livsglädje

Kan vi inte bara vara snälla?

Fattar ni hur annorlunda den här dagen hade varit om alla bara var snälla? Mot varandra och sig själva. Om vi inte bara älskade i tysthet, utan spred kärleken? Berättade för världen att vi älskar. Och om vi log och delade med oss av vår glädje. Den blir ju dubbel då. Minst. Om vi dansade och skrattade och respekterade. Oss själva och varandra. Alla. Jag kan inte sluta tro på att det goda föder mera gott, att kärlek föder kärlek, hopp föder hopp och glädje föder glädje. Och de (för ni som läser detta gör ju inte det) som kallar det naivt. Let them. För vad sjutton ska vi tro på om inte det goda? Det glada, varma och trygga. Jag menar, kan vi inte bara vara snälla allihop?

soluppgång, oktober, knippla, sjöbodar — men solen gick upp i morse och det gjorde den så snyggt den bara kunde

kan vi inte bara vara snälla, rosa himmel, hav, västkusten, knippla — även om red light int the morning är en sailors warning (om vind) så är det ju så vackert.

Jag vet inte hur jag ska bete mig

Passar ord om terrordådet i Bryssel inte på min blogg? Eller är det i själva verket så att de passar överallt? Ska jag strunta i att prata om det och om mina tårar som kom när jag satt hemma i soffan och tittade på matchen som avbröts. När Bryssel landade som ett slag i magen och Bojan Djorjics (fotbollsexpert och f.d. spelare) gråtröst gick rakt in i hjärtat. Ska jag prata mer om det? Och om jag pratar om Bryssel, betyder det att jag struntar i vad som händer i resten av världen? Ska jag gå ut och stämma upp i we shall overcome? Jag har ingen aning.

soluppgång över Björkö i oktober, himmel, hav västkusten, knippla — Färgsprakeriet fortsatte en bra stund i morse. Låt det fortsätta!

Nej, jag vet helt enkelt inte hur jag ska bete mig och det är väl precis som det ska. Jag tror (hoppas) att det är ett tecken på att jag är människa. Och vi får vara som vi är, även när vi inte är som vi ska (vad det nu är). Jag fortsätter att känna, älska, skratta, dansa och hoppas att allt gott vi gör, föder mer gott. Och att ni svarar ett rungande ja på frågan Kan vi inte bara vara snälla? The more the merrier ju.

Och med det sagt tänker jag inte strunta i att åka till stan och fira mina man och en svärdotter, som båda fyller år idag. Hurra för dem och för livet och alla oss som lever det. HIPP HIPP!

kan vi inte bara vara snälla, västkusten, solnedgång i oktober på Knippla, färja — O strax går solen ner.

Ses snart igen, tills dess: HEJA OCH HIPP HIPP HURRA för alla snälla.
Kram Malin Lundskog

PS. Off topic, men ändå inte. Här har jag skrivit om konsten att vara snäll mot sig själv. Alltid en början, eller hur?

Morgonmeditationen som kändes i hela mig

Jag mediterar (nästan, nästan) varje morgon sedan fem-sex år tillbaka (kan vara fler år, de går ju så fort att jag inte hänger med riktigt). Och jag är så himla glad över den rutinen. Morgonmeditationen ger mig en mjukstart in i dagen oavsett om jag kommer till livsomvälvande insikter eller inte (oftast inte). I morse var det så mycket som föll på plats under meditationen. Och då visade det sig att det inte var en meditation utan en bön jag lyssnade till. Och den kändes i hela mig.

morgonmeditation, köksbord, ljuslykta, knippla — morgonmeditationen börjar när lyktorna tänds …

The prayer of St Francis

Lord, make me an instrument of your peace:
where there is hatred, let me sow love;
where there is injury, pardon;
where there is doubt, faith;
where there is despair, hope;
where there is darkness, light;
where there is sadness, joy.
O divine Master, grant that I may not so much seek
to be consoled as to console,
to be understood as to understand,
to be loved as to love.
For it is in giving that we receive,
it is in pardoning that we are pardoned,
and it is in dying that we are born to eternal life.
Amen.

Slumpen är kanske ingen tillfällighet

Visst är den fin? Och kanske är det så att den kändes i hela mig för att det är krig och bränder och översvämningar och skjutningar och jordbävningar all over. Slumpen är kanske ingen tillfällighet ändå, för bönen som också kallas fredsbönen kom precis när den skulle. Och den behöver i alla fall inte jag vara troende för att uppskatta och vara tacksam över. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra (och oss själva)?

Och apropå snäll, är det precis vad morogonmeditationen gör med mig. Den gör mig snällare. Ger mig tid att reflektera och tänka och känna. Ger mig möjligheter att inte döma och verktyg att förlåta, både mig själv och andra. Och det är kanske det som är den stora effekten för mig, att jag blir fri från de enkla utvägarna i kris. Ni vet, de som innebär taggarna utåt och att gå i försvar. Fredsbönen visste var den tog och den satt dessutom som en smäck. Varsågoda att använda den och slita den med hälsan allihop.

Ses snart igen, tills dess: HEJA ALLA och simma lugnt.
Kram Malin Lundskog

Här kan ni läsa mer om varför jag mediterar (nästan) varje dag

Det är inte bara vackert, det är fan poesi

Det är inte bara vackert här ute på ön. Det är förundran i kubik, närhet till mig själv, medvetenhet om människorna runt omkring, naturen överallt och en himla massa väder. Alltså, det är fan som poesi det här livet på ön.

det är inte bara vackert, knippla, sjöbodar, oktoberkväll, stiltje — en eftermiddagspromenad i veckan

det är inte bara vackert, knippla gästhamn, segelbåt, västkusten — samma eftermiddag. när till och med molnen hinner spegla sig.

Inte för att jag läser poesi, men jag vill och tänker varje gång jag dyker på en dikt som bränner till i mig att jag borde läsa mer poesi. Fler dikter. Men sen kommer jag på att det där med borde är ju inte min grej. Vill jag tillräckligt mycket, kommer jag att prioritera och göra. Häck väck med det dåliga samvetet som ordet (eller kanske snarar känslan av) borde ger mig.

solnedgång, västkusten, oktober, knippla, orange — snart badar solen, eller vad den nu gör när mörkret kommer …

vattendroppar, Knippla, solnedgång, västkusten — samma vatten, men en hund står bredvid och skakar av sig badvattnet

Det är inte bara vackert, det är mycket större än så

det är inte bara vackert, soluppgång, västkusten, knippla — Den här himlen såg jag från sängen i morse. Så jag gjorde som den sa och gick upp.

soluppgång, det är inte bara vackert, knippla, strandfynd — Tog en barfotasväng i trädgården för att kolla mina strandfynd.
Och för att hålla hundarna sällskap på morgonkissen …

morgonpromenad, soluppgång, knippla, gräs — Morgonpromenaden runt ön i sus och dus.

Jag har tänkt på ölivet som en härlig feelgoodroman eller -film, men vet ni? Det är mycket mer än så. Det är kraftfullt, stormigt, stilla, rivigt, kärleksfullt, tomt. Och fullt. Det är alltså inte bara vackert, det är mycket större än så. Även när solen inte skiner.

Vi ses snart igen och tills dess önskar jag dig ett liv du tycker väldigt mycket om. HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Nytt från Mitt perfekta liv

Fotograf Viktoria Davidsson sitter i Roslagens famn och funderar på ikoner. Malin Lundskog fiskar hummer och vill ta semester från livet. De diskuterar vad som är heligt och Malin skryter om att hon inte är rädd för nåt, men Viktoria tar snabbt ner henne på jorden igen när de diskuterar avslutade vänskaper.

Öppna hjärtat för ett nytt avsnitt som avslöjar om allt kaos ett perfekt liv innehåller.

Äntligen tillbaka till utonjutet

Jag kan inte tänka mig bättre väder för en löprunda än en halvkylig, fuktig höstdag. När kroppen jobbar upp värmen från att ha varit lite småhuttrig. Kan ni? Förresten kan jag inte tänka mig en bättre dag för en löprunda än vilken dag som helst. Särskilt inte när jag inte har sprungit på evigheters evighet. Som idag. Har inte sprungit utomhus sedan vaden sa ”lägg av!” på padelbanan i somras. Men nu ser ni, nu är jag äntligen tillbaka i utonjutet.

äntligen tillbaka, löparglädje, Malin Lundskog, västkusten, knippla — den här leken på klipporna alltså

utsikt, knippla, västerhavet — utsikten hade jag fått även om jag promenerade, men jag lovar att löpningen gör allt ännu snyggare

äntligen tillbaka, löparglädje, utonjut, utsikt, västkusten, knippla — löparglädje

Älska löpning

Alltså. Jag hoppas det. Jag sprang (det går jättebra att kalla mitt spring för lufsa eller kanske jogga också, för det är där någonstans jag är med min löpning) en runda på ön idag. Efter alla dessa månader och de senaste veckorna lite försiktigt joggande på löpband. Inomhus. Men idag alltså: Runt ön. I backarna. Utan att vaden sa ifrån på minsta lilla sätt. HURRA!

Eller som jag sa till min man när jag kom hem igen: DET HÄR VAR FAN I I MIG DET SKÖNASTE JAG HAR VARIT MED OM I HELA MITT LIV! Kan hända att jag har varit med om skönare, men ni fattar känslan. Som jag har väntat. Och gjort tåhävningar. Stretchat. Masserat. Och haft mig. Men nu så. Nu jäklar ska jag göra allt jag kan för att inte falla för frestelsen att ut o njuta av löpningen för ofta och för mycket. För det är så himla värt det, som jag har berättat kanske massa gånger förut, bland annat här när jag vågade mig på padel igen.

Och vet ni? Jag är så himla tacksam över att jag en gång i tiden slet mig till vanan att springa. Och att tycka om det. Jag tror att det gör den där rehabperioden lättare. Jag vill ju så gärna kunna springa igen. Och jag tror att varenda period utan löpning lär mig ännu mer om mig själv och var jag ska hitta mitt lagom någonstans, där jag inte kämpar emot kroppen utan lyssnar på den. Utmanar den lagom. Accepterar. Och njuter!

Vi ses snart igen allihop. Tills dess: heja!

Hela familjen deltar i samma OS.

Ja, nu handlar det inte om det OS:et, utan om vårt eget familje-OS. Inte så konstigt att hela familjen deltar då, eller hur? Tävlingen är ett årligt evenemang som började någon gång när våra två pojkar var små. Nu är vi sex personer i tävlingen, Claes och jag, våra söner med fru/flickvän. Alltså, det här är så kul och om inte annat så är det ett sätt att få ihop hela familjen och umgås. Åh, detta härliga med att umgås med sina vuxna barn.

Tävlingen som aldrig har avlutats

Vi brukar planera grenar och poängräkning någon gång kring jul och sen ska tävlingarna vara avslutade innan nästa jul. Vi har aldrig blivit klara! Nej, jag lovar. Aldrig. Säg att vi har hållit på med det här i nästan tjugo år och inte en enda gång har vi lyckats genomföra alla grenar. Men i år. Nu jäklar ska det avgöras, för sedan vi puttade i den sista bollen i dagens gren, 36 hål (!!!) minigolf, har vi bara en enda gren kvar. Crocket. Eller som vi av någon anledning kallar det: Crouquet. På ”franska” alltså. Låter kanske tjusigare? Jag vet inte hur det blev så, men nu är det så och crouquet är alltså den enda grenen som är kvar i 2023 års familje-OS.

bangolf på Askimsbadet, familje-os — bangolf på Askimsbadet

Förutom ett vandringspris som en av sönerna har tagit på sig att ordna har vi ett extra-pris som är mitt absoluta favoritpris: en extra födelsedag. Herregud, vad jag vill vinna det. Men det bästa priset är ändå att vi ses allihopa. Och just nu verkar det, som att jag får vara nöjd med det. Skit också, jag ledde tävlingen inför dagens minigolf. Det gör jag inte längre …

Våra OS-grenar

I år har vi dragit ner på grenarna för att äntligen, äntligen lyckas genomföra hela tävlingen. Hittills har vi kört boule, frisbeegolf, femkamp (med sex grenar) på Liseberg, ärtpåsekastning (typ dart, fast på ”dartmatta”) och idag alltså minigolf och har crouquet kvar. Innan det har vi haft vem doppar sig snabbast, 100 meters-löpning, stolpe/ribba/kryss (fotboll), 21 (basket), tid i plankan, trimningar (fotboll), vanlig dart, slå i en spik, bilbane-race och sådant jag inte kommer ihåg just nu.

dart, knippla, familjen-OS, hela familjen deltar

discgolf, frisbeegolf, hela familjen deltar, Slotsskogen, Malin Lundskog, tatuering, born to run — i våras lärde jag mig också att det inte heter frisbeegolf, utan discgolf.

Vi har helt enkelt anpassat det hela efter barnens ålder. Man undrar ju när de ska börja anpassa Men, efter Claes och min ålder, he he. Men, kul är det hur som helst och jag njuter av ha varit i ledningen en stund i alla fall. Mest njuter jag nog trots allt av att umgås med familjen.

Okej, jag är jädrigt sugen på den där extra födelsedagen också.

Hur som helst, så ses vi snart här igen. TIlls dess: heja alla som deltar i vad ni än deltar i.
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni mer om femkampen med sex grenar, den enda os-grenen jag har skrivit om tidigare verkar det som.