Hållbar hälsa

Alltid fint väder på söndag förmiddag

När vi vaknade i morse smattrade regnet mot rutan. Efter att hundarna fått frukost och kisspaus i trädgården (och jag hade lagt några bitar på pusslet) tog jag med morgonkaffet upp i sängen igen. Morgonläsning i sängen var en grej jag kom på när jag spårade ur i skidspåren och pajade knät för snart ett år sedan. Och vilken grej det är, att läsa på morgonen! Jag undrar om inte det är höjden av ledighet. Och den här veckan har gjort mitt allra bästa för att vara ledig. Dessutom vet jag att det är alltid fint väder när söndagsförmiddagen kommer.

Efter regn kommer sol. Och det är alltid fint väder på träningen.

Söndagsförmiddagar brukar jag ju köra utomhusträning här på Knippla och det var tanken idag också. Men en efter en i träningsgänget hörde av sig med besked om att de inte kunde komma. Och det hade inte med vädret att göra, för är det något vi vet så är det att det är alltid fint väder på söndag förmiddag. Det spelar ingen roll om regnet öser ner på morgonen. Vid tiotiden (då träningen börjar) spricker det upp. Regnet avtar och till och med upphör. Trots en regnig morgon är det inte alls sällan som solen kikar fram när vi ses för veckans träningspass.

utsikt, alltid fint väder, knippla — Dimman har blåst bort och utsikten från uppvärmningsvarvet runt slingan var som den ska.

Eller så är det träningen som lockar fram uppehållsvädret? Eller är det rent av så att vädret är skitsamma när man väl är där ute och tränar? Dumt att chansa på något tänkte jag och i brist på andra träningskompisar drog ut med Jackson och sprang i backe. Jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre sätt att vakna till liv efter en såsig morgon, so i sig är en sanslöst skön start på dagen, än att komma ut i friska luften och svettas och flåsa. Kan ni?

sjöräddningen, utsikt, knippla — utsikt när jag är på väg ner för backen jag sprang i idag

alltid fint väder på söndag förmiddag, knippla, utsikt — mer utsikt, för den kan man väl inte få nog av?

Sista vändan …

löparglädje, Malin Lundskog, Knippla, utsikt — Här ska jag bara ner en vända till
(lagt jackan där nere för att inte kunna smita undan sista rundan –
både smart och skitjobbigt, he he)

allt fint väder, backträning, springer spaniel, malin lundskog, knippla — Jag hämtar andan efter sista vändan upp för backen. Jackson letar förmodligen löv som blåser …

Om det var söndagsförmiddagen eller träningen som gjorde det, vet jag inte. Men gôtt var det där ute. Det var som alltid fint väder på söndagsförmiddagen. Och jag är fortfarande så himla tacksam över att kunna springa (=lufsa) igen.

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: Heja lugna morgnar och ut o njut! Oavsett väder …
Kram Malin Lundskog

Vi pusslar som besatta

Jag tror inte att jag har pusslat sedan de nu vuxna barnen var små. Och då handlade pusslandet om fem, tio och kanske femtiobitars-pussel. Men på annandagen, när jag fick ett infall att jag ville göra något jag inte brukar och ändå fortsätta att bara vara ledig plockade jag fram pusslet vi fick från Claes syster för några år sedan. Och nu? Vi pusslar som besatta!

Sitter till frukosten knäpptysta och lägger våra bitar, med helt olika strategi. Claes börjar med de raka kanterna och vill bygga en ram först. Jag dyker rätt på en sjöbod och bygger utifrån motiv. Tänker att vi är som excel vs mindmapping. Men oavsett strategi sitter vi där och pusslar. Landar vid köksbordet efter promenaden. Glömmer att dricka kaffet medan det är varmt, missar perioder i junior-vm i hockey och starter i tour de ski. Bara lite till …

vi pusslar som besatta, knippla, jullov, sjöbodar — Knipplas hamnbassäng växer fram

vi pusslar som besatta, knippla, jullov, sjöbodar hamnbassäng — fler sjöbodar på gång

knippla, jullov, sjöbodar, pussel, hamnbassäng — bit för bit …

Pusselregler?

Ha ha, nu behöver jag visst sätta regler för pusslandet, annars kommer jag att pussla ända tills den sista biten är lagd. Tur att vi inte ska ha folk på middag den närmsta tiden, för trots att vårt köksbord är stort, är det helt belamrat med pusselbitar.

Vi ses snart igen, om jag inte har fastnat i något (livs)pussel. Hoppas inte det, för jag har manus att skriva klart, tröjor att sticka, träningspass att utföra och en tvättstuga att fixa i ordning. Men oavsett: heja det rofyllda pusslandet, som är väldigt lik stickningen jag skrev om häromdagen (här): bit för bit, maska för maska …
Kram Malin Lundskog

PS. Fick precis höra av min svärmor att det här pusslet bara är på 1000 bitar och borde gå fort att få klart. Bara 1000? Men, antar att det väl är med pusslande som allt annat: man blir bra på det man tränar på.

Dimma och fantasier

I morse när jag var ute och gick och inte såg någonstans undrade jag om vi skulle kunna försvinna här ute, utan att någon märker det? Öarna utanför Knippla var dolda i den blöta, grå luften och det enda som glimtade till mellan varven var färjan som styrde rakt in i denna dimma. Skulle någon märka om hela ön försvann? Eller om någon kom och tog med sig oss som bor här?

dimma, knippla, julhelg 2024 — inte något i sikte …

dimma, julhelg 2024, segelbåt, knippla, västkusten — lite bättre sikt österut

Ha ha, det var faktiskt en ganska spännande promenad i den fuktiga stillheten. Vad skulle kunna hända om en hel ö försvann? Vet inte om jag någonsin kommer att skriva en barnbok, men det är väldigt kul att fantisera. Och det tänkte jag också på där ute. Att jag ser fram emot att hitta på mängder av spännande historier tillsammans med Stella the grandchild när hon traskar runt ön med mig. Ja, jag tänker ofta på det när jag går mina rundor. Allt jag vill göra tillsammans med henne. Alla sagor vi ska hitta på.

Att jag drömmer om framtiden som farmor betyder inte att jag inte njuter av nuet. Det är himla fint ändå, att vi kan göra både och, eller hur? Och att en gammal farmor kan gå runt i sin ensamhet och fantisera. För det är väl inte enbart galet? Äh, strunt samma. Ön kanske ändå inte finns kvar när dimman väl lättar …

Vi ses snart igen och då får vi se om jag ser klart. Men tills dess: länge leve fantasilivet!
Kram Malin Lundskog

EDIT: var i bastun ikväll och förutom alla andra livsviktiga samtalsämnen pratade vi även om dimman. En av de andra berättade att hon (som barn) brukade fantisera om att Knippla flöt iväg när det var dimma … Kanske är en bra story ändå?

En julklapp i förskott och värmen i ett handarbete

I dag fick lilla Stella the grandchild en julklapp i förskott. Jag menar, ska hennes mamma och pappa hinna fylla julstrumpan på julafton, behöver den ju finns hemma hos dem också. Och så kul jag har haft när jag har stickat och tovat denna strumpa till mitt barnbarn till henne första jul. Bara en sådan sak som att jag har sytt kedjestygn för fört gången sedan (förmodligen) lågstadiet. Vilken grej!

en julklapp i förskott, julstrumpa, stickning, handarbete — strumpan innan tovning, skulle passa vilket jättetomte som helst

kedjestygn, julstrumpa, julklapp i förskott — jo, avsikten var att bokstäverna skulle bli lika stora …

en julklapp i förskott, julstrumpa, stickning, tovning, handarbete — en julklapp i förskott till lilla Stella

Mönstret till strumpan är Petite Knits Julstrumpa som ni hittar här: stickmönster till julstrumpan.

Värmen i ett handarbete

Häromdagen pratade jag om en vän om att sticka. Om hur stickning påminner om löpning med steg för steg och maska för maska, kilometer för kilometer och varv för varv. Allt i en monoton, meditativ rörelse. Och meditation var just vad min vän sa om hennes stickning. Att den är meditativ. Och vi var rörande överens om att det långsamma i handarbetet gör oss gott.

Och det var när vi sa att det gör oss gott som det slog mig hur gott det gör att sticka till någon annan. Inte nödvändigtvis för att den som sedan får det stickade blir glad, utan för att när jag stickar till någon annan tänker jag också väldigt mycket på denna andra. Känner en fin gemenskap med den som ska få det jag stickar. En stickning värmer både kropp, själv och hjärta från start till mål. Hur fint är inte det?

Vi ses snart igen och tills dess: Heja handarbete som värmer från start till mål!
Kram Malin Lundskog

Penna och papper vinner när jag planerar livet

Kommer ni ihåg när jag skrev om min analoga revolution? Läs om den här annars, det är ju inte ett dugg konstigt om ni vare sig har läst eller minns. Men, via det inlägget hittade Hanna Nolin, som skriver för tidningen Läs, mig. Vi pratade både länge och väl om fördelar och nackdelar med det analoga vs det digitala. En sak är säker och det är att penna och papper vinner när jag planerar livet.

penna och papper, papperskalander, malin lundskog, tidningen läs — artikeln i tidningen Läs

Ni som känner mig, vet ju att jag inte är så mycket för att planera. Men vissa saker behöver ju ändå planeras. Och framför allt kommas ihåg. Har ni märkt hur mycket bättre man kommer ihåg sådant man skriver för hand jämfört med det man knackar in digitalt? För mig är det stor skillnad. Det är till och med så att det räcker att jag skriver in det för hand i min kalender, sedan sitter det som en smäck i minnet. Jag behöver (nästan) inte ens titta i papperskalendern jag vurmar så för.

Ja, kort och gott: penna och papper är grejen för mig. Kul att tidningen Läs uppmärksammar det. under samtalet med Hanna var det nästan som att jag var tillbaka i min gamla goda hälsobransch igen. För det är hälsosamt att skriva för hand av flera anledningar. Som att det är bra för minnet, det sänker farten i livet, ger tid för reflektion och tvingar fram småprat (kom inte här och skicka kalenderbokningar via mejl med mig. Prata med mig.)

Och snart är det dags att både reflektera och planera. Nytt år är ett himla bra tillfälle för sådant, eller hur?

Vi ses snart igen. Tills dess: heja magin mellan hand och hjärna när vi skriver för hand (kolla här för mer om det)
Kram Malin Lundskog

Att sova ute i december, vilket äventyr

Ja, vilket äventyr det var att sova ute i december. Inte för att något särskilt hände utan för att det var … december. Kallt. Fullmåne. Och spännande att utforska vad vi behöver för att hålla oss varma i våra hängmattor, Agneta och jag.

att sova ute, Malin Lundskog, en utenatt i månaden — stora vandringsryggan, fast promenaden är kort

Vi sågs vid vår basecamp vid halvtio-tiden igår kväll, tände brasa i öns nyaste fasta grill, värmde varsin liten paj och drack vin chaud (receptet jag testade igår var jättegott). Ja, och spelade näsflöjt förstås, som man ju gör när man kör en utenatt i månaden.

grillplats, knippla, en utenatt i månaden

fullmåne, att sova ute, mångata — månen! mångatan!
(Och pannlamporna behövdes inte…)

Alla värmande lager i hängmattan

Strax innan tolv sa vi godnatt och kröp in i varsin hängmatta. Jag hade laddat med ett vanligt liggunderlag i botten. Ni vet ett sådan där oldstyle, blått, tunt, skumgummi-ishigt. På det låg min double bubble, som jag testade i oktober för första gången och på den mina fårskinnsfällar. Sen kom sovsäcken och i den hade jag Claes sovsäck, som ett extra täcke under mig. Jag hade visserligen tänkt att ha sovsäck i sovsäck, men när jag testade dem upptäckte jag att min är vänsteröppnad och Claes höger, så … jag öppnade hans och la under mig. För det är underifrån det blir kallast, det har jag lärt mig sedan juni då vi påbörjade våra utenätter.

alla värmande lager
(ser ni månen där uppe?)

I sovsäcken hade jag en yllefilt som min mamma har vävt och en ullfilt som jag har stickat. Både varmt och fint att vira in sig i. Och självklart värmeelementet i form av en enlitersflaska med kokhett vatten. Plus kläder då förstås. Några lager. Det fladdrade en del i tarpen av vinden när vi gick och la oss och var rätt kallt om näsan, men det glömde jag snart. Ja, eftersom jag somnade. Herregud vad jag sover gott i hängmattan.

Fullmåne och soluppgång

I morse när vi vaknade var fullmånen fortfarande i full action, även om det ljusnade snabbt. Men det som gjorde att jag vaknade var nog ändå att jag var så fruktansvärt kissnödig. Ni vet … man drar ig in i det längsta och är inte ett dugg sugen på att lämna den varma sovsäcken. Men till slut måste man. Och vi var väl synkade i det där måstandet, Agneta och jag.

att sova ute, knippla, utsikt — utsikten från hängmattan när vi vaknade i morse

en utenatt i månaden, utsikt, soluppgång, december — färgsprakande bara fortsatte …

soluppgång, knippla grillplats, att sova ute — … och fortsatte

Och när vi väl var uppe kom solen och allting var så vackert att det inte gick att sluta titta på det. Färgerna på himlen när solen kom upp bakom Björkö. Tänk att vi får vara med om dem! Det var så vackert att när vi hade packat ihop oss kunde vi inte låta bli att ta ett dopp. Jo, det är sant. Vi kunde inte låta bli.

soluppgång, en utenatt imånaden, december, knippla — Agneta femtio meter från att vi kom på att vi måste bada i vackret

Malin Lundskog, orange himmel. Knippla, västkusten, soluppgång, att sova ute — ledsen att jag står i vägen för himlen, men nu ska vi bada!

Att sova ute är mängder med liv i livet

De här äventyren runt hörnet som mest innebär att vi sover, de är helt otroligt fenomenalt fantastiska. Jag är så tacksam och glad över dem och precis som jag skrev häromdagen, så tror jag att njutet ökar när det kräver en del mankemang för att ta sig till själva njutet.

Och nu ska jag kolla in varmare sovsäck. Den jag har en komforttemperatur på minus en grad, som vääl var ungefär vad det var ute i morse. Ytterligare en sak jag har lärt mig sedan vi började sova utomhus är att den temperaturen är gjord för män (om det inte står spelat att det är för kvinnor) och män är generellt varmare än vad vi kvinnor är. Vallningar eller ej … Jag hoppas ju att få sova ute i fler minusgrader, för som jag skrev i början. Att sova ute är lika mycket njut och mys och natur, som det är att testa hur vi håller oss varma. Nu laddar vi för januari och njuter av den sköna känslan av att ha sovit ute.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA äventyret runt hörnet.
Kram Malin Lundskog

Mer om våra utenätter hittar ni här: Jag säger ja och jag älskar det