Hållbar hälsa

Ja må han leva

Födelsedagsmorgnar är något av det bästa jag vet. Att smyga upp innan födelsedagsbarnet vaknar, fixa kaffe, blommor och paket. Ja, även när det bara är Claes och jag. Det var ännu mer myspyssel med en födelsedagsmorgon när barnen bodde hemma och fyllde år. Och när jag sov räv och låg och tjuvlyssnade på deras kökspyssel, när jag fyllde år. Men idag är det Claes födelsedag. Ja må han leva!

Även om han inte tycker att det är något att yvas över, så gillar han läget (tror jag, he he). När jag spelar ja må han leva på näsflöjt (premiär för det, brukar sjunga) och kommer med kaffe på sängen. Och kolla in blommorna som fortsätter att växa i trädgården. De här rafsade jag ihop till honom i mörkret i morse.

ja må han leva, näsflöjt — blommorna, loppisvasen (kannan?) och näsflöjten. Låtom födelsedagen börja.

soluppgång, knippla, oktober 2024, himmel, ja må han leva

Innan jag väckte Claes tog jag en sväng ut på balkongen och andades in soluppgången. Alltså! Och alltså för att få vara med och fira en födelsedag till. Tacksamheten som jag känner för det. Att vi är med. Båda två. Tillsammans med andra tecken på att man blir äldre är ödmjukheten och tacksamheten över att få lov att fylla ett år till en tydlig åldersmarkör. Och därför tycker jag verkligen att födelsedagar ska fortsätta att firas. Med pompa och ståt. Eller i alla fall ett knippe blommor från trädgården …

Medan födelsedagsbarnet sedan drog till sin restaurang och lagade mat, drog jag ut med hundarna på morgonrunda innan en heldags intensivt pluggande tog vid. Och vilken morgonrunda sen.

Malin Lundskog, knippla, soluppgång, oktober — lyxen att vakna tillsammans med naturen!

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja firandet av livet!
Kram Malin Lundskog

ps. skillnaden i vår syn på hur viktigt det är att fira födelsedagar syns kanske här: Jag fyller år

Kontrasterna

Kontrasterna. Är inte det tjusningen på något sätt? Som att jag går samma runda med hundarna varje dag och ändå är den ena rundan inte den andra lik. I går morse (som ni kan läsa mer om här) såg det ut så här när jag gick förbi hamnen:

soluppgång, knippla, hamn, oktober, bleke

Och i morse när jag kom förbi samma plats vid ganska exakt samma tid, såg det ut så här:

knippla, dimma, hamn, kontrasterna, bleke, västkusten

Och varje morgon har sin charm. Precis som alla väder. Och som du och jag och alla andra. Ja, kontrasterna är tjusningen. Ve och fasa för att allt och alla skulle se likadana ut och vara exakt samma, göra på samma sätt varje dag? Boooring …

Vi ses snart igen och tills dess: heja kontrasterna!
Kram Malin Lundskog

En måndag med extra allt

Ingen vind, knappt någon sjö och en så strålande sol som en oktobersol kan vara. Ja, så såg det ut här på ön i morse, när vi gav oss ut för att plocka upp kräftburarna för säsongen och ta en titt i hummerburarna, som får ligga i ett tag till.

Efter morgonpromenaden med hundarna slängde vi på oss varma kläder och hoppade ombord. Och jag kunde inte sluta säga till Claes att det är helt otroligt att vi är här. Kan göra detta. Och att det måste vara världens bästa grej för själen. Att ögonen får ta in allt det vackra. Jo, jag kanske var lite tjatig, men … vem hade inte varit det?

en måndag med extra allt, soluppgång, svall bakom båt, västkusten, himmel, hav, knippla — Hej då på en stund Knippla, bakom Björkö kommer solen.

stora pölsan och snart framme vid våra kräftburar

När vi kom ut till kräftburarna slet och drog vi och herrenaddå vad de hade slurpat sig fast i leran. Och efter massa svett och ömma händer fick vi fyra kräftor. Jo, 4. Så få kräftor har vi inte fått på hela säsongen, så det känns som ett bra beslut att det räcker med kräftfiske. För i år alltså. Vårt första år. Vi är sådana nybörjare att jag inte ens har vett på att ljuga, som en annan storfiskare om fångsten.

kräftfiske, kräftburar, en måndag med extra allt — jo, det är ett skitjobb det här med kräftfiske, eftersom de håller till på lerbotten …

Solen gick upp, den lyste och den gick i moln

I det här styrde vi kosan tillbaka in mot land igen. Och våra hummertinor

fiskmås, gale, västkusten, himmel, hav, en måndag med extra allt — sällskapet ändå

stora oset, fyr, knippla, västkusten, hummerfiske — när vi kom närmare land för att hämta hummer (jo faktiskt! bättre fångst än kräftorna idag) ändrade himlen färg

Ja, när vi bytte kräftor mot hummer, bytte himlen färg. Hur mäktig är inte naturen?

Och när sedan alla hummertinor var vittjade, omagnade och nere på botten igen drog vi hemåt. Eller, Claes drog hem och på vägen släppte han av mig på Burö (dit färjan från Knippla går) där min bil stod sedan igår för att jag inte skulle behöva tänka på färjetider.

Och just som jag hade hoppat i land och vinkade hejdå kom de första dropparna regn. Sedan vräkte det ner, men då satt jag i bilen på väg mot måndagens träningsuppdrag. Vilken start på dagen va? Och än var dagen inte slut. Jag sa ju det: en måndag med extra allt.Inte bara när det gäller väder och vackra vyer.

En måndag med extra allt som bara fortsätter …

Efter träningen, som jag har varje måndag på Pedagogen park, hälsade jag på lilla Stella. Ni vet hon som är min världs centrum. Stella the grandchild. Tre månader och hur go som helst. Hennes föräldrar passade på att gå och träna tillsammans och även om de är alldeles fantastiska båda två, så … att vara ensam med Stella och titta djup in i hennes kloka ögon (som aldrig blinkar!) är som alla meditationer och vackra vyer i världen.

stella the grandchild, barnbarn, kreativt skrivande

Ja, sen somnade hon och jag pluggade en stund. Men vilken måndag! Som jag avslutade med vänner på Tullhuset (ni vet där jag själv föreläste för två veckor sedan) och deras måndagsklubb. Den här gången om att sova ute och det ska jag ju snart göra igen …

måndagsklubben, tullhuset, en måndag med extra allt — Tullhuset när jag kom dit ikväll

En måndag från gryning till skymning och den har varit så fin, så jag är helt pirrig. Över livet. Naturen. Det vackra. Träningen. Stella. Och mina vänner.

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: heja hela alltet och alla!
Kram Malin Lundskog

Kvinnliga förebilder, mat och bubbligt värre

Vilken lördag! På med glitterstrumpor, kjol, smink (kors i taket!) och ner med ost, kex och bubbel i cykelkorgen. Ja, därefter pajade jag frisyren med mössa och drog på joggingbrallor över glitterstrumporna. I går kväll tog jag färjan från ön och cyklade sedan i oktobermotvinden (herregud, vilken motvind) till Sandra på Öckerö. Där hade vi en helkväll med prat om kvinnliga förebilder, åt så mycket gott (alla bidrog) och fyllde visserligen glasen med bubbel, men kanske mest av allt livet?

blommor, knippla, oktober — I cykelkorgen hade jag även den här. Oktoberblomster från trädgården.

kvinnliga förebilder, malin lundskog, — snyggar till mig inför cykelturen …

Kul idé och ett tips för er som vill få igång samtal: ha ett tema. Blanda både vänner och deras vänner och säg till dem att ta med sig bubbel och något till knytkalaset. Gänget jag träffade igår var en härlig mix med vänner, grannar, bekanta. Olika åldrar, skilda bakgrunder och alla hade med sig en kvinnlig förebild i bagaget som vi under middagen presenterade. Och sedan diskuterade. Ja, ni fattar ju. Vilka fantastiska diskussion!

kvinnliga förebilder, drinkar, sandra svensson, — Sandra, som är född och uppvuxen på Knippla har varit min Knipplamentor (om man nu behöver en sådan?) sedan dag ett
(eller kanske dag elva, men ni fattar.).
Hade ingen aning om att hon kunde göra så här goda drinkar!

Olika kvinnliga förebilder

Vi frågade oss hur det hade varit om inte Rosa Parks hade vägrat att gå längre bak i bussen den där decemberdagen 1955. Eller om Kathrine Switzer hade nöjt sig med att kvinnor inte klarar att springa ett maraton (jag bloggade om henne redan 2013)? För att inte tala om vännen som såg och lämnade dörren öppen för sin vän som levde med en man som misshandlade henne, farmodern som levde livet fullt ut hela livet och mormodern som alltid fanns där. Pippi Långstrump, Ester Blenda Nordström, Jenny Koos, och Moa Martinsson. Och mamman som orkade. Ensam. Chefen för socialstyrelsen som bidrog till att avskaffa homosexualitet som en sjukdom (fattar ni att det var så sent som 1979???).

kvinnliga förebilder, knytkalas, middag — och till allt gott snack: massa god mat!

Det är fint det här, att förundras över modet hos kvinnorna som har gått före oss. För att inte tala om insikterna om att det inte enbart är de storslagna gesterna som betyder något. I vardagen kan vi alla göra vårt för att bidra till en bättre värld. Om det sen handlar om att älska vara barn, underhålla med musik, bjuda på ett leende eller en kopp kaffe. Allt räknas. Och att skölja ner det med gott bubbel, god mat och mängder med glada skratt. Alltså! Livet!

Och när jag hojade hemmet i natten hade jag medvind …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: heja härliga samtal. Och fina människor!
Kram Malin Lundskog

Vidgar mina vyer med både promenad och plugg

I morse stoppade jag in hundarna i bilen för en morgonpromenad på Öckerö. Och vilken morgonpromenad sen. En av de allra mest betydelsefulla grejerna med att bo på en ö är vidderna. Ja, det är som att jag vidgar mina vyer både på in- och utsidan när det inte finns något i vägen mellan min blick och horisonten. Och det fanns det inte när vi traskade runt på Öckerö idag, Brorsan, Jackson och jag. Inte ens en enda människa, förrän vi var på väg tillbaka igen.

vidgar mina vyer, morgonpromenad, öckerö, västkusten, utsikt, tall — Kunde inte låta bli att sjunga One tree hill, från en av de bästa skivorna (säger man skiva längre?) jag vet: U2:s Joshua tree

vidgar mina vyer, utsikt från böcker, knippla, västkusten — såg hem till Knippla (de små vita prickarna strax till vänster om mitten i bortre kanten av berget)

springer spaniels — Hundpatrullen (är det en husgrund eller en kvarleva från krig? Jag vet inte, men tankarna gick …)

utsikt, öckerö, morgonpromenad, hav, himmel, — En liten ö utanför Öckerö, med en brygga som också väckte min nyfikenhet. Vems? Varför?
Världens bästa grej för att få idéer till skrivandet att promenera runt och upptäcka saker …

vidgar mina vyer, öckerö, västkusten, himmel, hav — och mitt ute i det här gick jag förbi ett litet tält och längtade genast efter en utenatt
(en i månaden ju, oktober har jag fortfarande kvar)

Vidgar mina vyer och njuter av detaljer

Allt är inte vyer som glimmar. Det finns något stort i de små detaljerna också.

slånbär, morgonpromenad Öckerö, — Det enda jag vet att man kan göra på slånbär och det är inte min grej. Så de får hänga kvar och vara snygga.

nypon, morgonpromenad, öckerö, springer spaniel — Nypon är också snygga där de är!

Och efter några timmar ute i det här tog vi färjan hem igen. Jag käkade frukostgröt och njöt av att läsa boken Kreativt skrivande och lämna in en uppgift. Det är galet kul att plugga och allt jag lär mig vidgar mina vyer det också. Och kombon utonjut och in o skriv är kanske till och med oslagbar?

Min kalender för 2025

Snart ska den fyllas med drömmar, planer och påminnelser, min kalender för 2025. Men än så länge är den så där härligt tom och öppen för varenda möjlighet som dyker upp. Jag köpte den häromdagen och har inte börjat skriva i den än. Det är nämligen något högtidligt att börja skriva ner det viktiga, härliga och nödvändiga på de blanka bladen.

Jag funderar på om det är friskt att vara så förtjust i oskrivna blad, ännu inte nedtecknade drömmar och tid som inte är planerad för någonting. Varför är det så betydelsefullt med en kalender när jag egentligen inte vill ha något för mig som kräver planering? Jag vill ju bara köra det jag känner för, när jag känner för det.

Kalender fylld av oskrivna blad

Men det är klart, även jag har möten att gå på, tider att passa, poddkollegor att podda med, författarhäng att gå på, uppdrag att dyka upp på, skoluppgifter att lämna in, bokmässor att delta på och så vidare. Allt det där ska in i kalendern och det fina med en papperskalender är fortfarande att jag får en mycket bättre överblick än i en digital. Jag blir medveten om att det är på väg att bli för mycket, för egentligen vill jag fortsätta att ha en kalender fylld med oskrivna blad. I alla fall oplanerade dagar. Jag vill ju lämna utrymme för ett liv fyllt av lust och spontanitet.

min kalender för 2025, nuuna — Nuunas kalendrar är mina favoriter. Kolla in första sidan bara …

Vi får väl se hur det går, kanske ett nyårslöfte jag inte kommer att hålla? Hur som helst: när jag väl börjar skriva i den här kalendern ska jag skriva skitsnyggt. I alla fall början …

Nuuna kalender, 2025 — än så länge oskrivna blad i kalender som jag i vanlig ordning har köpt på Rum för Papper i Göteborg.
Älskar verkligen den pappershandeln!

Vad säger ni – analog eller digital kalender? Eller kanske både och?

Vi ses snart igen allihop, kanske när andan faller på rent av?
Kram så länge, Malin Lundskog

Förresten, vill ni läsa mer om min vurm för analoga kalendrar och hur de till och med får mig och min man att prata mer? Läs här om den analoga revolutionen i min digitala värld och Papperskalendern tvingar oss att prata.