livsglädje

Framme i La Rochelle, i kanten av Atlanten

I morse lämnade vi Bochum och har rullat genom ett både regnigt och soligt Europa hela dagen. Nu är vi framme i La Rochelle i Frankrike. Alldeles i kanten av den blåa Atlanten. Här var vi på vårt förra äventyr (när vi åkte skidor i Sierra Nevada) och tyckte att det var så himla fint, så att vi passade på när vi ändå har vägarna förbi liksom.

Hundarna har fortsatt att vara fantastiskt duktiga på att ha tråkigt i sina burar där bak i bilen. Det är inte de som har fått oss att stanna särskilt ofta om man säger så. Det är jag. Alltså, jag försöker verkligen att snåla på vattendrickandet …

Vi hittade le Yachtman, ett hotell i vid småbåtshamnen i gamla stan, en stund innan vi visste att vi skulle komma till just La Rochelle. Med tanke på hur det gick igår gillar jag booking.com och möjligheterna det ger ännu mer.

Två gånger är en vana?

När vi kom fram gjorde vi som vi brukar (skriver jag efter resans andra dag …). Hundarna fick mat och sen tog vi en långrunda för att utforska omgivningarna. En del regn och ganska kyligt, men ändå. Herrenaddå vad det är skönt att röra på sig. Det blir ju inte lättare att sitta still längre med åldern om man säger så.

Men kolla, vad mysigt:

framme i la Rochelle, småbåtshamn — det här har vi precis utanför hotellet

framme i la rochelle, gata, färgglada hus — känns som att gå runt i en sagostad

Och sen gick vi och la oss så att vi orkar köra långt i morgon också. Roligare än så blir det inte på resan ner mot Portugal. Även om den är mödan värd, så sparar vi de längre stoppen till hemresan.

Tack och godnatt och vi ses snart igen. Tills dess: heja tålmodiga hundar. Och människor!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vårt äventyr hittar ni det här: Vi åker till världens ände

Vem vet var Bochum ligger?

Är det någon som vet var Bochum ligger? Alltså, jag visste inte ens att det fanns en stad som heter Bochum. I Tyskland. Och jag hade förmodligen fortsatt att vara lika ovetande om det inte var stopp på Authobahn och trafiken leddes in genom en tysk liten stad där vi blev stående i nära på två timmar.

De här två timmarna blev visserligen ett utmärkt tillfälle att promenera med hundarna, men ni vet. Nära bilen. Fram och tillbaka. Ifall det lossnar på vägen… Det gjorde det och vi drog vidare, men klockan hade ju gått och när vi började kolla platser att övernatta på hittade vi *trumvirvel* Bochum. Här bokade vi rum en bit utanför stan och gör inte så mycket mer än att sova och promenera.

Och det är just det där med promenaderna som gör att vi gärna håller oss utanför stan. Brorsan, vår äldste hund, gillar inte att uträtta sina behov om det inte finns ett grässtrå eller två att sprätta på. Lyfta på benet är däremot inga problem, det gör de båda gärna på varenda stople, staket, husvägg och. Ja. var som helst. Finns alltså flera anledningar att hålla promenaderna utanför stan …

En snabbvisit på väg söderut

Kan alltså inte berätta så mycket om Bochum, men precis som alla andra platser i världen har den här staden säkert sina fina sidor. Och imorgon fortsätter vi söderut, på vår väg mot världens ände.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA äventyret!
Kram Malin Lundskog

Förresten, är det någon av er som har varit i Bochum?

Mer om vår workation på väg till och på världens ände hittar ni här, om ni vill läsa.

EDIT: la till fotona nedan morgonen efter. En mysig morgonpromenad (utan morgondopp) och lite mer vår än hemma.

vem vet var Bochum ligger, vår — våren har kommit längre än i Sverige

vem vet var Bochum ligger, bada förbjudet skylt — varken halkade eller hoppade friviligt i

Vilka regler gäller för resgodis?

Nu är vi på väg mot världens ände. Ja, det var inte utan pirr i magen jag gick morgonpromenaden runt ön vid femtiden i morse. Kl 06.15 gick färjan från Knippla och sedan dess är vi på väg. Mot Sagres i Portugal. Ikväll hoppas vi vara någonstans i Tyskland, men just nu är den stora frågan: vilka regler gäller för resgodis?

Jag ställde frågan för en stund sedan i mina instastories och fick väldigt många bra svar på den viktiga frågan: vilka regler gäller för resgodis. Någon skrev ”klockan tolv”, en annan svarade ”När man rullar av färjan” (som ligger fem minuter hemifrån that is), en tyckte att den enda regeln är att den som kör får välja först. Bra regel och tur att vi gillar olika godis Claes och jag (jag äter till exmpel bara punschpraliner i nödfall …).

vilka regler gäller för resgodis, bilresa — inte ens jag ville ha godis vid sextiden i morse, he he

Vilka regler som gäller beror på …

Det är väl klart att man gör som man vill, men ändå. Hur gör ni? Vi höll oss hela vägen till Tyskland faktiskt. Det beror nog mer på att vi åkte så tidigt hemifrån och var i Tyskland redan vid lunch.

Det är väl inte bara jag som blir extra godissugen när jag inte har något att göra? Som under en bilresa till exempel … Samtidigt vet jag att om jag tar en gotta är påsen snart tömd och då kanske jag ångrar att jag började. Inte ens under mina allra mest hälsosamma (-hetsiga?) år kunde jag förmå mig till att ta en ruta på chokladkakan, eller en bit i smågodispåsen.

När jag var liten …

När jag var liten hade vi en supertydlig gräns, för när det var okej att börja äta resgodis. Det var när familjen var inlastad och bilen hade rullat från radhuset strax sydväst om Göteborg och kommit genom TIngsdadstunneln. Jag och min lillebror låg utbredda i baksätet (nej, inga säkerhetsbälten i baksätet på den tiden) och fick godis utportionerat av mamma efter de evighetslånga två och en halv milen.

Nu rullar vi vidare och har ännu ingen aning om var vi ska sova i natt. Det ordnar sig längs vägen. Fömodligen är godsipåsen tömd tills dess …

Ses snart igen och tills dess: Heja regler som känns bra i magen.
Kram Malin Lundskog

ps. vill ni läsa mer om vår långa workation i Portugal, ska jag försöka att samla inläggen här: Vi åker till världens ände

Ska vi ta ansvar för andras känslor?

Den frågan ställer vi oss i podden Mitt perfekta liv idag. Ska vi ta ansvar för andras känslor?

Varför tror min kompis att jag kommer att hata henne? Och varför betraktas någon som älskar livet och vädret för en jobbig jävel? Får man förresten visa sin glädje när andra är ledsna? Och Viktoria då, vad händer när hon berättar att hon har friare som står på rad och just har köpt ett slott i Frankrike. Allt detta (och lite till) i det här avsnittet av Mitt perfekta liv, podden där vi utforskar normer och nyfiket visar vägen mot ett perfekt liv.

I vanlig ordning tycker jag att vårt samtal är himla härligt (man får väl säga det om sina egna produkter?) som väcker tankar i mig i efterhand. Jag undrar om vi ska ha ett eftersnack också? För tankarna som väcks under de där trettio minutrarna vi podd-pratar, de behöver tas hand om. Av mig själv eller av nya samtal. Med andra.

Visst är det coolt ändå, hur något vi gör (vi allihopa alltså, inte bara Vickan och jag) fortsätter att växa utanför oss själva? Som ringar på vattnet.

Hoppas att ni lyssnar, tänker, känner. Och ni vet väl att ni alltid är välkomna att höra av er med frågor och kommentarer? Gillar ni podden, blir vi jätteglada om ni trycker på de gillaknappar som finns i er favoritpodd-app.

Vi ses snart igen, tills dess: Heja oss och ringarna vi sprider på vattnet.
Kram Malin Lundskog

Ska vi ta ansvar för andras känslor, poddtips, mitt perfekta liv

Vi åker till världens ände.

Vi åker till världens ände istället för till Sierra Nevada. Låter inte det kul? Världens ände. Kommer ni ihåg när jag skrev att det är tur att vi inte gillar att planera? Nu har vi planerat i alla fall. Om en vecka drar vi till världens ände, som tydligen ligger i Portugal och också kallas Sagres. Som jag ser fram emot det här.

Vi slänger in hundar, datorer och hundmat, hundleksaker, hundpass, hundgodis, hundbajspåsar och lite kläder i bilen. Att resa med två hundar är lite som att resa med barn. Deras grejer kommer först och har man dessutom två halvstora hundar som tar upp hela bagageluckan och deras jättesäck med mat tar upp typ halva baksätet, ja … då blir det alldeles perfekt med plats över för vår packning, ha ha.

Vi har hyrt hus via Airbnb. Alltså är inte det ett fantastiskt sätt att hitta boende på? Det är inte direkt högsäsong nu, så vi kunde välja och vraka ganska bra och det var inte ett dugg svårt att hitta något som uppfyllde det enda krav vi egentligen har på ett boende och det är en inhägnad trädgård. Jepp, återigen med hänsyn till hundarna. Och oss … Det är mycket lättare att slappna av om vi vet att de inte kan rymma om de skulle få för sig det (hej alla löptikar inom en sjumilakliv-radie till exempel).

Vad ska vi göra där?

Eftersom mitt knä är som det är, kan jag förmodligen inte ta några längre hikingrundor som vi (mest jag) annars älskar att göra. Så vi får se vad vi ska göra mer än att njuta av utsikt (fattas bara annat vid världens ände?) och god mat. Och jobb. Det gillar vi också, att jobba. Jag hoppas skriva massor på ett nytt manus och Claes vill hänga med på vad som händer på Two Fat Pigs, krogen han är med och driver.

Och så har vi njutet av resan, ni vet den som är mödan värd. Att sitta bredvid varandra och prata. Eller vara tysta. Vi får se var vi hamnar på vägen. Och vad vi gör på plats. För mer än vart vi ska har vi trots allt inte planerat …

Har ni varit i Sagres? Eller har ni något tips på kul ställen att stanna på längs vägen?

Vi ses snart igen och tills dess; HEJA livets äventyr!
Kram Malin Lundskog

Mer om äventyret i Sagres:
Vilka regler gäller för resgodis

Vem vet var bochum ligger?

Framme i La Rochelle, i kanten av Atlanten

Vatten som smakar salt och några missförstånd

Höga vågor

Sånt jag glömde att ta med mig på resan

Vardagsrutiner mitt i äventyret

Vi kollar in fyren på udden

Tog en utflykt från det ena äventyret

Bland mygg, matförgiftning o mastodontfästing

Utnyttja tiden?

Kontraster i paradiset

Mitt i allt det vackra gick jag runt med ett ”men”

Schweizisk armékniv och silvertejp

En typiskt perfekt strand

Allt är svårt. Till man kan det

Utsikt och insikt, ensam och tillsammans

När jag är klar är jag klar

Mitt i morgondagens minne

Myset och alla steg vi tog i Lissabon

I santander blev vi smugglare

Vi tog en omväg till Europas högsta sanddyn

Vilken tur att vi inte planerade mer

Tänk om vi hade varit sådana som jag ibland önskar att vi är: superplanerare. Då hade jag inte suttit på balkongen här idag och njutit av våriga solstrålar på näsan. Eller bastat igår med varma samtal för hjärtat och kalla dopp i havet för sprudlet. Det finns många saker jag inte hade fått uppleva om vi var mer planerade än vi är. Vilken tur ändå.

Jag älskar improvisation och undrar om det egentligen går att vara bra på att både planera och improvisera? Om det inte gör det och jag måste välja kör jag på improvisation alla dar i veckan. Och vilken tur att vi inte planerade mer ändå. Solen idag alltså …

vilken tur, springer spaniels, balkong, knippla — killarna i min ringhörna

Tur eller lathet?

Ni vet skidäventyret (läs mer om det här) som blev inställt på grund av min urspårning (mer om den här)? Fattar ni hur jag hade grämt mig åt min knäskada om vi varit mer välplanerade och bokat (och betalt) boende? Det kan hända att vi inte bokade något för att vi var för lata och inte orkade. Har bristen på planering förresten något med lathet att göra? Eller är det helt enkelt så att vissa av oss är grymma på att planera och kan inte leva utan en plan, medan andra (som min man och jag) är stjärnor på att improvisera?

Hur som helst, var tanken att vi skulle ha varit iväg på resa i detta nu och då hade jag missat dagens jättevarmt solstrålar på balkongen. Och gårdagens bastu. Bland annat …

Konsten att improvisera och se ljuset i mörkret

vilken tur, läsa bok på balkong i vårsolen, knippla — Vad jag läser? Det får ni veta i nästa avsnitt av podden Skriverier med Malin och Cilla.

Ja, bäst som jag satt där och läste på balkongen poppade tankarna om det här upp. Vilken tur att vi inte planerade mer. Sen tog tacksamheten över. Tacksamheten över att vi lever ett liv där vi har möjlighet att improvisera. Och tacksamheten över att jag i stunder när det inte går som jag har tänkt (för tänker gör jag, även om jag inte planerar så värst), ser det som en spännande utmaning att göra det bästa av situationen. Inget ont som inte har något gott med sig och allt sånt, ni vet.

Visst kan jag behöva bryta ihop en stund om situationen är överjävlig (och även om den bara är en aningens jobbig), men det är faktiskt en kul utmaning att hitta ljusglimtarna. Det svåraste i den utmaningen är att möta dem som skiter i ljuset där och då. De som inte orkar med en jobbigt positiv jävel (inte mina ord, mind you).

Ljuset i knämörkret är att jag har mer tid till skrivande och att vi (kanske?) tar hundarna och drar till Portugal istället. Alltså, det är ju jättespännande, för där har varken min man eller jag varit. Har ni? Berätta!

Mörkret i ljuset

Det enda som inte är världsbäst med att leva utan att planera är att de flesta andra är välplanerade. När jag vill köra en spontangrej har många redan fullbokat i sin kalender. Min kalender? Den är fullbokad med utrymme för möjligheter …

Oh well, om vi hade varit välplanerade hade jg inte bara missat vårsolen idag. Jag hade inte ätit frukost med en av mina bästa människor häromdagen. Dessutom hade jag inte gnuggat rent köksluckorna i förmiddags. Kan någon, apropå det, förklara för mig var allt kladd på dem kommer ifrån hemma hos två vuxna? Såvitt jag vet är vi inte särskilt kladdiga eller smutsiga om händerna.

Tur för våra köksluckor att vi inte är så bra på att planera. Eller snarare: att vi inte tycker om att planera. Och vilken tur att jag skadade knät – annars hade vi inte kommit till Portugal. Om vi nu gör det. Vad tror ni?