livsglädje

Jag letar saker för letandets skull, inte sakens …

Det slog mig idag när jag var ute i bergen med Brorsan och Jackson: Jag letar inte saker för sakernas skull, utan för letandets. Det är därför vi har tampar, bojar, välen, flaggor och diverse olika lådor runt om i trädgården (som är ett kapitel för sig just nu). I stunden jag letar, hittar och sliter med att få loss mina fynd som ofta har kilat fast sig under en sten har jag (sällan) koll på vad jag ska med saken till. Men målet är oväsentligt när jag letar. För jag letar för letandets skull, inte sakens. Resan är målet och den som söker finner och allt sådant ni vet.

Jag letar saker, tamp, strandfynd, västkusten, Knippla — Där låg tampen, efter de hårda västliga vindarna som har härjat här på sista tiden.

När det har blåst (det har det) hårda (ja jädrar) västliga vindar (väldigt ofta) är västsidan av ön en blandning av skattkista och soptipp. Jag plockar plast och det vet jag att ni har koll på varför (om ni har råkat missa det, kan ni läsa mer om det här till exempel). Och jag gör fynd. Som idag. Då hittade jag en tamp, som satt fast under några stenar.

jag letar saker, malin lundskog på knippla, tamp, strandfynd, sakletare, västkusten — Blir nästan rörd när jag ser hur uppriktigt glad jag är över mitt fynd 🙂

Målet med letandet är just att leta

”Vad ska du med den till” brukar Claes fråga när vi kommer hem med våra fynd, hundarna och jag. ”Bra att ha” svarade jag på frågan idag. För man vet ju aldrig, eller hur? En vacker dag står man där och och önskar inget hellre än att man hade en rejäl tamp till hands. Och voìla: Nu har vi det!

Malin Lundskog med tamp, sakletare, Knippla, västkusten

Har ni tänkt på att oavsett om vi letar saker eller upplevelser så är det aldrig förgäves. Oavsett vad vi hittar eller känner i stunden. En tamp kan mycket väl komma till nytta (om inte annat får den symbolisera känslan i mig när jag lyckades slita loss den från stenen) och upplevelser ger erfarenheter som vi kanske inte alls tycker är orda något i stunden, men vi lär oss av allt. Precis allt! Och det är en fin upptäckt det också.

Så … vi fortsätter leta och njuter av resan va?

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA ALLA!
Kram Malin Lundskog

Säsongsavslutning: Mitt perfekta liv! 18

I säsongens sista avsnitt pratar vi i vanlig ordning om hur man är när man är perfekt. Var skvallertanterna i byn, dåtidens normsättare? Är tryggheten hos människor som inte lever enligt normen skrämmande? Och varför skäms människor å andras vägnar?

Häng med på den fortsatta resan mot normbryteri, kroppspositivism, acceptans och ett nytt sätt att se perfektion.

Här på bloggen ses vi snart igen även om podden tar sommarlov. HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

Jag har drabbats av Brucefeber

Jo, jag har alltså drabbats av Brucefeber och vill aldrig friskna till. Eller jo, det vill jag väl kanske för jag kan varken äta, sova eller fokusera på arbete just nu. Men jag njuter av att känna som jag gör. Tänk att det finns så starka känslor. I mig! I dig också förstås, men jag vet inte om de triggas igång av just Bruce Springsteen. Kanske (hoppas!) något eller någon annan.

Brucefebern och känslorna för Bruce Springsteen och hans musik går att inte jämföra med känslorna jag har för min man, våra barn, mina föräldrar och mina vänner. Det är något helt annat. Så ni som tror att jag har Bruce som något slags frikort ni har helt fel. Det här är något helt annat, även om symtomen liknar en förälskelse med pirr i magen, svårt att äta, svårt att sova.

Brucefebern beror inte bara på Springsteen

Brucefebern är en helhet med både Bruce och hans röst, med samspelet mellan honom och E Street Band, Bruce och Patti, musiken, texterna, glädjen, energin, värmen och gemenskapen med andra som också har drabbats av Brucefebern.

Och allt började på Ullevi 1985

Allt började 1985, när jag precis hade gått ut nian och rymde hemifrån sent kvällen innan konserten för att kunna köa utanför Ullevi i syfte att hamna längst fram på plan. Det gjorde vi också, min bästis Anki och jag. Sen svimmade jag … Och mitt i The River fann vi varandra där på Ullevis gräs.

Den kvällen hjälptes vi åt att rocka sönder Ullevi och jag var totalt nedsmittad av Bruce-febern. Varenda gång han har varit i Sverige sedan dess har jag varit där och 2016 stod jag tillsammans med Anki igen. Nu med våra män (min man är hennes storebror förresten) och en son och hans sambo (som nu är hans fru.) Då grät jag. Av glädje och eufori, absolut. Men också av vemod. Det här är nog sista gången, även om jag innerst innerst inne trodde. Eller kanske är det hoppades jag gjorde? Jag skulle få se honom igen.

Bruce tog mig till Broadway

Men så körde han ju sin show på Broadway och jodå. Jag var där. Då fick jag verkligen närkontakt med Bruce, som ni kan läsa mer om här. Och vet ni, ven om jag trodde att det där nog var sista gången, så hade jag en stark känsla av att han kommer att ge sig ut igen. Med sitt E Street band. Men när jag sa det till någon trodde de att jag var galen, så jag höll tyst …

Ikväll händer det igen. Ullevi. Bruce. Och jag.

MEN! Ikväll är det dags igen. För sista kvällen av tre här på Ullevi med Bruce Springsteen och E Street Band. Jag var där i lördags, med min man, vår äldste son, hans fru och min mamma. WOW! Vilken kväll. Vi stod på plan och dansade och sjöng och jag njöt i fulla drag. Kanske för att jag visste att jag ska dit ikväll också. För innan den konserten var jag mer avslappnad och bara lite pirrig. Inte som nu, då Brucefebern verkligen har slagit till.

Jag har drabbats av Brucefeber, Levis 501, — Outfiten redo💪🏻

Ikväll är det främre stå som gäller. Tillsammans med min svärdotter. Herrenaddå vad kul vi ska ha, hon, jag och drygt sextiotusen pers till. Jag har drabbats av Brucefeber och ikväll ska alla känslorna få vara med på Ullevi. Bruuuuuuuuuuuuuuuuuuuce!

Skriver mer när jag har frisknat till 😅 Tills nästa gång: HEJA HEJA!

Kram Malin Lundskog

Nytt avsnitt: MITT PERFEKTA LIV! 17

Varför ska inredningen vara ljus och fräsch när sommarkroppen ska vara brun och fräsch? Hur släta, glänsande ben har den perfekta sommarkroppen och varför. VARFÖR! ska allt hår bort för att sommarkroppen ska vara godkänd?

Och mitt i hela alltet ska hela befolkningen anta samma bruna kulör. Har hälsan och sommarkroppen ett särskilt utseende?

Följ med på Malin Lundskogs och Viktoria Davidssons filosoferande på resan mot ett perfekt liv.

I Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Dubbelhajk i Dublin kallar vi den, dagen på vår tågluff då vi först vandrade i Howth och sen i Killiney. Och jag hoppade i Irländska sjön! Så salt o vågigt och alldeles … alldeles underbart.

Ja, ni kan ju se själva. Här är vi på The pyramide of Dublin, för att få ännu bättre utsikt (och för att det är kul att klättra upp på saker man kan klättra på):

Killiney hills, utsikt, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

I Killieny hills, pyramide of Dublin, utsikt, tågluff, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

Livet med interrailkort är toppen, eftersom vi kan tåghoppa hur mycket vi vill. I morse tog vi ju först tåget från Dublin till Howth, nordost om Dublin, och efter vår hike där till Dalkey, sydost om stan. När vi passerade Dublin hoppade Claes systerdotter Amélie (som pluggar i Dublin, vet inte om jag har berättat det än?) på och visade vägen.

När vi klev av i Dalkey hamnade vi först bland de flådiga husen där bland andra Bono bor. Han visste nog inte att jag skulle komma, för jag såg honom ingenstans, men gott om stora, exklusiva hus var där i alla fall. Bakom välklippta häckar …

Killiney Hills

Ja, så kom vi då upp till Killiney hills och för kanske sjuhundratredje gången den dagen sa jag både åh! och ah! över havet, utsikten och hela härligheten.

I Killieny, hike, tillsammans, tågluff, Malin Lundskog

Och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Tågluffens första bad blev i Killiney, i Irländska sjön som var mycket saltare och mycket mycket kallare än mitt vanliga Kattegatt. Men ändå precis så som salta bad bad brukar vara: alldeles underbart. Det syns inte på de här bilderna, men det var ganska vågigt och nedersta trappsteget på stegen låg i jämnhöjd med vattenytan vilket gjorde det lite klurigt att komma upp. I är ju sällan ett problem, eller hur?

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog — mot badet!

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, hike — vägen mot badet

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog, havet — vägen mot badet

Jag hade fullt upp med att packa ner regnrock när vi lämnade Dublin i morse och kände inte för att bära grejer i onödan, så bikinin fick stanna hemma på hotellrummet. Men, sport-bh och trosor funkar ju lika bra att bada i, eller hur? I alla fall tycker jag det och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön utan att tänka på något annat än friheten i att bada

Regnrocken hade jag ingen användning av förresten och varenda irländare vi har träffat tror inte att ni därhemma kommer att tro på oss när vi säger att det inte har regnat en droppe under våra dagar i Dublin. Men det är sant.

Nu har vi en dag kvar här i Dublin innan vi drar vidare till Nord-Irland och Belfast. Men vi ses säkert här innan dess. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vår tågluff? Jag uppdaterar med länkar till alla inlägg om tågluffen här.

Att vara är inte alls som att göra

Att vara utan att göra eller prestera, vilka kontraster ändå. Skillnaden blev väldigt tydlig efter två dagar på tåg och idag på plats i Dublin.

Det är som att jag alltid vill ha en framåtrörelse och när tåget inte längre tar mig framåt och jag lutar mig tillbaka, behöver jag själv stå för rörelsen. Drivet.

I två dagar har jag suttit (lite väl) still och bara varit. Inte för att vara är så bara, men ni fattar. Och idag kom alltså vår första dag på tågluffen på samma plats. Och jag fick fullt upp med att göra. Gå till den parken (Phoenix park), göra besöket på bryggeri (Guinness), testa den där restaurangen (blev till slut Chequer Lane by Jamie Oliver), med frågor som vad ska vi göra sen och hur planerar vi morgondagen irrande i huvudet.

Som om jag när den fysiska resan pausar, behöver skapa en resrutt med stationer att hänga upp dagen på? När upplevelsen av en ny stad inte blir mindre för att jag inte prickar av en lista av att göra-punkter. Kanske till och med tvärtom? Att vara är också ett sätt att resa. Jag testar det imorgon och kanske är det kontrasterna av att vara och att göra som är grejen. Både med resan och livet?

Ses snart, tills dess: HEJA!

kram Malin Lundskog

mer om vår tågluff hittar ni här (jag återkommer om restaurang- och utflyktstips, för det vi gjorde idag var toppen)