske inte är så kul att se mig bära runt på tröjorna utan att bära dem på mig? Jag körde modevisning på klipporna, när jag insåg hur många tröjor jag har stickat. Modevisning är kanske inte hela sanning. Klädprovning skulle man väl kunna kalla det? Här kan ni se mig prova tröjorna hur som helst.

Mindfulness, manus och mysiga tröjor

Sämre kan man ha det i oktober. Och ni som var med förra veckan: vaden läker. Nu kan jag promenera utan att halta mer än ytterst lite. Så skönt!

Ni som inte var med förra veckan – ni vet väl att jag har kommit på att jag varje söndag skriver någon slags veckosammanfattning här på bloggen. Gott och blandat, kanske mest för min egen skull. Som en dagbok.

Övriga gott&blandat-inlägg hittar ni här.

hösten kom med hummer, hälta och härliga bad

Hösten kom med hummer, hälta och härliga bad. Ja, ni minns väl att jag laddade för hummerpremiär förra veckan? I måndags var det dags!

hösten kom med hummer, Knippla, hummerburar, Lundskog — båten och Claes laddade för hummerpremiär!

hösten kom med hummer, hummerpremiär, västkusten, Lundskog, Knippla — Och tänk, vi fick till och med med oss vår äldste son, Albin.
Kl 07.00 i måndags slängde vi i ett gäng kupor.

Några dagar senare gav vi oss ut på morgonkvisten för att vittja burarna.

hösten kom med hummer, utsikt, västkusten, Knippla — … och då är det ännu vackrare i verkligheten

hösten kom med hummer, hummerfiske, västkusten, Knippla, — Ser ni de kulörta kulorna? Det kryllar av dem!
Och de visar alltså vägen till hummern. Eller i alla fall till hummertinan …

Hösten kom med hummer, Malin Lundskog, Knippla — Om vi har fått hummer? Jepp! Men jag har bara fått köra hem dem på min ascoola flakmoppe. Claes tog dem på grabbkväll och där tog de slut. TUR att vi snart ska ut o kolla läget i burarna igen ..
PS. Ser ni namnskylten på moppen? Snajsig va?!

Jo, den här kärringen har fått gubbvad!

Ni kan kalla mig klantig eller vad ni vill. Själv tycker jag mest synd om mig. Jag har nämligen sprungit och skaffat mig gubbvad. Jag har inte alltid varit så noga med uppvärmningen. Har liksom inte behövt det. Men sedan några år tillbaka är det, särksilt när jag ska springa här på ön. För här är det gott om backar. Dessutom blir ju kroppen äldre och jag känner ju att jag inte kan skutta iväg som jag gjorde för tio år sedan. Kroppen behöver lite mer tid på sig för att komma igång.

Men vad fan! Ändå fick jag världen sträckning (eller bristning) i vaden när jag sprang senast. Aj! Och oj. Har fått flytta in på gymmet och sitter där och cyklar länge, innan jag tränar. Å andra sidan, ni vet det där med inget ont som och så vidare. Det är inte så himla tråkigt där inne, som jag tror när jag tänker på gymmet. Det är bara det att det är så himla mycket goare utomhus. I friska luften. Ja, det tycker jag alltså. Någon som tycker något annat? Ge mig gärna all pepp för att det är gott där innan också.

gubbvad, Malin Lundskog, gym — jaha, här står hon alltså, kärringen med gubbvad.

Just det, ordet gubbvad kommer från att det är väldigt (väldigt!) mycket vanligare att gubbar, även unga män, skaffar sig en bristning eller rejäl sträckning i vaden och det är därför skadan kallas gubbvad. Jag är hur som helst tacksam över att jag drog på mig det här nu, när jag har ett tålamod som är ganska vältränat och inte kommer att hetsa igång löpträningen för snabbt igen. Bare with med …

Och snart är det dags för kalla bad

… Men än så länge håller vattnet sig över tio grader. Det enda som säger att det är höst på riktigt är att badtrapporna försvinner en efter en. Som den här på bilden nedanför till exempel, som jag tog säsongens sista bad från i torsdags. Men vi har (minst) två trappor kvar här på Knippla och även om jag älskar att hoppa direkt från klipporna så är badtrappor en trygghet när vattnet och luften är kallare. Man vill ju veta att man kommer upp, eller hur?

badjävel, Knippla, västkusten, kalla bad

Over and out för den här veckan. Vi ses snart igen hoppas jag. Det här är fjärde gången jag skriver ett söndagsinlägg om veckans gott & blandat. Vill ni läsa de tidigare gör ni det här: Veckans gott och blandat i början av september, där jag länkar till dem allihop.

Nu är det dags för söndagsmiddag med krabba och sen en stunds redigering av uppföljaren till Mariannes mirakel. Hoppas att ni har haft en fin vecka allihop.

varma kramar Malin Lundskog

hösten kom, kalla bad, Malin Lundskog, Knippla

Bokmässa, burar och barndomsvänner

Bokmässa, burar och barndomsvänner. Alltså, wowowow vilken vecka jag drämmer till med såhär i slutet av september. Varje ord i rubriken kräver ett (minst ett) eget blogginlägg, men jag börjar här och återkommer med dem senare. Okej?

Bokmässa

Jag har varit på en hel del bokmässor här i Göteborg, men jag har aldrig någonsin haft så roligt som jag har haft i år. Det är inte säkert att det beror på att mässan har blivit bättre. Det är helt enkelt jag som har blivit bättre … På att vara bokmässedeltagare och -besökare. Gett mässan och livet omkring den en ärlig chans. Gått in för att göra det som passar mig, träffat de jag vill träffa, gått på de seminarier och monter-samtal som jag har velat gå på. Sett det som en stjärnvinst att stöta på mängder med andra underbara utan att det var planerat.

Och njutit av att bli intervjuad av Linda, som lektörsläste och utvecklade manuset som sedan blev Mariannes mirakel. Dessutom har det som vanligt varit så himla kul att träffa Cilla, min poddpartner i podden Skriverier med Malin och Cilla, ni vet. Det kommer ni att få höra mer om i poddens trettionionde avsnitt som kommer ut på fredag (30/9 2022)

Barndomsvänner

En av mina allra, allra bästa vänner har jag känt i sådär ungefär fyrtionio år. Fyrtionio?! Jag vet inte om vi har hittat på det här, eller om det är sant, men vi tror båda två att vår vänskap började när hon knackade på hemma i vårt radhus och sa:

Hej, kommer flickan ut?

Visst är det gulligt? Även om jag skulle vilja säga att vi sedan den dagen har varit oskiljaktiga, så är det inte rikigt så det har sett ut. Herregud, det är ju ingen TV-serie eller Feelgood-roman vi lever i, he he. Vi har haft andra bästisar, tröttnat på varandra och till och med svikit varandra mellan varven, men på något sätt hittar vi alltid tillbaka. Och det är fint.

utsikt, Hönö, promenad — Den här utsikten alltså. Wow?

Häromdagen sågs vi. Tog en promenad med mina hundar ute på klipporna på Hönö, som ligger tre öar bort från Knippla. Jamen, ni vet. En promenad som man önskar aldrig ska ta slut. Som inte går ut på något annat än att umgås. Prata. Prata av sig.

Vi promenerade på en bit av Skärgårdsleden som jag har berättat om förut. Hur fint?

Inte för att vi hann prata färdigt, men vi hann att prata. Om barn, föräldrar, jobb och oss själva. Om hur skönt det är att gråta. Bland annat. Någon mer som känner igen sig i att tro att hon inte hinner umgås, men aldrig någonsin ångrar stunderna hon gör det? Jag räcker upp handen i alla fall. Och då har jag skrivit en bok om vikten av att umgås, för att må bra …

Boken heter GLAD FRi STARK och den hittar ni här.

Burarna är laddade

bokmässa, burar och barndomsvänner, hummerfiske, hummer, hummertinor, Knippla, västkusten, — hamnen är full av hummertinor.

hummerfiske, hummerburar, hummertinor, hummer, fiske, Knippla, västkusten — Vår kompis Gerhard har hjälpt oss att få ihop linorna till burarna.

Ja, det där med burar. Det är hummerburarna jag pratar om. Eller kupor som de säger här på ön. Hummerkupor. Imorgon kl 07.00 ska de i och min man har slitit hela dagen med att få ordning på alla linor, välen, bojar och annat. Det är verkligen speciellt att traska runt i hamnen och se alla burar stå redo. För tre år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle tycka att det här med hummerfiske var så roligt. Och viktigt. Ja, vi får väl se om det är lika roligt och känns lika viktigt imorgon bitti, när vinden ska friska i och regnet ösa ner. Men kontentan ändå: man ska aldrig säga aldrig? Och skitfiske på oss allihop!

bokmässa, burar och barndomsvänner, askeladden, Knippla, hummer, fiske, hummerfiske — lastat och klar för avgång i ottan

På återseende snart, snart. Med mer om bokmässan, hummerfisket och säkert en del om barndoms- och andra vänner också!

Stor kram
Malin Lundskog