• Skip to primary navigation
  • Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
  • Kontakt

livsglädje

Jag lär mig saker från tv-serier

Äntligen har vi hittat en tv-serie att se på tillsammans min man och jag, nämligen Ted Lasso. Jag fick tipset av en kompis (tack Nina) och trodde inte alls att den skulle vara som den är. Den har djup och den är rolig. Dessutom är avsnitten korta och det gillar jag. Och vet ni, det går att lära sig saker från allt och alla. Även sportdramakomedier (är det ens en genre?).

Det här har jag lärt mig från Ted Lasso

  • Den som dömer har slutat vara nyfiken

Hur klokt? När vi dömer någon eller något är vi helt ointresserade av att ta reda på mer. Vi har ju redan bestämt oss. Nyfikenhet, säger jag bara. Vilken egenskap att ha med sig i livet. Hur ska vi annars få veta mer? Lära nytt? Eller ens utvecklas?

  • Var som en guldfisk

När något går oss emot eller någon är elak mot oss är det inte så dumt att vara som en guldfisk. Hur de är? De gapar stort och glömmer istället för att älta och kanske ifrågasätta.

  • Njut av kakan

Det här kan jag inte säga nog många gånger tror jag: Njut av kakan, ävensom det inte handlar om en faktisk kaka. Lägg ner det dåliga samvetet och tankar om borde eller borde inte. Gör och njut. Okej?

Jag lär mig saker från tv-serier oavsett genre

Ted Lasso är en serie som alldeles säkert går att titta på som ren underhållning (och den är underhållande). Men jag tror att det är svårt. För den amerianskbräkande fotbollscoachen Ted Lasso vräker ur sig det ena kloka ordet efter det andra, fast man från början tror att han är en ytlig pajas.

Ted kallas till England från USA för att coacha ett premier league-lag. Han vet inte att avsikten är att han med sin bakgrund i den amerikanska fotbollen med nollkoll på det vi kallar fotboll ska få laget att åka ur ligan.

Ja, som jag skrev i inledningen så har vi äntligen hittat en serie att titta på tillsammans. För även om vi är överens om mycket, min man och jag har vi vitt skilda åsikter om vad som är sevärt på tv. Och visst, man kan säga vad man vill om att ha tv-tittande som ett sätt att umgås, men ibland är det bara sååå gôtt att dimpa ner i soffan tillsammans. Och det är som att vi har något att prata runt när vi ser på tv.

jag lär mig saker från tv-serier, springer spaniel i turkos soffa, jeanstyg, kuddar,
jo, vi får plats allihop i soffan …

Annars ser jag gärna på snälla (?) engelska deckare, som Shetland och Vera. Dessutom fastnar jag utan problem i gråt-serier som A Million Little Things. Har ni inte sett den? Gör´t. Om inte annat för det stora i det här som jag har för mig inleder hela serien: They say friendship isn´t one big thing. It begins and ends with a million little things.

Eftersom det här inte är en blogg för tv-tips så blir det inga fler just nu. Men det där med att vi har slutat vara nyfikna när vi dömer ville jag dela med mig av. Och insikten av att vi lär oss av allt. Ja, det är ju därför jag lyssnar på alla sommarpratare, som ni kan läsa om här.

Har ni otippade tv-serier som ni har lärt er något av? Berätta!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

3 augusti, 2023 av Malin Lundskog Leave a Comment

Det goa snacket mellan gubben och grabben

Har ni tänkt på att man inte får höra de där goa snacken så ofta längre? Ni vet de där otippade. Som när två främlingar möts och finner varandra för en kort stund på en buss eller en spårvagn någonstans. Ja, som gubben och grabben och det goa snacket jag tjuvlyssnade på.

Jag satt på bussen mot stan med sticket i högsta hugg, som vi tanter gör på bussar. På varje hållplats klev det på alltfler människor och vi som satt ensamma plockade åt oss våra väskor (och sticken) för att göra plats för eventuella medresenärer. Då kommer det ombord en gubbe med Gais-halsduk runt halsen. Han frågade grabben bakom mig om han kunde slå sig ner och killen svarade javisst.

”Ja, jag tänkte att du kanske inte ville det, när jag kommer här med min halsduk och du sitter där med din”, sa gubben och skrockade. Sådär varmt o gott som gubbar kan göra (fast de är gaisare).

Gubben och grabben höll på olika lag

Och sen drog det goa snacket igång mellan gubben och grabben, som visade sig ha en blåvit halsduk på sig. De skulle på match båda två (varsin), och diskuterade laguppställningar, spelare och spelupplägg. Och de pratade om att det var fint att just de två, som håller på varsitt lag, kan sitta och prata så gôtt med varandra. Innan de klev av önskade de varandras lag lycka till.

Alltså, tänk vad fint det är att vi är människor allihop, även om vi gillar olika och har skilda färger på våra laghalsdukar (om vi nu har några sådana alltså). Visst är det skönt att sitta på bussen och lyssna på poddar eller annat och slippa prata med folk. Men varenda gång jag hör eller själv är med om de här oväntade, korta mötena är det som att något inom mig mjuknar. Jag tror faktiskt att de här oväntade, korta och goa snacken gör världen en aningen bättre. Bara det gör det värt att släppa in främlingar för en kort och tillfällig förbindelse. Eller hur?

ps. Själv är jag Öisare, men det sa jag inget om. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna och sticka vidare på min tröja.

det goa snacket, Malin Lundskog, stickad tröja, grön tröja, promenad
Tröjan är klar!
Det norska mönstret jag började sticka när jag satt på tåget genom Danmark …

Ses snart. Tills dess: heja alla otippade möten.
Kram Malin Lundskog

26 juli, 2023 av Malin Lundskog Leave a Comment

Jag ska aldrig någonsin göra så …

Jag ska aldrig någonsin träna på gym inomhus igen. När man kan vara ute. Jamen, ni vet: Träna på utegym, springa, gå, cykla, simma, klättra och köra tantparkour i bergen. Så sa jag för absolut max tre veckor sedan. Gissa vad jag gjorde idag? Jepp. Jag var på gymmet. Inomhus.

men jäklar vad det svider i ögonen med svett …

Knäet (från mitt moppe-hjärnsläpp ni vet) i kombination med en seg gubbvad gör att jag inte kan springa och jag var så galet sugen på att svettas och flåsa. Så, what to do? Eller ja, det kanske finns massa andra förslag på what to do, men jag valde att köra ett pass på cross trailern. Inomhus. Svettigt som sjutton, men oj så gôtt! Eller, gôtt? Rätt tråkigt, men med en ljusbok i öronen och den där sköna känslan när kroppen får ta i, så blir det rätt gôtt. Även om utomhus är goare.

jag ska aldrig, Malin Lundskog på gymmet, hantlar
joråsåatteee … styrketräning också, när jag ändå var på gymmet.
Valde den svarta hanteln för kick backs. Den väger lika mycket sm den silvriga, men ser ju MYCKET tyngre ut, eller hur?

Jag ska aldrig säga aldrig igen

Jag ska aldrig någon säga att jag aldrig någonsin ska göra något igen. För man vet inte. Vi har ingen aning om vad framtiden bär med sig, eller hur? Det är ju det som är det finurliga med nu:et. Att det är det enda vi vet något om. Det är ju skitlöjligt, eller i alla fall onödigt, att säga att vi aldrig ska göra något. För vi vet inte.

Jag hade till exempel ingen aning om att jag skulle tycka att hummerfiske är en av årets höjdpunkter, som jag har skrivit om här. Eller att jag skulle ha två hundar. När vi var tvungna att ta bort vår irländska setter Edvin sa jag med stark övertygelse att jag minsann aldrig skulle ha hund igen. Det gick några år och sedan var saknade av Edvin något mindre, men saknade efter ett liv med hund stor och stark. Jag är ganska säker på att jag sa att jag aldrig skulle bli en sån tönt som joggade, när min mamma joggade som mest på åttiotalet. Jo, då då joggade man. Löpningen är ett senare påfund, he he.

Jag skulle förmodligen kunna hålla på hur länge som helst med saker jag aldrig ska göra och vips! Så är jag där och gör dem. Vi förändras, förutsättningarna blir annorlunda och inget vara för evigt. Det är precis som det ska, eller vad säger ni?

Ses snart! HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

25 juli, 2023 av Malin Lundskog 1 Comment

Jag körde på mig själv efter totalt hjärnsläpp …

En heldag med någon man tycker om. Är inte det en av de bästa grejerna i livet? Idag har jag haft en sådan dag med en kompis som blev lika glad av att bli upphämtad på lastmoppe, som jag över att hämta henne. Ibland känner jag mig som en riktigt öbo, med lastmoppe och allt. Men att köra på sig själv med sin moppe, jag vet inte riktigt. Vilken öbo gör det, liksom?

Jag körde på mig själv med lastmoppen, elmoped, knippla, västkusten
superglad över att få hämta upp med min lastmoped

Jo, jag körde på mig själv med lastmoppen

Efter en vilsam heldag med bad, promenad och så mycket prat att käkarna gick ur led ville jag avsluta dagen med samma glans som den började. Kommer ni ihåg mitt moppegarage? Jag skulle backa ut mopeden från det för att skjutsa min vän till färjan.

Men vi hade ju inte pratat klart! Samtidigt som jag lyssnade och pratade startade jag elmotorn. Så ställde jag mig bredvid lastmopeden, la in backen (som för övrigt tutar sådär som lastbilar gör när de backar) och gasade. Moppen backade ut med en jävla fart och jag fick totalt hjärnsläpp, får jag släppte inte gasen utan försökte hänga med. Men fick inte plats …

Köra på är väl en överdrift, men jag gillade rubriken he he. Jag klämde mig. Mitt knä fastnade mellan dörrkarmen och moppen, som fortfarande var på väg bakåt. H E R R E G U D ! Sedan låg jag där dubbelvikt i mitt lilla garage en stund, innan jag borstade av mig gruset, fick några plåster och ganska skakig körde ner mot färjan.

Hjärnsläppet, är det stress eller ålder eller lite av allt?

Slutet gott allting gott och jag haltar en del, men herregud. Värt en så fin dag som vi hade. Men det här med hjärnsläppet. Alltså. är det ett tecken på att det är läge att ta semester. Får riktigt alltså. Eller är det ålder? Har jag glömt att byta östrogenplåster? Förr var jag aldrig disträ utan hade koll på allt. Nu? Not so much och det är ju helt okej. Men när jag gör sånt här undrar jag ändå …

Aja, inget ont som och så vidare. Haltandet gör att jag är så illa tvungen att sänka farten, så det kanske var en mening med det här trots allt. Eller vad tror ni?

Och vi hade en väldigt härligt dag, min vän och jag. Väldigt.

Ses snart igen, tills dess: ett extra HEJA-rop till alla som räcker upp en hand på frågan ”någon som är disträ?”
Kram Malin Lundskog

21 juli, 2023 av Malin Lundskog 1 Comment

Jag blev skitsur. Sen kom jag på andra tankar …

För ett tag sedan hade jag bestämt att träffa en vän, som jag inte har sett på ett tag. Hon ställde in och jag blev skitsur. Trodde jag alltså …

Kalendern var ifylld och jag såg fram emot dagen. Såg framför mig att jag skulle få berätta roliga saker. Få höra om hennes härligheter. Gråta tillsammans av både nostalgi, sorg och glädje. (Jo, vi gråter över sånt också.) Jag hade informerat min man. Ja, eftersom vi har hundar behöver vi synka dagarna som värsta småbarnsföräldrarna. Alltså, jag var laddad. Men, när jag läser det jag just skrev inser jag att jag måste verka väldigt ensam. Som jobbar upp så mycket förväntan bara för att träffa en vän.

Bara? Skrev jag verkligen bara? Det är inte så bara att träffa en vän, eller hur?

Då ville jag vara cool

Hur som helst, någon dag innan dejten skulle äga rum hörde min vän av sig i ett sms och förklarade att vi behövde skjuta upp vår träff. Och det var då jag blev skitsur. Vad fan? Det här är ju en viktig dag. Eller om det var en stund en eftermiddag? Minns inte längre, så viktigt var det, he he.

Jag svarade med ett avmätt och jättecoolt (nej, det kanske inte var så coolt, men det var avsikten) ”okej”. Och sen gick jag ut och var sur på klipporna tills jag kom på att jag inte alls var sur. Jag kände mig bara ensam. Ensam och övergiven. Och min första reaktion var sur, arg och grinig eftersom det är en känsla som ger mer kraft än känslan av ensamhet.

Det är lättare att vara arg, särskilt om man kan skylla på någon annan, än att erkänna att jag känner mig ensam. Kan det vara så att jag tolkar ensamhet som ett tecken på svaghet? Som att jag inte har någon flock. Att jag älskar att vara själv (bra ändå, eftersom jag ska bli författare när jag blir stor) betyder inte att jag vill vara ensam.

Jag blev skitsur, reflekterade klippor på Källö-knippla, gul färja

Känslor som luras

När den insikten damp ner där någonstans på en saltstänkt klippa blev allt genast mycket lättare. Ni vet klyschan om att ilskan rinner av en? Det ligger massa sanning i den. Alltså, när ilskan rann av mig och jag accepterade känslan av ensamhet, blev allt lättare och jag älskade min vän igen. Jo, jag funderade faktiskt på om vi inte skulle lägga ner vår vänskap. Men det gick över när jag inte var skitsur längre, utan bara ensam … Och när jag reflekterade en stund till, så insåg jag att jag är inte alls ensam. Jag kände mig bara övergiven en stund och det är inte alls samma sak som att jag faktiskt var det.

gul färja, saltstänk, hav, knippla
en bra plats att tänka färdigt sina tankar på

Känslor va? Tänk vad de kan lura oss. Och tänk vad fenomenalt det är att ge sig själv tid för reflektion, så att vi kan komma på andra tankar. Eller kanske snarare, bli mer klara över våra tankar. Och känslor.

Mer om hur vi lurar oss själv kan ni bland annat läsa om här: Allt eller inget och självklart i boken Skapa ditt drömliv.

Ja, eller så kollar ni in här, när jag pratar om nyfikenhet och frustration.

Malins moodwalk

Ses snart igen! TIlls dess: HEJA HEJA alla och alla våra känslor!
Kram Malin Lundskog

PS. vi har träffats igen, min vän och jag. Vi är vänner. Allt är förlåtet 🙂

18 juli, 2023 av Malin Lundskog 2 Comments

Jag fyllde femtio idag (om en vecka fyller jag femtiofyra …)

Idag fick jag en femtioårspresent av mina kompisar. Eller, jag fick den för snart fyra år sedan, när jag faktiskt fyllde femtio. Men … en pandemi, en flytt till Knippla och en restaurang kom i vägen. Men idag lyckades vi äntligen äta den där glassen som var en del av min present, så det är väl okej att låtsas att jag fyllde femtio idag?

jag fyllde femtio idag, glass, gelaterian, göteborg
citroncheesecake (som Gelaterian har vunnit pris för), passionsorbet, mörk choklad.

Presenttips till femtioåringar och andra födelsedagsbarn

Jamen, vilken present alltså. Kolla in den här supergåvan i fyra delar:

En bok, en pizzabakarkväll, blomsterplockning och idag den sista delen nämligen sanslöst god glass. Boken fick jag på min femtioårsfest, som ni kan läsa mer om här, blommor cyklade vi iväg och plockade på Blomsterfarmen i Vallda, pizza bakade vi i trädgården hemma hos kompisarna som har gett mig den här presenten. I deras vedeldade pizzaugn. Wowowow så gott. Och idag åt vi glass på Gelaterian i Göteborg. Jo, wowowow igen. Så gott.

jag fyllde femtio idag, maigret, bok, present
inte bara bra. snygg också, eller hur?
jag fyllde femtio idag, solrosor, blomsterfarmen
en och annan solros fick plats i min bukett.
Visste ni att jag hade solrosor i brudbuketten?

Är det inte helt fantastiskt med presenter som dels drar ut på firandet (hej, älskar att fylla år!) och dels blir en anledning att umgås. Varsågoda från mina vänner till er: ett presenttips som går att anpassa efter person.

Femtio idag, femtiofyra om en vecka. Ibland går tiden himla fort, he he …

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

16 juli, 2023 av Malin Lundskog 1 Comment

  • « Go to Previous Page
  • Page 1
  • Interim pages omitted …
  • Page 29
  • Page 30
  • Page 31
  • Page 32
  • Page 33
  • Interim pages omitted …
  • Page 38
  • Go to Next Page »

Primary Sidebar

Bloggen

Bloggen

  • Vilken fin recension!
  • Tidningen Allas tipsar om Min sämsta väninna!
  • Fixar fredagsmys i mejlkorgen utan att veta vad jag gör
  • Fin artikel i Må bra om min sorts skogsbad
  • 157: Vi fortsätter spela Rock ’n’ Roll …
  • På helsida i Torslanda-Öckerötidningen
  • 156: Mors lilla Olle …
  • Min sämsta väninna är omslagskvinna!
  • 155: Mamma mia …
  • Författarturné på Västkusten, i Värmland och Västmanland

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamnHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday