Hållbar hälsa

En oktoberdag med en början, en mitt och ett slut

En oktoberdag som den här gör att jag älskar oktober ännu mer. Och som vanligt blir livet ännu mer fyllt av njut när havet och en dos omak är inblandat. Jag vet inte hur det är med er, men jag undrar om jag inte njuter lite extra av livet och naturen när det har krävt något av mig. Som i morse när vi klev upp i svinottan, Claes och jag, för att hinna ut en hundrunda innan vi gick ut på sjön i soluppgången för att hämta (som vi säger och låtsas av vi skämtar, men egentligen menar det, he he) hummer.

En början

en oktoberdag, soluppgång, västkusten, utsikt från knippla in mot land — Blickade ut från toppen av ön, in mot land med solen på väg upp.

en oktober dag, morgon i knippla hamn, soluppgång — så här såg det ut när vi lämnade hamnen, en vacker start på en oktober dag som heter duga!

Det är värt så oändligt mycket, att vi gör det här. Tar oss omaket en oktoberdag. Ja, något sådant sa jag till Claes i morse när vi lämnade hamnen i det här ljuset. Så obegripligt vackert. Och så värt att sätta klockan på tidigt larm och pälsa på sig flytoverallen. Även vi här på västkusten har det ganska kyligt på morgonen just nu. I morse kom det till och med rök ur munnen. Är det inte härligt första gångerna för säsongen som det gör det?

En mitt

hav, himmel, sol, oktober — ljuset kom snabbt och i höstluften ser öarna ut som att de flyter en bit ovanför vattenytan, har ni sett det?

Ja, sen hämtade vi hem ett gäng humrar. Inte ens två timmar senare kom vi hem till ön i strålande solsken och Claes tog färjan till stan för att jobba (Restaurangen Two Fat Pigs har jag väl berättat om? Här hittar ni mer om den i alla fall: Two Fat Pigs.) Och jag? Ja, jag gjorde mitt bästa för att skriva en best seller (eller mer troligt en helt annan typ av bok, men ni fattar).

Jag har i alla fall fått till mina femtonhundra ord idag också. Vet inte om det har med den vackra starten på dagen att göra, men jäklar vad det gick snabbt. Så kul jag har med den här berättelsen. Som jag hoppas att det håller i sig.

Och ett slut

Som alla andra dagar har även den här ett slut och i solnedgången tog jag med mig hundarna ut för att njuta av vackret västerut. Alltså vilket färgsprakeri naturen bjuder på. Det är verkligen värt oändligt mycket för mig att ha närheten till naturen. Till soluppgången och solnedgången. En rikedom jag bär med mig i hela mig, inte bara i hjärtat. Livet ändå, oavsett om det är en oktoberdag som denna. En så vacker början, en så rolig mitt och ett så fantastiskt fint slut. Som vilken bästsäljare som helst!

utsikt västerut, solnedgång, knippla — snygg avslutning på en solig oktoberdag, eller hur?

Och vi då? Ja, men vi ses snart igen tycker jag. Tills dess: HEJA oktober!
Kram Malin Lundskog

Bajsblöjor, babykräk och biblioteksböcker

Stella the grandchild, snacka bästa starten på veckan. Hennes bajsblöjor, babykräk och att jag dessutom kom hem med biblioteksböcker räcker jättejättelångt för att kul kalla den här dagen och hela veckan för alldeles underbar.

Vi har ju passat lille Ruben en vecka när vår yngste son har varit på semester. Idag var det dags för den lille valpen att flytta hem igen, så jag tog med mig honom till stan. Först åkte vi via biblioteket på Öckerö, där jag hade reserverat skolböcker (mer om en del av mitt pluggande här) och det här med bibliotek. Va? Är det inte helt fantastiskt att vi har dem?

biblioteksböcker, malin lundskog, kreativt skrivande — fattar ni hur längesedan som jag läste den här typen av böcker???
men älskar bibliotek och möjligheten att låna!

Ruben, Stella och farmor Malin

Efter några ärenden till var det träningsdags för mig på Pedagogen park. Tänk att Aspelin Ramm bjuder alla sina hyresgäster på träning varje måndag och jag har ynnesten att leda den? Lille Ruben satt hur som helst och väntade på mig i bilen i sin lilla lilla bur. Jag kanske inte måste skriva lilla hela tiden? Men jämfört med Brorsan och Jackson är han så himla liten. Och bara sex månader. Inte den roligaste starten på dagen för honom, som ju har busat med de stora grabbarna varje morgon i en vecka nu. Men sen drog vi hem till Stella och allt blev mycket roligare.

barnbarn, bajsblöjor, farmor, Malin Lundskog, bajsblöjor — lille Ruben o Stella o farmor Malin

Ja, och där fastnade vi … Vi fick till och med passa henne alldeles själva en stund. Vet ni. Jag var så uppfylld av det här lilla (och nu är det Stella som är lilla) livet och det mirakulösa i att jag har ett barnbarn och att jag får vara med om det här och att jag att tårarna kom. Där satt väl jag mitt på blanka måndagen och sjöng både lilla snigel, brevet från kolonien och om alla elefanter som balanserade på en spindeltråd. Hittade på egna texter gjorde jag också och tänkte att det nog räknades som att jag ägnade mig åt kreativt skrivande (som ju är vad jag pluggar).

Liten blir stor?

Inte kommer jag ihåg att en baby inte är spädbarn så himla länge. Två månader gammal är mitt barnbarn två runda kinder med smilgropar som vill resa sig, lyfter på huvudet och som skrattar åt både mig (fattar ni!!!) och åt en röd räv i babygymmet.

Jag bytte med glädje bajsblöjor och till och med njöt av att åka hem i fullmånens sken med en svag doft (för visst kan vi kalla det doft) av babykräk. Och Ruben? Han åkte hem med sin husse och matte, alla tre hur glada som helst. Men gladast var nog räven i babygymmet? Eller den här farmorn …

fullmåne, färjan till knippla — att ha det här att åka hem i är också vackert

Vi ses snart igen, tills dess: wow för livet? Och bibliotek.
Kram Malin Lundskog

Det är alltid processen som tar mig i mål.

NI vet Karin Boyes och hennes dikt I rörelse? Där hon skriver att det är resan som är mödan värd. De orden och den betydelsen har jag använt mig av under alla år som tränare och coach. Ja, ska man skaffa sig goda vanor är det sällan målet som avgör om vanan blir befäst. Det är processen. Resan dit. Och hur kul man har längs vägen. Och tada … Det är alltid processen som tar mig i mål. Även när det gäller att skriva en hel roman.

Varje steg räknas, men är inte alltid kul att ta

Inte för att varje steg i processen är skitkul. Jag kan ha en karaktär som bara inte kommer ut ur ett rum till exempel. Hur jag än försöker får jag inte till en naturlig väg för den här personen att lämna rummet. Jag menar, hur svårt kan det vara? Det är väl bara att låta människan sätta ena foten framför den andra och gå ut genom dörren?

Men, nej. det är inte så enkelt. Det ska ju passa in i berättelsen och ha ett syfte. För det är ganska ointressant i sig att en karaktär går ut genom ett rum. Men jag skriver inte heller sci fi eller fantasy där jag beema iväg någon från en plats till en annan.

Och det är när det tar stopp och jag inte kommer ut ur det där rummet som tilliten till processen betyder allt. När jag släpper siktet på målet, som skulle kunna vara den stora romanen, och landar i nuet. Njuter av att faktiskt få lov att klura på olika anledningar och sätt att lämna ett rum (ja, den karamellen kan ni suga på idag).

Då ger jag mig själv utrymme att leka. Låter processen vara både rörlig och rörig och har roligt med den. Det är också i den stunden, när jag tänker på olika anledningar och sätt att lämna ett rum, som jag släpper loss kreativiteten. När målet att komma utanför dörren inte längre är det mest betydelsefulla, utan vägen dit. Som kan vara att hjula, krypa, åla eller gå baklänges. Det kanske har börjat brinna, eller någon står och skriker utanför dörren eller något så enkelt som att hushållspappret är slut och man behöver torka upp något utspillt på golvet. Och så vidare.

mycket roligare med lekfullheten i processen än kampen mot mål

Ja, det är alltid processen

Ja, ni fattar hur mycket roligare och troligare det är att målet nås om jag lugnar mig och landar i att det är alltid processen. Oavsett om den leder till den stora romanen eller den goda vanan att springa? Det är när jag litar på processen som jag ger resan tillräckligt med omsorg och tid för att jag både ska njuta av att vara i rörelse och av resultatet.

Tillbaka till liknelsen med träning och kanske till och med livet? Det är alltid processen som tar mig i mål. Hatar jag att springa, men har bestämt mig för att ta mig i mål i ett maraton för att det visst ska vara bra för hälsan blir resan mot målet en plåga och löpningen blir inte en god vana efter målgång. Det är till och med ganska troligt att jag aldrig mer springer efter att ha gått i mål. Om jag går i mål?

Vi ses snart igen, tills dess: länge leve processen och allt det roliga läng vägen, som ändå leder fram till våra drömmar, visioner och mål.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa dikten I rörelse om ni har glömt av hur den gick och om ni gillar mina tankar här, kanske ni också vill läsa om varför jag blev hooked på meditation? Nu, over and out från mina lördag morgon-funderingar.

Solen går upp och allting är stort och vackert

Har ni tänkt på att solen går upp varendaste enda dag. Gör sitt bästa för oss. Värmer. Lyser. Är skitsnygg och gör världen vacker. Det tänkte jag på i förra veckan när några av mina författarvänner och jag gick upp i ottan för att titta på soluppgången. För på ostkusten kommer solen upp ur havet, det gör den ju inte hemma på västkusten.

solen går upp, fårögården bed and breakfast — när vi lämnade Fårgården vid femtiden på morgonen var vi oroliga för att vi hade missat något . Det var ju så ljust

soluppgång, fårö — innan spektaklet började

Nu kommer den!

solen går upp, soluppgång, fårö — och här satt vi …

solen går upp, soluppgång, eldklot, himmel, hav, fårö

soluppgång, fårö, solen går upp — alltså …

soluppgång, Jessica Andersson Lubcke — Jessica från Fåröakademien och solen

Solen gör sitt

Malin Lundskog, solen går upp, fårö, författarvecka

Där satt jag mitt i det storslagna och tänkte ord som både himmelsk och överjordisk (inte ord jag använder särskilt ofta, om ens någonsin) med tårar i ögonen. Av tacksamhet? Ja, säkert. Och av förundran. Storhet. Storslagenhet. Men också av sorg. Sorg över att solen går upp varje dag och gör sitt bästa för oss. Och vad gör vi??? Vi borde fan veta hut.

Men mest av allt är soluppgången där ute i havet magisk. Och alldeles … alldeles underbar. Mina bilder och mina ord är, precis som de från solnedgången vid raukarna, fjuttiga. I alla fall jämfört med det där glödande klotets och naturens storhet. Men så är jag ju bara människa också.

Vi ses snart igen allihop, för som vi vet går ju solen upp och med den också vi. Tills dess: heja naturen!
Kram Malin Lundskog

PS. Även när jag inte skriver, så skriver jag. En stund vid en soluppgång som denna väcker många tankar som jag vet att jag har glädje av när jag skriver. Och när jag lever, för den delen. Vi ska inte underskatta stunderna så vi ”bara” sitter och glor. Och förundras. Känner och reflekterar. Det kan vi, fast vi bara är människor

Tråkigt att packa

Imorgon är det meningen att jag ska åka till Fårö för en veckas skrivretreat med Fåröakademien. Det är inte så att jag inte ser fram emot veckan. Inte alls faktiskt. Nej, det är snarare så att jag tycker att det är så himla tråkigt att packa att jag har dragit mig hela dagen för det. Men ni vet ju vad man brukar säga: inget ont som inte har något gott med sig.

Min löjliga packprokrastinering har fört med sig att jag har gjort massa annat, som inte heller är särskilt kul. Bara mindre tråkigt. Jag har till exempel städat, tvättat, vattnat blommor, planterat om torra krukväxter, kammat hundarna, klippt bort tovor på dem och dessutom tvättat deras öron. Vikt tvätt har jag också gjort. Och sorterat bland allt mitt garn. Och lagt upp väääldigt många maskor till en kommande babykofta. Förresten, så är kanske de sysslorna inte tråkiga alls när jag tänker efter. Det är till och med mysiga att pyssla med.

tråkigt att packa, malin lundskog, promenad, berg, klippor, knippla, västkusten, utsikt — kunde inte sluta kliva runt i bergen

utsikt, segelfartyget lovis, knippla, västkusten — kunde inte sluta titta på Lovis som seglade förbi ön heller …

Hur som helst, efter en nästan onödigt lång stund ute i bergen på ön med hundarna, där vi njöt av både utsikt och lek tog jag mig till slut in på kattvinden och hämtade fram ryggsäcken. Sen packade jag. Och ja, det gick ganska fort. Dels för att jag såg att det ska vara sol och över 20 grader hela veckan och dels för att jag kom på att jag skulle ta mig in till stan och träffa världens sötaste lilla Stella på vägen till Sylvia som jag ska sova hos.

Packat o klart

färjan ada, höböfärjan, tråkigt att packa — äntligen på väg ..

Nu sitter jag på färjan, på väg mot fastlandet och världens bästa Stella. Och hennes föräldrar.Efter det myset åker jag hem till författarvänenne och -kollegan Sylvia för att sova över. Med tanke på att vi ska åka så tidigt att det hade blivit nästan olidligt från ön, så var detta med översovning en jättebra lösning.

Och jag undrar en sak:
1) Varför tycker jag att det är så himla jobbigt (=tråkigt) att packa, när jag vet att det är fort och lätt gjort? Så onödigt avog inställning, när det egentligen inte spelar så stor roll vad jag packar ner, så länge jag har badkläder, telefon och dator. Skärp mig!

Vi ses snart och tills dess: heja alla som gör även det tråkiga …
Kram Malin Lundskog

Jag tog hemmaledigt i hängmattan

Det är så mycket med de få timmarna sedan igår kväll vid sextiden, fram till nu på morgonen. Femton timmar har passerat, det är inte särskilt många. Trehundra meter ungefär har jag vandrat. Det är inte särskilt långt. Ändå har så mycket hänt när jag tog hemmaledigt i hängmattan.

Förresten, är inte ordet hemmaledigt alldeles underbart? Min svärdotter myntade det häromdagen, när hon skulle säga något om att hon är hemma och mammaledig (hallå, ni har väl inte missat Stella, the grandchild?). Ordet blev en kombo som fick en helt annan betydelse. Hemmaledig är man när man är ledig från allt som ingår i att vara hemma. Som att städa, diska, tvätta, laga mat, vattna, ta hand om barn och hundar. Ja, ni vet. Allt sånt där vi gör när vi är hemma. Även om vi är lediga. Ja, ni fattar?

jag tog hemmaledigt, kragen, knippla — på väg mot den superhemliga campingplatsen, passerade jag augustis månads första hängplats …

En utenatt i hängmattan

jag tog hemmaledigt, utsikt, fiskebåt, knippla — utsikt på vägen mot hängmatte-upphängandet

Igår tog jag hängmatta, fårskinnsfällar och sovsäck med mig till den mycket hemliga campingplatsen vi upptäckte på vårt första en utenatt i månaden-äventyr. Ja, hundarna var med de också, för den här hemliga campingen är inte särskilt långt hemifrån och de skulle ändå ut. Hemmaledigheten hade alltså inte riktigt börjat, men jag ville sätta upp hängmattan och tarpen (presenningen som funkar som tak/regnskydd) i dagsljus. Har en känsla av att jag vill kunna det här när vi ska ut och hänga i höst och vinter och det är ruggigare än det har varit hittills på våra hängmatteäventyr.

hennessy hammock, tarp, knippla — först gick det sådär med den däringa tarpen …

springer spaniels, knippla, tallar — hejarklacken var inte särskilt impad …

Det spelar ingen roll hur många youtubeklipp jag ser om hur man sätter upp en sådan hängmatta som jag har. Jag kommer inte ihåg det, om jag inte själv gör det. Jag satte upp hängmattan i strålande sol, gick hem, åt middag och borstade tänderna (man packar väl lätt, he he) och när mörkret kom gick jag ut. I månskenet. Har ni sett supermånen? Som den lyser upp alltså. Jag behövde bara använda pannlampan för att hitta in i min hängmatta.

jag tog hemmaledigt, hennessy hammock, knippla, en utenatt i månaden — Men hokus pokus! Där hänger den ju, min hängmatta. Med sin tar.

malin lundskog, sol, keps, en utenatt i månaden — skam den som ger sig?

Jag var bara modig en kort stund, sen …

supermåne, knippla, badplats, mångata — kvällspromenaden till min camping. Månljuset!

mångata, supermåne, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — Sån magi! Hade jag inte sovit ute hade jag badat i mångatan.

Först var jag väldigt modigt tyckte jag. Som går ut själv i mörkret för att sova ensam. Utomhus. Men efter en stund var jag inte särskilt modig längre. Det behövdes inte, för jag var inte rädd längre. Jag var ju nästan hemma och på den här lilla ön som är hemma finns det nog inte mycket att vara rädd för. Men jag tror att ni vet vad jag menar, när man ligger där och lyssnar. Är det bara vinden som blåser i grenarna eller kommer det faktiskt någon? Och med någon menar jag inte något djur.

Jag hann varken att vara modig eller obrydd särskilt länge förresten, för jag somnade rätt snabbt. Och vaknade bara en gång i natt, när dels tarpen hade slitit sig från sin förtöjning och dels var jag väldigt kissnödig. Kände mig rätt tuff när jag kravlade ut från hängmattan, förtöjde tarpen i en ny gren, kissade och förundrades över månskenet genom tallgrenarna. Och där var jag. Ensam. Mitt i wow:et!

månsken genom tallgrenar, en utenatt i månaden — och mitt i mörka natten lyste månen

Upplevelser i alla enkelhet

Alltså, vet ni: jag älskar när jag inte ger efter för den där tanken om att jag har det så mysigt hemma och det är ju ändå bara en natt, den gör väl ingen större skillnad. Men det gör det. Så fort jag släpper det bekväma för en liten och egentligen inte särkilt obekväm stund, så händer det grejer med mig. Särskilt om det minimalt obekväma handlar om naturen. Det är väl därför jag gillar att bada kallt. Att fiska kräftor. Hummer. Och makrill. Att springa ute. Äta utomhus. Är ni med? Upplevelser som ger mycket, behöver inte vara de storslagna äventyren. Inte om ni frågar mig i alla fall. En sån här natt ger massor och är inte ett dugg onödig, fast det bara är en natt. Nära hemma.

jag tog hemmaledigt, en utenatt i månaden, hängmatta, utsikt, knippla, västkusten — vips var det morgon och jag låg och kikade ut på det här

malin lundskog, jag tog hemmaledigt, nyvaken, hängmatta — Nyvaken! med lätt regn droppande på tarptaket.

Jag tog hemmaledigt en natt och lärde mig både att sätta upp hängmattan med tarpen, få till fårskinnsfällarna under mig och att jag inte alls behövde vara särskilt modig för en utenatt ensam. I alla fall inte här. På Knippla. Och i morse vaknade jag av att Claes ringde och frågade om jag ville med ut på morgonpromenad. Då regnade det lätt och jag låg och gungade en liten liten stund, för att testa hur regntät tarpen är. Den höll torrt och jag är redo för utenatt i september. Bring it on hösten!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA HEJA det lilla stegets kraft och de små äventyren.
Kram Malin Lundskog