livsglädje

Hela familjen deltar i samma OS.

Ja, nu handlar det inte om det OS:et, utan om vårt eget familje-OS. Inte så konstigt att hela familjen deltar då, eller hur? Tävlingen är ett årligt evenemang som började någon gång när våra två pojkar var små. Nu är vi sex personer i tävlingen, Claes och jag, våra söner med fru/flickvän. Alltså, det här är så kul och om inte annat så är det ett sätt att få ihop hela familjen och umgås. Åh, detta härliga med att umgås med sina vuxna barn.

Tävlingen som aldrig har avlutats

Vi brukar planera grenar och poängräkning någon gång kring jul och sen ska tävlingarna vara avslutade innan nästa jul. Vi har aldrig blivit klara! Nej, jag lovar. Aldrig. Säg att vi har hållit på med det här i nästan tjugo år och inte en enda gång har vi lyckats genomföra alla grenar. Men i år. Nu jäklar ska det avgöras, för sedan vi puttade i den sista bollen i dagens gren, 36 hål (!!!) minigolf, har vi bara en enda gren kvar. Crocket. Eller som vi av någon anledning kallar det: Crouquet. På ”franska” alltså. Låter kanske tjusigare? Jag vet inte hur det blev så, men nu är det så och crouquet är alltså den enda grenen som är kvar i 2023 års familje-OS.

bangolf på Askimsbadet, familje-os — bangolf på Askimsbadet

Förutom ett vandringspris som en av sönerna har tagit på sig att ordna har vi ett extra-pris som är mitt absoluta favoritpris: en extra födelsedag. Herregud, vad jag vill vinna det. Men det bästa priset är ändå att vi ses allihopa. Och just nu verkar det, som att jag får vara nöjd med det. Skit också, jag ledde tävlingen inför dagens minigolf. Det gör jag inte längre …

Våra OS-grenar

I år har vi dragit ner på grenarna för att äntligen, äntligen lyckas genomföra hela tävlingen. Hittills har vi kört boule, frisbeegolf, femkamp (med sex grenar) på Liseberg, ärtpåsekastning (typ dart, fast på ”dartmatta”) och idag alltså minigolf och har crouquet kvar. Innan det har vi haft vem doppar sig snabbast, 100 meters-löpning, stolpe/ribba/kryss (fotboll), 21 (basket), tid i plankan, trimningar (fotboll), vanlig dart, slå i en spik, bilbane-race och sådant jag inte kommer ihåg just nu.

dart, knippla, familjen-OS, hela familjen deltar

discgolf, frisbeegolf, hela familjen deltar, Slotsskogen, Malin Lundskog, tatuering, born to run — i våras lärde jag mig också att det inte heter frisbeegolf, utan discgolf.

Vi har helt enkelt anpassat det hela efter barnens ålder. Man undrar ju när de ska börja anpassa Men, efter Claes och min ålder, he he. Men, kul är det hur som helst och jag njuter av ha varit i ledningen en stund i alla fall. Mest njuter jag nog trots allt av att umgås med familjen.

Okej, jag är jädrigt sugen på den där extra födelsedagen också.

Hur som helst, så ses vi snart här igen. TIlls dess: heja alla som deltar i vad ni än deltar i.
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni mer om femkampen med sex grenar, den enda os-grenen jag har skrivit om tidigare verkar det som.

Jag älskar dig kan sägas på så många sätt

Jag älskar dig är bara ett sätt att säga jag älskar dig på. När jag skrev romanen Mariannes mirakel blev kärleken en viktig faktor i de tre huvudkaraktärernas liv. Ja, som den väl är allas våra liv? De två (vuxna) systrarna Helén och Caroline och deras mamma Marianne har bara så jäkla svårt att dels förstå och dels berätta för varandra vad de känne.

Trots att kärleken (eller bristen på?) är viktig för de tre kvinnorna uttalar de aldrig orden jag älskar dig. Jag blev rätt förbannad på dem (true!), för jag ville att de skulle prata ut. Berätta vad de kände. Eller vad de saknade och behövde. Jag längtade efter att de skulle säga jag älskar dig till varandra, men tji fick jag.

jag älskar dig, meddelande på isen — kärlek till livet kan visas såhär?

Det jag däremot blev allt mer övertygad om under romanskrivandets gång var att det finns oändligt många olika sätt att säga till någon att man älskar henne. Eller honom. Eller hen. Hur mycket kärlek ligger det inte i att fråga om någon har ätit ordentligt? Att önska någon en bra dag på en liten lapp. Eller på isen … Eller i att be någon meddela att hon har kommit hem ordentligt.

För att inte tala om den enkla frågan om man kan handla med sig något, när man ändå är i affären. Köra en omväg för att hämta eller lämna, skicka ett klipp på något man vet att den man älskar tycker om. Lämna en komihåglapp. Ge en klapp på axeln (eller rumpan om det passar sig). Och så vidare. Det är de små små detaljerna som gör ´et, eller hur var det? Jag tror att det finns mer kärlek i vardagen, än vi kanske tror. Vad tror ni?

Den här är till dig

https://www.instagram.com/reel/CunHfLUrSL3/?utm_source=ig_web_copy_link&igshid=MzRlODBiNWFlZA==

Jag hittade det här klippet på Instagram häromdagen och blev påmind om mina tankar när jag skrev om svårigheten kvinnorna i min roman har att säga de där tre orden. Och jag tror inte att de är ensamma om det. Tänk om vi lär oss att kärlekens språk har så oändligt många dialekter och nyanser och tonfall och uppmärksammar de där små gesterna. tror ni inte att vi skulle känna oss mer älskade då?

Vi tar med oss frågan om kärleksuttryck till bokklubben

Det här med alla olika sätt att säga jag äskar dig på är bara en av de spännande frågorna vi kommer att ta upp i Mariannes mirakulösa bokklubb förresten. Den börjar den sjätte november. Nu är det hög tid att signa upp sig på VIP-listan. I alla fall om ni vill ha specialerbjudanden … Senast 25 september gäller det att vara med på listan, för att få ta del av erbjudandena.

Signa upp er här:

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA kärleken!
Kram Malin Lundskog

Det här gör jag i pomodoro-pauserna

Pomodoro-pauserna är minst lika viktiga som de aktiva stunderna. Det ärr en sån perfekt kombo av att dansa och pausa, skriva och dansa, skriva och dammsuga … Vänta? Sa hon dammsuga? Ja det gjorde jag faktiskt. Fem minuter är väl en alldeles lagom lång stund för dammsugning?

Men jag dammsuger inte varje gång förstås, utan det här gör jag i pomodoropauserna:

Det här gör jag i pomodoro-pauserna. Bland annat …

Oftast använder jag pauserna till att röra på mig, till exempel alltså dansa. Det är bland annat därför jag tycker att det är så gôtt att jobba i mjukiskläder. Man vill ju ta ut svängarna ordentligt, liksom.

Några pauser blir kisspauser och andra kaffepauser. Ibland tar jag en sväng ut i trädgården och luktar på blommorna, som en tjur vi alla känner. Det händer att jag ringer ett snabbt samtal, ger hundarna bus eller godis (oftast båda), kollar kalendern eller stickar. Och vet ni, då ståstickar jag och kanske gör tåhävningar eller axelrullningar samtidigt. Inte för att jag måste, utan för att det är så satans skönt att röra på kroppen när man har suttit (eller stått för alla del) superfokuserad i tjugofem minuter.

det här gör jag i pomodoro-pauserna, Malin Lundskogs skrivarlya, trägolv, skrivbord — här sitter jag och skriver mina romaner och blogginlägg

Malin Lundskogs skrivarlya, äkta matta, springer spaniel — här sitter jag och skriver mina romaner och blogginlägg

Jag lägger i en tvätt, lägger mig på golvet och blundar, hänger en tvätt, diskar, tömmer diskmaskinen, torkar av köksbordet eller dammsuger. Som idag, två pauser och sen låg farmors fina matta på plats. Tror att det blir mysigt att sitta med fötterna i den. Jackson vet att det blir mysigt. Vem sa förresten att man måste avsluta något man påbörjar i en och samma pomodoropaus? Inte jag.

Pauserna är guld värda och gör att jag håller och håller ut med bättre fokus, så det är faktiskt inte fy skam att planera vad de ska innehålla. Så kul att ni är flera som har frågat om just det. För pauserna är minst lika viktiga som jobbet i sig, det gäller inte bara i ett författarskap. Det gäller vilket jobb och vilken ansträngning som helst. Jag menar, hallååååå – vad vore träning utan återhämtning?

Efter fyra pomodorpass tar jag kvartsrast. DÅ blir hundarna oftast extra glada.

Planera pauserna?

Tips alltså: planera pausinnehåll. Eller skit i det. Gör det som passar dig. Det som passar mig är att jag i slutet av varje pomodoropass bestämmer att det här gör jag i pomodoropauserna. Vad tror ni passar er bäst? Jag har en känsla av att hundgos och dans kanske inte funkar om ni är på en arbetsplats full av kollegor. Eller?

Mer om pomodoro och vad det är hittar ni här: Vila innan du är trött med hjälp av en timer och här: Detta hjälpte mig under första redigeringsrundan.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA med eller utan pomodoro.
Kram Malin Lundskog

SKEPP OHOJ, förresten! En av alla de saker jag har åstadkommit tack vare pomodorometoden och det jag fyller pauserna med är ju min roman Mariannes mirakel. Ni har väl inte missat att jag har börjat släppa in i VIP-kön till Mariannes mirakulösa bokklubb? De väldigt viktiga personerna i kön kommer att jubla när du sällar dig till dem. Här gör du det:

Delad kärlek är dubbel, precis som glädjen

För tjugofem år och en dag sedan oroade jag mig för hur sjutton det skulle gå med kärleken. Den till mina barn alltså. Vi hade en son på två år och h e r r e n a d d å som jag älskade honom. Det var bara ett problem: han skulle bli storebror. Skulle det ens vara möjligt att älska en människa till på samma sätt? Ja, sen kom lillebror för exakt tjugofem år sedan idag och gissa vad? Delad kärlek är dubbel kärlek, precis som glädjen.

delad kärlek, familj, femkamp på Liseberg — min 25-åring som fick min kärlek att fördubblas

delad kärlek, söner, Liseberg, klubbslaget — min 25-åring som fick min kärlek att fördubblas

Hur coolt och fascinerande är det inte, att det finns som en outsinlig mängd kärlek i oss? Det är som att ju mer vi slösar med den, desto mer växer den. Vilken ynnest det är att få vara mamma. Och att kunna känna så mycket. Rätt skönt också när barnen är vuxna (skönt och väldigt konstigt), så att de har kommit över att jag är den mest pinsamma personen i hela världen, att de inte har några liv och kan jag bara sluuuta bry mig. Vilken mamma kan det, liksom?

tjugofemårskalas med sexkamp på Liseberg

Nu när barnen är lika vuxna som oss föräldrar är det nästan ännu roligare att leka med dem än när de var små. Eller nej, det är det inte. Men jag har liksom glömt hur det var och hur som helst så är det lek på ett annat sätt. Som idag. Vi har firat vår lille (?) tjugofemåring med bland annat femkamp på Liseberg (som också är en gren i vårt familje-OS som jag nog har glömt att berätta om. Återkommer om det.).

femkamp Liseberg, tankrace, 25årsdag — Tankracekonv´centration

Huggkubben, femkamp Liseberg, unicorn — Tankracekonv´centration

Eller förresten, återkommer redan nu även om det inte har med att delad kärlek är dubbel att göra. Men jag leder vårt familje-OS.

Eftersom vi är sex personer i vår familj, Claes, jag, våra söner och deras respektive körde vi inte femkamp utan kämpade i sex grenar. Men, hallå vad kul! Och hallååååå vad kul det är att få dela storslagna dagar som den här med de finaste jag vet. Kärleken växer så det knakar i mig, när jag ser mina fina killar med sina fina tjejer.

delad kärlek, hålla handen — håller inte mamma i handen längre …

Oron över hur det ska gå med kärleken om det blir fler att älska i livet är borta. Jag slösar vidare med kärlek och försöker någonstans landa i att de där små pojkarna är vuxna. Och att vi får fortsätta att vara en del i deras liv. Alltså, vad säger ni: Livet va?!

delad kärlek, Malin Lundskog med sonen Jacob, tjugofemårskalas — min lille pojk o ja

Vi ses snart igen, allihop. Tills dess: HEJA kärleken, låt den växa!
Kram Malin Lundskog

PS

PS. mer om kärleken till mina barn hittar ni här

PPS. Apropå familj och relationer, ni har väl inte missat att jag har öppnat VIP-kön till Mariannes mirakulösa bokklubb. Så kul vi ska ha!

Min nya fredagsvana för tredje gången gillt

Min nya fredagsvana är bastun. Idag var tredje fredagen i rad jag bastade och badade (ja, fattas bara annat) här på Knippla. Och jag hoppas verkligen att det här blir min nya fredagsvana, för wowowow vad härligt det är. Och vad vackert det är. Vad vackra vi är, alla kvinnor. På både insidan och utsidan. Det har jag förresten skrivit om förut här på bloggen, kolla här.

min nya fredagsvana är bastu och bad här på knippla, utsikt, sol, silhuetter, hav, västkusten — Immigt på linsen när jag fotade från värmen i bastun. Men vackert, eller hur?

Även om jag bara har utfört min vana tre gånger hittills (egentligen är det kanske ingen vana än, men ändå), känner jag att bastun markerar helg. Som egenföretagare och författare är det väldigt lätt att strunta i både fredagsmys och lördagslättja, man kan ju alltid jobba lite till. Och skriva ännu mer. Inte för att det är något fel med att jobba sig genom en helg, men det är ändå skönt med ramar (sa hon som älskar frihet och inte vill leva efter några regler).

min nya fredagsvana, utsikt, bastu, knippla, hav, sol — utsikten va?

utsikt från bastun på knippla, hav, västkusten, himmel — … och solen som sakta men säkert flyttar sig

min nya fredagsvana, bastu, knippla, hav, himmel, bohuslän — tänk att jag har en minuts cykeltur hit hemifrån

Hur det blir med mitt bastande framöver återstår att se och oavsett hur det blir så njuter jag av de stunder jag är där. Kom ni också! Onsdagar och fredagar är det damernas, torsdagar och lördagar herrarnas. Här kan ni läsa mer om bastun. Att jag var där för tredje gången gillt idag, måste ändå betyda något?

Oavsett om vi ses här i bastun eller inte, så ses vi snart här igen. På bloggen. Och tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

När man stänger dörrar

Ni vet det där med att när man stänger en dörr, då öppnar sig en annan. Måste det vara så? Jag stängde en dörr igår. Eller, nej förresten, jag smällde igen den så där så att det skångrade riktigt ordentligt. Och i morse när jag satt med mitt morgonskrivande reflekterade jag över just det. Måste jag öppna en ny dörr nu? Och vet ni vad jag kom fram till? Jo, att när man stänger dörrar måste man inte alls öppna nya. Det är gott nog med utrymmet som blir utan massa nya dörrar som öppnas. Som en vila.

Åh, så skönt. Det här är nämligen en dörr som jag mycket väl kunde ha stängt för ett år sedan, men … ibland behöver saker ta tid. Jag har hoppats att det finns något innanför den där dörren i alla fall och lämnat den kvar på glänt. Ifall, ifall ni vet. Men igår tog hoppet slut. Och, som jag skrev nyss: så skönt. Jag känner mig så stark, tillfreds och fri när jag bestämmer mig för något. Och det gjorde jag igår.

Man får mer utrymme när man stänger dörrar

Som vi vet går det alltid att ombestämma sig och dörrar är sällan så förseglade att de inte går att tvinga upp igen, men för nu. För nu är min känsla att en dörr är stängd och jag har ingen brådska med att öppna någon ny. Jag vilar i det extra utrymmet som blev när jag inte har den nu stängda dörren att kliva in genom. Låter motsägelsefullt egentligen, att få mer space när man stänger en väg. Men. Det blir enklare. Friare. Och ger energi. Jag tror tamejtusan att det till och med blir lättare att andas.

när man stänger dörrar, dublin, tågluff, blå dörr

Jag säger YAY till att våga ta steget och stänga de där tärande, dragiga dörrarna. Och våga vila i det nya rummet. Vem vet vilka dörrar som öppnar sig när det är dags. Livet va, eller vad säger ni?

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA er som har mod att stänga dörrar som inte ger något när man kliver in genom dem.
Kram Malin Lundskog

livsglädje

Tävlingen som aldrig har avlutats

Våra OS-grenar

Den här är till dig

Vi tar med oss frågan om kärleksuttryck till bokklubben

VIP-lista Mariannes mirakulösa bokklubb

Vad kul!

Det här gör jag i pomodoro-pauserna. Bland annat …

Planera pauserna?

VIP-lista Mariannes mirakulösa bokklubb

Vad kul!

tjugofemårskalas med sexkamp på Liseberg

PS

VIP-lista Mariannes mirakulösa bokklubb

Vad kul!

Man får mer utrymme när man stänger dörrar

Footer

Malin Lundskog