livsglädje

Sånt jag har glömt att ta med på resan

Med tanke på vår oplanerade resa är det inte så konstigt att jag har glömt saker, eller hur? Det konstigaste jag har glömt är joggisar. Vem reser bort utan ett par goa joggingbyxor, menar jag? Och några kvällar har jag faktiskt saknat dem, eftersom det har varit kallt i huset. Något annat jag har glömt är ett par stickor. Och en högtalare, för go musik. Och! Bland sånt jag har glömt att ta med på resan till världens ände är solskyddskräm.

Tidigare i veckan har bristen på solskydd inte gjort så mycket, eftersom det har varit soligt, molningt och regnigt om vartannat. Men idag har det varit sol och varmt hela långa dagen. Och vi har varit ute. Hela långa dagen. På vandring till fortet på yttersta udden (nu snackar vi världens ände på riktigt) och i trädgården med manus i högsta hugg.

sånt jag har glömt att ta med på resan, malin lundskog, solbränd i sagres — röd om näsan …

Tur att det kommer en dag imorgon också. Då ska jag köpa solskydd, det lovar jag mig själv. Joggisar klarar jag mig utan, precis som högtalare. Och att jag glömde ett par stickor innebär bara att jag inte kan sticka klart mitt ena projekt. Tur att jag har ett till med mig.

Fortaleza de sagres

Fortet vi gick till idag ligger på den sydligaste udden i Sagres. Om jag har förstått allt rätt så byggdes det på order av Prins Henry, som också kallades Henry sjöfararen, killen som upptäckte Azorerna bland annat.

Alltså, vilket läge för ett fort. Med hur branta, höga klippor som helst runt omkring och sikt åt alla håll och kanter. Själva fortet kanske är så vackert, men utsikten. Wow!

Brorsam springer spaniel, fortet i sagres — alla kollar in utsikten!

fyren, fortaleza de sagres — fyren längst ut på udden

fortaleza de sagres, klippor, sol, himmel, hav — ett fort med utsikt …

fenrando pessoa, utsikt, dikt, fortaleza de sagres — en dikt med utsikt …

utsikt, uddar, fortaleza de sagres — och från udden där fortet ligger ser man till nästa udde och en annan fyr, dit vi säker kommer. En annan dag. Med solskydd …

Vi gick ut för att ta en morgonrunda med hundarna. Och hamnade på fortet. Det hade vi ingen aning om innan vi gick ut, så när vi nästan fyra timmar senare kom hem var vi inte så lite sugna på frukost …

Om fortet är värt ett besök? Absolut för vyernas skull. Och för att fantisera om hur de stod här och kikade på båtar med vänner och eller fiender. Och hur de härifrån någon gång insåg att världen kanske faktiskt inte tar slut här. Dessutom är det självklart värt ett besök, om man gillar fort.

Sånt jag har glömt

Men tillbaka till sånt jag har glömt att ta med på resan. Joggisar, högtalare, stickor och solkräm. Vilket av det skulle du aldrig resa utan?

Idag är det en vecka sedan vi drog iväg på vår drygt månadslånga workation. Känns som en evighet sen. Och samtidigt som att vi inte har landat riktigt än, om ni fattar. Men härligt är det ochn äventyret har en tendens att bli som tågluffen i somras: fylld av utsiktsnjut.

sånt jag har glömt att ta med på resan, sagres, solskydd — kepsen åkte inte på förrän efter morgonrundan …

Vi ses snart igen, tills dess. heja oanade äventyr!
Kram Malin Lundskog

ps. att besöka fortaleza de Sagres tar egentligen inte alls några fyra timmar, det var bara vi som gick en omväg.

Vill ni läsa mer om vår workation i Sagres, som kanske än så länge verkar vara en enda semester? Här hoppas jag komma ihåg att samla alla inlägg. TYcker ju att det är mycket roligare att berätta allt vackert vi ser, än att skriva om att jag skriver varje dag. För det gör jag.

Höga vågor

Efter debaclet med kaffet i morse stannade vi i huset ända till eftermiddagen. Då hade jag redigerat flera kapitel i, Frida Karlsson kört en femmil i världsklass och solen tittade fram. Med vatten (gott dricksvatten mind you), apportleksaker och regnkläder i ryggan gick vi ut. Mot stranden. Eller stränderna, menar jag. De finns ju överallt. Och där mötte vi höga vågor. Och på nästa strand JÄTTE-höga vågor.

Till och med hundarna backade undan från vattnet flera gånger och det känns ju betryggande att de har någon slags självbevarelsdrift. Ibland undrar vi, nämligen. Särksilt om Jackson, vår lillkille …

I solen i lä mötte vi sommaren och tittade på surfarna som letade vågor. Jag tänkte fel och sa något om att om jag inte hade pajat knät, skulle jag verkligen vilja testa att vågsurfa här. Kom på att om jag inte hade pajat knät, hade vi inte varit här just nu utan åkt skidor på ett snöigt berg någonstans. Tänk vad fort vi kan glömma ändå, och bara njuta av det som är. För jag är inte ett dugg ledsen över att vi traskar runt på stränder, bland vågor och på klippor med en utsikt som är helt otrolig.

och JÄTTE-höga vågor

När vi reste oss och gick vidare försvann sommaren. Vinden är mer vår och krisp än däst somrig. Vi gick hur som helst med vårvinden till nästa vik och där var de. De JÄTTE-höga vågorna. Eftersom vi är på en udde hamnar vikarna i olika riktningar, så vindar och vågor träffar helt olika. Jag förstår att det här är ett mecka för surfare, för det finns nog alltid en vik med perfekta vågor.

I den här viken fanns inga surfare, bara vi och en fotograf som säkert fångade vågskummet mycket bättre än jag, men jag gjorde några försök i alla fall. Vilka krafter det finns ute i naturen, eller hur?

Och hundarna var minst lika lyckliga som oss över att inte bli störda av andra hundar (oj oj oj så mycket hundar här är) eller av oss.

Ses snart igen och tills dess: HEJA krafterna i både oss och naturen
Kram Malin Lundskog

Fler inlägg om vår workation i Sagres hittar ni här: Vi åker till världens ände

Malin Lundskog, vind i håret, sagres, strand

Vatten som smakar salt och några missförstånd

I morse vaknade jag, som jag brukar, före Claes. Gick upp, släppte ut hundarna i trädgården och gjorde kaffe. Alltså ni vet det där morgonkaffet. Det är ju det bästa kaffet. Och hade ni frågat mig innna i morse hade jag sagt att morgonkaffet är det bästa kaffet oavsett hur det smakar. Men. Inte detta. Jag spottade ut det. Har ni någonsin druckit kaffet gjort på vatten som smakar salt? Don´t try it.

Inte för att jag fattade att det var salt det smakade. Jag trodde att jag hade fått nån omärkbar släng av covid, när tydligen smakerna kan sättas ur spel (tror faktiskt inte att jag har haft covid). Smaken påminde mig om hur jag tyckte kaffe smakade när jag var gravid och det är jag helt övertygad om att jag inte är. Men skam den som ger sig. Jag gjorde en ny kopp. Tänkte att jag kanske bara hade skedat upp fel mängd av pulverkaffet …

Hur som helst, min man som ändå är köksmästaren i familjen (Two Fat Pigs, som har blivit hans nya skötebarn efter den som brann ner på ön?) kom upp och spottade ut han också. Saltvatten, sa han kort och gott.

Idag gick vi därför och köpte vatten på dunk. Kånkade hem tio liter och frågade vår airbnb-värd om vattnet. Och … det är tydligen så det kan vara ibland, när reningsverket inte mäktar med att göra sitt jobb. Om vi nu fattade rätt alltså. Hon är inte jättebra på engelska och vi är ännu sämre på portugisiska.

malin lundskog, regnrock, regn, vatten som smakar salt — Vi gick ut efter vatten och hamnade i en av alla regnskurar (med droppar som smakade sött)

springer spaniels, sagres, vatten som smakar salt — I väntan utanför affären. På husse och sötvatten

Annars dricker vi vattnet här. Det smakar inte som hemma, men är ändå okej. Dessutom godkänt som livsmedel och jag kan inte tänka mig något mer onödigt än att köpa vatten när det finns i kranen.

Söta popcorn och grädde till frukost

Ändå fint det här, hur bra man klarar sig med miner, gester och några få ord på engelska? Ja, inte för att jag är säker på vad hon sa om vattnet, men hon stod där och vevade som ett reningsverk gör (det vet väl alla hur det ser ut, ha ha). Annars har vi bara missuppfattat vad det stod på popcornpåsen och det som vi trodde var yoghurt. Hej, söta popcorn (inte lika gott som salta till en kall öl om ni frågar mig) och grädde istället för yoghurt till frukostfrukten.

Det går alltså ingen nöd på oss, allt funkar och vattnet i kranen smakade mycket bättre efter några timmar. Men kaffe på vatten som smakar salt var ingen höjdare, I tell you.

Jag (försöker) samla inläggen om vår långa workation i Sagres här, om ni vill läsa: Vi reser till världens ände

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA morgonkaffet!
Kram Malin Lundskog

Framme i La Rochelle, i kanten av Atlanten

I morse lämnade vi Bochum och har rullat genom ett både regnigt och soligt Europa hela dagen. Nu är vi framme i La Rochelle i Frankrike. Alldeles i kanten av den blåa Atlanten. Här var vi på vårt förra äventyr (när vi åkte skidor i Sierra Nevada) och tyckte att det var så himla fint, så att vi passade på när vi ändå har vägarna förbi liksom.

Hundarna har fortsatt att vara fantastiskt duktiga på att ha tråkigt i sina burar där bak i bilen. Det är inte de som har fått oss att stanna särskilt ofta om man säger så. Det är jag. Alltså, jag försöker verkligen att snåla på vattendrickandet …

Vi hittade le Yachtman, ett hotell i vid småbåtshamnen i gamla stan, en stund innan vi visste att vi skulle komma till just La Rochelle. Med tanke på hur det gick igår gillar jag booking.com och möjligheterna det ger ännu mer.

Två gånger är en vana?

När vi kom fram gjorde vi som vi brukar (skriver jag efter resans andra dag …). Hundarna fick mat och sen tog vi en långrunda för att utforska omgivningarna. En del regn och ganska kyligt, men ändå. Herrenaddå vad det är skönt att röra på sig. Det blir ju inte lättare att sitta still längre med åldern om man säger så.

Men kolla, vad mysigt:

framme i la Rochelle, småbåtshamn — det här har vi precis utanför hotellet

framme i la rochelle, gata, färgglada hus — känns som att gå runt i en sagostad

Och sen gick vi och la oss så att vi orkar köra långt i morgon också. Roligare än så blir det inte på resan ner mot Portugal. Även om den är mödan värd, så sparar vi de längre stoppen till hemresan.

Tack och godnatt och vi ses snart igen. Tills dess: heja tålmodiga hundar. Och människor!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vårt äventyr hittar ni det här: Vi åker till världens ände

Vem vet var Bochum ligger?

Är det någon som vet var Bochum ligger? Alltså, jag visste inte ens att det fanns en stad som heter Bochum. I Tyskland. Och jag hade förmodligen fortsatt att vara lika ovetande om det inte var stopp på Authobahn och trafiken leddes in genom en tysk liten stad där vi blev stående i nära på två timmar.

De här två timmarna blev visserligen ett utmärkt tillfälle att promenera med hundarna, men ni vet. Nära bilen. Fram och tillbaka. Ifall det lossnar på vägen… Det gjorde det och vi drog vidare, men klockan hade ju gått och när vi började kolla platser att övernatta på hittade vi *trumvirvel* Bochum. Här bokade vi rum en bit utanför stan och gör inte så mycket mer än att sova och promenera.

Och det är just det där med promenaderna som gör att vi gärna håller oss utanför stan. Brorsan, vår äldste hund, gillar inte att uträtta sina behov om det inte finns ett grässtrå eller två att sprätta på. Lyfta på benet är däremot inga problem, det gör de båda gärna på varenda stople, staket, husvägg och. Ja. var som helst. Finns alltså flera anledningar att hålla promenaderna utanför stan …

En snabbvisit på väg söderut

Kan alltså inte berätta så mycket om Bochum, men precis som alla andra platser i världen har den här staden säkert sina fina sidor. Och imorgon fortsätter vi söderut, på vår väg mot världens ände.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA äventyret!
Kram Malin Lundskog

Förresten, är det någon av er som har varit i Bochum?

Mer om vår workation på väg till och på världens ände hittar ni här, om ni vill läsa.

EDIT: la till fotona nedan morgonen efter. En mysig morgonpromenad (utan morgondopp) och lite mer vår än hemma.

vem vet var Bochum ligger, vår — våren har kommit längre än i Sverige

vem vet var Bochum ligger, bada förbjudet skylt — varken halkade eller hoppade friviligt i

Vilka regler gäller för resgodis?

Nu är vi på väg mot världens ände. Ja, det var inte utan pirr i magen jag gick morgonpromenaden runt ön vid femtiden i morse. Kl 06.15 gick färjan från Knippla och sedan dess är vi på väg. Mot Sagres i Portugal. Ikväll hoppas vi vara någonstans i Tyskland, men just nu är den stora frågan: vilka regler gäller för resgodis?

Jag ställde frågan för en stund sedan i mina instastories och fick väldigt många bra svar på den viktiga frågan: vilka regler gäller för resgodis. Någon skrev ”klockan tolv”, en annan svarade ”När man rullar av färjan” (som ligger fem minuter hemifrån that is), en tyckte att den enda regeln är att den som kör får välja först. Bra regel och tur att vi gillar olika godis Claes och jag (jag äter till exmpel bara punschpraliner i nödfall …).

vilka regler gäller för resgodis, bilresa — inte ens jag ville ha godis vid sextiden i morse, he he

Vilka regler som gäller beror på …

Det är väl klart att man gör som man vill, men ändå. Hur gör ni? Vi höll oss hela vägen till Tyskland faktiskt. Det beror nog mer på att vi åkte så tidigt hemifrån och var i Tyskland redan vid lunch.

Det är väl inte bara jag som blir extra godissugen när jag inte har något att göra? Som under en bilresa till exempel … Samtidigt vet jag att om jag tar en gotta är påsen snart tömd och då kanske jag ångrar att jag började. Inte ens under mina allra mest hälsosamma (-hetsiga?) år kunde jag förmå mig till att ta en ruta på chokladkakan, eller en bit i smågodispåsen.

När jag var liten …

När jag var liten hade vi en supertydlig gräns, för när det var okej att börja äta resgodis. Det var när familjen var inlastad och bilen hade rullat från radhuset strax sydväst om Göteborg och kommit genom TIngsdadstunneln. Jag och min lillebror låg utbredda i baksätet (nej, inga säkerhetsbälten i baksätet på den tiden) och fick godis utportionerat av mamma efter de evighetslånga två och en halv milen.

Nu rullar vi vidare och har ännu ingen aning om var vi ska sova i natt. Det ordnar sig längs vägen. Fömodligen är godsipåsen tömd tills dess …

Ses snart igen och tills dess: Heja regler som känns bra i magen.
Kram Malin Lundskog

ps. vill ni läsa mer om vår långa workation i Portugal, ska jag försöka att samla inläggen här: Vi åker till världens ände