livsglädje

Ändrade förutsättningar

En av alla fiffiga grejer med att vara människa är att vi är så otroligt anpassningsbara. Jag tycker att det är en viktig förmåga att påminna mig själv om när det inte blir som planerat. När jag blir besviken och när det jag brukar göra inte funkar. När livet bjuder på ändrade förutsättningar helt enkelt. Oj oj oj vad skönt det är att inse hur jäkla bra vi är på att anpassa oss.

Som nu, när mitt knä har pajat och jag inte kan träna som jag vill. Jag kan inte ens gå ut med hundarna och leka med dem i bergen som jag brukar. Det där drabbar visserligen hundarna mer än mig, men ändå. Ni vet när grejer skiter sig. Bryter man ihop en stund är det såklart okej, men sen. Att påminna sig om att ändrade förutsättningar (oftast) inte är världens eller min egen undergång. Det är kanske bara är en liten riktningsändring?

ändrade förutsättningar, vind, knippla, röddeviga — kan ändå ta en långsam promenad hundarna. Och känna vinden!

Rehaben går vidare

Nu har jag haft några veckor på mig att anpassa mig efter just det här med knät (läs mer om det här). Hade ni frågat mig innan skadan vad jag tyckte om att cykla på gymmet (inte spinning alltså, utan de där andra som jag inte fattar vem som ställer in sadlarna på för de känns alltid som att man ska glida av. Framåt.), eller träna i maskiner på gymmet hade jag förmodligen suckat, pustat, sagt aldrig i livet och fy fn vad tråkigt. Men vet ni vad jag hade sagt om ni frågade mig idag? Jag hade sagt hurra! Kanske dragit till med att jag älskar det. Eller att det är underbart. Och det är underbart att de finns. För efter två veckor med rehab tyckte fysioterapeuten att jag kan börja testa cykel, benpress, benspark och lårcurl i maskin på gymmet. Sa jag hurra?

born to run tatuering, cykla, gym, rehab, ändrade förutsättningar — born to run … ser fram emot att göra rätt för tatueringen men är ändå så himla glad för att kunna cykla!

Med nästintill inget motstånd på varken den ena eller andra maskinen har jag idag varit på gymmet och testat mitt nya rehabprogram. Hurra! Inte för att jag blir trött och svettig, som jag älskar att bli. Men ändå. Utvecklingen. Och också insikten att det där med att skynda långsamt har sin finess. Shit vad det är instabilt … Men ändå. Hurra!!! Jag känner igen mig själv igen. (Och ser fram emot fredag, då jag ska få röntgenutlåtande).

Vi ses snart igen tills dess: HEJA oss och vår förmåga till anpassning.
Kram Malin Lundskog

ps. Mer om ändrade förutsättningar

Följ länkarna här om ni vill läsa mer om anpassning: att anpassa sig till ö-livet eller att vi är enastående till att anpassa oss till nya vanor eller

Vad är viktigt idag?

Söndagar är en alldeles särskilt bra dag för reflektion tycker jag. Vem har jag varit i veckan och vem vill jag vara nästa vecka? Vad är viktigt idag? Ni vet sådär på riktigt. Inte det som står på att göra-listan, utan kanske mer på att vara-listan. Vad kan jag strunta i att ta med mig in i nästa vecka och vad vill aldrig i hela världen glömma.

Jag tänkte på just det här med vem jag vill vara och vad jag vill känna efter mitt inlägg här på bloggen igår. Undrade om jag är för mycket i görandet och prestationen (som jag helst avhåller mig ifrån). Då skrev jag ju att jag inte känner igen mig när jag inte kan göra som jag brukar. Men kan det jag brukar göra vara viktigt för att det får mig att känna det jag vill känna och i förlängningen också att vara den jag vill vara. Och den jag är? Jomen, jag tror det.

Testade en kort morgonpromenad idag och ja. Till och med den gjorde skillnad (hej Myrstegsrevolutionen!). Jag var till och med så glad av promenaden att jag gick och sjöng för mig själv. Irish rover av någon anledning, med handklapp och allt. Fattar ingenting, men det finns en anledning till att jag tycker om att vara ute i min ensamhet … Ja, mig slipper ni att höra, men vill ni njuta av en härlig version av låten (som handlar om nyfikehet och mod), kommer det här:

vilken version!

Gör det viktiga först så slipper vi ångra oss sen

Jag tror inte att jag kan påminna mig själv för mycket eller ofta om att göra det viktiga först. Vara den jag vill vara och känna det jag vill känna. För med det på plats blir resten piece of cake.

Så med promenadsången i ryggen och frukost till Vinterstudion (damerna på längdskidor va?!) drog jag till gymmet. Där körde jag bland annat torrskidåkning eller vad man nu kan kalla stakmaskinen. Och vips var jag mig själv igen. Ut o njut och svett o flås och lite go musik på det. Gôtt mos för både kropp och knopp och själ och det är väl ändå det som är viktigt på riktigt? För med den känslan är jag är redo att skapa, älska, skratta, inspirera, peppa och göra den skillnad jag är här för. Se upp världen!

vad är viktigt idag, malin lundskog, stakmaskin — tänk att en kort morgonpromenad fick mig hit?!

vad är viktigt idag, stångrodd, nordic wellness hönö, malin lundskog

Vet ni vad det fina med att göra det som är viktigt på riktigt först är? Jo, att vi inte behöver ångra oss sen. Lätt som en plätt, eller vad säger ni? Och kanske var det den insikten som var viktigast av allt idag, även om den inte skiljer sig om allt det där jag tidigare har sagt och skrivit om att göra sånt som är kul med såna som är kul och att prioritera det. Och det gör väl inget om jag kommer fram till samma sak om och om igen. Det kanske snarare är ett tecken på att vara allt mer säker på hur jag vill leva livet?

Ses snart igen. Tills dess: heja oss!
Kram Malin Lundskog

PS. En att vara-lista, vad säger ni om en sån?

PPS. Fler tankar som i det här inlägget hittar ni bland annat här: Vintern kom till ön och jag vill vara obekväm

Vem är jag när jag inte är mig själv?

Eller , det är klart att jag är mig själv. Någon annan kan jag ju inte vara. Men, jag är inte som jag brukar just nu. Eller (igen) det kanske jag är, men jag gör inte som jag brukar och det medför att jag inte känner igen mig själv. Vem är jag egentligen när jag inte kan börja dagen med en lång promenad eller långsam jogg med hundarna? När jag inte kan pausa mellan skrivsessionerna med ett träningspass eller utan bekymmer gå en snabbsväng för att bada?

Jag känner inte igen mig

Kommer ni ihåg att jag spårade ur förra veckan? Den instabila känslan i knät efteråt var inte bara en känsla. Den var ett ledband på insidan knä som är mycket eller helt av enligt ortopeden som kände och klämde och bände och vred på mitt knä för några dagar sedan. Just nu är det några få rehabövningar som gäller. Även om jag inte är röntgad än, så är nog det tråkigaste av allt att både ortopeden och fysioterapeuten var rörande överens om att jag inte ska åka skidor mer den här säsongen. Va? Jag som ska bli skibum … (som jag skrev om här).

Jag känner mig vilsen i det här med att inte kunna röra på mig som jag vill och är van vid. Rörelse utomhus är en så stor del av mig och mitt liv. Det är som att jag inte vaknar på riktigt när jag inte kommer ut på min morgonrunda. Nej, jag får nämligen inte gå längre promenader heller. Bara korta och lugna, för att hundarna behöver komma ut även när min man inte är hemma. Vågar förresten inte gå varken långt eller snabbt på grund av intabiliteten i knät.

vem är jag, utsikt, västkusten, knippla — gGick ut och satte mig i bergen häromdagen och tränade apport med hundarna. De sprang, jag satt still. Bra kombo!

vem är jag, malin lundskog, reflexjacka, blåst, Knippla — Känner i alla fall igen mig när jag kommer ut och blir genomblåst. Då mår jag!

Jag letar …

Nu undersöker jag hur jag vill börja mina dagar när jag inte kan röra mig som jag brukar och vill. Jag testar att börja skriva, direkt efter morgonmediatationen, jag kör rehaben till morgonkaffet och idag försökte jag ta reda på om jag skulle kunna vara en sådan som ligger kvar i sängen och läser en god bok. Jo, det där med läsmorgon var himla mysigt. Även om jag har längtat efter det förut, har jag liksom aldrig haft ro till det. Inte för att jag är särskilt rastlös, utan för att jag är den som brukar gå ut med hundarna på morgonen (min man kan sova längre än vilken tonåring som helst, ha ha).

läsa i sängen var inte fel, men vad trött man blir av att inte gå upp …

Allt funkar, men än så länge är inget lika bra som fysisk aktivitet i frisk luft. Och även om jag inte känner igen mig själv, så lär jag förhoppningsvis känna mig själv liiite bättre i den här nya (tillfälliga!) situationen. För precis som ni, är jag mer än mina vanor. Ska bara ta reda på vad. Eller kanske snarare vem? Vem är jag utan mina vanliga rutiner? Vad är det mina vanor ger mig, som jag vill ha och behöver? Vad kan jag göra och vem kan jag vara för att ändå vara uppfylld av liv? Vi får väl se …

Ses snart igen, kanske har jag hittat nåt då? Tills dess: HEJA nyfikenheten.
Kram Malin Lundskog

Om ångest och att rensa i skåpen

Om ångest och skåpsrensningar pratar vi i det rykande färska avsnittet av podden Mitt perfekta liv. Jag undrar om det är skönt att veta att att det ”bara” är en ångestattack när illamåendet tilltar och det bara inte går att sitta still. Vickan berättar sin sanning och vi frågar oss om det hjälper att rensa i röran hemma för att få ordning inombords? Och ja, jag ber om ursäkt mot slutet. Behövs det? Jag vet inte, det får ni avgöra.

Lyssna på vårt tjugosjunde avsnitt av podden under namnet Mitt perfekta liv, antingen via spelaren ovan, eller i er favoritpodd-app.

Kommer ni ihåg att vi tidigare poddade på temat Min perfekta kropp? Vi bytte, för att vi tröttnade på att vara kroppsfokuserade och gav oss på hela livet istället. Lika nyfikna, lika måna om att avslöja och bryta normer för att kanske kanske upptäcka att vi redan lever de perfekta liven. Vi har bara inte fattat det. Än …

Här på bloggen ses vi snart igen, podden kommer varannan vecka. Tills vi ses: HEJA vara perfekta liv.
Kram Malin Lundskog

Vardagsglädjen vinner i längden, trots urspårning

Vardagsglädjen, är inte det en alldeles fantastisk sorts glädje? Det är en sån där som jag inte vill spara på till nästa helg eller semestern. En dos glädje varje dag är precis som vardagsmotionen, vardagsvilan och vardagsrutinen: det ger livet liv. Och jag har bestämt mig för att det är så jag vill leva mitt liv. Fyllt av liv.

Med vardagsglädjen i åtanke tog jag och en av mina bästa människor (tänk att jag har vän och svägerska i samma person!) bilen med nyvallade skidor och drog till Hestrastugan i Borås. Fast först väntade vi i några timmar, med en ständig uppdatering av både väderappen och trafikverkets uppdateringar om väglaget. Snöstorm liksom …

Jag älskar att vi (i alla fall just nu) har snövinter och blir ännu mer laddad för skidäventyr, ju mer snö vi får. Något jag också älskar är snälla människor. OCh såna mötte vi så fort vi kom till Hestrastugan. Med massa hej och välkomna och prat om att det var precis nyspårat och stod två herrar och tog emot oss och önskade en trevlig dag. Visst blir man glad av sådär självklart snälla människor?

Vi spårade …

Efter snöstormen på morgonen fick vi till och med sol på oss:

vardagsglädjen, Malin Lundskog, längdspår, hestrastugan — vi tog en omväg på en äng, där vi fick spåra själva

Vi kasade runt i både våra egna och de proffsigt prepareade spåren några timmar. Fick veta att det här minsann är platsen där Jesper Nelin startade sin skidskyttekarriär. Inte för att han var så sugen på att åka skidor, däremot tyckte han att klubben hade så himla goda hamburgare att han tränade bara för afå äta dem. Alla sätt är bra, eller hur?

Och vad vore en stund i skidspåren utan fika? Inte alls lika härlig, tyckte vi och pausade i omklädningsrummet i Hestrastugan. Jamen, ni fattar ju: macka, upptinad lussekatt och termoskaffe här. Som att vara barn på nytt. Ja, minus kaffet då. Men resten. Mattan och maten, värsta myset.

Och jag spårade ur …

Vi tar några varv till va? sa vi till varandra efter retro-fikan. Båda svarade ja, så vi fortsatte. Ända tills jag ramlade. Då fortsatte jag bara ett varv till och just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur det är ställt med knät. Det vreds till i fallet som jag tror att man hade skrattat ihjäl sig åt om man såg det.

Vänsterskidan var helt plötsligt ute i lössnön och högerskidan kvar i spåret. Alltså, det gick som i slowmotion och jag hann verkligen att tänka på hur sjutton jag skulle göra för att inte skada mig. Sen tänkte jag att fan, jag kommer att skada mig (bara att tänka det fick mig att känna mig gammal). Och hux flux låg jag där i spåren. Och hade så ont att jag började gråta. Särskilt när två snälla skidåkare sa att de skulle stå kvar tills jag reste mig upp. Jag som bara ville ligga kvar och gråta ifred …

Slutade genast att gråta när min vän ställde sig och pekade och ropade högt och ljudligt att ”så här ser det ut när någon har ramlat. Här hände det och det var hon som gjorde det.” Då skrattade jag istället. Bästa sortens vänner det där, som fixar fram skratt i alla lägen.

hestrastugan, skidspår, Annika Lundskog — jo, här ramlade jag …

Vardagsglädjen gör skillnad

Men oavsett urspårning, så gör det skillnad i livet när jag väljer vardagsglädjen. Eller kanske vågar prioritera den? Ger mig tillåtelse att göra otypiska vardagsgrejer? Och orkar välja bort soffan. När jag kommer ihåg att använda vardagarna till roliga saker med roliga människor. Eller väljer glädjen i det som är omkring mig. Det måste inte alls vara så stort som att dra iväg på utflykt. En promenad, ett samtal, ett bad eller en fika är typiska grejer som jag vill förgylla vardagen med. Och ni?

vardagsglädjen, skidåkning, hestrastugan, Malin Lundskog

Ses snart igen, tills dess: HEJA vardagarna.
Kram Malin Lundskog

ps. I min bok GLAD FRi STARK skriver jag om det här med vikten av de små stegen för att skaffa nya vanor. Funkar oavsett om det handlar om träningsvanor, glädjevanor eller vad som helst för kind of vanor. Säg till om ni vill ha ett ex

Min mormor och jag

Min mormor skulle ha fyllt 110 år idag. Ja. Etthundratio. Tänkte på det i morse, på hur det var då. Hur den stora världen såg ut och hur den mindre värld som mormor föddes in i såg ut. Och hur galet det är att det är lika många år mellan 1914 (då mormor föddes) och 1969 (då jag föddes) som det är mellan 1969 och 2024. Mormor var ju jättejättejättegammal när jag var liten …

MIn mormor och jag hade något som kändes väldigt speciellt. Ja, hon fick i alla fall mig att känna mig speciell. När vi spelade svälta räv (jag vann alltid) och casino. Hennes goda bondkakor. Att hon alltid drack te och åt en skorpa på morgonen, innan den riktiga frukosten. Och när vi var på landet och hon ramlade i blåbärsriset och jag skrattade så jag kissade ner mig. Kanske hon också? Och när vi åkte till Fredrikshamn, bara hon och jag, på hennes 75-årsdag.

Minnes de lyckliga stunderna blott?

Enda gången (som jag minns att) jag var besviken på min mormor var när hon ringde mamma, då jag hade tagit cykeln och rymt hem till henne. Men det där är glömt såklart, precis som varför jag var så arg på mamma att jag rymde hemifrån. Och sådana minnen gör ju inget att jag inte kommer ihåg. Det ligger väl något i det där med att minnas de lyckliga stunderna blott. Helt onödigt att gå omkring och komma ihåg massa skit. Eller, vad säger ni?

Men de fina minnena. Det är som att jag har en skattkista inombords, fylld av den rikedom som kärlek och omtanke ger. Och det fina med den här skattkistan är att varje gång jag gläntar på locket är det olika skatter som dyker upp. Och det är både så fint att ha den där skattkistan att ösa ur och inspireras av. Visst är det en cool tanke, att bli ihågkommen med så mycket kärlek som jag minns min mormor? Det är totalt värt de nostalgiska tårarna som bränner i ögonvrån.

tidstrands filt, ylle, ddt, min mormor och jag

Och filten? Den är mormors. Det gör ont i mig när jag nu inte kan vira den om mig längre, den är tydligen preppad med DDT. Ja, jag läste om att gammalt ylle ofta är det, det är väl därför det håller så bra? Står det malsäkrat på etiketten är så det är. Kanske kan hänga den på väggen? För det bär emot att bränna den.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla härliga minnen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla rikedom i minnes-skattkistorna, om ni visste vad det kliar i fingrarna att skriva historier utifrån dem. Vi får väl se om mormor får vara med i någon roman framöver. Just nu inspirerar hon mig att vara som hon. Kärleksfull! Det räcker långt.