livsglädje

Min mormor och jag

Min mormor skulle ha fyllt 110 år idag. Ja. Etthundratio. Tänkte på det i morse, på hur det var då. Hur den stora världen såg ut och hur den mindre värld som mormor föddes in i såg ut. Och hur galet det är att det är lika många år mellan 1914 (då mormor föddes) och 1969 (då jag föddes) som det är mellan 1969 och 2024. Mormor var ju jättejättejättegammal när jag var liten …

MIn mormor och jag hade något som kändes väldigt speciellt. Ja, hon fick i alla fall mig att känna mig speciell. När vi spelade svälta räv (jag vann alltid) och casino. Hennes goda bondkakor. Att hon alltid drack te och åt en skorpa på morgonen, innan den riktiga frukosten. Och när vi var på landet och hon ramlade i blåbärsriset och jag skrattade så jag kissade ner mig. Kanske hon också? Och när vi åkte till Fredrikshamn, bara hon och jag, på hennes 75-årsdag.

Minnes de lyckliga stunderna blott?

Enda gången (som jag minns att) jag var besviken på min mormor var när hon ringde mamma, då jag hade tagit cykeln och rymt hem till henne. Men det där är glömt såklart, precis som varför jag var så arg på mamma att jag rymde hemifrån. Och sådana minnen gör ju inget att jag inte kommer ihåg. Det ligger väl något i det där med att minnas de lyckliga stunderna blott. Helt onödigt att gå omkring och komma ihåg massa skit. Eller, vad säger ni?

Men de fina minnena. Det är som att jag har en skattkista inombords, fylld av den rikedom som kärlek och omtanke ger. Och det fina med den här skattkistan är att varje gång jag gläntar på locket är det olika skatter som dyker upp. Och det är både så fint att ha den där skattkistan att ösa ur och inspireras av. Visst är det en cool tanke, att bli ihågkommen med så mycket kärlek som jag minns min mormor? Det är totalt värt de nostalgiska tårarna som bränner i ögonvrån.

tidstrands filt, ylle, ddt, min mormor och jag

Och filten? Den är mormors. Det gör ont i mig när jag nu inte kan vira den om mig längre, den är tydligen preppad med DDT. Ja, jag läste om att gammalt ylle ofta är det, det är väl därför det håller så bra? Står det malsäkrat på etiketten är så det är. Kanske kan hänga den på väggen? För det bär emot att bränna den.

Ses snart igen, tills dess: HEJA alla härliga minnen.
Kram Malin Lundskog

ps. alla rikedom i minnes-skattkistorna, om ni visste vad det kliar i fingrarna att skriva historier utifrån dem. Vi får väl se om mormor får vara med i någon roman framöver. Just nu inspirerar hon mig att vara som hon. Kärleksfull! Det räcker långt.

Pausjumpa framför snygga kulisser

Den ena dagen är inte ett dugg lik den andra. Som jag skrev igår är det som att jag behöver kliva in i dimman för att få klarhet. Tydligen gäller detsamma för vädret. Eller om det är världen? Inte konstigt att jag tvingade ut Caroline för att köra pausjumpa framför snygga kulisser som här? Till och med hon blev poetisk en stund där ute i det vackra.

pausjumpa framför snygga kulisser, utsikt från knippla till hyppeln, stilla hav, blå himmel.

Njut av rörelsen, ta Caroline med en nypa salt. Jag menar, hon är ju bara påhittad. Eller?

Caroline är tillbaka alla dagar i veckan i min roman Mariannes mirakel, jag signerar självklart gärna ett ex till alla som är sugna på att läsa den. Den finns i ljudformat i er favoritljudboksapp och självklart kan ni fråga efter den på bibblan.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA Caroline. Och oss såklart. Oss alla.
Kram Malin Lundskog

In i dimman, där finns mycket att hitta

Morgonrundan tog oss rätt in i dimman idag. Så stilla och så vackert låg den där och svepte in oss i en annan värld. En där tiden går lite långsammare och jag hinner tänka klart alla tankar som behöver tänkas klart. Ja, ni ser ju själva. Det går inte att hetsa fram något i det här?

in i dimman, knippla, västkusten, bohuslän — färjan på väg från ön

in i dimman, knippla, färjan, snö — Även färjan åker rätt in i dimman

När jag går mina morgonrundor här på ön är jag nästan alltid i min egen tidszon. (Nästan pga ibland förstår jag mig på hundarna …) Jag har noll koll på tiden och upptäcker ofta att jag är långt borta i tankarna (förlåt i både för- och efterskott om jag inte hälsar när vi möts). Och hux flux är promenaden gjord, hundarna lekta med och dagen framför datorn kan börja.

Men visst är det något magiskt med dimma. När den stillar sig över ön, blir mina tankar klarare (well needed, I tell you). Kan det vara så att vi behöver ge oss in i dimman för att skapa klarhet? Kaosa lite innan vi kommer i ordning? Ja ta mig tusan, när jag vågar kliva in i det dimmiga och stanna där det är då jag hittar skatterna och svaren och idéerna.

Och är det inte så, så känns det så. Och det är vackert så. Till och med gôrvackert!

issluch, västkusten, utsikt, dimma — Här ser man ända in i evigheten. Trots dimman.

Over and out för idag. Ses snart igen. Tills dess: heja dimman och oss som kliver in i den?
Kram Malin Lundskog

ps. Inte bara jag som tycker att bråttom känns fel i dimman. Det här sms:et kom från färjan i eftermiddags:

Jepp, that´s ö-livet for you. Vackert och långsamt. Här finns mycket att hitta …

Skidäventyret hägrar och resan har redan börjat

Vi har bestämt oss för att dra iväg på nytt skidäventyr, Claes och jag. Och ändå har vi inte bestämt någonting. Förutom att det ska vara just ett skidäventyr. Och att vi (i alla fall till att börja med) ska till Sierra Nevada i Spanien där vi var för några år sedan (läs mer om vår första skidäventyr här). Kanske ska kalla det hela för the return of skibum femtio plus, nu när skidäventyret hägrar igen?

varför åka till Sierra Nevada, skidåkning, skibum, drömliv, Malin Lundskog, skidäventyret hägrar — Förra gången vi var i Sierra Nevada. Någon som undrar varför vi vill tillbaka?

Även om vi inte har bestämt så mycket mer än att vi lämnar vår ö i början/mitten av februari (Ingen av oss gillar att planera och jag näst intill hatar att packa) så vet vi vart vi vill och att vi någon gång i början/mitten av feburari slänger in hundar och skidor i bilen och drar söderut. Där skidäventyret hägrar.

Vi behöver planera lite mer än såhär, särskilt med tanke på att vi har två hundar med oss. Så nu sitter vi (mest Claes) och kollar in vilka lägenheter vi kan hyra som accepterar husdjur. Dessutom slögooglar vi lite på vad som kan vara kul att se på vägen hem. Sist var vi i både Champagne och Amsterdam till exempel. Vart skulle vara kul att komma nu? Egentligen är det onödigt att jag rekar, för vi kommer antingen ha glömt av det eller så hittar vi på något annat längs vägen. Men ändå. Det är som att resan redan har börjat, när vi skrollar igenom kul ställen i Europa. Kom gärna med förslag, om ni har några. (Jag ber om ursäkt i förskott om jag glömmer av att använda mig av era tips. Det betyder inte att jag inte är tacksam.)

Tacksam så att det skvätter om det

Vet ni, det här med att skidäventyret hägrar igen är en sådan där grej som gör att jag rent fysiskt måste stanna. Sätta stopp på kroppens framåtrörelse. Så att jag verkligen tar in och är medveten om möjligheterna jag har i livet. Och att jag tar vara på dem. Att vi tar vara på livet. Tillsammans. Och njuter av resan redan nu.

Det är en ynnest och jag är tacksam så att det skvätter om det (jo, tårarna kommer ibland). Och jag önskar varendaste en av er drömmar av alla möjliga olika sorter och storlekar. Och kraften att ta tag i dem. Förverkliga dem. Och leva nu. Det är ju det enda vi kan veta något om. Nu:et. Lika bra att se till att det är gôtt. Och gör gott. Både nu och sen. För oss och för andra. Och ni vet det där med att det är resan som är mödan värd? Tänk då värdet av resan när vi njuter redan innan den faktiskt börjar?

Jamen, vi gör väl som vi brukar och ses snart igen? Tills dess: heja drömmarna och njutet av dem i förskott.
Kram Malin Lundskog

ps. i förra avsnittet av Mitt perfekta liv pratade vi om hur härligt det är att ha något att se fram emot. Som ett skidäventyr till exempel. Lyssna på avsnittet här.

Jag badade själen i isvak

Det finns mycket som får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Som att skratta tillsammans med människor jag tycker om. Och att pusta ut efter ett rejält träningspass. Eller att förundras av hur sanslöst vacker naturen är. Särskilt havet och vyer som når ända in i evigheten. Och att bada. Som idag, då jag badade själen i isvak.

jag badade själen, is, badtrappa, västkusten, knippla — valde en annan badtrappa …

Och vet ni, jag behövde inte ens göra vaken själv. Oh no. I morse när jag var ute med hundarna mötte jag Thord här på ön. ”Ska du bada idag?” frågade han och gissa vad jag sa? Japp, rätt svar. ”Jaha, då får jag väl såga upp ett hål då”, fortsatte Thord och sen var det bara för mig att hoppa i.

knippla, badplats, hopptorn, isvak, thord — Thord rensar undan slushen som bildades fortare än kvickt

jag badade själen, isvak, knippla — Thord rensar undan slushen som bildades fortare än kvickt

Tänk att vi har is här på ön. Och tänk att att vi har Thord, som sågar upp en vak bara sådär. Sånt får mig att må sådär riktigt jäkla skitbra hela vägen in i själen. Naturen, kroppen och fina människor – vilken grej!

jag badade själen i isvak, Malin Lundskog, Knippla, vinterbad

jag badade själen, isvak, knippla, Malin Lidskog — doppar inte huvudet, men vill ha det salta goa på läpparna

Men kanske den största grejen för det här livsnjuteriet handlar om att jag ger mig tid att förundras, njuta och göra sådant jag mår gôtt av. När jag verkligen andas in krispet i luften, uppmärksammar alla toner av alla färger på himlen och havet, ser glittret i andra människors ögon, öppnar hjärtat för deras välvilja och känner, alltså verkligen känner, kroppen. Jag tror att det var exakt det som hände när jag badade själen i en isvak idag. Vad tror ni?

Vi ses snart här igen, tills dess: heja!
Kram Malin Lundskog

Att ha något att se fram emot

… och att hitta sitt sprudel. Det och annat, som tacksamhet och nyfikenhet inför ett nytt perfekt år, pratar vi om i årets första avsnitt av podden Mitt perfekta liv. Att ha något att se fram emot, är inte det härligt? Samtidigt som man kan njuta av det goa med nuet.

Här hittar ni avsnittet och vill ni hänga med både framåt och bakåt i Mitt perfekta liv, klicka på +

att ha något att se fram emot, podcast, älska livet, livsglädje, hållbar hälsa, mitt perfekta liv

I årets första avsnitt vill den ena ha lugn och ro och den andra vill inte gå på lögnen att glädje inte är viktigt. Viktoria vill ha sprudlet tillbaka och berättar om tidernas bästa present. Malin längtar efter att ge sig ut på äventyr med sin andra roman och så var det där med tacksamheten. Hur gör vi med den 2024? Go lyssning och gott nytt år på den äventyrliga resan mot det perfekta livet. Som kanske redan är här?

Ses snart igen och tills dess: go lyssning och heja sprudlet!
Kram Malin Lundskog

livsglädje

Minnes de lyckliga stunderna blott?

Tacksam så att det skvätter om det

Footer

Malin Lundskog