livsglädje

Jag fyllde femtio idag (om en vecka fyller jag femtiofyra …)

Idag fick jag en femtioårspresent av mina kompisar. Eller, jag fick den för snart fyra år sedan, när jag faktiskt fyllde femtio. Men … en pandemi, en flytt till Knippla och en restaurang kom i vägen. Men idag lyckades vi äntligen äta den där glassen som var en del av min present, så det är väl okej att låtsas att jag fyllde femtio idag?

jag fyllde femtio idag, glass, gelaterian, göteborg — citroncheesecake (som Gelaterian har vunnit pris för), passionsorbet, mörk choklad.

Presenttips till femtioåringar och andra födelsedagsbarn

Jamen, vilken present alltså. Kolla in den här supergåvan i fyra delar:

En bok, en pizzabakarkväll, blomsterplockning och idag den sista delen nämligen sanslöst god glass. Boken fick jag på min femtioårsfest, som ni kan läsa mer om här, blommor cyklade vi iväg och plockade på Blomsterfarmen i Vallda, pizza bakade vi i trädgården hemma hos kompisarna som har gett mig den här presenten. I deras vedeldade pizzaugn. Wowowow så gott. Och idag åt vi glass på Gelaterian i Göteborg. Jo, wowowow igen. Så gott.

jag fyllde femtio idag, maigret, bok, present — inte bara bra. snygg också, eller hur?

jag fyllde femtio idag, solrosor, blomsterfarmen — en och annan solros fick plats i min bukett.
Visste ni att jag hade solrosor i brudbuketten?

Är det inte helt fantastiskt med presenter som dels drar ut på firandet (hej, älskar att fylla år!) och dels blir en anledning att umgås. Varsågoda från mina vänner till er: ett presenttips som går att anpassa efter person.

Femtio idag, femtiofyra om en vecka. Ibland går tiden himla fort, he he …

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Sånt som ger mig hopp just nu

Jag tror att vi behöver känna det ordentligt allihop, det där hoppet. I alla fall ibland. Ni vet, hoppet för mänskligheten, jorden, världen, framtiden, nuet. Och oss själva. Kan det inte till och med vara så att det är avgörande för att vi ska fatta att vi spelar roll och betyder massor för varandra? Att vi alla är en viktig del i något stort och att det vi gör och de vi är gör skillnad. Vad tror ni? Hur som helst, här är tre grejer av sånt som ger mig hopp just nu:

Konserter ger mig hopp

Coldplay

Coldplay-konserten på Ullevi igår alltså. Där stod jag igen med tårar ögonen och kände den där sköna känslan av hopp. Nej, jag vet inte exakt för vad, men en stor känsla är det. När flaggorna med ordet Love fladdrade i vinden, när Coldplay gör en så klimatsmart turné det bara går genom att låta en dansande publik alstra energi till exempel, när Chris Martin viftade med pride-flaggan och handlederna var täckta av blågula Ukraina-armband och vartenda ord i låtarna de spelade var fyllda av kärlek. Då kände jag det så starkt. Hoppet.

sånt som ger mig hopp just nu, coldplay, ullevi, konsert, Chris martin — här finns den: gemenskapen, glädjen, dansen, energin och viljan att bidra till en bättre värld

Bruce

Kan ju inte skriva om Coldplay utan att skriva om Springsteen. Att han är bäst behöver jag däremot inte berätta mer om, det vet väl alla, he he. Men förmågan att samla människor och göra dem (oss) genuint lyckliga genom möjligheterna i texterna och kärleken till musiken. Att Bruce och E Street band också visar att kul inte har med ålder att göra. Och att Little Steven körde gitarr med Ukrainas färger.

sånt som ger mig hopp springsteen, little steven Ukraine. ullevi — Foto: Fredrik Beskow

Konserter med hur mycket folk som helst och allt är varmt och kärleksfullt. Visst är det fint? Hoppfullt, liksom …

Sårbarhet ger mig hopp

Sårbarhet och öppenhet ger mig hopp. Det kan handla om att visa sina svagheter och rädslor, som Camilla Läckberg i hennes sommarprat om kroppen till exempel (här hittar ni det). Jag känner också hopp när människor vågar vara stolta över sig själva, utan att be om ursäkt. Tänk om det kommer en tid då vi inte behöver vara rädda för att varken berätta om våra rädslor eller våra framgångar?

Regnet ger mig hopp

Normalt regnväder gör mig hoppfull, även om jag älskar sol och det vi brukar kalla vackert väder. Regnet ger mig hopp om att jag kanske kan få till något som liknar trädgård med blommor och örter och grönsaker. Och regnet ger mig hopp om att vi kanske kan lyckas få till ett hållbart klimat, för jorden och alla människor här.

hoppas på regn, sånt som ger mig hopp, sår gräs — ja, vi får väl se … Men här sår vi gräs och jag är tacksam över regnet tillskillnad från bevattningsförbud på mitt lilla, egoistiska plan som i det stora hela är skitsamma. Dessutom kommer hundarna säkert springa sönder det, när det väl börjar växa …
På ett större plan: hoppas grundvattennivån höjs, att vi undviker skogsbränder och att djur och växter mår som de ska.

Jag är generellt en hoppfull person och har (faktiskt) aldrig tankar som ”tänk om det går åt helvete”. Men det att vara uppfylld av hopp gör ändå så gôtt. Och obs för att jag skrev att det här är sånt som ger mig hopp just nu. För det finns mer. Som att jag är frisk, kroppen mår bra, mina barn verkar bli glada av mig, Jackson drar inte alltid i kopplet utan det finns hopp om bekväma promenader med honom, mina föräldrar fortsätter att vara nyfikna på livet, människor läser mina böcker och vänner hör av sig. Det gör gott för framtiden, att känna hopp. Och det är fint i stunden, att framtidstron finns i det där hoppet.

Vad gör er hoppfulla precis just nu?
Oavsett, så ses vi snart igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen

Nu är vi där igen, när gästbåtarna knôr sig in i hamnen på Knippla, ön sjunker av alla sommargäster och nätterna aldrig vill ta slut. En fantastisk tid här på ön, precis som alla andra tider. Jamen, vi bor ju mitt i semestern … Och därför gör det inte så mycket att vi lämnar den en av sommarens allra somrigaste dagar. VI kommer ju hem igen.

Igår skulle vi på inflyttningsfest till Claes syster i Vallda, några mil söder om Göteborg. Solen strålade, vinden hade (äntligen!) mojnat och vi just vunnit säsongens första seriematch i boule. Alltså, bara tanken på att slänga in hundar och oss i en bil för att åka färja, bil, färja och sedan bil i några mil kändes orimlig. När vi har en båt. Och makrillen börjar komma.

vinga fyr, västkusten, stenafärja, sommar — Vinga fyr och Stenafärjan. Så mycket hemma och Göteborg för mig, så ni kan inte ana.

färja makrill, springer spaniel — Alla ska vara med o fiska

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, göteborgs hamn, farled, fraktbåtar — Alla ska vara med o fiska

Så vi tog båten. Lämnade hamnen, lånade ut vår båtplats till en glad gäst och fick fartvind i håret. Innan vi sänkte farten och dörjade makrill, vill säga. Utanför Vinga fyr (värd ett besök) nappade det första gången och när vi sedan någonstans mitt i den stora farleden som leder in till och ut från Göteborgs hamn hade fått tio makrillar var vi nöjda. Några i gåbortspresent och några till vår egen lunch idag.

Kalaset var härligt, maten god och sen åkte vi hem. Och det är egentligen där det här blogginlägget börjar (sorry).

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem. Med båt.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, solnedgång, vallda sandö, västkusten — det där med att resan är mödan värd ni vet. Det här började vi ta oss hemåt i. Hur vackert???

vallda sandö, solnedgång, på väg mot hamnen — på väg mot båten, vallda sandö gästhamn

Någon gång vid halv elva lämnade vi Vallda Sandö för att ta oss hemåt. Innanför Donsö, Styrsö och Brännö (ni vet dans på Brännö brygga-ön). Vi tog oss vidare ut i farleden igen och körde sedan innanför Hönö, Öckerö och Hälsö. Innan vi någon gång kring midnatt kom hem. I mörker. Men inte nattsvart mörker, utan sådär sommarmörkt där det alltid finns en liten aning ljus. Och en väldigt gul måne på det.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, Göteborg, kvällsljus, sommarnatt — Kolla in Göteborg från havet. Snygg hon e!

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, farleden, rivöfjorden, Göteborg, lysbojar — lysbojar i farleden

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, lysbojar, farled till Göteborgs hamn — Ser ni, ett helt stilla hav.

När vi lade till i vår hemmahamn var vi eniga om att det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen. Och för att få åka hem i sommarnatten, när nästan nästan nästan inga andra båtar är ute.

svallvågor, sommarnatt, båtliv, västkusten, Knippla

Jag letar saker för letandets skull, inte sakens …

Det slog mig idag när jag var ute i bergen med Brorsan och Jackson: Jag letar inte saker för sakernas skull, utan för letandets. Det är därför vi har tampar, bojar, välen, flaggor och diverse olika lådor runt om i trädgården (som är ett kapitel för sig just nu). I stunden jag letar, hittar och sliter med att få loss mina fynd som ofta har kilat fast sig under en sten har jag (sällan) koll på vad jag ska med saken till. Men målet är oväsentligt när jag letar. För jag letar för letandets skull, inte sakens. Resan är målet och den som söker finner och allt sådant ni vet.

Jag letar saker, tamp, strandfynd, västkusten, Knippla — Där låg tampen, efter de hårda västliga vindarna som har härjat här på sista tiden.

När det har blåst (det har det) hårda (ja jädrar) västliga vindar (väldigt ofta) är västsidan av ön en blandning av skattkista och soptipp. Jag plockar plast och det vet jag att ni har koll på varför (om ni har råkat missa det, kan ni läsa mer om det här till exempel). Och jag gör fynd. Som idag. Då hittade jag en tamp, som satt fast under några stenar.

jag letar saker, malin lundskog på knippla, tamp, strandfynd, sakletare, västkusten — Blir nästan rörd när jag ser hur uppriktigt glad jag är över mitt fynd 🙂

Målet med letandet är just att leta

”Vad ska du med den till” brukar Claes fråga när vi kommer hem med våra fynd, hundarna och jag. ”Bra att ha” svarade jag på frågan idag. För man vet ju aldrig, eller hur? En vacker dag står man där och och önskar inget hellre än att man hade en rejäl tamp till hands. Och voìla: Nu har vi det!

Malin Lundskog med tamp, sakletare, Knippla, västkusten

Har ni tänkt på att oavsett om vi letar saker eller upplevelser så är det aldrig förgäves. Oavsett vad vi hittar eller känner i stunden. En tamp kan mycket väl komma till nytta (om inte annat får den symbolisera känslan i mig när jag lyckades slita loss den från stenen) och upplevelser ger erfarenheter som vi kanske inte alls tycker är orda något i stunden, men vi lär oss av allt. Precis allt! Och det är en fin upptäckt det också.

Så … vi fortsätter leta och njuter av resan va?

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA ALLA!
Kram Malin Lundskog

Säsongsavslutning: Mitt perfekta liv! 18

I säsongens sista avsnitt pratar vi i vanlig ordning om hur man är när man är perfekt. Var skvallertanterna i byn, dåtidens normsättare? Är tryggheten hos människor som inte lever enligt normen skrämmande? Och varför skäms människor å andras vägnar?

Häng med på den fortsatta resan mot normbryteri, kroppspositivism, acceptans och ett nytt sätt att se perfektion.

Här på bloggen ses vi snart igen även om podden tar sommarlov. HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

Jag har drabbats av Brucefeber

Jo, jag har alltså drabbats av Brucefeber och vill aldrig friskna till. Eller jo, det vill jag väl kanske för jag kan varken äta, sova eller fokusera på arbete just nu. Men jag njuter av att känna som jag gör. Tänk att det finns så starka känslor. I mig! I dig också förstås, men jag vet inte om de triggas igång av just Bruce Springsteen. Kanske (hoppas!) något eller någon annan.

Brucefebern och känslorna för Bruce Springsteen och hans musik går att inte jämföra med känslorna jag har för min man, våra barn, mina föräldrar och mina vänner. Det är något helt annat. Så ni som tror att jag har Bruce som något slags frikort ni har helt fel. Det här är något helt annat, även om symtomen liknar en förälskelse med pirr i magen, svårt att äta, svårt att sova.

Brucefebern beror inte bara på Springsteen

Brucefebern är en helhet med både Bruce och hans röst, med samspelet mellan honom och E Street Band, Bruce och Patti, musiken, texterna, glädjen, energin, värmen och gemenskapen med andra som också har drabbats av Brucefebern.

Och allt började på Ullevi 1985

Allt började 1985, när jag precis hade gått ut nian och rymde hemifrån sent kvällen innan konserten för att kunna köa utanför Ullevi i syfte att hamna längst fram på plan. Det gjorde vi också, min bästis Anki och jag. Sen svimmade jag … Och mitt i The River fann vi varandra där på Ullevis gräs.

Den kvällen hjälptes vi åt att rocka sönder Ullevi och jag var totalt nedsmittad av Bruce-febern. Varenda gång han har varit i Sverige sedan dess har jag varit där och 2016 stod jag tillsammans med Anki igen. Nu med våra män (min man är hennes storebror förresten) och en son och hans sambo (som nu är hans fru.) Då grät jag. Av glädje och eufori, absolut. Men också av vemod. Det här är nog sista gången, även om jag innerst innerst inne trodde. Eller kanske är det hoppades jag gjorde? Jag skulle få se honom igen.

Bruce tog mig till Broadway

Men så körde han ju sin show på Broadway och jodå. Jag var där. Då fick jag verkligen närkontakt med Bruce, som ni kan läsa mer om här. Och vet ni, ven om jag trodde att det där nog var sista gången, så hade jag en stark känsla av att han kommer att ge sig ut igen. Med sitt E Street band. Men när jag sa det till någon trodde de att jag var galen, så jag höll tyst …

Ikväll händer det igen. Ullevi. Bruce. Och jag.

MEN! Ikväll är det dags igen. För sista kvällen av tre här på Ullevi med Bruce Springsteen och E Street Band. Jag var där i lördags, med min man, vår äldste son, hans fru och min mamma. WOW! Vilken kväll. Vi stod på plan och dansade och sjöng och jag njöt i fulla drag. Kanske för att jag visste att jag ska dit ikväll också. För innan den konserten var jag mer avslappnad och bara lite pirrig. Inte som nu, då Brucefebern verkligen har slagit till.

Jag har drabbats av Brucefeber, Levis 501, — Outfiten redo💪🏻

Ikväll är det främre stå som gäller. Tillsammans med min svärdotter. Herrenaddå vad kul vi ska ha, hon, jag och drygt sextiotusen pers till. Jag har drabbats av Brucefeber och ikväll ska alla känslorna få vara med på Ullevi. Bruuuuuuuuuuuuuuuuuuuce!