livsglädje

Äntligen: Mitt perfekta liv! 22

Gör samtal om döden livet mer perfekt? Och vad har livet med döden att göra? Det diskuterar fotograf Viktoria Davidsson och författare Malin Lundskog i den här episoden av Mitt perfekta liv. Dessutom pratar de om tacksamhet och bjuder på tips om hur du tränar upp din förmåga att känna tacksamhet. Om du vill. Och det tror de att du vill om du vill med på resan mot ett perfekt liv …

Äntligen: mitt perfekta liv, podd, podcast, livet, döden, samtal, tacksamhet

Mer om samtal om döden hittar ni här. Och podden hittar ni där poddar finns. Följ den gärna, och om ni lyssnar blir vi så glada för både hejarop och betygsättning.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA alla innerliga samtal.
Kram Malin Lundskog

De hängivna hänger på väggen

Får jag komma till Knippla och fota dig, frågade Marianne Stellin. Gissa vad jag svarade? Jepp, helt rätt. Jag sa ja. Med utropstecken. Inte bara för att det är skitkul att bli fotad (jo, vi finns vi som tycker så), utan för att Marianne hade ett tema med sitt fotande. De hängivna. Va? Hur kul att få vara med och representera de hängivna. Särskilt eftersom jag är hängiven det jag gör och drivs av passion, glädje och det lustfyllda.

Hur som helst, Marianne tog med sig kameran och kom till Knippla där vi samtalade om hängivenhet och mitt skrivande. Och ja, de hänger ihop de två. Jag är hängiven mitt skrivande. Precis som Marianne är hängiven sitt porträttfotograferande.

De hängivna

Idag var vi ett helt gäng hängivna som hängde på väggarna på Hotell Havskatten på Hönö. Visst är det ett coolt tema på en utställning? Det väcker en nyfikenhet tycker jag. Vad brinner de andra för? Och vad är det som gör att de är hängivna just det? Jag blev i alla fall JÄTTE-nyfiken på de andra där på väggarna. Nu är jag visserligen nyfiken i största allmänhet och på människor i synnerhet, men ändå. Wow för oss människor ändå, eller hur?

fotoutställning, vernissage, porträtt, hönö, Marianne Stellin

vernissage, svartvita porträtt, hönö, de hängivna, marianne stellin — o så Marianne själv, som har fotat alla hängivna

Och nu är det dags för mig att skriva en stund, hängiven som jag är. Men vi ses snart igen och tills dess hoppas jag att i hittar och/eller utvecklar er passion allihop. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

November gjorde entré med glans

November gjorde verkligen entré med glans.

november gjorde entré, soluppgång, knippla, sjöbodar, västkusten, bohuslän — soluppgången på hundrundan i morse

Och på den vägen fortsatte det. Claes och jag passade på att plocka upp nästan alla hummertinor i förmiddags. Vädret kan ju vara som det kan här och vem vet när vi kan tajma en vindfri dag igen? Inte vi. Och varför spara på njutet till en annan dag ..

november gjorde entre, utsikt, oset, knippla, fyr, himmel, hav, västkusten — Ser ni månen där uppe? Fortfarande kvar när vi kom ut i morse.

november gjorde entré, västkusten, måsar, hav, hummertinor — Enda djuren i sikte var måsarna, för hummern såg vi inte röken av.

sälar, västkusten, november, sol, himmel, hav — en kobbe full av sälar

Vi och måsarna var inte de enda som var ute och solade sig. Vi gjorde en sväng om ut till sälarna också, som såg ut att ha det gôtt. Det hade vi också. Det är värt allt kvällsarbete i världen att kunna passa på att ut o njuta i det här vackra på förmiddagen.

Hur har er november börjat?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA November.
Kram Malin Lundskog

I bastun pratade vi om döden

Kommer ni ihåg igår, när jag satt i podden Mitt perfekta liv och längtade efter viktiga samtal? Lägg till sanningen om att vi får det vi ber om och voilà! Där har ni min fredagskväll. Jag gick till bastun (min nya fredagsgrej ni vet, även om jag har pausat i några veckor nu på grund av varit på andra äventyr), slängde av mig kläderna och … rätt var det var satt vi där och pratade om döden. Så fint.

Var sak har sin tid

Döden är väl det enda vi vet att vi ska igenom allihop och ändå pratar vi inte om den? Inte för att jag har gått i bräschen för samtalsämnet, jag har tills för några år sedan inte ens tänkt på att jag själv någon gång ska dö. Jag minns skylten in till kyrkogården bredvid min gymnasieskola. Tänk på döden, stod det. Vi förstod ingenting. Kanske till och med skrattade? Varför skulle vi tänka på döden, när det var livet som gällde? Inte hade vi en tanke på att döden är en helt naturlig del av livet.

Var sak har sin tid, så det kanske inte är konstigt att intresset för att samtal om döden vaknar med åldern? Och oavsett, så är det jätteintressant att prata om sådant där ingen har facit. Då är ju allt rätt och nyfikenheten leder samtalet från hur vi vill ha vår begravning till vad vi tror händer efter döden vidare. Hela vägen in i oändligheten. Eller vart vi nu tar vägen (om vi tar vägen någonstans).

Vad säger ni, är döden en del av livet som ni pratar om, eller låter ni det komma när det kommer och bli som det blir? Bli som det blir, blir det ju oavsett, men ni fattar.

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA de viktiga samtalen och er som samtalar.
Kram Malin Lundskog

ps. bastun här på Knippla hittar ni mer om här. Välkomna!

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar — men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde

kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla — även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla — Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja — O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

Morgonmeditationen som kändes i hela mig

Jag mediterar (nästan, nästan) varje morgon sedan fem-sex år tillbaka (kan vara fler år, de går ju så fort att jag inte hänger med riktigt). Och jag är så himla glad över den rutinen. Morgonmeditationen ger mig en mjukstart in i dagen oavsett om jag kommer till livsomvälvande insikter eller inte (oftast inte). I morse var det så mycket som föll på plats under meditationen. Och då visade det sig att det inte var en meditation utan en bön jag lyssnade till. Och den kändes i hela mig.

morgonmeditation, köksbord, ljuslykta, knippla — morgonmeditationen börjar när lyktorna tänds …

The prayer of St Francis

Lord, make me an instrument of your peace:
where there is hatred, let me sow love;
where there is injury, pardon;
where there is doubt, faith;
where there is despair, hope;
where there is darkness, light;
where there is sadness, joy.
O divine Master, grant that I may not so much seek
to be consoled as to console,
to be understood as to understand,
to be loved as to love.
For it is in giving that we receive,
it is in pardoning that we are pardoned,
and it is in dying that we are born to eternal life.
Amen.

Slumpen är kanske ingen tillfällighet

Visst är den fin? Och kanske är det så att den kändes i hela mig för att det är krig och bränder och översvämningar och skjutningar och jordbävningar all over. Slumpen är kanske ingen tillfällighet ändå, för bönen som också kallas fredsbönen kom precis när den skulle. Och den behöver i alla fall inte jag vara troende för att uppskatta och vara tacksam över. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra (och oss själva)?

Och apropå snäll, är det precis vad morogonmeditationen gör med mig. Den gör mig snällare. Ger mig tid att reflektera och tänka och känna. Ger mig möjligheter att inte döma och verktyg att förlåta, både mig själv och andra. Och det är kanske det som är den stora effekten för mig, att jag blir fri från de enkla utvägarna i kris. Ni vet, de som innebär taggarna utåt och att gå i försvar. Fredsbönen visste var den tog och den satt dessutom som en smäck. Varsågoda att använda den och slita den med hälsan allihop.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA och simma lugnt.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa mer om varför jag mediterar (nästan) varje dag