Löpsedeln

Mariannes mirakel får fina recensioner

Mariannes mirakel får fina recensioner och andra kommentarer. Alltså, jag är så innerligt glad och tacksam och fascinerad över att det jag har hittat på hamnar rätt. För att inte tala om känslan av att jag inte är ensam om att tycka att det är viktigt att vi pratar med varandra! Och att vi pratar om sådant vi tror att vi är ensamma om. Vi är aldrig ensamma. Gäller allt. Inte bara inkontinens, som i fallet Mariannes mirakel.

Mariannes mirakel berör

Mariannes mirakel får fina recensioner, Malin Lundskog, författare, feelgood, relationsroman — För en känslosucker som jag är det här bästa bästa att få höra!

Birgitta Mattisdotter skriver att hon var färdig att lägga ifrån sig boken. När jag läste inledningen på hennes recension blev jag först gôrnervös. Men … det släppte.

Jag var färdig att lägga boken ifrån mig flera gånger i ren frustration, men fortsatte ändå läsa efter att det värsta lagt sig. Mariannes mirakel berör!
Är glad att jag tog mig vidare eftersom det boken handlar om ligger mig alldeles för nära känslomässigt. Det hade varit det lättaste att sluta, eftersom vissa saker gnagde så hårt inom mig.
Ett dåligt slut hade gjort mig mer frustrerad, arg, ledsen, MEN nu fylldes mina ögon, själens spegel, av tårar. Tårar av glädje, lättnad och en känsla av att det mesta löser sig bara vi vågar öppna upp oss för varandra.❤
Birgitta Mattisdotter hittar ni här på Instagram, där recensionen dök upp.

Jag har fått höra från andra att de inte kan läsa klart den just nu. Den är för rätt in i deras verklighet. Är det bra eller dåligt?

Man glömmer att man läser

Mariannes mirakel får fina recensioner, författare, Göteborg, Malin lundskog — Jag älskar själv när det händer!

Det är verkligen fint att få höra om min egen bok att läsare glömmer bort att de läser. Intressant med inledningen av recensionen, med tanke på hur hårt vi har jobbat redaktören och jag, med att få läsaren att verkligen landa in i situationen:

Bokens förstasida känns kanske något överbearbetad, med lite för många distraherande detaljer, men sedan blir det bra flyt på texten, man dras in i berättelsen och glömmer att man faktiskt läser, vilket är bra!
Boken handlar om kvinnor i 40-årsåldern som försöker hinna med livspusslet, som känner krav att träna och vara snygga, fixa ”thigh-gap”!, läsa läxor med barnen, stryka mannens skjortor och ta bilder på Instagram för att sedan spänt invänta like- ningarna!
Det är en bok om att försöka anpassa sig till andra när man i själva verket kanske inte orkar, eller vill. Jag kände igen mig en hel del i den här boken, och det tror jag att många andra kvinnor i 40 och 50-års åldern skulle göra om de läste boken! Den ger många bra nyttiga insikter! Rekommenderas varmt! Läs den!
Skrivande Dam finns här

En varm berättelse om starka kvinnor

Mariannes mirakel får fina recensioner, recension, Malin Lundskog, författare, feelgood, relationsroman, Göteborg — Oj, vad det värmer att jag lyckas förmedla värme!

En lättsam bok om tuffa ämnen. Det här är en genre jag vanligtvis inte läser och förvånas över att jag så snabbt dras med i handlingen.
Bitvis irriterar jag mig på huvudkaraktärerna, samtidigt som jag kan känna igen mig i dem alla 😊 Skickligt av författaren.
Jag kan varmt rekommendera denna bok till dig som älskar feelgood. Det är en varm berättelse om starka kvinnor som var och en har sitt sätt att hantera vardagens utmaningar.
Läs lär lev finns också på Instagram

Ja, vem sjutton irriterar sig inte på mina huvudkaraktärer? Jag blev galet frustrerad mellan varven när jag skrev dem. Fattar de inte liksom?!

Förmågan att ta upp sådant vi tampas med i livet

Det här var en recension jag var jättenervös inför. Jag känner ju Annie, fast inte så där jätteväl. Men vi har sprungit tillsammans och jobbat på olika löparmässor ihop. Och nu är hon en av många coola bookstagrammare. Och … kommer ni ihåg att jag skrev att vi aldrig är ensamma? Jag var inte heller ensam om min nervositet. Så här skriver Annie i sin recension:

Mariannes mirakel får fina recensioner, recension, Mariannes mirakel, Malin Lundskog, feelgood, författare, relationsroman

Jag träffade Malin för många år sedan genom vårt gemensamma intresse löpning! När Malin hörde av sig i höstas i samband med utgivningen av hennes bok så hade vi inte setts på länge och jag blev så glad och sa självklart ja! till att läsa hennes bok.

Jag påbörjade Mariannes mirakel strax efter nyår med en lätt smygande ångest. Det här var inte alls bra! Jag visste inte hur jag skulle kunna fortsätta läsa och hur skulle jag kunna recensera något jag inte gillar när jag dessutom känner författaren!

Lade Marianne åt sidan, läste annat, tittade åt ett annat håll när jag passerade henne där hon låg med omslaget uppåt på hyllan. Skämdes lite för att jag ignorerade henne.

Pustar ut när vindarna vänder …

Men! Vindar kan vända, tycke kan ändra sig och jag förstår nu att jag bara började läsa vid helt fel tillfälle (dagarna efter min pappas bortgång). Jag gillar författarens förmåga att ta upp så mycket som vi människor tampas med i livet och det är också härligt att läsa en bok som utspelar sig på platser i och nära Göteborg jag så väl känner till.

Mariannes mirakel är en varm berättelse om att vara nära men ändå känna sig ensam, om att missförstånd kan gräva djupa diken, om vikten av att tala om vad och hur vi känner, om att tystnad aldrig för oss vidare och om kärleken svår att uttrycka.
Två systrar och en mamma som slits mellan att vara andra till lags och att själv må bra. En ekvation som kan vara svår att få ihop men som går att lösa när man släpper garden, börjar prata och släpper in.

Rekommenderas varmt! Tack @malinlundskog för att jag fick läsa din första roman ☺️ Bra jobbat!

👟👟👟👟/5
Annie runs and reads

Mariannes mirakel drabbar hela känsloregistret

Sa jag att jag älskar känslor? Och att Mariannes mirakel får fina recensioner? Det här gör mig så glad så jag baxnar!

De två systrarna Helén och Caroline bor nära varandra och sin mamma Marianne. De träffas ofta, försöker hjälpa varandra och umgås, men de pratar inte med varandra. Helén oroar sig över vad andra tycker och tänker och Caroline tycker själv att hon har lösning på hur alla andra ska leva sina liv medans mamma Marianne säger att allt blir bra bara man uppför sig som folk och gömmer sånt som kan vara pinsamt. Alla tre känner sig oerhört ensamma trots att de har varandra. När Marianne börjar sjunga sånger av artisten Fredrik Kjällberg som inledning till varje samtal står det klart att hon inte mår bra. Allt det som inte sägs ligger och bubblar och de tre kvinnorna glider längre ifrån varandra.
Min bokstapel hittar ni också på insta.

En extra eloge till Min bokstapel som är den första att se betydelsen av Fredrik Kjällberg. Artisten och hurdan hamnade i min bok är en historia för sig, som jag tar en annan gång.

📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖📖

Gråt, skratt, frustration, rädsla, värme, glädje …

En fin bok om hur viktigt det är att vi faktiskt pratar med varandra, om att våga visa sig svag för andra och hur lätt vi fastnar I våra roller.
Att storyn berättas ur två vinklar, systrarnas, ger den ett djup och att man känner igen sig i båda karaktärerna, vilket gör att man uppskattar dem mer.
Jag älskar när man drabbas av hela känsloregistret när man läser och det har jag gjort nu. Jag har varit frustrerad över deras brist på kommunikation, jag har skrattat åt dråpligheter, gråtit med i rädsla och sorg och avslutat boken med en känsla av värme och glädje i kroppen. Och dessutom fick jag med mig några livsråd, tack 🙏
Min bokstapel

Mariannes mirakel är varm, kärleksfull och viktig

Jag avslutar det här recensionskalaset med den här fina recensionen:

Den här boken är så varm, kärleksfull och viktig. Den är lättläst, fängslande och väldigt svår att lägga ifrån sig. Författaren har en förmåga att ta upp saker som många av oss människor kämpar med i livet, om hur man är nära någon/några men känner sig ändå ensam. Hur viktigt det är att tala om hur man känner och att tystnad gör att vi inte kommer vidare med olika svårigheter. Att vara alla andra till lags och samtidigt slitas mellan det och att själv må bra. Jag tyckte mycket om boken och som gammal Göteborgare var det extra roligt att känna igen sig så väl i stadsbeskrivningen!
Tack till @malinlundskog för att jag fick möjligheten att läsa din fantastiska bok!
Cias bokhylla

Mariannes mirakel får fina recensioner, eller hur?

Ja, vad säger ni om jag säger att Mariannes mirakel får fina recensioner? Ni kanske inte blir lika glada som jag, men ändå. Visst är det härligt?! Dessutom kommer det fler inom kort, så stay tuned här på bloggen!

Och ni vet väl att boken finns här. Hos mig! Blir ni nyfikna och vill läsa den eller ge bort den till någon ni gillar, så är jag bara ett mail bort. Signerar så gärna!

Här hittar ni förresten fler recensioner av Mariannes mirakel

Ses snart igen!
Varma kramar Malin Lundskog

Vi sminkar oss för att det är kul, inte för att vara vackra

Vi sminkar oss för att det är kul och inte för att tillfredsställa män, imponera på någon annan, eller enbart vara vackra på utsidan. Punkt. Eller till och med utropstecken! Eller?

Alltså, jag sminkar mig sällan och det beror mest på att jag tycker att det är så himla jobbigt att tvätta bort sminket. Men ni ska veta, att innan samtalet med Vickan i vårt senaste avsnitt av podden Min perfekta kropp tänkte jag annorlunda. Då hade jag en föreställning om att smink var enbart ytligt.

Vi sminkar oss för att det är kul, min perfekta kropp, Malin Lundskog, kroppspositivism, feminism, podcast — säsong fem, avsnitt tre av podden Min perfekta kropp

Jag skäms lite över det, vilket samtidigt gör mig nöjd för att jag är villig att ändra mig. Se att allt inte är svart eller vitt. Och jag är så innerligt tacksam över att jag driver podden. Annars hade jag inte fått lyssna på Vickans spaning om Isabella Rossellini som tar avstånd från Lancome DÅ och samtidigt accepterar och är ansiktet utåt för Lancome NU. Igen. Nu när hon får lov att vara äldre och visa att smink är kul och inte ett redskap för att behaga andra. Som till exempel män …

Smink är både roligt och … inte.

Alltså, hade vi inte pratat om det här i podden hade jag gått runt med föreställningen att sminka är yta. Jag hade missat det härliga med att det kan vara riktigt kul att sminka sig. Och färga håret. Något vi kan göra för att förtydliga vår personlighet. Inte för att vi måste eller tycker bättre om oss själva med smink eller färgat hår. Utan för att vi vill. Som sagt: vi sminkar oss för att det är kul! Enbart. Eller?

Eller kanske inte. Mycket av sminkandet där ute handlar ju om att vi vill förändra något vi inte tycker om. Alltså yta. Och det är en jävla skillnad på det och på att vilja förstärka sin personlighet och ha kul. Precis som det är en enorm skillnad på att träna för att man är missnöjd med sin kropp eller träna för att man tycker om sig själv. Eller hur? Det här pratade vi inte om i avsnittet, men är sådant jag har tänkt på i efterhand.

Min perfekta kropp är för vanliga kvinnor

Samtalen vi har i podden handlar om allt från gropar i låren, svett, snor och att våga ta plats. Vi kallar själva Min perfekta kropp för en podd om feminism på gräsrotsnivå. Och podden om kroppspositivism för dummies som vill bryta destruktiva normer.

Vi pratar om gräsrotsnivå och dummies för att vi är många helt vanliga kvinnor i våra bästa år som fortfarande inte vågar tro på att vi är feminister. Det finns så många proffs som redan är solklara över vad en sann feminist är att man inte känner sig tillräckligt kunnig. Eller feministisk.

När det gäller kroppspositivismen är det dels ett fenomen som många av oss inte riktig vet vad det innebär, dels vill vi inkludera alla, inte enbart överviktiga, i det kroppspositivistiska arbetet. För det är ett arbete vi behöver göra. Tillsammans. Bryta normer om att människor med en viss kroppsform är förmer än människor med andra kroppsformer (men hallå! Ser ni likheten med hudfärg här?). Vi är många som är indoktrinerade att tro att vi inte är perfekta som vi är.

Vi sminkar oss för att det är kul, Malin Lundskog, 8 mars, podcast, jämställdhet — Stolt i hemmastickad kofta, stärkt i halsband från feministsmeden

Vår nyfikna resa mot jämställdhet

Podden Min perfekta kropp är fotograf Viktoria Davidssons och min nyfikna resa mot ökad jämställdhet. Jämlikhet. Och för att vi kvinnor ska våga visa våra styrkor och ta vår självklara och rättmätiga plats i både våra egna liv och i samhället. Och kanske också för att vi ska sminka oss enbart för att det är kul!

Podden kommer ut varannan fredag och du hittar den där du hittar poddar, eller här på vår poddsida. Här på bloggen har jag skrivit en del om Min perfekta kropp, de inläggen hittar du här.

Alla känslorna på en och samma gång

Alla känslorna på en och samma gång. Här kommer de! Och inte kommer de i någon lugn takt heller. De väller och rasar och brôtar sig fram där inne. I mig. Jag. Känner så mycket. Jag hatar krig och jag älskar livet. Inte sådär mellanmjölkigt med en lätt avog inställning till det ena och en lättsam approach gentemot det andra. Utan känner. Som fan!

Ja, alltså jag älskar känslor. Jag är till och med oftast tacksam för att jag vågar möta både rädsla och frustration lika väl som glädje och kärlek. Jag menar, man är ju mer människa om man känner än om man inte känner något. Eller hur?

alla känslorna på en och samma gång, Malin Lundskog, Knippla, bro, Ankis badplats, västkusten — Det symboliska med broar … hur viktiga de är. Mellan oss. Inom oss. Mellan känslor.

Men just nu är det en sådan villervalla av känslor som stormar i mig. Förmodligen i många av oss. Vi är förfärade, rädda, ledsna, arga, oroliga, äcklade och frustrerade. För hur kan det finnas en sådan jävel bland oss, som startar krig? Som bestämmer sig för att våld är en bra väg att gå?

Ändå är vi ofta så rädda för rädslan. Ilskan. Sorgen. Och faktiskt också den omstörtande glädjen och kärleken. När känslor är just .. känslor. Som visar att vi komplexa, kompletta och mänskliga.

Men vi har lärt oss annorlunda. De flesta av oss. Lärt oss att det är barnsligt att bli arg, omoget att gråta, omänskligt att hata. Vi har till och med fått veta att vi inte ska skratta för högt om vi är glada eller studsa av magpirr om vi älskar. Vi har lärt oss att döma vissa känslor som bra och andra som dåliga. Tro sjutton det, att vi inte vill känna de dåliga?! Dessutom har vi lärt oss att inte visa alltför starka känslor. Vad nu alltför är?

”Var inte ledsen”

Tala inte om för mig om jag ska vara ledsen eller inte, säger jag. Bara för att du inte kan hantera tårar eller vågar möta din sorg, så betyder inte det att jag inte fixar det. För att vara ledsen är lika mänskligt som att vara glad. Att gråta är lika normalt som att skratta. Men vem av oss har inte fått höra att vi inte ska vara ledsna? Som om någon annan kan bestämma vad vi ska känna?

Tänk om vi skulle bejaka känslorna istället? Acceptera dem och inte sopa undan dem? Vad tror ni, skulle det bli lättare att hantera dem då? Skulle det bli lättare att leva då? I både krig och fred? Om vi skulle fråga våra känslor vad de vill just nu? Fråga vad det är som gör oss glada eller ledsna eller arga eller vad det nu är vi känner? Tänk om vi skulle lära oss att sätta ord på vad vi känner. Då skulle vi kunna berätta för oss själva och andra vad som gör oss glada och ledsna. Det skulle även göra oss medvetna om vad vi reagerar på och hur vi reagerar.

Fatta grejen: när vi vet det, har vi också kunskap om det finns något vi kan göra för att hålla oss kvar i känslan, återkomma till den eller rent av agera för att ta oss bort från den? Do more what makes you happy liksom … Och, det minst lika viktiga: vi skulle veta om vi kan göra något åt situationen eller om vi snarare behöver göra något åt vår inställning till situationen. Det skulle hjälpa oss att lägga energin på rätt grejer liksom.

Alla känslorna på en och samma gång?

Ja, så kommer vi till kruxet med alla känslorna på en och samma gång och det vedervärdiga som händer i Ukraina just nu. Det var där mina tankar var när jag började skriva det här inlägget, men jag villade visst bort mig lite. Eller inte? Kanske var det här ovan något som också behövde skrivas?

Men tillbaka till rubriken med alla känslorna. Samtidigt. Kan vi verkligen gå här i vårsolen och glädjas över den första citronfjärilen, fundera på att renovera huset eller gnälla över att vi kanske har lite ont i ett knä? Samtidigt som världen brinner och de (vilka de nu är) pratar om ett tredje världskrig, skyddsrum och största flyktingvågen sedan andra världskriget. Är det verkligen okej? Vad är vi för människor om vi bryr oss om vårt lilla liv, samtidigt som det stora rasar?

Mitt svar på den fråga är att vi är supermänniskor. Eller helt vanliga människor, välj själv vilket ord du vill använda. För vi behöver bry oss om det lilla. Vår vardag. Se guldkornen i livet, uppskatta det vi har omkring oss och göra det vi kan för att må bra. För om vi mår bra, då är vi mycket bättre rustade för att hjälpa. Oss själva OCH andra.

Det ena förtar inte det andra, vi är människor och vi kan känna glädje och ilska, kärlek och hat. Att vila från oron utan att skämmas genom vardagligt livsnjut eller bekvämlighetsgnäll, gör att vi kan hantera. Allt. För det kan vi. Jag tror på oss. Stenhårt! Och jag tror minst lika hårt på att det goda segrar. För det onda känns rent ut sagt så jävla omodernt!

Alla känslorna på en och samma gång, sara lidman, citat — fler kloka ord av Sara Lidman

Mer?

Jag skriver för att lära känna mig själv och mina känslor och oj oj oj vad jag har lärt mig mycket. Här hittar du fler inlägg om hur jag skriver för att må bra.

Förresten, vill du träna på att sluta döma dig själv? Andra? Och alla känslor? Läs mer om judgement detox här.

Och ännu mer kommer snart såklart. Berätta gärna vad du tycker om det här inlägget och berätta vad du vill läsa mer om. Allt är viktigt. Precis som alla vi 🙂

Stor, varm kram från
Malin Lundskog

Mariannes mirakel får fem hjärtan av fem möjliga

Mariannes mirakel får fem hjärtan av fem möjliga! Romanrecensionerna av Mariannes mirakel fortsätter att flöda in och jag vill självklart dela med mig av dem. Är både så stolt och så tacksam att jag nästan spricker. Herregud alltså! Jag hoppades ju självklart på ett varmt välkomnande, men såhär hett hade jag inte kunna föreställa mig. Fem hjärtan av fem möjliga liksom. Kolla här:

Mariannes mirakel skapar känslostorm

”Vilken känslostorm! ❤️❤️❤️❤️❤️/5📕
Äntligen är den här, boken som berör det mest vanliga, att missförstå varandra för att vi inte pratar med varandra. Eller så här: Vi pratar, men inte alltid klarspråk! Och varför är det ibland så otroligt svårt att vara rak och ärlig med dem som står oss närmast. Våra mödrar, systrar, bröder, våra familjemedlemmar…
Helen och Caroline är två systrar som bor i Hovås i sydvästra Göteborg, där bor också mamma Marianne. Vi kommer in i historien när Helen verkligen gör sitt yttersta för att komma i form, gå ner i vikt, samtidigt som hon ska hantera sorg, ny man, tonåring, barn och jobb. Hon är en ängslig själ och vill verkligen vara alla till lags. Syster Carolin har blivit personlig tränare och Helen är den som nu ska försöka bli lika vältränad som sin självständiga syster, så att Carolin kan använda henne i sin marknadsföring.
Men att springa, är för Helen ett litet helvete. Hon skäms inför sig själv och andra. Hur ska hon komma till rätta med sin svåra inkontinens?? Hur ska hon våga berätta..
Väninnorna i området vill väl inte höra talas om något så misslyckat, eller?
Caroline som nästan alltid har varit avundsjuk på sin storasyster, jagar likes från sitt instagram. Hon tycker att Marianne, deras mor alltid har hyllat Helen. Hennes träning blir hennes medicin och andningshål.
Samtidigt ringer Marianne sina döttrar hela tiden, hon tycker att de aldrig har tillräckligt med tid för henne, men hon berättar inte vad som egentligen oroar henne..

Viktigt budskap och flyt i berättelsen

Den här recensionen fortsätter:

Vilket flyt i berättelsen och vilket otroligt viktig budskap i en bok som är både kärleksfull, ångestladdad och insiktsfull.
Det här är boken som jag skulle vilja ge till alla oss som då och då fastnat i att inte våga vara ärlig, varken mot oss själva eller till de som står oss närmast. En underbar, varm och tänkvärd bok, helt enkelt!
Varmt tack bästa Malin Lundskog för att du skrivit den här boken, och för att jag fick läsa.”
Kustboktanten

Mariannes mirakel, Malin Lundskog, roman, feel good, inkontinens — omslaget till den recenserade romanen …

Vikten av recensioner

Tack tillbaka! Jag är så himla tacksam över alla som vill läsa min orman. Och över alla som skriver om den. Jag har fått fler recensioner som jag snart berättar mer om, men kunde liksom inte vara tyst om den här. Helt sanslöst kul att få sådan respons. Att få respons överhuvudtaget är kul. Hellre dåliga än inga alls tänker jag. Man är ju människa?

Det här pratar vi lite om i årets premiär- och tillika partyavsnittet av podden Skriverier med Malin och Cilla. Avsnittet släpps 4 februari 2022 och är ett riktigt kalasavnitt.

Fler recensioner hittar ni här om ni vill läsa. Vill ni läsa boken är det bara att mejla mig!

Nya säsongen av podden Min perfekta kropp

Nya säsongen av podden Min perfekta kropp är här. Av någon anledning är det den femte säsongen av podden, även om det borde vara fjärde … Skit samma. Det är inte siffrorna som räknas, utan känslan. Kvalitén. Innehållet. Och att vi har kul på vår nyfikna resa för att stärka kvinnor, försvaga destruktiva normer och synliggöra kroppspositivism.

Nya säsongen av Min perfekta kropp, Malin Lundskog, Viktoria Davidsson

Femte säsongen av Min perfekta kropp

Den här säsongen drar vi igång med en dubbelspaning och jag ifrågasätter dessutom mitt eget beslut att inte raka mig under armarna när det är dags att smasha i padelhallen.

Vi resonerar kring vilka krav man kan ställa på kändisar. Ska de som syns i media också behöva axla rollen som samvete åt alla? Är det deras ansvar att bryta till exempel kroppsdestruktiva normer?

Jag älskar verkligen att ha de här samtalen med Viktoria. En stunds fokuserat samtal som bara syftar till att komma vidare. Hitta vägar och ta, oftast väldigt små, steg mot ökad kroppspostivism, självkärlek och acceptans. Öka förståelsen för varför vi gör som vi gör och också reflektera över vad som är normer och vad som är våra egna val.

Grey hair don´t care

Sedan någon säsong tillbaka inleder vi våra poddavsnitt med att en av oss har spanat på något som har med kroppsnormer, kvinnokroppar eller utseendefixering eller något annat som platsar inom Min perfekta kropps ramar. Under avsnittet diskuterar vi kring den spaningen. I femte säsongens första avsnitt av podden Min perfekta kropp har Viktoria dubbelspanat, dels på trenden med grått hår och dels på SVT-serien Under kniven.

Att grått hår blir trendigt är ju en befrielse på många sätt. Slippa hålla på liksom! Ja, ni som vet ni vet. Jag hade själv ett ganska långt färgningsuppehåll och var jättenöjd med att vara gråhårig. Så fick jag ett reklamfilmsuppdrag som krävde färgning och jag var snabb som en kobra på att färga igen. Och visst kände jag mig piggare med rött hår i spegelbilden än det grå, men jag kan inte låta bli att ifrågasätta om det har med normer att göra. Är det för att vi är vana vid att grått hår är detsamma som gammal och trött? Ja, det där frågar jag mig i podden och som så många gånger förr pratar vi om vikten av förebilder ur alla åldrar och med alla kroppsformer, hudfärger och allt annat som skiljer oss åt.

Under kniven

Viktorias andra spaning, den på dokumentären Under kniven, handlar dels om sådant vi tar upp i vart och vartannat avsnitt: varför vågar vi inte tro att vi duger som vi är? Och varför får en känd kvinna som skriver om att hon inte orkar stå emot kniven så mycket kritik? Ska någon som redan syns och är utlämnad för alla människors tyckanden behöva orka stå emot? Vi är inte så säkra på det. Däremot är vi säkra på att tillsammans är grejen och att varje steg räknas. Varje gång vi stannar upp och reflekterar över våra val och varje gång vi inte väljer enklaste utvägen: att döma andra – alla de gångerna är steg i rätt riktning. Och hur små de stegen än är, så räknas de.

Du hör vår podd där du brukar lyssna på poddar, eller genom att klicka på länken här till Min perfekta kropp. Berätta gärna vad du tycker, tillsammans med dig och andra som lyssnar kan vi göra stor skillnad. Eller hur?

Vi ses snart igen, alla vi som är perfekta även om vi kanske inte har förstått det än …
Varma kramar på avstånd och med nytvättade händer
Malin Lundskog

Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022

Jag ger mig själv utrymme för att må bra i år, 2022. När jag tänker efter är det inte bara mig själv jag ger utrymme, utan alla och allt runtomkring mig också. Det är befriande. Jag ger mina tankar utrymme. Mina känslor. Mig. Dig. Utveckling. Frihet. Nyfikenhet. Kreativitet. Må bra. Allt det där jag vill göra och vara.

Jag ger mig själv utrymme, hälsa, manifest, årets ord, Malin Lundskog, kallbad, västkusten — ger mig utrymme och stressar inte med viktiga grejer som kalla bad

Utrymme är mitt manifest för året 2022

Mitt manifest för 2022, eller mitt årets ord om man hellre vill använda det, är utrymme. Wow för kraften jag kände när den polletten ramlade ner, vilket den gjorde några dagar innan 2022 började. Inte för att man måste hitta på nya planer, drömmar och mål inför varje årsskifte, men visst är det något speciellt med ett nytt fräscht år? Och vi vet ju att om vi inte själva har någon aning om vem vi vill vara eller vad vi vill prioritera så går dagarna åt till andras drömmar och planlöst skrollande i telefonen …

Jag ger mig själv utrymme, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, utsikt — kan det vara för den oändliga utsiktens skull som jag älskar att bo på en liten ö?

Jag skrev mig till årets ord

Ni kanske vet att jag skriver varje morgon, för att checka av hur läget är med mig själv? Jag skriver om hur jag mår och vad jag är tacksam över bland annat. Med pennan mot pappret reflekterar jag över mig och mitt liv. Det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Innan telefon, kalender och världen utanför tar över. Kanske för att det utanför inte ska ta över förresten, utan för att jag ska vara klar över vem jag är och vad min grej med att vara just hon är.

När jag satt där med tända ljus, nymediterad och go och satte pennan mot pappret i julas så kom det till mig. Ordet. Jag förstod det faktiskt inte själv först, utan jag skrev om hur tacksam jag var över att jag har min morgonrutin. Över att jag ger mig den tiden. Tacksamheten över att jag använder min tid som jag vill. Att jag vill ha tid till det som får mig att må bra. Jag skrev om tacksamheten över att jag ger mig själv utrymme. Ja, precis så skrev jag:

Tack för att jag ger mig tid.
Tack för att jag ger mig utrymme.

När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit slog det mig. Jo, faktiskt nästan knockade mig! BAM! Utrymme! Sedan ojade jag mig en stund över hur mycket coolare det låter på engelska: Gimme som space! Men … Utrymme goddammit! Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022.

solnedgång, Knippla, manifest, årets ord, utrymme, Malin Lundskog, västkusten — stilla stunder med solnedgången och utsikt in i oändligheten – det ger jag utrymme!

Det är enklare att prioritera nu

Om ni bara visste hur mycket enklare det har blivit att prioritera sedan det här med utrymme landade i mig. Jag tror att det är som ett erkännande för mig själv att jag inser att livet är ändligt och att det inte finns oändligt med utrymme, varken när det gäller tid eller rum.

Därför ger jag utrymme till det som betyder mest för mig, både nu och sedan. Jag prioriterar utrymme för att må riktigt gôtt. Eftersom jag ser hälsan som en helhet innebär det både att ha kul, umgås med sköna människor, röra mig i och av glädje, sova gott (tänk att jag en gång i tiden tyckte att sömn var slöseri med tid?!), äta bra, njuta av livet, göra ingenting, utvecklas och lära nytt.

Jag tar plats och jag ger plats! Det kanske till och med är så att jag är plats? Och jag har tid. Jag har tid att leva, känna och vara. Utrymme i tid och rum. För mig, dig och hela konkarongen.

Mitt manifest är inte tomma ord

Visst skulle det här med ett manifest eller årets ord kunna vara tomma ord. Men, i och med att jag varje morgon reflekterar över vem jag är och vem jag vill vara och vad jag behöver kultivera för att leva som jag vill lever jag med manifestet. Det ger en härlig kraft och en go känsla av att jag ta mig tusan är rätt kvinna på rätt plats. Och i rätt tid? När utrymme blir viktigt och jag påminner mig om det, då försvinner otåligheten över att hundarna inte går i min takt och ett kallt bad får chansen som ritual och inte bara ett dopp. Det händer grejer med det här ordet, jag känner det!

Förra året manifesterade jag ”Jag är mitt sanna, kraftfulla, nyfikna jag” och det har sannerligen förlåt med mig hela året. Snart kommer en sammanfattning på 2021 och dessutom ryms (utrymme som sagt, he he) de orden i årets utrymme …

Jag ger mig själv utrymme för att må bra, springer spaniels, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, författare, hälsa — Brorsan o lille Jackson vill jag absolut ha utrymme för!
Foto: Viktoria Davidsson

Acceptansen kom som ett brev på posten

Apropå det här med utrymme kanske jag ska förtydliga vad det har fört med sig. Jag är nämligen lite osäker på om de jag strax ska skriva om har märkt det själva, he he. När insikten om utrymme damp ner kom jag också på att det inte är mer än rätt att även andra får utrymme. Ni vet, ge det du vill ha mer av.

De som kanske inte har märkt det än, men som har fått mer utrymme av mig är mina barn som ju är vuxna och klarar sig himla bra utan mig. Ja, och min man. Istället för att tjata på dem om än det ena och än det andra, så ger jag dem utrymme. Dessutom är jag tryggare i att de vänner (?) som inte hör av sig behöver jag inte klänga mig fast vid. De behöver sitt utrymme och om jag inte är någon prioritet i deras begränsade tid och rum, så … är jag inte det? Acceptansen har kommit som grädde på moset här.

Har ni något för er som sätter riktningen för ett nytt år? Berätta gärna hur ni gör och/eller vad ni tänker om mina tankar här.

Vi ses snart igen,
tills dess:
Massa varma kramar på avstånd och med nytvättade händer

Malin Lundskog