redigering

Alla dessa manus …

De senaste dagarna har varit nästan alla stadier av skrivprocessen. Samtidigt. Alla dessa manus alltså. Dels skriver jag första utkastet av det som jag hoppas blir min fjärde roman. Det manuset är i den härliga råmanusfasen där jag bara går loss och fingrarna knappt hinner med när idéerna sprutar. Ja, så är det manuset som jag hoppas blir min tredje roman. I fredags kom det tillbaka med så mycket pepp från lektören jag har anlitat att jag blir helt till mig i trasorna. Och så är det manuset som faktiskt blir en roman. Till våren. Den är korrläst och klar nu. Hjälp! Och hurra!

Alla dessa manus och alla dessa känslor på en och samma gång.

Ja, det var ungefär så jag sa när jag klickade på skicka och mailet med det godkända korrekturet gick iväg till förlaget. Hjälp! Och hurra! Nu är det ingen återvändo, det är klappat och klart och nästa steg är omslag, baksidestext och ett nytt författarporträtt. Om det pirrar i magen? Ja. Massor. På ett riktigt gôtt sätt.

OCh rädslan jag hade en gång på att idéerna skulle ta slut, den är long gone. Ju mer jag skriver, desto fler idéer till nya berättelser får jag. Jag antar att det är som vilken träning som helst – ju mer jag gör något och ju bättre jag blir på det desto mer ökar jag motivationen till att fortsätta. Så nu börjar även dokumentet med roman-idéer blir fullklottrat …

Men en sak i taget. Nu är det redigering utifrån lektörsutlåtandet som gäller.

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA alla faser i både skrivandet och livet.
Kram Malin Lundskog

Firade två år som romanförfattare

Hade det inte varit för minnen på Facebook hade jag inte haft någon aning om att jag firade två år som romanförfattare igår. Den tionde november 2021 hade jag nämligen release för Mariannes mirakel. Det jag gjorde för att fira mitt tvåårskalas var att skicka iväg ett färdigredigerat manus till förlaget. Ja, ni läste rätt: färdigredigerat. Som i färdigt. Klart. Och det känns både härligt och svinjobbigt pirrigt.

Jag firade med att redigera färdigt uppföljaren

Hade det inte varit för att jag firade två år som romanförfattare igår hade jag kanske suttit med det sista på manuset idag. Men, när jag framåt eftermiddagen igår insåg att jag kunde bli klar, så kändes det som att det var precis så det skulle bli. Symboliskt på något sätt. Så jag avstod fredagsbastun och satt kvar på stolen. Och strax innan klockan åtta sa det svisch om datorn och mailet gick iväg. Med mitt färdigredigerade manus som bilaga. Till förlaget.

Vilket firande va? Ska aldrig mer glömma det speciella med den tionde november. Och om jag glömmer kommer kanske Facebook att påminna mig?

Nu ska manuset korrekturläsas och sen är det bara resten kvar (sättning, omslag, baksidestext och säkert fler grejer som jag har glömt just nu.) Hurra?

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA och hurra för tionde november?
Kram Malin Lundskog

Ps. Jag har tydligen inte bloggat om releasen jag hade för Mariannes mirakel. Det var hur som helst en hejdundrande tillställning på den tiden vi fortfarande hade en restaurang. Så här skrev jag om boksläppet innan i alla fall:

Romanen Mariannes mirakel började med en viskning

Här är några av bilderna som dök upp och påminde mig om det stora med gårdagen.

firade två år som romanförfattare, signering, Mariannes mirakel — sms:et från min podd- och författarkollega Cilla på releasedagen

kicki westerberg och Eva Svärd på Malin Lundskogs release av Mariannes mirakel, firade två år som romanförfattare — sms:et från min podd- och författarkollega Cilla på releasedagen

sjöbodar, Knippla, firade två år som romanförfattare, Malin Lundskog, november 2021 — och så här såg det ut när jag gick hem efter min första release som skönlitterär författare för två år sedan

Till slut vågade jag öppna mailet från redaktören

Det kanske inte tog så värst många dagar innan jag till slut vågade öppna mailet från redaktören, men jag gjorde det inte direkt. Vågade inte. Blev helt paralyserad av tankar på att jag skulle få förslag på att göra om hela redigeringen och ta tillbaka allt jag hade strukit.

Herregud vad det är skönt att sticka huvudet i sanden i bland. Eller inte. För när man står där med näsan full av sand och hostar och fräser, så finns ju vetskapen om mailet kvar. Och oron kan växa hur mycket och snabbt som helst. Dålig strategi, det där med strutsbeteende. Jag vet ju det, men jag ville känna mig stadig och stabil när jag skulle öppna det hemska mailet. Vara i rätt mood liksom, är ni med?

Malin Lundskog blundar, författare, till slut vågade jag öppna mailet från redaktören, feelgood — fattar ni känslan?

Och jag har gjort ett fantastiskt arbete!

Tänk att jag gick runt här på min ö i flera dagar med en gnagande oro över allt jobb som låg framför mig med manuset. Helt i onödan! För gissa vad, gissa vad, gissa vad? Jag har tydligen gjort ett fantastiskt arbete. Va? Jag? Fantastiskt? OMG (om det uttrycket ens används längre?).

Jag är så in i hoppsan stolt över jobbet jag har lagt ner. Och så glad över att jag inte är ute och cyklar med mitt författarskap och hantverket skönlitterärt skrivande. Åh vad jag längtar till våren då ni ska få läsa romanen. Enligt redaktören är det en karaktärsdriven feelgoodstory som både underhåller och berör läsaren och ger hopp. Precis som jag vill att det ska vara.

Så här skrev redaktören bland annat om mitt manus och arbetet med redigeringen, efter förslaget om att förbättra genom att fokusera på spännande handling: ”I detta avseende har författaren gjort ett fantastiskt arbete.”

Är det vår snart?

Med det i min stärkta rygg ska jag nu finslipa några detaljer i min kommande roman och sen … rullar det på mot korrekturläsning, sättning, omslag och allt annat i cirkusen bok. Är det inte vår snart?

Vi ses snart här igen, tills dess: HEJA PÅ och våga vara stolt, det är så himla gôtt!
Kram Malin Lundskog

Och att vara författare är som att vara människa, det går upp och det går ner, precis som man själv när det gäller mod och styrka. Det spelar ingen roll att jag har varit medförfattare till boken skapa ditt drömliv och jobbat i flera år med att vända mina och andras självsabotörer till självhjälpare. Eller det kanske spelar roll, men ni fattar. Man är inte mer än människa till syvende och sist. Och det är gott nog, eller hur?

PS. Romanen är en uppföljare på min Mariannes mirakel, passa på att läsa den nu om ni inte redan har gjort det. Jag signerar så gärna ett ex (eller fler). Maila mig beställningen här.

Ju mer jag vet, desto mindre kan jag

Eller ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet. Det här kan man säga på många sätt och oavsett om det är Sokrates eller någon annan som har myntat ett uttryck som låter ungefär så här så har jag tänkt massor på det under senaste redigeringsperioden. Jösses vad jag har lärt mig mycket. Och ännu mera jösses vad jag upptäcker att ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Just författarskapet ligger närmst till hands för mig apropå det här, eftersom jag är ny i branschen. Ju mer jag redigerar och läser om författarens verktyg, desto mer inser jag hur mycket kunskap det finns där ute som jag inte har anammat. Än. Jag älskar det! Och jag ser fram emot att lära mig mer. Mycket mer. Hoppas att jag kommer ihåg det när det blir motigt.

därför firar jag, som författare, världsbokens dag, Malin Lundskog — Vet ingenting just nu, men har i alla fall en hylla med mina egna alster

Framför allt hoppas jag att jag kommer ihåg det om jag skulle få för mig att gå runt och sprätta som en viktigpetter som tror att hon kan allt. Det finns alltid mer att lära, eller hur? Och om jag någon gång går runt och sprätter, snälla påminn mig om det jag just skrev.

Pippi klarar biffen

Ni har säkert träffat på människor som tror att de vet allt och vill ut och frälsa världen efter en endagskurs i vad det nu är de har gått kurs inom. Ska vi inte låta dem (oss? mig??) göra det? Vi behöver i alla fall inte trycka ner någon genom att säga att de ska få se att det inte är så himla lätt. Jag tycker att vi låter både oss och dem vara i den här Pippi Långstrump-fasen (även om många hävdar att det är Karlsson på taket som sa det, men skitsamma): det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert.

Eller som min mormor, en annan klok kvinna brukade säga: Frisk vågat, hälften vunnet. Om vi vågar testa för att vi tror att vi kan, kommer vi att märker att vi har mer att lära. Vi blir nyfikna, lär oss och använder kunskapen. Den kunskapen kanske är så kul att ha, att vi vill lära oss mer och när vi kan mer, vill vi lära oss ännu mer. Och så vidare? Eller så är vi nöjda oavsett var vi befinner oss på expertkurve-nivå. Och det är fine. Eller hur?

Expertkurvenivån förresten, i alla fall ursprunget till den, kommer från Duning och Kruger och den visar att vi börjar någonstans i Pippi-stadiet. Maximalt självförtroende, eller i alla fall maxad nyfikenhet, och en medvetenhet om att vi inte har någon kunskap. Sedan går vi den där endagskursen och vill ut och frälsa världen. När vi märker att världen inte blir frälst inser vi att vi kanske inte kunde så mycket ändå, självförtroendet dalar och vi lär oss mer. Och mer. Och ju mer vi lär oss, desto mer inser vi att vi inte kan. Eller så ger vi upp, men det är inte aktuellt för mig just nu.

Ju mer jag redigerar, desto mer vill jag lära mig om hantverket

Det här har jag alltså tänkt på under min redigering. Ju mer jag lär mig om dels redigering i sig, men också om att bygga karaktärer, miljöer och skapa bra dialoger, desto mer vill jag lära mig om hantverket som romanskrivandet innebär. För det finns så oändligt många fler lager i romanskrivandet än jag någonsin kunde föreställa mig. Alltså, på riktigt. Ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Och med det sagt propsar jag fortfarande på att alla ska läsa romandebutanter. Tänk vad spännande att följa med i utvecklingen när en författare lär sig mer. Och mer. Och mer.

Jag vet förresten inte om jag är i min Pippi-fas. Jag menar, dra igång en online-bokklubb för att läsa min romandebut tillsammans med er. Ja ja, alltid lär jag mig nåt. Hoppas jag. Ja, det vore så himla kul om ni ville hänga med. Här hittar ni allt om Mariannes mirakulösa bokklubb.

Ses snart igen, nu redigerar jag vidare på mitt tredje romanmanus. HEJA ALLA!
Varma kramar Malin Lundskog

Att skriva böcker är som att bo i hus

Att skriva böcker är precis som att bo i hus. Eller inte precis, det finns många skillnader förstås. När jag skriver böcker behöver jag inte rent fysiskt grabba tag i dammsugaren för att få bort skiten i hörnen till exempel. Det räcker att klicka på delete. Men böcker är ändå som hus. Man blir aldrig klar …

att skriva böcker, manus, redigering, — en bunt redigerat manus

När ska man vara nöjd?

När takpannorna är bytta är det dags för dränering och när den är gjord är badrummen gamla och behöver fixas. Eller så är det någon bräda här och en staketstump där. Alltid är det något, ni vet. Var kommer författarskapet och bokskrivandet in i det här? Jo, kommer ni ihåg igår, när jag berättade om att jag var klar med redigeringen? Ha ha ha, trodde jag ja. När jag skrev ut alla sidor och läste igenom dem upptäckte jag saker som att Caroline (henne känner ni från Mariannes mirakel) kommer ut från duschen och tar på sig rena kläder i en mening. Och gissa vad som händer i nästa mening? Jo, då står hon där, utan kläder men fortfarande nyduschad och skyler sig med handduken.

Hur svårt kan det vara? Snacka om att jag gjorde det som mina karaktärer gjorde en aningens aning för mycket innan redigeringen: himlade med ögonen.

Några kapitel senare undrade min man, som läste trots att en feelgoodroman är så långt ifrån hans vanliga läsning, varför de först behöver ägg till en äggröra och i nästa sekund tar varandra i hände för att gå iväg och köpa yoghurt. Ja, det undrar jag också.

Än är jag alltså inte nöjd och redo att skicka tillbaka manuset till redaktören. Frågan är, när sjutton ska man vara nöjd? Eller, det kanske inte är en fråga förresten. Man är väl inte nöjd förrän man har gjort sitt bästa? Vad mer kan man göra liksom?

Vi gör vårt bästa

Jag är säker på att vi gör vårt bästa allihop och jag har också upptäckt, eller kanske snarare insett, att mitt bästa inte handlar om perfektion på en objektiv nivå (finns det en sån?) eller i jämförelse med andra. Mitt bästa handlar om den där goa känslan när jag egentligen inte har någon aning om hur många fler redigerings- och korrfel som återstår, men jag vet att jag inte hittar något mer att utveckla och förbättra just nu. Är ni med?

Och när det gäller huset, så handlar inte mitt bästa om att dammsuga upp alla de där dammråttorna eller att fixa ytskikten till perfektion. Det handlar om att göra tillräckligt så att huset inte brakar ihop och att njuta av allt jag har. Den goa känslan. Jag har gjort mitt bästa på min nivå. Makes sense? Det gör det för mig, och det räcker långt. Någon gång behöver man känna sig klar, även om man inte är det …

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA dig, dammråttor som får vara och den goa känslan. Och oktober?
Kram Malin Lundskog

Här hittar ni det jag skrev om firandet igår.

Hummer på tallriken och champagne i glasen

I dag firar vi att jag äntligen, äntligen, äntligen har redigerat färdigt manuset. Puh! Satte dead line till siste september och vad händer? Jo, exakt siste september är jag klar. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att jag inte kan lura mig själv att bli klar i god tid. Men hur som helst, så är det ett alldeles ypperligt tillfälle att fira och vad passar väl bättre än hummer på tallriken och champagne i glasen?

hummer på tallriken och champagne, två glas, skål, — skål då!

hummer på tallriken, löjrom, kantarell — så gott, så jag äter långsamt så att det inte tar slut …

Hummern är egenfångad, från i torsdags, soppan gjorde Claes på skal från andra egenfångade humrar och så lite löjrom och kantareller (plockade av en granne, men inte här på ön av obvious reasons) till det. Ja, och champagne då. Klart jag blir klar med redigeringen när jag får fira på det här viset.

Jag gillar att fira

Nu kan man ju köra samma meny även om man inte firar något, men jag tycker ändå att det är kul att uppmärksamma både något man har åstadkommit, men också maten i sig. Jag vill alltid äta god mat, men jag gillar att göra skillnad mellan vardag och fest. Hur gör ni? Vi är inte helt överens där Claes och jag. Det var vi inte om uttalet av blinier, som hummern, löjrommen och kantarellerna ligger på. Jag trodde i min enfald att jag hade rätt på grund av jobbar ju med språk ju. Men, jag hade fel. Betoningen ska ligga på ni, inte på bli. Tänk va, man lär sig hela tiden.

Men åter till firandet. Visst gör det skillnad att man firar framgångar? Ser dem och faktiskt uppmärksammar att man utvecklas på ena eller andra sättet.

Imorgon ska jag läsa igenom manuset. Får se om jag känner mig lika färdig då, som jag gör nu …

Ses snart igen, tills dess: HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog

Förresten, visste ni att firandet är en viktig del i att befästa nya vanor? Det måste inte handla om hummer på tallriken och skumpa i glasen, det där firandet. Det kan lika gärna (?) vara uppmärksammande genom en high five eller en dans. Och det kan ni läsa mer om i min lilla orange GLAD FRi STARK Och när jag tänker på det, kan firandet lika mycket handla om att sätta färg på livet. Eller?