Caroline levererar i vanlig ordning den här veckans upplaga av Mariannes mirakelgymnastik. Hon ger oss goda råd om var paketen ska vara och bjuder på go pausjumpa för ryggen. Häng med. Det är inte bara kul, det gör gott också.
Vi ses snart igen, tills dess: heja alla! Och pausjumpan.
Kram Malin Lundskog
Det var inte så längesedan Caroline blev en you tuber. Vill ni hänga med på fler jumpapass är mitt Instagram rätt plats att ta er till. Där har Mariannes mirakelgymnastik varit med ett bra tag.
Det är inte bara barn som behöver en hel drös med människor omkring sig för att må bra och utvecklas. Jag skulle säga att it takes a village för ett författarskap att frodas. Eller, vadå? Vi skulle kanske kunna översätta den där village-grejen till alla människor oavsett ålder och sysselsättning? Vi behöver varandra. Allihop.
Men just nu tänker jag på oss som skriver. Vi sitter ju ensamma väldigt mycket. Och tycker (förhoppningvis) om att vara själva, där vi såsar runt i mjukiskläder och struntar i både kammar och deodoranter. Då är det alldeels extra underbart när det finns människor som ordnar baluns och ser till att vi får komma ur våra skrymslen och vrår.
En sådan människa är en av mina vänner från Fåröakademin, Rebecca. Varje lucia samlar hon ihop ett gäng skrivande människor hos sig. Hemma hos Rebecca är det jul så det stänker om det, med tomtar och gran och ljus och glitter och i år även snö. Och framförallt är där gemenskap. Härliga och innerliga samtal (kommer ni ihåg när jag önskade mig sådana?) , glada skratt, pepp och support, kunskap och inspiration, god mat och dryck och … Ja, ett riktigt gôtt häng.
Så värt att rymma hemifrån för en glittrig kväll i Stockholm och att kombinera tacksamheten av att ha en by omkring med att sitta ensam på ett tåg och i en hotellobby och skriva. Variationen, kompisar. Där har vi den igen.
Ses snart och till dess: HEJA människor som samlar människor. It takes a village …
Kram Malin Lundskog
Ibland är det som att jag tror att om jag inte får morgonrutinen gjord på just morgonen så är det kört. Men idag kom jag på andra tankar. Just idag genomförde jag hela proceduren med meditation och skrivande på morgonen. Men det var några dagar sedan sist. Ja, ni vet det där med livet som händer lite för intensivt ibland?
Jag kom fram till några kloka (för att vara mig i all fall) saker under mitt reflekterande skrivande i morse. Dels att jag mår bra av att börja dagen med att meditera och skriva. Och dels hur mycket lättare jag känner mig ensam och hamnar i jämförelseträsket (gaaah!) när jag rusar in i dagen. Mjukstarten med medvetna tankar på vem jag vill vara, vad jag vill bidra med, vad jag är tacksam över och hur jag vill må gör verkligen skillnad. Nej, jag vet. Det är väl inget nytt i sig. Det som är nytt är att jag insåg att även om jag rusar in i dagen betyder inte det att jag inte kan stanna upp senare under dagen. Det är inte kört. Hur bra?!
Vilken tur va? För inte vill jag tro på lögner som jag hittar på när jag har bråttom. Som att jag är ensam. Eller inte lika mycket värd som de jag får för mig att jämföra mig med. Eller få för mig att jag inte förstår mig folk. Jag vet ju att jag har fullt av människor omkring mig som bryr sig om mig.
Är jag på en bra plats blir jag snarare inspirerad av de jag en stressig dag jämför mig med på ett oinspirerande sätt. Och det där med att döma och inte förstå sig på folk. Det är så långt ifrån allt jag vill vara. Och så lätt att halka in i när det är mycket och allt går fort. Det pratade vi dessutom i senaste avsnittet av Mitt perfekta liv, som ni kan höra här. Va? Jag är och vill ju vara en nyfiken en. Som frågar (eller fantiserar som en sann författare, mind you) om människors beteenden.
Det känns gôtt rent ut sagt, att komma på att morgonrutinen är bättre på eftermiddagen än inte alls. Som när jag kom på att jag faktiskt kan skriva på kvällen också. Inte bara på förmiddagen. Vilken befrielse ändå. Att vi kan vända på dygnet, he he. Att frukost är en perfekt middag, det vet vi ju redan, eller hur?
Förresten, ni som blir nyfikna på morgonrutiner kan läsa mer här och här bland annat.
Vi ses snart igen och tills dess: HEJA morgonrutinen oavsett tid på dygnet.
Kram Malin Lundskog
Mina bästa tips på mjuka paket passar även er som inte köper julklappar. I alla fall till en viss del. Och för er som går och funderar på julklappar som bäst passar de också. Hur bra är inte det? Och hur är det möjligt? Jo, ser ni. Kolla här:
Jag blir glad ända in i själen av att se det här. Göra det här. Och av att hitta Random acts of kindness foundation. Jag har ansökt om att bli en raktivist, vi får väl se om jag blir godkänd. Men jag behöver ju inte vänta med att vara snäll, eller hur? Det behöver ingen av oss. Vi behöver faktiskt inte ens vänta till jul, det är bara att köra på. Och det fina med att vara en aktivist är att man inte ger för att få eller för att det ska synas att det just är jag som ger. Det handlar om att ge. Punkt.
Ja, har ni hört våra två senaste avsnitt i podden Mitt perfekta liv, så har ni hört om hur jag just nu visar min tacksamhet bland annat. Snällt både mot dem jag är tacksam för och mig själv. Här hittar ni podden:
I mitt hejarop (som nyhetsbrevet jag skickar ut heter, sedna tiden då jag var en riktig hejare) förra veckan tipsade jag om hur det som till synes är hårt på utsidan kan vara mjukt på insidan. Som en bok till exempel. Det är lätt att tro att det är en hård klapp, men i själva verket kan det ju vara en klapp fylld av kärlek, glädje och godhet. Eller hur? Och jo, jag passade på att tipsa om min roman Mariannes mirakel förstås. Där även några av karaktärerna är hårda på utsidan, men det skulle kunna vara så att de visar sig vara riktiga mjukisar på insidan. Vem vet? Vill ni veta mailar ni mig och ber mig signera en roman och skicka till er ögonaböj.
I det mailet tipsade jag också om sällskapsspel. Älskar att det är årets julklapp, ett så fint tecken på tillsammans, eller hur? Har ni några favoritspel? Just nu är det När då då och På fem sekunder, som jag helst spelar. Men är riktigt sugen på Cluedo igen. Är det fortfarande kul?
Jag älskar mjuka paket. Och böcker och spel. Och att bli överraskad, jul eller inte. Det ena behöver kanske inte förta det andra. Vad säger ni, mjuka paket, inga paket eller lite av varje?
Ses snart igen, tills dess: HEJA alla random acts of kindness. Och alla andra acts of kindness.
Kram Malin Lundskog
ps. Länken till Cluedo är en sponsrad länk, som inte innebär något särskilt för er om ni följer den och/eller köper något hos adlibris. Köper ni något innebär det en liten kick back till mig. Så vet ni.
Jag hänger kvar i Lund en dag till, även om jag är hemma på ön igen. För sedan i lördags har jag gått och klurat på vad sjutton det är som gör att man känner sig välkommen hos folk. Vad gör ett hem gästvänligt? Och vad är det som gör ett hem hemtrevligt?
I fredags åkte jag till Lund efter en härlig inbjudan från en vän om att komma och bo hos henne inför bokmässan (som jag skrev om igår). Egentligen känner vi inte varandra jätteväl. Vi har inte träffats särskilt många gånger irl (däremot online). Och ändå. Ändå visste jag redan innan att jag skulle trivas. Och jag fick rätt, det kändes redan när jag klev innanför dörren. Jag kände mig till och med så hemma, att jag slängde ytterkläderna på golvet och stövlade rätt in i köket.
På fredagskvällen fick jag fiskgryta, som Anna och hennes man var modiga nog (tyckte de själva) att göra till en öbo. Den var gôrgod. Och vi pratade om livet och böcker och nya jobb och familjer och husdjur och klimakteriet till gott vin och god dessert. Ni vet, en sån där kväll som man inte vill att den ska ta slut, samtidigt som man är tillräckligt bekväm för att säga att man är trött och vill sova.
Och på morgonen kände jag mig som ett stort barn. När jag vaknade hörde jag röster från köket, där de vuxna (min kompis Anna och hennes man) fixade frukost. Och jag? Jag sträckte på mig, tvättade av mig och släntrade ner på värsta tonårsmanér i köket och njöt. Av sällskapet och frukosten och livet. Sen drog jag till bokmässan.
Det var på väg hem i min kalla cabriolet (jo, jag fick ju en cab som lånebil nu när min bil är på verkstad på grund av påkörd. Synd att det inte är sommar, he he) som jag funderade på vad sjutton är det som gör att man känner sig hemma hos någon? Jag ställde frågan i Instagram stories eftersom jag tänkte att vi kanske tycker olika om det här. Och samtidigt som svaren kom in, klarnade det allt mer för mig.
Svaren jag fick handlade om allt från färska blommor och levande ljus, via att man känner sig bekväm och att hemmet inte är ett uppvisningshem till spännande inredning och lite skit kvar i hörnen. Jag håller med om all of the above. Dessutom tror jag att det som får mig att känna mig välkommen och avslappnad är att de som bor i huset är avslappnade och bjuder in mig i sin vardag. Att jag som gäst blir en del av värdarnas liv. De kanske glömmer av att jag inte vet var toan eller vattenglasen finns. För att de tar mig för en självklar del i deras hem, oavsett om de sätter mig i arbete eller säger åt mig att sitta ner och njuta.
Ja, det var vad jag kom fram till under mina timmar hem från bokmässan i Lund. Då reflekterade jag över vad det var som gjorde att jag älskade att vara hemma hos Anna och hennes familj. Oh jag kom fram till att det var det där självklara. Att jag för några timmar fick vara en helt naturlig del i deras liv. Ja, det är gästvänlighet och hemtrevlighet de lux. Människorna. Människorna och det de är, inte så mycket det de gör, hur hemmet ser ut, hur städat det är eller hur välplanerat besöket är. Det är människorna som är hemtrevligheten och gästvänligheten i ett hem.
Att jag fick god mat på köpet, det är en bonus jag är så tacksam för.
Men, vad säger ni? Finns det något som gör att ni känner er som hemma hos andra. Eller kanske motsatsen, känner att ni inte trivs hos någon? Jag tror nämligen att det här är ett typiskt område där vi krånglar till det. Vi tror att vi måste städa som fan och tindra med ögonen när vi serverar det perfekt tempererade vinet för att gästerna ska känna sig välkomna när det kanske inte är svårare än att vara som relaxad och precis som vanligt. Eller vad tror ni?
Keep it simple och umgås, det mår vi gôtt av. Om inte annat umgås vi här på bloggen snart igen, tills dess: HEJA hemtrevligheten?
Kram Malin Lundskog
Jag älskar människor, jag tycker om att ha mycket omkring mig och en hel del att göra. Men ändå. En lugn söndag. Så himla skönt. Och det är väl det här som är grejen med livet. Kontrasterna. Och att kunna välja dem själv, eller vad säger ni?
På söndagförmiddagar har jag min träning här ute på Knippla och det var enda passa tiden-grejen för dagen. Och ett härligt träningspass med goa människor ingår i vad jag kallar lugn söndag, även om själva träningen är allt annat än lugn. Men ni vet. Resten av dagen. Soffhäng, stickning, bokläsning, hundgos, slumra, hundpromenad och mera soffa. Utan att kolla klockan. Bara gå på känsla. Och nej, jag har inte ens duschat efter träningen. Får se hur det blir med det …
Ses snart igen, tills dess: HEJA lugnet. Och kaoset, om ni hellre vill ha det.
Kram Malin Lundskog
PS. Enda abret just nu är att de där pepparkakshusbyggena från igår står på mitt kontor, det luktar så gott att det rinner i munnen på mig.
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
