livsglädje

Jag ska aldrig någonsin göra så …

Jag ska aldrig någonsin träna på gym inomhus igen. När man kan vara ute. Jamen, ni vet: Träna på utegym, springa, gå, cykla, simma, klättra och köra tantparkour i bergen. Så sa jag för absolut max tre veckor sedan. Gissa vad jag gjorde idag? Jepp. Jag var på gymmet. Inomhus.

men jäklar vad det svider i ögonen med svett …

Knäet (från mitt moppe-hjärnsläpp ni vet) i kombination med en seg gubbvad gör att jag inte kan springa och jag var så galet sugen på att svettas och flåsa. Så, what to do? Eller ja, det kanske finns massa andra förslag på what to do, men jag valde att köra ett pass på cross trailern. Inomhus. Svettigt som sjutton, men oj så gôtt! Eller, gôtt? Rätt tråkigt, men med en ljusbok i öronen och den där sköna känslan när kroppen får ta i, så blir det rätt gôtt. Även om utomhus är goare.

jag ska aldrig, Malin Lundskog på gymmet, hantlar — joråsåatteee … styrketräning också, när jag ändå var på gymmet.
Valde den svarta hanteln för kick backs. Den väger lika mycket sm den silvriga, men ser ju MYCKET tyngre ut, eller hur?

Jag ska aldrig säga aldrig igen

Jag ska aldrig någon säga att jag aldrig någonsin ska göra något igen. För man vet inte. Vi har ingen aning om vad framtiden bär med sig, eller hur? Det är ju det som är det finurliga med nu:et. Att det är det enda vi vet något om. Det är ju skitlöjligt, eller i alla fall onödigt, att säga att vi aldrig ska göra något. För vi vet inte.

Jag hade till exempel ingen aning om att jag skulle tycka att hummerfiske är en av årets höjdpunkter, som jag har skrivit om här. Eller att jag skulle ha två hundar. När vi var tvungna att ta bort vår irländska setter Edvin sa jag med stark övertygelse att jag minsann aldrig skulle ha hund igen. Det gick några år och sedan var saknade av Edvin något mindre, men saknade efter ett liv med hund stor och stark. Jag är ganska säker på att jag sa att jag aldrig skulle bli en sån tönt som joggade, när min mamma joggade som mest på åttiotalet. Jo, då då joggade man. Löpningen är ett senare påfund, he he.

Jag skulle förmodligen kunna hålla på hur länge som helst med saker jag aldrig ska göra och vips! Så är jag där och gör dem. Vi förändras, förutsättningarna blir annorlunda och inget vara för evigt. Det är precis som det ska, eller vad säger ni?

Ses snart! HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

Jag körde på mig själv efter totalt hjärnsläpp …

En heldag med någon man tycker om. Är inte det en av de bästa grejerna i livet? Idag har jag haft en sådan dag med en kompis som blev lika glad av att bli upphämtad på lastmoppe, som jag över att hämta henne. Ibland känner jag mig som en riktigt öbo, med lastmoppe och allt. Men att köra på sig själv med sin moppe, jag vet inte riktigt. Vilken öbo gör det, liksom?

Jag körde på mig själv med lastmoppen, elmoped, knippla, västkusten — superglad över att få hämta upp med min lastmoped

Jo, jag körde på mig själv med lastmoppen

Efter en vilsam heldag med bad, promenad och så mycket prat att käkarna gick ur led ville jag avsluta dagen med samma glans som den började. Kommer ni ihåg mitt moppegarage? Jag skulle backa ut mopeden från det för att skjutsa min vän till färjan.

Men vi hade ju inte pratat klart! Samtidigt som jag lyssnade och pratade startade jag elmotorn. Så ställde jag mig bredvid lastmopeden, la in backen (som för övrigt tutar sådär som lastbilar gör när de backar) och gasade. Moppen backade ut med en jävla fart och jag fick totalt hjärnsläpp, får jag släppte inte gasen utan försökte hänga med. Men fick inte plats …

Köra på är väl en överdrift, men jag gillade rubriken he he. Jag klämde mig. Mitt knä fastnade mellan dörrkarmen och moppen, som fortfarande var på väg bakåt. H E R R E G U D ! Sedan låg jag där dubbelvikt i mitt lilla garage en stund, innan jag borstade av mig gruset, fick några plåster och ganska skakig körde ner mot färjan.

Hjärnsläppet, är det stress eller ålder eller lite av allt?

Slutet gott allting gott och jag haltar en del, men herregud. Värt en så fin dag som vi hade. Men det här med hjärnsläppet. Alltså. är det ett tecken på att det är läge att ta semester. Får riktigt alltså. Eller är det ålder? Har jag glömt att byta östrogenplåster? Förr var jag aldrig disträ utan hade koll på allt. Nu? Not so much och det är ju helt okej. Men när jag gör sånt här undrar jag ändå …

Aja, inget ont som och så vidare. Haltandet gör att jag är så illa tvungen att sänka farten, så det kanske var en mening med det här trots allt. Eller vad tror ni?

Och vi hade en väldigt härligt dag, min vän och jag. Väldigt.

Ses snart igen, tills dess: ett extra HEJA-rop till alla som räcker upp en hand på frågan ”någon som är disträ?”
Kram Malin Lundskog

Jag blev skitsur. Sen kom jag på andra tankar …

För ett tag sedan hade jag bestämt att träffa en vän, som jag inte har sett på ett tag. Hon ställde in och jag blev skitsur. Trodde jag alltså …

Kalendern var ifylld och jag såg fram emot dagen. Såg framför mig att jag skulle få berätta roliga saker. Få höra om hennes härligheter. Gråta tillsammans av både nostalgi, sorg och glädje. (Jo, vi gråter över sånt också.) Jag hade informerat min man. Ja, eftersom vi har hundar behöver vi synka dagarna som värsta småbarnsföräldrarna. Alltså, jag var laddad. Men, när jag läser det jag just skrev inser jag att jag måste verka väldigt ensam. Som jobbar upp så mycket förväntan bara för att träffa en vän.

Bara? Skrev jag verkligen bara? Det är inte så bara att träffa en vän, eller hur?

Då ville jag vara cool

Hur som helst, någon dag innan dejten skulle äga rum hörde min vän av sig i ett sms och förklarade att vi behövde skjuta upp vår träff. Och det var då jag blev skitsur. Vad fan? Det här är ju en viktig dag. Eller om det var en stund en eftermiddag? Minns inte längre, så viktigt var det, he he.

Jag svarade med ett avmätt och jättecoolt (nej, det kanske inte var så coolt, men det var avsikten) ”okej”. Och sen gick jag ut och var sur på klipporna tills jag kom på att jag inte alls var sur. Jag kände mig bara ensam. Ensam och övergiven. Och min första reaktion var sur, arg och grinig eftersom det är en känsla som ger mer kraft än känslan av ensamhet.

Det är lättare att vara arg, särskilt om man kan skylla på någon annan, än att erkänna att jag känner mig ensam. Kan det vara så att jag tolkar ensamhet som ett tecken på svaghet? Som att jag inte har någon flock. Att jag älskar att vara själv (bra ändå, eftersom jag ska bli författare när jag blir stor) betyder inte att jag vill vara ensam.

Jag blev skitsur, reflekterade klippor på Källö-knippla, gul färja

Känslor som luras

När den insikten damp ner där någonstans på en saltstänkt klippa blev allt genast mycket lättare. Ni vet klyschan om att ilskan rinner av en? Det ligger massa sanning i den. Alltså, när ilskan rann av mig och jag accepterade känslan av ensamhet, blev allt lättare och jag älskade min vän igen. Jo, jag funderade faktiskt på om vi inte skulle lägga ner vår vänskap. Men det gick över när jag inte var skitsur längre, utan bara ensam … Och när jag reflekterade en stund till, så insåg jag att jag är inte alls ensam. Jag kände mig bara övergiven en stund och det är inte alls samma sak som att jag faktiskt var det.

gul färja, saltstänk, hav, knippla — en bra plats att tänka färdigt sina tankar på

Känslor va? Tänk vad de kan lura oss. Och tänk vad fenomenalt det är att ge sig själv tid för reflektion, så att vi kan komma på andra tankar. Eller kanske snarare, bli mer klara över våra tankar. Och känslor.

Mer om hur vi lurar oss själv kan ni bland annat läsa om här: Allt eller inget och självklart i boken Skapa ditt drömliv.

Ja, eller så kollar ni in här, när jag pratar om nyfikenhet och frustration.

Malins moodwalk

Ses snart igen! TIlls dess: HEJA HEJA alla och alla våra känslor!
Kram Malin Lundskog

PS. vi har träffats igen, min vän och jag. Vi är vänner. Allt är förlåtet 🙂

Jag fyllde femtio idag (om en vecka fyller jag femtiofyra …)

Idag fick jag en femtioårspresent av mina kompisar. Eller, jag fick den för snart fyra år sedan, när jag faktiskt fyllde femtio. Men … en pandemi, en flytt till Knippla och en restaurang kom i vägen. Men idag lyckades vi äntligen äta den där glassen som var en del av min present, så det är väl okej att låtsas att jag fyllde femtio idag?

jag fyllde femtio idag, glass, gelaterian, göteborg — citroncheesecake (som Gelaterian har vunnit pris för), passionsorbet, mörk choklad.

Presenttips till femtioåringar och andra födelsedagsbarn

Jamen, vilken present alltså. Kolla in den här supergåvan i fyra delar:

En bok, en pizzabakarkväll, blomsterplockning och idag den sista delen nämligen sanslöst god glass. Boken fick jag på min femtioårsfest, som ni kan läsa mer om här, blommor cyklade vi iväg och plockade på Blomsterfarmen i Vallda, pizza bakade vi i trädgården hemma hos kompisarna som har gett mig den här presenten. I deras vedeldade pizzaugn. Wowowow så gott. Och idag åt vi glass på Gelaterian i Göteborg. Jo, wowowow igen. Så gott.

jag fyllde femtio idag, maigret, bok, present — inte bara bra. snygg också, eller hur?

jag fyllde femtio idag, solrosor, blomsterfarmen — en och annan solros fick plats i min bukett.
Visste ni att jag hade solrosor i brudbuketten?

Är det inte helt fantastiskt med presenter som dels drar ut på firandet (hej, älskar att fylla år!) och dels blir en anledning att umgås. Varsågoda från mina vänner till er: ett presenttips som går att anpassa efter person.

Femtio idag, femtiofyra om en vecka. Ibland går tiden himla fort, he he …

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Sånt som ger mig hopp just nu

Jag tror att vi behöver känna det ordentligt allihop, det där hoppet. I alla fall ibland. Ni vet, hoppet för mänskligheten, jorden, världen, framtiden, nuet. Och oss själva. Kan det inte till och med vara så att det är avgörande för att vi ska fatta att vi spelar roll och betyder massor för varandra? Att vi alla är en viktig del i något stort och att det vi gör och de vi är gör skillnad. Vad tror ni? Hur som helst, här är tre grejer av sånt som ger mig hopp just nu:

Konserter ger mig hopp

Coldplay

Coldplay-konserten på Ullevi igår alltså. Där stod jag igen med tårar ögonen och kände den där sköna känslan av hopp. Nej, jag vet inte exakt för vad, men en stor känsla är det. När flaggorna med ordet Love fladdrade i vinden, när Coldplay gör en så klimatsmart turné det bara går genom att låta en dansande publik alstra energi till exempel, när Chris Martin viftade med pride-flaggan och handlederna var täckta av blågula Ukraina-armband och vartenda ord i låtarna de spelade var fyllda av kärlek. Då kände jag det så starkt. Hoppet.

sånt som ger mig hopp just nu, coldplay, ullevi, konsert, Chris martin — här finns den: gemenskapen, glädjen, dansen, energin och viljan att bidra till en bättre värld

Bruce

Kan ju inte skriva om Coldplay utan att skriva om Springsteen. Att han är bäst behöver jag däremot inte berätta mer om, det vet väl alla, he he. Men förmågan att samla människor och göra dem (oss) genuint lyckliga genom möjligheterna i texterna och kärleken till musiken. Att Bruce och E Street band också visar att kul inte har med ålder att göra. Och att Little Steven körde gitarr med Ukrainas färger.

sånt som ger mig hopp springsteen, little steven Ukraine. ullevi — Foto: Fredrik Beskow

Konserter med hur mycket folk som helst och allt är varmt och kärleksfullt. Visst är det fint? Hoppfullt, liksom …

Sårbarhet ger mig hopp

Sårbarhet och öppenhet ger mig hopp. Det kan handla om att visa sina svagheter och rädslor, som Camilla Läckberg i hennes sommarprat om kroppen till exempel (här hittar ni det). Jag känner också hopp när människor vågar vara stolta över sig själva, utan att be om ursäkt. Tänk om det kommer en tid då vi inte behöver vara rädda för att varken berätta om våra rädslor eller våra framgångar?

Regnet ger mig hopp

Normalt regnväder gör mig hoppfull, även om jag älskar sol och det vi brukar kalla vackert väder. Regnet ger mig hopp om att jag kanske kan få till något som liknar trädgård med blommor och örter och grönsaker. Och regnet ger mig hopp om att vi kanske kan lyckas få till ett hållbart klimat, för jorden och alla människor här.

hoppas på regn, sånt som ger mig hopp, sår gräs — ja, vi får väl se … Men här sår vi gräs och jag är tacksam över regnet tillskillnad från bevattningsförbud på mitt lilla, egoistiska plan som i det stora hela är skitsamma. Dessutom kommer hundarna säkert springa sönder det, när det väl börjar växa …
På ett större plan: hoppas grundvattennivån höjs, att vi undviker skogsbränder och att djur och växter mår som de ska.

Jag är generellt en hoppfull person och har (faktiskt) aldrig tankar som ”tänk om det går åt helvete”. Men det att vara uppfylld av hopp gör ändå så gôtt. Och obs för att jag skrev att det här är sånt som ger mig hopp just nu. För det finns mer. Som att jag är frisk, kroppen mår bra, mina barn verkar bli glada av mig, Jackson drar inte alltid i kopplet utan det finns hopp om bekväma promenader med honom, mina föräldrar fortsätter att vara nyfikna på livet, människor läser mina böcker och vänner hör av sig. Det gör gott för framtiden, att känna hopp. Och det är fint i stunden, att framtidstron finns i det där hoppet.

Vad gör er hoppfulla precis just nu?
Oavsett, så ses vi snart igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen

Nu är vi där igen, när gästbåtarna knôr sig in i hamnen på Knippla, ön sjunker av alla sommargäster och nätterna aldrig vill ta slut. En fantastisk tid här på ön, precis som alla andra tider. Jamen, vi bor ju mitt i semestern … Och därför gör det inte så mycket att vi lämnar den en av sommarens allra somrigaste dagar. VI kommer ju hem igen.

Igår skulle vi på inflyttningsfest till Claes syster i Vallda, några mil söder om Göteborg. Solen strålade, vinden hade (äntligen!) mojnat och vi just vunnit säsongens första seriematch i boule. Alltså, bara tanken på att slänga in hundar och oss i en bil för att åka färja, bil, färja och sedan bil i några mil kändes orimlig. När vi har en båt. Och makrillen börjar komma.

vinga fyr, västkusten, stenafärja, sommar — Vinga fyr och Stenafärjan. Så mycket hemma och Göteborg för mig, så ni kan inte ana.

färja makrill, springer spaniel — Alla ska vara med o fiska

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, göteborgs hamn, farled, fraktbåtar — Alla ska vara med o fiska

Så vi tog båten. Lämnade hamnen, lånade ut vår båtplats till en glad gäst och fick fartvind i håret. Innan vi sänkte farten och dörjade makrill, vill säga. Utanför Vinga fyr (värd ett besök) nappade det första gången och när vi sedan någonstans mitt i den stora farleden som leder in till och ut från Göteborgs hamn hade fått tio makrillar var vi nöjda. Några i gåbortspresent och några till vår egen lunch idag.

Kalaset var härligt, maten god och sen åkte vi hem. Och det är egentligen där det här blogginlägget börjar (sorry).

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem. Med båt.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, solnedgång, vallda sandö, västkusten — det där med att resan är mödan värd ni vet. Det här började vi ta oss hemåt i. Hur vackert???

vallda sandö, solnedgång, på väg mot hamnen — på väg mot båten, vallda sandö gästhamn

Någon gång vid halv elva lämnade vi Vallda Sandö för att ta oss hemåt. Innanför Donsö, Styrsö och Brännö (ni vet dans på Brännö brygga-ön). Vi tog oss vidare ut i farleden igen och körde sedan innanför Hönö, Öckerö och Hälsö. Innan vi någon gång kring midnatt kom hem. I mörker. Men inte nattsvart mörker, utan sådär sommarmörkt där det alltid finns en liten aning ljus. Och en väldigt gul måne på det.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, Göteborg, kvällsljus, sommarnatt — Kolla in Göteborg från havet. Snygg hon e!

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, farleden, rivöfjorden, Göteborg, lysbojar — lysbojar i farleden

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, lysbojar, farled till Göteborgs hamn — Ser ni, ett helt stilla hav.

När vi lade till i vår hemmahamn var vi eniga om att det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen. Och för att få åka hem i sommarnatten, när nästan nästan nästan inga andra båtar är ute.