Hållbar hälsa

Detta med att sova ute är livsviktigt

Så skrev min en utenatt i månaden-vän häromdagen i ett meddelande till mig. Faktiskt samtidigt som jag gick här ute på ön och funderade på om det var konstigt att jag tänkte så mycket på vår utenatt i november. Väder, vindar, kyla och alla uppbokade helger. Hur ska vi få ihop det? När? Ja, mitt i de tankarna plingade det till i telefonen. ”Detta med att sova ute är livsviktigt.”

Ja, jag håller med. Skönt att vi båda tycker samma (och är lika konstiga?) och fortsätter att ta oss omaket att packa ner fårskinnsfällar, liggunderlag, extrakläder, hängmatta, tarp, filt, sovsäck, pannlampa. Och näsflöjt. För det är så värt det! Ja, mankemang och obekvämligheter är till och med en del av själva njutet där ute.

Och nu kan vi elda där ute

Och från och med nu har vi mer att kånka på när vi ger oss av några hundra meter hemifrån. Jag har nämligen skaffat oss en portabel eldstad.

detta med att sova ute är livsviktigt — liten och lätt är eldstaden innan jag öppnar den

detta med att sova ute är livsviktigt,
innehåll, portabel eldstad — nät, som snart ska bli själva eldkorgen, öglor och stativ

portabel eldstad, uppfäll inomhus — och voilà!

portabel eldstad, nät, — och i det här nätet ska man kunna lägga fem kilo ved

Liten och smidig och lätt att sätta ihop var den i alla fall. Ska bli spännande att elda i den och det där jag skrev med att vi får mer att kånka på … Det är inte den portabla eldstad i sig som väger så mycket. Men veden. För det hittar vi ingen att elda med här i Knipplaskogen. (skojar, finns ingen skog här på den lilla ön i södra Bohuslän).

Nu ser jag fram emot nästa utenatt och hoppas vi får till en mysig brasa. Vill ni veta mer om hur det gick? Stay tuned …

Ses snart igen och tills dess: HEJA det värdefulla omaket!
Kram Malin Lundskog

Mer om en utenatt i månaden hittar ni här: Jag säger ja och jag älskar det

Jag ger dig min morgon

Senaste veckan har suttit inomhus och skrivit till soluppgången. Men idag. Idag tog jag med mig hundarna ut i mörkret och mötte dagen. Ångrar inte de ord som inte blev skrivna. Nej, men ni fattar ju: att få vara ute i detta. Vem kan ångra det? Voilà: jag ger dig min morgon.

jag ger dig min dag, måne, himmel, morgon, västkusten — först mötte vi en halvfull måne och det var vackert så

soluppgång, västkusten, himmel, hav, november, jag ger dig min morgon — på andra sidan ön kröp solen fram bakom Björkö

vi nosade runt i Knipplas tomma gästhamn

färja, knippla gästhamn, morgon, bleke — färjan man helst inte vill ta från ln en morgon som denna …

jag ger dig min morgon, knippla gästhamn, bleke, sol — o så kom dagen, när vi gick hemåt igen

Förutom att jag har stärkt min tro på det fiffiga med att bryta sina rutiner för att undersöka hur bra de är (som jag skrev om här) gick jag där ute och längtade nästan ihjäl mig efter nästa sova ute-natt. Och då ska ni veta att jag sällan längtar efter något, eftersom jag är så galet nöjd med det jag har. Luften, utsikten och månen som lyser samtidigt som solen går upp …

Vi ses snart igen, tills dess: heja heja möten med dagen
Kram Malin Lundskog

PS.NI vet Fred Åkerströms låt Jag ger dig min morgon? Tycker så himla mycket om den, men det blev jag varse att min man inte gör. Eller gjorde … I ett försök att vara sådär härligt (?) romantisk satte jag på den när han han hade sovit över hos mig första gången. tänk lp-skiva, rasp, flickrum. Reaktionen blev inte riktigt som jag hade hoppats på. ”Men du, den här skitlåten behöver vi väl inte lyssna på?” Det, here we are, trettiofura år senare …

Lugnet jag lovade mig själv

Den här veckan har verkligen varit fylld på både bredden och längden av göranden. Inte så mycket tid över till varandet som jag ju värnar om. Så idag lovade jag mig själv det stora varma, mjuka lugnet. Det som återhämtar, laddar och fyller på. Och vet ni vad? Jag har (nästan) hålla mitt löfte till mig själv.

I morse till exempel, då låg jag kvar i sängen med hundar, kaffe och boken vi läser i bokklubben just nu. Jag återkommer nog om den, för den har potential att hamna som boktips i podden. hur som helst: så skönt! Claes åkte tidigt för att driva krog hela dagen och jag undrar vad det är som gör att jag har lättare att starta dagen långsamt när inte han är hemma? Jag menar, det är inte han som är den morgonpigga personen i familjen direkt …

lugnet, läsa bok i sängen, springer spaniels — myset med hundarna. och boken. och kaffet.

lugnet, vind, knippla, röddeviga, utsikt — stod här en stund och lät vinden blåsa genom systemet

Efter den där jättesköna stunden i sängen tog jag med mig hundarna och gick ut på promenad runt ön. Vinden är här igen och i morse var det som att den blåste rent mig. Och sen har vi lullat på här hemma. Jag har packat ihop mig inför Skärgårdens bokmässa i morgon, bloggat i kapp mig (ni vet väl att jag bloggar varje dag även om vissa dagar kommer i efterskott?) och låtit allt få ta sin tid.

Bra att bryta rutiner?

Så skönt att inte vara som jag brukar (hafsig och snabb i vändningarna) och bryta rutiner för att istället känna in vad som är bäst just nu. Jag menar, normalt går jag ju upp, kör en lugn men ändå (irriterande?) effektiv start på dagen med skrivande innan jag går ut med hundarna eller tränar. Visst är rutiner bra, men kan det vara så att vi behöver backa från dem för att istället för att bara köra på känna efter vad som behövs just nu? Kanske …

lugnet jag lovade mig, solnedgång. knippla, röddeviga, vind, himmel, hav — samma plats som i morse. mer sol(nedgång) och mer vind

lugnet, kalla bad, Malin Lundskog, knippla — badet! Fascinerande hur något som skapar pirr och energi också skänker lugn, eller hur?

Och strax innan mörkret kom gick vi ut en runda runt ön igen. Samma runda som i morse, men ingenting var sig likt. Dessutom tog jag ett dopp på lä-sidan av ön. Och nu ska jag strax ta mig an andra säsongen av Bad Sisters. Underbar serie på apple TV+ som får massa extra plus i kanten av mig för att den är irländsk. Det är något med Irland alltså!

Jag som älskar människor och att ha kul har till och med tackat nej till en jättekul middag ikväll. Vet ni, jag tror aldrig det har hänt förut. Jag gillar ju inte bara att ha kul, jag är också rädd att missa massa härligheter. Kanske blir man klokare med åldern? Kanske tråkigare? Men lugnet jag lovade mig själv håller i sig.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA lugnet! Om det är vad vi behöver …
Kram Malin Lundskog

Senvägar blir ofta genvägar?

Under morgonmeditationen fick jag en aha-upplevelse. (Önskar att vi hade ett ord som epiphany i svenskan. Så mycket härligare att skriva än uppenbarelse, eller aha-upplevelse, tycker ni inte det?). Om ett sätt att leva livet på som jag hade glömt: nämligen det effektiva med att sänka farten. Kanske till och med ta en omväg. Som en positiv vinkling av det gamla ”genvägar blir ofta senvägar”: senvägar blir ofta genvägar.

Senvägar blir ofta genvägar

Vilket lugn jag kände när jag fick den där epiphanyn (kunde inte låta bli). Ingen stress. Gör det i din takt. Lägg ner det där med supereffektivitet. Du måste inte passa på att göra det ena när du ändå håller på med det andra. En sak i taget. Alltså pulsen gick ner redan av tankarna på att ta´t lugnt. Att inte pressa in dagens göranden med skohorn och vaselin utan ge mig själv slack.

Jag är nämligen en mästare på att göra saker in in det sista. Ni vet, innan man ska iväg hemifrån (och passa färjan). Det slutar med att jag irrar runt och letar efter nycklar, plånbok, skor (det sistnämnda ofta en hund som har burit iväg med, resten är jag själv som inte har lagt på sin plats. Eller till min stora förvåning har lagt på sin plats, men där letar jag ju inte eftersom jag aldrig lägger saker där de ska vara.

Jag har brutit mitt ska bara-mönster

Idag har jag brutit det ska bara-mönstret och packat i god tid för min resa till Karlstad, åkt hemifrån tidigare än jag egentligen behövde för att träna på vägen in mot stan. Nu ledde det till att jag tränade längre och ändå fick bråttom till näta färja, men spela roll om jag inte har tvättat håret? Det kan jag ju göra imorgon. Och jag kom med färjan, där jag vet att jag alltid får en andhämtningspaus. Om jag inte passar på att … vilket jag inte gjorde idag. Hade ju fått min aha-upplevelse ju. Och jag har haft gott om tid (aldrig tillräcklig dock) att hänga med lilla Stella och mamma Vendela innan tåget som jag nu sitter på skulle gå.

När jag väl klev ombord tåget för att åka till Karlstad, var jag bara lite svettig. Inte som annars, genomsvettig och flåsig och med en tickande oro i bröstet som undrar om jag verkligen har fått med mig allt. Så skönt! Att jag fick en plats bredvid toaletten som folk tydligen inte tycker är så noga att stänga efter sig, det … har inget med mina sen- eller genvägar att göra. Om inte annat blir senvägar ofta genvägar till ett inre lugn, för hade min puss varit högre och mina axlar uppdragna mot öronen hade jag förmodligen blivit skitirriterad. Nu? Nä. bara lite …

Hade jag valt genvägar som jag ofta gör i stridens hetta och tror att jag måste öka farten hade jag eventuellt glömt en roll up på vägen, jag hade inte hunnit träna som jag gjorde. Och jag hade nog suttit med andningen obekväm upp i bröstet och tankarna som ett virrvarr. Och när jag tänker efter nu, så kanske det inte är genvägar det måste sluta med. Det kanske bara är ett lugnare temp som gör livet skönare?

Nu, mot Karlstad och Värmlands bokfestival! Heja senvägarna (som kanske även kommer på tågresan pga, vi vet ju hur det är med signalfel och tågmöten och annat …).

Ses snart igen och tills dess: HEJA senvägarna! Och omvägarna?
Kram Malin Lundskog

Jag ger inte upp hoppet om det goda

Nej, jag ger inte upp hoppet om det goda. Att det fina segrar. Vi måste väl ändå vara fler som tror på generositet, medmänsklighet, glädje och kärlek än de som tror på hat, rädsla och våld? Visst måste vi? Och det kanske inte räcker att tycka det i tysthet?

Tänkte på det när jag tog färjan hem i förmiddags. Stod där och var tacksam över att bo där jag bor, ha mina människor, leva mitt liv. Lättad var jag. Tills jag kom på att det kanske inte räcker att trösta sig med att jag har det ju i alla fall bra. Är lycklig och trygg.

jag ger inte upp hoppet, Knippla, västkusten — Knippla, från färjan idag

För nu är det så mycket skit i världen. Eller så har det alltid varit det, utan att jag har förstått det. Eller orkat se det? Men när en kvinnohatare (jo!) kan bli president i USA. När översvämningar och oväder och krig tar över. Är det nu även vi vanliga behöver steppa upp och visa att det här inte är okej? Det är fan inte okej!

Minns vi imorgon vad vi känner idag?

Eller fortsätter vi att skaka lättat på huvudet och tänka att vi har det i alla fall bra? Vi kanske vaknar imorgon och lever på, som om inget har hänt. Hoppas inte det. Samtidigt som vi självklart måste fortsätta leva våra liv. Och jag har ingen aning om vad vi ska göra, mer än att fortsätta vara medmänskliga, generösa och kärleksfulla. Jag har alltid (i alla fall länge) tänkt att mitt bidrag till världen är hejarop, glädje och underhållning i form av (förhoppningsvis fler) böcker. Det är inget fel i det, inte alls. Men räcker det?

Jag vet inte. Men jag vet att jag ger inte upp hoppet om oss. Om det goda. Gör ni? Hoppas inte, eftersom hoppet sägs vara det sista som överger människan.
Varma kramar Malin Lundskog

Att skriva med stjärnor som sällskap

För en tid sedan fick jag för mig att gå upp tidigt som tusan för att skriva på mitt manus (läs mer om det här). Jag har fortsatt med det. Ja, förutom ibland då jag har fått för mig att lura mig själv med svammel om att jag skriver sedan. Visserligen gör jag det, men det skrivandet blir varken lika bra eller går lika fort. Nej, att skriva med stjärnor som sällskap, det är min grej. Just nu i alla fall …

stjärnklart, att skriva med stjärnor, himmel, knippla, författare — FATTA stjärnhimlen när jag klev upp för att skriva i morse!

Magin med att släppa ut hundarna i trädgården och själv titta upp på den här himlen. Det är stort. Och det är som att magin spiller över på mitt skrivande. Jag menar inte att berättelsen blir särskilt magisk, men känslan. Känslan när jag sitter vi mitt (nya, skitsnygga) köksbord och tittar ut först på stjärnor och strax därefter på himlens färger, som avslöjar att solen är på väg upp.

soluppgång, knippla, författare, att skriva med stjärnor — synd att fönsterlampan stör, men ser ni den rosa/orange randen där borta i öster? Och den väldigt blå himlen?

Nya rutiner ger nya resultat

Det är spännande att testa att få in nya rutiner i livet. Kanske för att de behövs, men kanske också bara för att få variation (som jag skrev om här igår)? Ja, det här (smarta!) påhittet att jag skulle skriva innan jag gick ut för att röra igång kroppen, inte kunde jag veta att det också funkar. Jag som typ alltid har trott att jag bara måste röra på mig innan jag kan få något vettigt gjort. Ha! Den här varianten av morgonrutin funkar himla bra. Det är som att den lär mig att det inte är så dumt att vara flexibel i rutinerna. Ge mig själv lite slack, godammit!

löparglädje, springerspaniel, knippla, malin lundskog — När det ljusnade tog vi en jogg runt ön, Brorsan och jag.
Trots dålig bild, kanske ni ser att han står kvar ner i backen? Där står han tills han är säker på att jag inte kommer tillbaka ner för att ta flera vändor i backen. Det vill han icke vara med på …

Trots att jag (just nu) har vänt på rutinerna, betyder det inte att jag inte kommer att vända tillbaka dem någon gång. Eller … vi får se. Det blir som det blir. Och det blir som det ska. Och det fiffiga är väl ändå att känna in vad som funkar i stunden?

Oavsett stund, så ses vi snart igen. Tills dess: HEJA flexibiliteten. Rutinerna. Och stjärnorna!
Kram Malin Lundskog