livsglädje

Jag låter saker ta tid och hittar semesterkänslan

Jag bestämde ju i slutet på förra veckan att nu räcker det med jobb. Jag behöver semester. Och vill ha semester. I och för sig finns det alltid något att pilla med som egenföretagare, men ändå. Semester. Men jag har haft svårt att hitta semesterkänslan. Alltså, även om jag bor i semesterparadiset och gör härliga saker, så har oket av dåligt samvete hängt över mig. Inte jättetungt, utan snarare sådär lite gnagande. Är ni med? Men så idag damp den ner, den där poletten: Det är när jag låter saker ta tid som jag hittar semesterkänslan.

knippla från färjan, semestermood — här bor jag, om ni har missat det, he he.

Jag kom på mig själv med att hejsan hoppsan, här sitter jag och läser mitt på blanka förmiddagen. Låter (den sena) frukosten dra ut på tiden, sådär så att kaffet kallnar men ändå smakar gott. Och en slags behaglig slöhet sprida ut sig i kroppen. Jösses så skönt.

jag låter saker ta tid, frukostbricka, havregrynsgröt och bok av Nina Lykke — Läser Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke just nu. Och äter havregrynsgröt till frukost.

Tog tantcykeln till gymmet

Och sen hoppade jag upp på tantcykeln för att hoja iväg till gymmet (färja plus åtta kilometer). Inte för att bli av med den slöa känslan, utan för att jag insåg just det att det är när jag låter saker ta tid som jag kommer i semestermood. Jag väljer cykeln istället för bilen, vilket hade varit mer tidseffektivt. Men inte ett dugg semestermoods-effektivt.

jag låter saker ta tid, semester, färjan, knippla — med cykeln på färjan

Och utan skämskudden i beredskap erkänner jag för mig att själv att det här är sådant jag har sagt till mina coachingklienter som har haft svårt att komma ner i varv. Låt saker ta tid. Rör dig långsamt. Fokusera på andningen och låt varje andetag ta den tid det behöver. Joråsåatteee … Vissa saker behöver man återupptäcka. Om och om och om igen.

Och ni, har ni några knep för att hitta semesterkänslan? Jag menar, det kommer ju fler semestrar i livet och då kan vi ha glädje av varandras tips.

Ses snart igen! Tills dess: peace out.
kram Malin Lundskog

Jag har skrivit om långsamhet tidigare. Här till exempel: Så här hittar jag harmoni och inre frid

Det händer att jag duschar även på sommaren …

Det händer att jag duschar även på sommaren, men det är inte ofta. Jag badar desto mer och vet ju att jag snart ska bada igen. Eller springa. Eller träna och svettas på annat sätt igen. Både spring och annan svettig träning brukar jag följa upp med bad, såatteeee … Jag ransonerar duschandet helt enkelt. Både på grund av lathet, min vana av raggarduschar efter alla år som gruppträningsinstruktör och personlig tränare (herregud, hann inte med något annat mellan alla pass …) och dessutom för miljöns skull.

det händer att jag duschar på sommaren, Malin Lundskog, tångbad — *tångbad är ju ändå tångbad …*

Är jag ofräsch?

Fräsch som en nyponros utan att ha duschat? Absolut! Ja, tycker jag alltså! Okej, nyponros kanske är överdrivet, men du fattar. Jag älskar det där sträva salta som kommer av många hopp och dopp i havet. Och det salta håret som får självtorka är ju världens stylingknep! Jag kör kokosolja i håret över natten mellan varven som kompensation och har dessutom ofta keps, som skyddar mot solen. För ett klimakteriehår är ganska inte glansigt direkt (varför vi nu eftersträvar det, förresten?)

Utöver styling och salt fräschör så vet vi ju att lite skit är bra för för vårt immunförsvar, eller hur? Agnes Wold, ni vet professorn i klinisk bakteriologi, är helt inne på min bana (eller snare jag hennes) och jag har läst flera rapporter om vad som händer när vi inte duschar. Gissa vad det är? Exakt: ingenting!

Saltvattenstvål

Men jag tvättar mig. Med min fina saltvattenstvål, en sån där med rep och kork, så att den flyter och dessutom kan hängas upp på tork efter sitt dopp.

Jag älskar att vara ute i naturen och det här är ett sätt att komma ännu närmare naturen. Att vara ute mer. Att leva ännu mer som jag vill.

skärgårdstvål, Malin Ludskog, havet, Göteborg, sommar — *Min fina badtvål*

Miljön och fasta tvålar

Jo, jag tänker mycket på miljön och försöker belasta den så lite jag kan även om jag harmassor kvar att jobba på. Men, förutom min lathet är miljön en stor anledning till att jag inte duschar så mycket och att jag väljer fast tvål. Tvål och schampo i flytande form innehåller onödigt mycket vatten, som det är onödigt att frakta runt. Dessutom är förpackningar på flytande tvål och schampo tillverkade av plast. Kan hända att det finns klimatsmart plast på vissa märken, men jag är säker på att ni fattar principen.

Men det här med att lukta gott då?

Jamen, ja! Klart att jag vill lukta gott. I alla fall inte illa. Den där saltvattenstvålen jag har luktar jättegott och jag hoppas att det smittar av sig på mig! Och vi människor vi luktar som vi gör. Vissa dofter gillar vi, andra inte. Det går liksom inte att gömma bakom parfymer och annat i slutändan ändå.

Malin Lundskog, bad med springer spaniel, det händer att jag duschar även på sommaren — *badar inte alltid ensam*?

Mer om hälsa och hållbarhetstänk

För mig går livet, hälsan och hållbarheten verkligen hand i hand. Du har kanske läst om mina tankar kring hållbar hälsa här eller här: Hållbar hälsa handlar om närhet. Gör det gärna nu annars.

Dessutom har jag blivit intervjuad i tidningen Gröna Draken, där kan du läsa mer om vad hållbar hälsa är för mig.

Jo, det händer att jag duschar även på sommaren …

Ja, helt ute och cyklar är jag inte, så visst händer det att jag duschar. Men som sagt: inte så ofta. Och ja, jag känner mig jättefräsch efter en dusch. Också. Men jag har en känsla av att vi tror att vi måste duscha oftare än vi egentligen måste. Vad tro ni? Och hur gör ni med duschandet? Aldrig, varje dag, några gånger i veckan?

det händer att jag duschar även på sommaren, Malin Lundskog, bada, glädje, havet, Göteborg — *barnsligt lycklig nästan nästan 50-åring*

Jag kommer definitivt att duscha den här veckan, för vet ni vad? Jag fyller år! 50 till och med. Men det berättar jag mer om senare.

Tills dess!

HEJA HEJA DIG!

EDIT: uppdaterad 230812 (original 20190722), efter ett bad för att skölja av mig efter en svettig dag i trädgården med grävande av jord och skyfflande av grus. Jag har inte ändrat inställning kring bad, dusch och hårda tvålar. Men jag duschade i morse efter träningen. Tänkte redan då: Herregud, så onödigt. Jag kommer ändå bada sen …

Livet kidnappade mig, hej Stockholmssyndromet

Livet kidnappade mig i några dagar. Ett riktigt lättfångat byte var jag också. Från den ena dagen till den andra gick jag från att jobba och avvakta semester till att koppla bort mig från … allt? Ja, förutom livet då. Det var ju det som kidnappade mig. Efter frigivningen är jag beredd att ta livet i försvar. Livet menar inget illa och vill inte orsaka någon skada. Det agerar utifrån kärlek, nyfikenhet och en stark övertygelse om att det tamejtusan ska levas nu.

Ja, det kan hända att jag har drabbats av Stockholmssyndromet, men det är väl klart att vi ska leva livet nu. När det ändå pågår menar jag?

Livet kidnappade mig i maskopi med en gammal kompis

Precis som vi andra är livet här för att göra skillnad. Och göra gott. Så när Johanna, som jag lärde känna i Toronto när vi båda var där som nannies (1989! är inte det sjukt längesen?), hörde av sig och ville komma till västkusten på minisemester stirrade livet mig stint i ögonen och sa: skit i jobbet nu. Lev mig!

livet kidnappade mig, glädje, kvinnor, vänner, skratt — Började med reunion med både Johanna och min svägerska. Om vi hade kul? Jepp

Jag vill tacka livet. Vilka dagar vi har haft både här på Knippla och på fastlandet.

Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

livet kidnappade mig, hönö fiskemuseum, vänner — Johanna kollar in öarna från Hönö-färjan

röddeviga, knippla, västkusten — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

livet kidnappade mig, utsikt, knippla — vi tog ett dopp i Röddeviga här på Knippla

Kommer ni ihåg när jag berättade om hur jag helst inte vill planera alls? Ja, det var det fina med första kvällen på Knippla i livets våld var just det. Vi hade inga planer och tack vare det hamnade vi på spelning med Kask Coverband på Matjes på Knippla. Jag älskar musik. Särskilt bra musik och särskilt när det är låtar jag kan så att jag kan sjunga med. Vilken kväll!

Kask coverband på Matjes på Knippla, livet kidnappade mig, — Kask Coverband spelade

utsikt i knippla gästhamn, livet kidnappade mig, augusti — Kask Coverband spelade

livet kidnappade mig, solnedgång på Knippla, utsikt, himmel och hav, västkusten, Bohuslän — Tror ni att vi någonsin fre nog av att titta på solnedgångar och färgsprakeri på himlen?

Livet bjöd på makrill och krabba till middag

krabbfiske, fiska, västkusten, knippla — Vi tog en sväng på sjön och kollade våra burar, som var fyllda med (faktiskt!) ganska välfyllda krabbor.

makrillfiske, livet kidnappade mig, västkusten, knippla — Krabba åt vi till förrätt och till varmrätt blev det makrill. Hur gott som helst.

Malin Lundskog ombord på båt, knippla, västkusten — Jag rattade livet

Livet höll oss i schack och jag är glad över kidnappningen. Hur härligt som helst med livet och vänner som är i maskopi lurar bort mig från jobb några dagar. Det är helt klart värt att levas det här livet. Och det är nu det ska göras, levandet. Såatteee … vi gör väl det?

livet kidnappade mig, sjöbodar, foto, knippla, västkusten — … men först ett foto på Knipplas mest fotade sjöbodar

VI ses ju snart igen. Tills dess: HEJA livet och oss som lever det. Oavsett om vi jobbar eller är lediga …
Kram Malin Lundskog

Vi är inte för mycket

Nej, goddammit: vi är inte för mycket. Det är de som tänker för smått. Jag kunde också få för mig att jag var för mycket. Ja, ni vet, jag trodde att jag lät för mycket, skrattade för högt, pratade för för mycket, tog för mycket plats och andra påhitt. När jag i själva verket var mig själv. Och visst, jag kan prata. Massor. Låta högt. Gapskratta. Jag kan till och med sitta med benen brett isär, som vilken karl som helst. Och?

Ibland kommer det här över mig. Att vi anpassar oss till förbannelse. Är det inte en jädra skit att normen om att kvinnor ska vara små, tysta och svaga har fått och fortfarande får råda?

Jag tycker det, men under alla år som jag har jobbat med kvinnor och kvinnors välmående har frågan återkommit om och om och om igen. Kvinnor har varit oroliga över att vara för mycket. Ärligt talat, vem bestämmer vad för mycket är?

vi är inte för mycket, Malin Lundskog i regn på Knippla, gul tröja, ta plats, — Jag blir glad när lusten att ryta till väcks. Ta plats goddammit!

Om vi inte får vi höras och synas och vara oss själva, hur i hela världen ska vi då kunna göra den skillnad jag tror att vi här är för att göra allihop. Så, nej. Vi är inte för mycket. Det är de som tänker så, som tänker för smått. De och gamla ingrodda normer om kvinnorollen (och andra roller som har förminskats genom tiden).

Idag är (också) en perfekt dag att ta plats, skratta högt, prata massor och vägra skärpa oss. Idag och alla andra dagar. Eller vad säger ni?

Ses snart igen hörni. Tills dess: HEJA ER!
Kram Malin Lundskog

PS. i flera av avsnittet till podden Mitt perfekta liv pratar vi om normer och mod att ta plats. Här till exempel.

Jag lär mig saker från tv-serier

Äntligen har vi hittat en tv-serie att se på tillsammans min man och jag, nämligen Ted Lasso. Jag fick tipset av en kompis (tack Nina) och trodde inte alls att den skulle vara som den är. Den har djup och den är rolig. Dessutom är avsnitten korta och det gillar jag. Och vet ni, det går att lära sig saker från allt och alla. Även sportdramakomedier (är det ens en genre?).

Det här har jag lärt mig från Ted Lasso

Den som dömer har slutat vara nyfiken

Hur klokt? När vi dömer någon eller något är vi helt ointresserade av att ta reda på mer. Vi har ju redan bestämt oss. Nyfikenhet, säger jag bara. Vilken egenskap att ha med sig i livet. Hur ska vi annars få veta mer? Lära nytt? Eller ens utvecklas?

Var som en guldfisk

När något går oss emot eller någon är elak mot oss är det inte så dumt att vara som en guldfisk. Hur de är? De gapar stort och glömmer istället för att älta och kanske ifrågasätta.

Njut av kakan

Det här kan jag inte säga nog många gånger tror jag: Njut av kakan, ävensom det inte handlar om en faktisk kaka. Lägg ner det dåliga samvetet och tankar om borde eller borde inte. Gör och njut. Okej?

Jag lär mig saker från tv-serier oavsett genre

Ted Lasso är en serie som alldeles säkert går att titta på som ren underhållning (och den är underhållande). Men jag tror att det är svårt. För den amerianskbräkande fotbollscoachen Ted Lasso vräker ur sig det ena kloka ordet efter det andra, fast man från början tror att han är en ytlig pajas.

Ted kallas till England från USA för att coacha ett premier league-lag. Han vet inte att avsikten är att han med sin bakgrund i den amerikanska fotbollen med nollkoll på det vi kallar fotboll ska få laget att åka ur ligan.

Ja, som jag skrev i inledningen så har vi äntligen hittat en serie att titta på tillsammans. För även om vi är överens om mycket, min man och jag har vi vitt skilda åsikter om vad som är sevärt på tv. Och visst, man kan säga vad man vill om att ha tv-tittande som ett sätt att umgås, men ibland är det bara sååå gôtt att dimpa ner i soffan tillsammans. Och det är som att vi har något att prata runt när vi ser på tv.

jag lär mig saker från tv-serier, springer spaniel i turkos soffa, jeanstyg, kuddar, — jo, vi får plats allihop i soffan …

Annars ser jag gärna på snälla (?) engelska deckare, som Shetland och Vera. Dessutom fastnar jag utan problem i gråt-serier som A Million Little Things. Har ni inte sett den? Gör´t. Om inte annat för det stora i det här som jag har för mig inleder hela serien: They say friendship isn´t one big thing. It begins and ends with a million little things.

Eftersom det här inte är en blogg för tv-tips så blir det inga fler just nu. Men det där med att vi har slutat vara nyfikna när vi dömer ville jag dela med mig av. Och insikten av att vi lär oss av allt. Ja, det är ju därför jag lyssnar på alla sommarpratare, som ni kan läsa om här.

Har ni otippade tv-serier som ni har lärt er något av? Berätta!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Det goa snacket mellan gubben och grabben

Har ni tänkt på att man inte får höra de där goa snacken så ofta längre? Ni vet de där otippade. Som när två främlingar möts och finner varandra för en kort stund på en buss eller en spårvagn någonstans. Ja, som gubben och grabben och det goa snacket jag tjuvlyssnade på.

Jag satt på bussen mot stan med sticket i högsta hugg, som vi tanter gör på bussar. På varje hållplats klev det på alltfler människor och vi som satt ensamma plockade åt oss våra väskor (och sticken) för att göra plats för eventuella medresenärer. Då kommer det ombord en gubbe med Gais-halsduk runt halsen. Han frågade grabben bakom mig om han kunde slå sig ner och killen svarade javisst.

”Ja, jag tänkte att du kanske inte ville det, när jag kommer här med min halsduk och du sitter där med din”, sa gubben och skrockade. Sådär varmt o gott som gubbar kan göra (fast de är gaisare).

Gubben och grabben höll på olika lag

Och sen drog det goa snacket igång mellan gubben och grabben, som visade sig ha en blåvit halsduk på sig. De skulle på match båda två (varsin), och diskuterade laguppställningar, spelare och spelupplägg. Och de pratade om att det var fint att just de två, som håller på varsitt lag, kan sitta och prata så gôtt med varandra. Innan de klev av önskade de varandras lag lycka till.

Alltså, tänk vad fint det är att vi är människor allihop, även om vi gillar olika och har skilda färger på våra laghalsdukar (om vi nu har några sådana alltså). Visst är det skönt att sitta på bussen och lyssna på poddar eller annat och slippa prata med folk. Men varenda gång jag hör eller själv är med om de här oväntade, korta mötena är det som att något inom mig mjuknar. Jag tror faktiskt att de här oväntade, korta och goa snacken gör världen en aningen bättre. Bara det gör det värt att släppa in främlingar för en kort och tillfällig förbindelse. Eller hur?

ps. Själv är jag Öisare, men det sa jag inget om. Jag nöjde mig med att tjuvlyssna och sticka vidare på min tröja.

det goa snacket, Malin Lundskog, stickad tröja, grön tröja, promenad — Tröjan är klar!
Det norska mönstret jag började sticka när jag satt på tåget genom Danmark …

Ses snart. Tills dess: heja alla otippade möten.
Kram Malin Lundskog