Knippla

Löptikar och segelfartyg

I dag har jag både fått bekänna färg som matte till två (jävligt!!!) starka hanhundar och njutit till max av att vara öbo. Högt och lågt, som livet självt. Och egentligen började färgbekännelsen för flera dagar sedan, när hundarna upptäckte att det finns löptikar på ön. Tänk er själva att ni går med två stora betongklumpar i varsitt snöre. Klumpar som ena sekunden vägrar att lämna en fläck på marken och som i nästa sekund har fått raketfart under fötterna och med klapprande tänder skulle kunna dra med er till … världens ände? I alla fall om det var där löptiken fanns. Herrenaddååå!

I morse funderade jag starkt på att strunta i att ens gå ut med dem. Men. Det är klart att jag inte gjorde. Sa istället tack för allt gymmande och gillade läget med ganska onjutbara promenader. Kom ju ut i alla fall. I en alldeles fenomenal höstluft.

Fartygen som duschade min själ

Och hade jag inte gått ut hade jag missat de fantastiskt vackra segelfartygen som var ute och glänste idag. Fram och tillbaka och runt runt runt runt seglade de. Och när jag satte mig på en klippa och kände friden från den svaga vinden i seglen på de fina båtarna satte sig faktiskt hundarna ner också. Flåsiga som sjutton, men de höll sig stilla.

löptikar och segelfartyg, utsikt från knippla — de vackra båtarna på väg från Björkö och norrut

möte mellan segelfartyg, utsikt från knippla — ångrar inte att vi satt och tittade på det här

löptikar och segelfartyg, tvåmastaare mellan björkö och knippla — visst är det vackert?

löptikar och segelfartyg, tremastade, tvåmastade, utsikt från knippla

Dragkampen bland doften av löptikar

Efter skutornas dusch av min själ växeldrog vi varandra hem, de där två betongklumparna och jag. Och väl hemma var det dags för deras dusch. Vet ni, jag tror tamejtusan att de lyckas kissa på varandra minst femton gånger under morgonrundan. (En står och sniffar intensivt på den fläck, som den andre bestämmer sig för att kissa på och vice versa … Det är jätteroligt att ha hund, he he.)

löptikar, hanhundar, springer spaniels, nyduschade, knippla — inte alltid så kul att vara hund heller …

Fin lördag ändå, där tålamodet blev prövat och acceptansen vann.

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA livet bland både löptikar och segelfartyg.
Kram Malin Lundskog

Solen går ner på Knippla också

Jahaja, då är jag hemma igen. Veckan på Fårö har varit både kort och lång. Ni vet, när det känns som att man knappt har lämnat hemmet innan man är hemma igen, samtidigt som det har gått eoner av tid om man tänker på allt som har hänt. Är ni med? För en sekund sen stod jag bland raukarna på Fårö och tittade på solnedgången. Men vet ni? Solen går ner på Knippla också.

Jo, jag vet det. För jag såg den dala ner bakom Hyppeln (ön strax väster om min ö). Och innan den gick ner hade jag en sån där mysdag med hundarna. Claes är på krogen. Ja, alltså han jobbar. Serverar mat och tydligen en himla massa dricka till alla glada RIngö-festivalbesökare på Two Fat Pigs (jag veeet. Namnet. Duuuh …).

Ja, så Claes har jag knappt sett sen jag kom hem sent sent i natt. Och han åkte tidigt tidigt i morse. Men! Jag har fått hänga med Brorsan och Jackson i alla fall. Och vi har haft en sån där dag. Ni vet en sån där som bara flyter på. I sakta mak.

knippla, springer spaniels, malin lundskog — älskar våra morgonrundor ute i bergen

knippla gästhamn, västkusten — Siste augusti och sommaren håller sig kvar

knippla, trädgård — kollat läget i trädgården

Skördat krondill som ska frysas in. Det närmar ju sig hummerpremiär …

Sakta mak. Ett tempo som passade mig perfekt idag. Rätt trött. Och mer än ganska tom i huvudet efter veckan och alla timmarna i bil igår. Ja och sen gick solen ner och känslan av hemma bäst växte i hela mig. Precis som tankarna på det ofattbara att detta är augustis sista dag.

solen går ner på knipla, springer spaniels — Jag kollar solnedgången och hundarna har nog fått span på en snygg tik

solen går ner på knippla, ankis badplats, västkusten, himmel, hav

solen går ner på knippla också, orange himmel, hav

Tråkigt att packa

Imorgon är det meningen att jag ska åka till Fårö för en veckas skrivretreat med Fåröakademien. Det är inte så att jag inte ser fram emot veckan. Inte alls faktiskt. Nej, det är snarare så att jag tycker att det är så himla tråkigt att packa att jag har dragit mig hela dagen för det. Men ni vet ju vad man brukar säga: inget ont som inte har något gott med sig.

Min löjliga packprokrastinering har fört med sig att jag har gjort massa annat, som inte heller är särskilt kul. Bara mindre tråkigt. Jag har till exempel städat, tvättat, vattnat blommor, planterat om torra krukväxter, kammat hundarna, klippt bort tovor på dem och dessutom tvättat deras öron. Vikt tvätt har jag också gjort. Och sorterat bland allt mitt garn. Och lagt upp väääldigt många maskor till en kommande babykofta. Förresten, så är kanske de sysslorna inte tråkiga alls när jag tänker efter. Det är till och med mysiga att pyssla med.

tråkigt att packa, malin lundskog, promenad, berg, klippor, knippla, västkusten, utsikt — kunde inte sluta kliva runt i bergen

utsikt, segelfartyget lovis, knippla, västkusten — kunde inte sluta titta på Lovis som seglade förbi ön heller …

Hur som helst, efter en nästan onödigt lång stund ute i bergen på ön med hundarna, där vi njöt av både utsikt och lek tog jag mig till slut in på kattvinden och hämtade fram ryggsäcken. Sen packade jag. Och ja, det gick ganska fort. Dels för att jag såg att det ska vara sol och över 20 grader hela veckan och dels för att jag kom på att jag skulle ta mig in till stan och träffa världens sötaste lilla Stella på vägen till Sylvia som jag ska sova hos.

Packat o klart

färjan ada, höböfärjan, tråkigt att packa — äntligen på väg ..

Nu sitter jag på färjan, på väg mot fastlandet och världens bästa Stella. Och hennes föräldrar.Efter det myset åker jag hem till författarvänenne och -kollegan Sylvia för att sova över. Med tanke på att vi ska åka så tidigt att det hade blivit nästan olidligt från ön, så var detta med översovning en jättebra lösning.

Och jag undrar en sak:
1) Varför tycker jag att det är så himla jobbigt (=tråkigt) att packa, när jag vet att det är fort och lätt gjort? Så onödigt avog inställning, när det egentligen inte spelar så stor roll vad jag packar ner, så länge jag har badkläder, telefon och dator. Skärp mig!

Vi ses snart och tills dess: heja alla som gör även det tråkiga …
Kram Malin Lundskog

Jag tog hemmaledigt i hängmattan

Det är så mycket med de få timmarna sedan igår kväll vid sextiden, fram till nu på morgonen. Femton timmar har passerat, det är inte särskilt många. Trehundra meter ungefär har jag vandrat. Det är inte särskilt långt. Ändå har så mycket hänt när jag tog hemmaledigt i hängmattan.

Förresten, är inte ordet hemmaledigt alldeles underbart? Min svärdotter myntade det häromdagen, när hon skulle säga något om att hon är hemma och mammaledig (hallå, ni har väl inte missat Stella, the grandchild?). Ordet blev en kombo som fick en helt annan betydelse. Hemmaledig är man när man är ledig från allt som ingår i att vara hemma. Som att städa, diska, tvätta, laga mat, vattna, ta hand om barn och hundar. Ja, ni vet. Allt sånt där vi gör när vi är hemma. Även om vi är lediga. Ja, ni fattar?

jag tog hemmaledigt, kragen, knippla — på väg mot den superhemliga campingplatsen, passerade jag augustis månads första hängplats …

En utenatt i hängmattan

jag tog hemmaledigt, utsikt, fiskebåt, knippla — utsikt på vägen mot hängmatte-upphängandet

Igår tog jag hängmatta, fårskinnsfällar och sovsäck med mig till den mycket hemliga campingplatsen vi upptäckte på vårt första en utenatt i månaden-äventyr. Ja, hundarna var med de också, för den här hemliga campingen är inte särskilt långt hemifrån och de skulle ändå ut. Hemmaledigheten hade alltså inte riktigt börjat, men jag ville sätta upp hängmattan och tarpen (presenningen som funkar som tak/regnskydd) i dagsljus. Har en känsla av att jag vill kunna det här när vi ska ut och hänga i höst och vinter och det är ruggigare än det har varit hittills på våra hängmatteäventyr.

hennessy hammock, tarp, knippla — först gick det sådär med den däringa tarpen …

springer spaniels, knippla, tallar — hejarklacken var inte särskilt impad …

Det spelar ingen roll hur många youtubeklipp jag ser om hur man sätter upp en sådan hängmatta som jag har. Jag kommer inte ihåg det, om jag inte själv gör det. Jag satte upp hängmattan i strålande sol, gick hem, åt middag och borstade tänderna (man packar väl lätt, he he) och när mörkret kom gick jag ut. I månskenet. Har ni sett supermånen? Som den lyser upp alltså. Jag behövde bara använda pannlampan för att hitta in i min hängmatta.

jag tog hemmaledigt, hennessy hammock, knippla, en utenatt i månaden — Men hokus pokus! Där hänger den ju, min hängmatta. Med sin tar.

malin lundskog, sol, keps, en utenatt i månaden — skam den som ger sig?

Jag var bara modig en kort stund, sen …

supermåne, knippla, badplats, mångata — kvällspromenaden till min camping. Månljuset!

mångata, supermåne, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — Sån magi! Hade jag inte sovit ute hade jag badat i mångatan.

Först var jag väldigt modigt tyckte jag. Som går ut själv i mörkret för att sova ensam. Utomhus. Men efter en stund var jag inte särskilt modig längre. Det behövdes inte, för jag var inte rädd längre. Jag var ju nästan hemma och på den här lilla ön som är hemma finns det nog inte mycket att vara rädd för. Men jag tror att ni vet vad jag menar, när man ligger där och lyssnar. Är det bara vinden som blåser i grenarna eller kommer det faktiskt någon? Och med någon menar jag inte något djur.

Jag hann varken att vara modig eller obrydd särskilt länge förresten, för jag somnade rätt snabbt. Och vaknade bara en gång i natt, när dels tarpen hade slitit sig från sin förtöjning och dels var jag väldigt kissnödig. Kände mig rätt tuff när jag kravlade ut från hängmattan, förtöjde tarpen i en ny gren, kissade och förundrades över månskenet genom tallgrenarna. Och där var jag. Ensam. Mitt i wow:et!

månsken genom tallgrenar, en utenatt i månaden — och mitt i mörka natten lyste månen

Upplevelser i alla enkelhet

Alltså, vet ni: jag älskar när jag inte ger efter för den där tanken om att jag har det så mysigt hemma och det är ju ändå bara en natt, den gör väl ingen större skillnad. Men det gör det. Så fort jag släpper det bekväma för en liten och egentligen inte särkilt obekväm stund, så händer det grejer med mig. Särskilt om det minimalt obekväma handlar om naturen. Det är väl därför jag gillar att bada kallt. Att fiska kräftor. Hummer. Och makrill. Att springa ute. Äta utomhus. Är ni med? Upplevelser som ger mycket, behöver inte vara de storslagna äventyren. Inte om ni frågar mig i alla fall. En sån här natt ger massor och är inte ett dugg onödig, fast det bara är en natt. Nära hemma.

jag tog hemmaledigt, en utenatt i månaden, hängmatta, utsikt, knippla, västkusten — vips var det morgon och jag låg och kikade ut på det här

malin lundskog, jag tog hemmaledigt, nyvaken, hängmatta — Nyvaken! med lätt regn droppande på tarptaket.

Jag tog hemmaledigt en natt och lärde mig både att sätta upp hängmattan med tarpen, få till fårskinnsfällarna under mig och att jag inte alls behövde vara särskilt modig för en utenatt ensam. I alla fall inte här. På Knippla. Och i morse vaknade jag av att Claes ringde och frågade om jag ville med ut på morgonpromenad. Då regnade det lätt och jag låg och gungade en liten liten stund, för att testa hur regntät tarpen är. Den höll torrt och jag är redo för utenatt i september. Bring it on hösten!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA HEJA det lilla stegets kraft och de små äventyren.
Kram Malin Lundskog

En utenatt i månaden för tredje gången

Tredje gången gillt tänkte vi och även om vi hade mer storslagna planer för våra utenätter än att hänga kvar på Knippla, så … Är det på Knippla vi hänger. Den lilla ön där jag bor på heltid och Agneta på deltid. Enklast så och enkelt är inte att förakta. Hellre det än inte alls, eller hur? Och i natt var det dags för augusti månads en utenatt i månaden. Och även om vi var kvar på ön, var vi på en helt annan plats än i juni (läs här) och juli.

Tänk er själva en ljummen, vindstilla augustikväll. En sån där man vet redan när man är med om den att den kommer att leva kvar i minnet och hela själen för kanske resten av livet. En sådan kväll (igår alltså) gick vi ut med våra hängmattor (jag har ju en ny, som jag var spänd på att testa i skarpt läge), Agneta och jag.

Vi hade inte bara hängmattor med oss förresten. Vi hade bubbel, en marschall, guldglas och näsflöjtar i packningen också. Och vårt väle, som vi ju hittade när vi skulle hänga ute första gången.

Hur som helst. På vägen mot vår gamla vanliga (he he) campingplats gick vi förbi kragen. Den som är ganska nybyggd och har en skylt där det står klättring förbjuden på. Den ligger precis vid vattnet och vår gissning var att där inte finns lika mycket mygg (med västkustmått mätt)som i talldungen där vi brukar hänga.

Där kan vi hänga!

Ska man tro alla hängmatteexperter så var det för nära mellan pinnarna vi hängde upp oss i, men nu är vi inga experter utan glada amatörer och då gick det skitbra att hänga där. Och ja. Det här var verkligen en kväll (och natt) jag verkligen hoppas att jag kommer att bära med mig. Länge, länge. Om inte för alltid.

Kolla själva:

en utenatt i månaden, färjan knippla, mörker, lanternor — färjan passerar vår campingplats

mörker, kragen knippla, malin lundskog — färjan passerar vår campingplats

en utenatt i månaden, soluppgång, västkusten, knippla, hängmatta — soluppgång från Agnetas hängmatta

en utenatt i månaden, kragen på knippla, blå himmel — här låg jag och kikade upp på morgonen (genom mitt myggnät, om ni undrar vad rastret är)

krage, torkställning, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — kragen är ju en klassisk torkställning för lutfisk. Nu blev den ett vädringsställ för oss …

morgondopp, knippla, handduk, fötter, västkusten — morgondopp? Givet!

en utenatt i månaden, kragen knippla, malin lundskog, agneta bergman — efter morgondopp drack vi morgonte på vår altan

morgonte, utonjut, en utenatt i månaden, — utonjut med guldglas o allt

Mardrömmen

Förresten: min nya hängmatta var superskön att sova i. Jag tror inte att mardrömmen jag drömde beror på den. Jag drömde nämligen att Sjöräddningen kom och körde bort oss, för här får man ju inte klättra. Men vi klättrade ju inte? Och sjöräddningen har eventuellt inte mandat att köra bort två medelålders kvinnor på miniäventyr på hemmaplan, eller vad tror ni?

Mysigt var det hur som helst och på morgonen när vi fikade på vår altan (?) fick vi hejarop från flera av dem som gick förbi. För det gjorde de. Slingan på ön går precis förbi den. En utenatt i månaden är än så länge inget annat än världens mysigaste grej och vem vet, en vacker dag kanske vi kamperar på annan ort än Knippla. Men … egentligen funkar äventyr på hemmaplan lika bra. Särskilt när hemmaplan är som taget ur en feelgoodroman. (Eller så tar man miljön på Knippla och skriver en feelgoodroman. Som heter Ett oönskat arv …)

Vi ses snart igen allihop och tills dess: heja livet och äventyren.
Kram Malin Lundskog

Jag fyller år och fyller dagen med familj

Jag fyller år idag. Femtiofem. Jag vet inte riktigt längre om jag tycker att femtiofem låter mycket. Eller lite. Om det nu spelar någon roll hur det låter? Jag menar, det viktiga är ju att fylla år. Inte bara för att det är skitkul (älskar kalas och att sova räv på morgonen) utan för att det innebär att jag är kvar här. I livet. Och att jag får njuta av dagen tillsammans med det finaste gänget jag vet. Ja, även om jag blev brädad när det gäller uppmärksamhet av lilla Stella.

springer spaniels, bada, knippla, apport, jag fyller år, — efter min sedvanliga födelsedags sova räv-stund, gick vi ut o badade

jag fyller år, malin lundskog, morgondopp — Också en höjdpunkt på födelsedagen: morgondoppet!

Öppna famnen för Stella

Idag träffade Stella gamlamormor och -morfar och gamlafarmor och -farfar för första gången. Det är ju fantastiskt fint att se alla generationer, eller hur? Och alla ville hålla Stella. Någon gång ibland landade hon hos sina föräldrar …

Albin, vendela, stella lundskog, knippla — Stella hos pappa och mamma

jag fyller år, Malin Lundskog, champagne, knippla — en stund senare var vi 12 vuxna, en baby och sex hundar …

Och en barnvagnspromenad

Efter allt njut och bäbisgosande tog kalaset slut, så som kalas gör. Och när det var dags för Stella att ta färjan hem premiärpromenerade vi med barnvagn ner till den. Ha ha, jag kunde inte sluta att le stort och vitt och brett. Vilken känsla! Vilken födelsedag!

Och vet ni, just nu tycker jag att femtiofem låter vackert. Undrar varför jag ens funderar över om det är gammalt eller ungt? När det är … livet.

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA livet och alla som berikar det!
Kram Malin Lundskog

PS. Jag hade så gärna skrutit om den fenomenalt goda laxen som Claes rökte på grillen. Eller potatissalladen han gjorde på vår egen potatis. Med dressing på både rädiseblast och vår egen bladpersilja. Jag hade till och med gärna stoltserat med brownies jag gjorde på vit choklad och hallon. Men. Jag hade så fullt upp med att njuta av livet och den härliga röran då alla satt ner samtidigt i ungefär en minut att jag inte ens tänkte en tanke på att fota maten (jo, för den var fotovänlig).