ö-liv

Köpa sill och sälja böcker

I morse tog jag först färjan för att sedan ta bussen till Hönö. Där skulle jag köpa sill och hämta min cykel, som har fått en ny växelwire, och sedan cykla hem. Det blev nästan som jag hade tänkt mig …

köpa sill, färja, knippla, öliv — På färjan från Knippla

På färjan över träffade jag en öbo som jag (faktiskt!) aldrig har pratat med förut, annat än sagt hej. Vi pratade sådär som man gör när färjan är knökfull med bilar. Kommer de att få plats när de ska hem sen, alla de som åker nu? Och så pratade vi om september, när trängseln är över och att alla säsonger har sitt fina. Och sen frågade hon om jag ville ha skjuts till Hönö, för hon hade bilen parkerad på andra sidan och en stund över.

Jag hoppade in i hennes bil och vips började vi prata böcker. Inte på mitt initiativ utan för att hennes ljudbok gick igång och ingen av oss kunde stänga av den. Ja, men ni vet. Hyrbil. Man har ju ingen aning om hur allt funkar i en bil man inte är van vid. Och hur som helst: vi pratade böcker. Jag nämnde något om podden Skriverier med Malin och Cilla. Och det var då det hände:

Är du författare?????

Ja, hon skrek nästan ut orden. Är du författare??? Jag erkände direkt (herregud, det är ju lika roligt att prata om sitt författarskap och böcker som nyblivna föräldrar tycker att det är att prata om sina barn) och sen fortsatte vi att prata böcker. Mina böcker. Vi var nog lika till oss båda två. Hon över att köra runt med en författare i bilen (= helt vanlig människa som skriver böcker) och jag över att hon blev så till sig. Och över att hon ville köpa mina två böcker, Mariannes mirakel och Ett oönskat arv.

Väl framme på Hönö fick jag en härlig stund i solen med min stickning och kaffet jag hade med mig innan jag fick köpt midsommarsillen. Cykeln? Den står kvar på Hönö, för cykelfixaren hade visst stängt idag …

köpa sill, sticka, malin lundskog — på en plats i solen, med kaffe och stickning gör det ingenting att jag får vänta på att fiskaffären ska öppna

Slumpen är ingen tillfällighet

Slumpen är ingen tillfällighet, det var väl någon mening med att just vi två skulle välja just den färjan, just den här dagen? Visst är det härligt med sådan här möten, som blir så himla fina och som man inte har någon aning om att man ska få vara med om?

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA oväntade möten. Nu går jag och levererar böcker.
Kram Malin Lundskog

Slingans vänner

Det är inte bara grejen med att behöva ta färjan för att komma hem som skiljer ölivet mot det i Göteborg. Det är också fenomen som Slingans vänner (som jag berättade om här). För ett tag sedan blev jag invald i styrelsen i den nybildade föreningen och ja. Det är jag så himla glad för. Tänk att jag ska få vara med och utveckla, underhålla, bevara och tillgängliggöra vår vackra ö. Känner mig hedrad och tar uppdraget på största allvar även om jag blev inkvoterad som både kvinna och tjotte … (skojar, men jag är de fakto enda kvinnan. Och den som är nyast på ön).

utsikt, knippla, västerhavet, öliv, västkusten — nästan samma utsikt, fast en helt annan dag. Alltid vackert!

Jag går runt slingan varenda dag. Den är inte lång (ön är ju liten), men den är slingrar sig runt de norra delarna av ön där utsikten är vacker så det står härliga till. Slingans vänner har sett till att slingan ens finns … Att det finns utsiktsplatser, grillplatser och bänkar att njuta av hela härligheten på. Och att utegymmet som jag hänger på varje söndag finns.

slingans vänner, utegym, knippla, västkusten — utrymmet, en del av slingan

malin lundskog, slingan knippla, utegym, sol — utrymmet, en del av slingan

Och nu är jag en del av styrelsen i Slingans vänner och mitt första uppdrag är att gå ut i ett skyfall och kolla var vattnet rinner som värst. Ha ha ha. Enda hundägaren i gänget, som ändå är ute i ur och skur, såatteee … Ja, så ska jag uppdatera info på Knippla.se också.

Malin Lundskog, Knippla, slingan, västkusten, springer spaniels — i ur och skur …

slingans vänner, knippla, utsikt, västkusten — och utsikten jag har bakom ryggen på bilden ovan. Norröver. Mot Marstrans

Hundarna älskar slingan, för de är av uppfattningen att det växer godis på vissa väl valda bänkar. Här hoppar de upp och väntar på något gott.

Eldsjälarnas betydelse

Tänk vad eldsjälar betyder mycket! Utan sådana stannar världen och slingan, som jag tror att de flesta som kommer ut till Knippla går runt och fascineras av, hade inte funnits. För från början fanns en ö. Ja, det är visserligen gott nog, men ändå … Utan eldsjälen Ralf, som har både snickrat och sökt eu-bidrag och dragit i och entusiasmerat folk, hade vi inte haft vår slinga och jag hade inte kunnat berätta för er om mitt styrelseuppdrag i den nybildade föreningen Slingans vänner.

Visst är det fint med människor som ser möjligheterna, som öppnar ögonen på oss andra och som skapar något av tankar som ”hade det inte varit härligt med …?”

Utan en eldsjäl hade inte folket på ön gått man ur huse en snöig (jo, sant) dag i april. Men det gjorde de. Vi. Rensade, grävde och krattade ut nytt grus längs slingan, så att den blev än mer lättillgänglig. Det är fint att få vara en del av engagemanget. Ja, men det är fint att engagera sig i något man bryr sig om, tycker ni inte det?

ralf magnusson, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

arbetsdag, slingans vänner, knippla — eldsjälen himself

Kommer ni hit är mitt hetaste tips att ta en sväng runt ön. I alla fall om ni är sugna på massa utsiktsnjut, för det har vi gott om här. Och badplatser. Som den här i Röddeviga:

Vi ses väl snart igen? På Slingan eller någon annan stans …
Kram Malin Lundskog

PS. Undrar ni vad tjotte, som jag skrev om högre upp är? Det är typ stadsbo. En längre förklaring får ni i min roman Ett oönskat arv 😉

Kvinnlig kraft och kreativitet

Jag tog mig ända till grannön Hyppeln idag och träffade Carro, Caisa och Lotta. De här tre kvinnorna är fyllda med så mycket go, styrka och skaparglädje att jag blir alldeles lycklig. Den ena har ritat vårt kök, den andra har jag haft ett kreativt event med och den tredje har varit med på min gruppträning på Pedagogen park. Och så visar det sig att de är systrar. Så fyllda av kvinnlig kraft och kreativitet. Och så med på att göra något av all kraft och kreativitet vi alla går och bär på.

Vi får se vart det bär hän med det som vi inte vill kalla nätverk på grund av låter tråkigt och fyrkantigt. Det måste inte heller bära hän någon särskild stans, för den här resan är sannerligen mödan värd. Och jag är glad att jag får finnas i ett sammanhang där prestigen är som bortblåst. Och jag får dricka bubbel och skratta hur mycket som helst. För det är vad vi gjorde ikväll, de tre systrarna och jag. I det som nog slutade med att vi kallar oss kraftverk. Där garden hålls nere, vi lär av varandra och får vara precis som vi är.

Kvinnlig kraft och kreativitet

Ja, vad menar jag egentligen med det där med just kvinnlig kraft och kreativitet. Det kanske hade räckt att skriva mänsklig, men jag vill ändå poängtera att det är en generös kraft. En varm och tillåtande kraft. En som bär med sig andra.Och en kreativitet där alla idéer är bra, där det inte finns något om att sådär har vi inte gjort förut och där vi inte behöver bära kavaj för att bli lyssnade på. Är ni med på vad jag menar?

En fin nationaldag

Ett kraftverk, en regnbåge och ett härligt dopp – det här var en nationaldag som inte går av för hackor om ni frågar mig. Men apropå nationaldag: är det någon som firar den den på något särskilt sätt? Jag gör det inte. Och det kanske är tack vare att vi har det så bra? Tar för givet att att vi kan starta kraftverk och dricka bubbel och är fria att bada (nakna). Nu när jag tänker på det är det kanske en jätteanledning att fira egentligen? Att den kvinnliga kraften får synas, utvecklas och kännas? Och att ingen tystar vår kreativitet.

Vi ses snart igen, tills dess: heja friheten, kraften och kreativiteten.
Kram Malin Lundskog

kvinnlig kraft och kreativitet, knippla, svenska flaggan — Flaggan vajade och jag hittade skatten när jag kom hem till Knippla från Hyppeln

Töser ville jag inte ha

Töser ville jag inte ha är titeln på en bok om bohuskustens fruntimmer. Om deras tuffa liv genom åren. Om att de kunde få tio barn varav några dog och var de överlevande barnen flickor blev de pigor. Alldeles för tidigt. Jag träffade Ingalill Andreasson förra sommaren och köpte boken av henne. Har läst delar av den och förundrats. Förfasats. Och blivit än mer tacksam över att jag lever här just nu. Vilket jävla slitliv rent ut sagt!

Författarsamtal och ostbricka

Hur som helst, så kom Ingalill till knippla idag och pratade om sin bok. Jag tog med mig mamma till Börjes bo, en sjöbod ute på piren. Där käkade vi ostbricka, tog en öl och lyssnade på Ingalills inlevelsefulla berättelse om hur det var. Förr. Och att man inte ville ha töser, för de skickades iväg i pigtjänst alltför tidigt. Ja, och så sjöng Ingalill tillsammans med sin moster, sin kusin (min granne Ingrid) och Börje, vars boa vi var i, själv.

ostbricka, börjes bo, författarsamtal, töser ville jag inte ha — söndagsmys, som vi väl kallar det?

Så himla mysigt att sitta i boa (jo, men jag kan väl få låtsas att jag är öbo på riktigt och uttala bod som de infödda gör …) och lyssna på hur det var förr längs kusten. Och att sitta bland dem som både minns och är släkt med de som var med då. När det var slitsamt på riktigt.

Ingalill signerar (och den uppmärksamma förstår att detta är boa där man gillar bra musik …)

töser ville jag inte ha, knippla, sjöbod, börjes bo

Och jamenvisst, ni som hänger med i podden Skriverier med Malin och Cilla kanske minns att jag har sagt att jag vill skriva en historisk roman. Nu är jag ännu mer sugen. Och jag vet inte om det är åldern eller ön, men så kul jag tycker att det är att lära mig om hur det var förr.
Förstå samband. Och inse hur jäkla bra jag har det.

Vi ses snart igen och tills dess: heja alla som har gått före och gjort vårt liv i dag så bekvämt.

Kram Malin Lundskog

Hundra sommardar

Var glad min själ åt vad du har nu har
du hundra sommardar
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar då har du nittionio kvar
och någon blir den största.

Giv noga akt på var du står i morgon blir med ens igår
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får är hundra sommardar per år
i morgon är den andra.

Dikt av Kajenn (Caj Lundgren) och jag är kluven när jag läser den. Alltså, den är fin. Jag tycker verkligen att den är jättefin. För det är en gåva, alla dagarna vi har. Och någon av sommarens dagar blir den största. Det är vackert så. Och samtidigt. Hjälp. Imorgon har jag bara nittionio kvar … Jo, men visst får det fort att vandra. Lika bra att njuta skiten av det som är.

hundra sommardar, knippla — Knippla är sommarsnygg

Sommar, kompisar. Ska vi låta den vara avslappnad, bekväm, rolig och fylld av det vi vill? Inte av stress på allt man ska hinna med, på kroppen som vi inbillar oss inte ör anpassad för bikini och på sådant man borde göra. Ska vi helt enkelt låta den här sommaren vara. Som den vill. Precis som vi?!

hundra sommardar, malin lundsko — och bada är bäst?!

Vi ses snart igen och då har vi massa dagar av ren och skär livsglädje kvar. 2024 är somrarnas somrar, och vi är precis lagom laddade. Heja oss! Och sommaren.
Kram Malin Lundskog

Ät inte våra hallon

Och nej, jag skriver inte det för att jag inte vill bjuda på dem. Men, för er skull: ät inte våra hallon förrän jag har hittat på något smart sätt att få hundarna att inte kissa på buskarna. hur kunde vi inte tänka på det. Att hundar kissar. Och att hanhundar (som våra) tycker att allt som sticker upp, lyktstolpar, betonggrisar, träd, hallonbuskar och you name it, är super att lyfta på benet mot.

Jackson, springer spaniel, hallonbuskar, trädgård — gräsmattan behöver jag inga tips om även om den ser ut som den gör, he he. . .
Den får vara som den är, för här rejsar hundarna runt nästan varje kväll

Vi köpte taggfria hallonbuskar i höstas. Kanske skulle haft taggiga ändå? Nu måste vi hitta på något som gör att hundarna inte kommer åt bären. Känns skittråkigt att skärma av buskarna. Jag vill liksom inte ha ordning och reda i trädgården, gillar inte stängsel och staket. Men. Jag vill ju kunna äta våra hallon, som kanske börjar synas. Och jag vill kunna säga till alla som kommer hit: ät våra hallon.

ät inte våra hallon, hallonbuske, trädgård — nåt som växer är det i alla fall … välgödslat av våra hundar?

Oh well, får se vad jag hittar på. Har ni någon idé är den jättevälkommen!

Ses snart igen och tills dess: ät inte våra hallon, he he.
Kram Malin Lundskog

ö-liv

Är du författare?????

Slumpen är ingen tillfällighet

Eldsjälarnas betydelse

Kvinnlig kraft och kreativitet

En fin nationaldag

Författarsamtal och ostbricka

Footer

Malin Lundskog