utveckling

Mitt livs första synopsis är klart

Kommer ni ihåg snöflingemetoden jag berättade om i det här inlägget? Det var elva dagar sedan och (hör ni trumvirveln?): jag är färdig! Mitt livs första synopsis är klart. Ja, förutom den sista punkten då som innebär att skriva ett råmanus. Men ändå: Hurra!

Mot slutet kändes det som att jag faktiskt har skrivit klart. Berättelsen finns ju där, bland alla sidor med sammanfattningar om det viktigaste i berättelsen och all bakgrundsinformation om de olika karaktärerna. Ja, jag har ju till och med skrivit några rader om (nästan) varje kapitel. Dock inte i excel, som det står i instruktionerna till snöflingemetoden. Jag använder ett verktyg som heter plottr, som är mycket mer Malin-vänligt än excel. Plottr (läs mer om det här, om du vill) har jag använt tidigare, men då för mycket grövre indelning av mina manus och några ord om varje karaktär och så vidare. Men nu har jag utnyttjat fler funktioner än tidigare i programmet.

Jag är inte som jag trodde

Tänk att man alltid kan lära sig något? Jag har inte bara lärt mig mer om plottr utan också om mig själv. En nyhet om mig är att jag tycker att det är skitkul att skriva synopsis. Kul och jobbigt. Jag som har varit livrädd för det som i mina öron har låtit så okreativt och tråkigt. Det har alltså varit kul. Och kreativt! Det betyder inte att jag inte hoppas att jag får igen de där elva dagarna jobb. Helst med råge. Men som det känns nu tror jag verkligen att jag kommer att ha glädje av mitt detaljerade synopsis. Nu är det ju liksom bara resten kvar och jag vet redan nu att jag tycker väldigt mycket om berättelsen.

Jag berättar mer om hur det går här framöver. Tills vi ses igen: heja glädjen i att våga testa nytt!
Kram Malin Lundskog

Allt är svårt. Till man kan det …

I morse när vi satt på stranden och sköljde ner frukostmackan med termoskaffe hade vi två stora grupper av surfare framför oss. På stranden stod två instruktörer och gestikulerade och ute i vågorna låg surfarna och guppade. Ibland kämpade de utåt, mot vågorna, med sina brädor och ibland paddlade de frenetiskt och följde med en våg. På de timmar vi satt där och tittade lyckades en av dem resa sig upp och surfa. En gång. Och jag tänkte på att allt är svårt. Till man kan det …

allt är svårt, surfbrädor, strand, sagres — på väg ner till stranden står den här installationen (eller vad det är?)

Allt är svårt i början

Jag kanske överdriver, det finns säkert saker som går lätt som en plätt redan vid första försöket, men mycket är svårt. Till man kan det.

Vi har nog inte suttit så länge eller så nära nybörjarsurfare här förut. Jag har lite kaxigt sagt att när mitt knä är helt, då ska jag lära mig att surfa. Hur svårt kan det vara liksom?! Men idag när jag såg de här kämparna som försökte om och om och om igen insåg jag att det här med surfing är kanske inte något man (jag) lär sig (mig) i första taget.

allt är svårt, surflektion, surfa, sagres — här satt vi och glodde på surfarna

Surfing har aldrig sett svårare ut än det gjorde när jag tittade på de här nybörjarna. Och är det inte så det är med så mycket annat? Det ser jätteenkelt ut när någon som kan utövar det den kan. Som när en snickare sågar till en bräda, ett fotbollsproffs trixar med bollen, en bagare ältar degen. Ja ni fattar. När proffsen gör något ser det enkelt ut för att de kan det. För att det är enkelt för dem eftersom de har tränat och tränat och tränat på det.

Övning ger färdighet

Övning ger färdighet var det någon som sa. Hear hear på den och vet ni: min beundran för duktiga surfare och andra proffs växer när jag får se en nybörjare göra samma sak. Eller testar själv. För det där med att surfa ser så härligt ut. Kanske en dag när mitt knä är helt igen …

Men det är rätt gôtt att sitta nybadad med kaffe i handen och bara titta på också.

När vi gick hem gick förbi nästa strand och tittade ner från klippan vi stod på. Och där var de. De som får surfing att se enkelt ut.

allt är svårt till man kan det, surfare, sagres, tonel beach, utsikt, himmel, hav — nope, det är inte hajar …

Vi ses snart igen allihop, tills dess: HEJA alla som försöker.
Kram Malin Lundskog

Mer om våra veckor i Sagres, vid världens ände, hittar ni här.

Ju mer jag vet, desto mindre kan jag

Eller ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet. Det här kan man säga på många sätt och oavsett om det är Sokrates eller någon annan som har myntat ett uttryck som låter ungefär så här så har jag tänkt massor på det under senaste redigeringsperioden. Jösses vad jag har lärt mig mycket. Och ännu mera jösses vad jag upptäcker att ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Just författarskapet ligger närmst till hands för mig apropå det här, eftersom jag är ny i branschen. Ju mer jag redigerar och läser om författarens verktyg, desto mer inser jag hur mycket kunskap det finns där ute som jag inte har anammat. Än. Jag älskar det! Och jag ser fram emot att lära mig mer. Mycket mer. Hoppas att jag kommer ihåg det när det blir motigt.

därför firar jag, som författare, världsbokens dag, Malin Lundskog — Vet ingenting just nu, men har i alla fall en hylla med mina egna alster

Framför allt hoppas jag att jag kommer ihåg det om jag skulle få för mig att gå runt och sprätta som en viktigpetter som tror att hon kan allt. Det finns alltid mer att lära, eller hur? Och om jag någon gång går runt och sprätter, snälla påminn mig om det jag just skrev.

Pippi klarar biffen

Ni har säkert träffat på människor som tror att de vet allt och vill ut och frälsa världen efter en endagskurs i vad det nu är de har gått kurs inom. Ska vi inte låta dem (oss? mig??) göra det? Vi behöver i alla fall inte trycka ner någon genom att säga att de ska få se att det inte är så himla lätt. Jag tycker att vi låter både oss och dem vara i den här Pippi Långstrump-fasen (även om många hävdar att det är Karlsson på taket som sa det, men skitsamma): det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert.

Eller som min mormor, en annan klok kvinna brukade säga: Frisk vågat, hälften vunnet. Om vi vågar testa för att vi tror att vi kan, kommer vi att märker att vi har mer att lära. Vi blir nyfikna, lär oss och använder kunskapen. Den kunskapen kanske är så kul att ha, att vi vill lära oss mer och när vi kan mer, vill vi lära oss ännu mer. Och så vidare? Eller så är vi nöjda oavsett var vi befinner oss på expertkurve-nivå. Och det är fine. Eller hur?

Expertkurvenivån förresten, i alla fall ursprunget till den, kommer från Duning och Kruger och den visar att vi börjar någonstans i Pippi-stadiet. Maximalt självförtroende, eller i alla fall maxad nyfikenhet, och en medvetenhet om att vi inte har någon kunskap. Sedan går vi den där endagskursen och vill ut och frälsa världen. När vi märker att världen inte blir frälst inser vi att vi kanske inte kunde så mycket ändå, självförtroendet dalar och vi lär oss mer. Och mer. Och ju mer vi lär oss, desto mer inser vi att vi inte kan. Eller så ger vi upp, men det är inte aktuellt för mig just nu.

Ju mer jag redigerar, desto mer vill jag lära mig om hantverket

Det här har jag alltså tänkt på under min redigering. Ju mer jag lär mig om dels redigering i sig, men också om att bygga karaktärer, miljöer och skapa bra dialoger, desto mer vill jag lära mig om hantverket som romanskrivandet innebär. För det finns så oändligt många fler lager i romanskrivandet än jag någonsin kunde föreställa mig. Alltså, på riktigt. Ju mer jag vet, desto mindre kan jag.

Och med det sagt propsar jag fortfarande på att alla ska läsa romandebutanter. Tänk vad spännande att följa med i utvecklingen när en författare lär sig mer. Och mer. Och mer.

Jag vet förresten inte om jag är i min Pippi-fas. Jag menar, dra igång en online-bokklubb för att läsa min romandebut tillsammans med er. Ja ja, alltid lär jag mig nåt. Hoppas jag. Ja, det vore så himla kul om ni ville hänga med. Här hittar ni allt om Mariannes mirakulösa bokklubb.

Ses snart igen, nu redigerar jag vidare på mitt tredje romanmanus. HEJA ALLA!
Varma kramar Malin Lundskog

Lektörsutlåtandet, livesändningen och lekfulla träningen

Lektörsutlåtandet som jag har väntat på, damp ner i min inkorg fredags. Just som jag satt och skrev på ett (av totalt tre) manus jag håller på med just nu. Jag såg att det kom, men jag tänkte att jag skulle vara ståndaktig och fortsätta skriva så länge jag hade planerat. Men … jag lyssnade inte på mitt huvud. Känslorna tog över och jag öppnade det där mailet. Pirrig i magen, förväntansfull och så BAM. Gick luften ur mig. Helt i onödan det inser jag nu, när det har gått några dagar. Men där och da. Aj! Jag hade i min enfald (och anfall av hybris) trott att nu minsann är det här en färdig berättelse. Men. Jag har mycket kvar att jobba med.

soluppgång, västkusten, Knippla — när jag fokuserar på fel saker, glömmer jag av att även sådana dagar går solen upp

Jag fokuserade på helt fel saker

När jag läste lektörsutlåtandet missade jag de där ”åh, vad manuset har utvecklats” och ”så bra att du har strukit karaktärerna …”. Jag såg bara ”det är fortfarande jobb kvar” och ”det här känns konstigt”. Ja, ni fattar. Helvetes jävla skit! Allt det där om att jag skriver för att det är kul (som ni kan läsa om här) och att fokusera på det som utvecklar var som bortblåst. Istället funderade jag på vad sjutton jag ska göra nu. Vad ska jag jobba med? Hur sjutton kunde jag tro att jag skulle blir författare?

Ja, sen gnällde jag lite inför några stackare som står mig nära, tog några djupa andetag och insåg att det här är exakt vad jag behöver för att utvecklas. Ett så noggrant och kunnigt utlåtande från en lektör kommer inte för att jag ska slänga mina drömmar i papperkorgen. Ett lektörsutlåtande som detta är snarare en gåva från ovan (eller vad sådana där gåvor nu kommer ifrån) och lär mig massor, utvecklar berättelsen och tar mig inte bara ett myrsteg närmare ett riktigt, riktigt bra manus, utan snarare ett jättekliv. Och inte bara det här manuset förresten. Nej, jag tror till och med att jag lär mig så mycket av utlåtandet att det ger mig större trygghet (och kunskap!) som författare. Om jag använder gåvan på rätt sätt alltså och det hoppas (och tror) jag att jag gör.

Pust! Kanske gör det ändå ont när knoppar brister …

Gott & blandat var det ju

Det är söndag och det här är alltså egentligen ett gott&blandat-inlägg. Kanske egentligen räcker med det där lektörsutlåtanden som var både gott & blandat, men det har ju hänt lite mer. Eller mycket?

Poddinspelning

Cilla och jag har till exempel börjat köra våra inspelningar av podden Skriverier med Malin och Cilla live, på Instagram. Eller … Vi har gjort det en gång, men vi hade så kul att vi kommer att fortsätta med det. Tisdagen den tjugoåttonde februari kl 14 är det dags igen. Då hittar ni oss på min Instagram.

Vickan och jag har spelat in avsnittet till Mitt perfekta liv som kommer på fredag. Oh my! Vi snackar skam så jag nästan skäms. Nä, det gör jag inte. Men det är ett oerhört spännande ämne att prata om. Kom ihåg att lyssna om ni också tycker det.

Mycket podd har det varit i veckan hur som helst och det är också hur kul som helst.

Företagsutveckling

Jag har signat upp mig på kurs för att utveckla mitt företagande. Jag vet inte om ni har märkt det, men jag är ju mitt i någon slags förflyttning. Från början drev jag företag inom enbart fysisk träning och övergick sedan till både fysisk och mental träning för att vidareutveckla företaget till hälsa där själen och fick utrymme (så konstigt att den inte alltid har fått det?) och nu är jag på väg in i författarskap och livsglädje (hälsosamt det också). Omvälvande omvandling som det ska bli spännande att få styra upp.

Kroglivet

Ända sedan branden i augusti (då vår restaurang brann ner för er som inte har hängt med) har vi jobbat med vårt försäkringsbolag och vår fortsatta glöd (ursäkta skämtet) för kroglivet. Nu är vi klara med försäkringsbolaget och har dessutom bestämt oss för att det inte blir någon provisorisk restaurang till sommaren (som har varit både på tapeten och många av våra gästers önskelistor). Den Glade Knoden återuppstår kanske igen (alltså, vi vet ju allihop att man aldrig vet, eller hur?), men inte förrän någon gång tidigast 2025. Då beräknar vår hyresvärd att de har byggt upp fastigheten igen.

Det är som vanligt väldigt skönt att ha bestämt sig. Vilken lättnad man känner, eller hur?

Utelivet

springerspaniel, spegelbild, Knippla, västkusten — spegel spegel på väggen där?

springerspaniel, utsikt. Knippla, västkusten — Brorsan

Utan utelivet, ingen Malin. Jag tror faktiskt inte det. Många promenader, mycket klättring i bergen här på ön, utomhusträning i parken och första joggingrundan efter min operation i början på januari. Så härligt! Och så lekfullt!

löpning, Malin Lundskog, västkusten, Knippla, lektörsutlåtandet — tog den där joggingrundan innan stormen Otto drog förbi, men blåste gjorde det!

Naturen är bäst, ingen protest. Och mitt i allt jobb och slit, alla poddinspelningar, lektörsutlåtanden, livesändningar och allt skrivande så är det den lekfulla rörelsen utomhus som är grejen för mig. Hoppas att ni hittar vad som är grejen för er. Sååå värt (som jag inte ens är säker på att kidsen säger fortfarande. Mina kids som sa så, börjar ju bli väldigt vuxna nu.)

Bara en sån sak som de här olika vädren under veckan:

solnedgång, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — solnedgång

dimma, tôga, vätkusten, Knippla, Malin Lundskog — tôga som man kallar dimma här ute. Vackert det också.

utsikt, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — och de stilla stunderna som ger sån ro i själen oavsett lektörsutlåtanden …

Hoppas att ni vill följa med på resorna med manus och företag och … livet? Jag tycker själv det är spännande när man inte vet var allt ska sluta. Om det nu ska det?

Det här har varit en vecka med lite extra allt. Och tre vm-medaljer i skidskytte på det. Bara idag! Heja Sverige. Och heja oss allihop.

Vi ses snart igen!
Kram Malin Lundskog

Gemenskap, kreativitet och konstfoto-utställning

Gemenskap, kreativitet och konstfoto på Knippla har varit en stor del av min vår. En stor och sanslöst rolig och galet utmanande del av min vår. Och kanske har vi sparat det roligaste till sist? Det är nämligen dags för utställning och en superrolig (tycker vi själva i alla fall) invigning av vernissagen.

Allt började med att Remi, en norrman som bor på Knippla sedan några år, tröttnade på den sociala distanseringen och satte upp lappar på anslagstavlorna här på ön där han frågade om det var någon som skulle tycka att det var kul med en fotokurs.

Jag gillar ju både fotografering och människor, så jag mailade in mitt ”ja tack” direkt. Precis som några andra ö-bor. Tänk första gången vi samlades, en dansk undersköterska, en norrländsk miljöinspektör, en rörläggarentreprenör från Knippla, en tandtekniker från Karlshamn, en projektledare från Borås, en kommunhandläggare från Hisingen, en hälsoentreprenör från Askim och en Knipplafödd högstadieelev och satt där som gapande fågelungar när Remi entusiastiskt började prata om konstfoto …

Konstfoto – vad är det?

He he he, jag är fortfarande inte helt säker på att jag vet vad det är, men jag är helt säker på att det här har varit så jäkla roligt. Jag har gått fotokurser förut, där jag har lärt mig (eller i alla fall getts förutsättningar att lära mig) det tekniska med en systemkamera. Som bländare, slutare, iso-tal osv. Men den här kursen. Wow!

Några av bilderna jag har tagit under våren:

Pippi o Herr Nilsson lever rullan?
Stark nu Malin. Stark!
Claes (min man) och jag (regn-)rockar

Vi har utmanats att fota ägg, att tänka perspektiv, att skapa illusioner, att porträttera utan att ta porträtt, att visa upp ö-livet som ingen har sett det förut. Och så vidare. Mer min grej, där det inte finns några exakta ramar för det man gör utan kreativiteten ges mängder med utrymme. Mer min grej, men ändå … svettigt!

Herregud vad vi har skrattat när vi har mött varandra på ön, vi som har gått kursen. Alla lätt stressade över uppgiften till nästa vecka, alla med en story om hur hon eller han har krälat runt i buskar, klättrat upp i stolpar eller legat under bänkar för att få till det som magistern har frågat efter.

Och nu ska vi ha vernissage!

Nu blir det alltså vernissage av vårens härligheter på fotokursen. Vi har värsta fina slingan här på Knippla och längs den ska vi hänga upp våra alster. Där kommer de att hänga hela midsommarhelgen och vill någon köpa ett foto får man självklart det. Alla pengar vi samlar in går till nyss nämnda värsta fina slinga som är ett resultat av ideella krafter och privat sponsring. Visst är det härligt att vi kan åstadkomma så bra grejer tillsammans?!

Röddeviga, knippla, västkusten, slingan, Malin Lundskog, västkusten — Det är inte bara fint att gå längs slingan. Grillplatserna är också snofsigt dekorerade.

Invigningen smäller högst?

Utställningen blir kul, men jag undrar om inte invigningen av den blir ännu roligare? Har du vägarna förbi Knippla så är mitt hetaste sommartips att hålla dig i hamnområdet kl 18 den 24 juni. Då jäklar!!!

Tänk om inte Remi hade tröttnat på den sociala covid 19-distansieringen? Då hade inte det här härliga med gemenskap, kreativitet och konstfoto hänt. Inget ont, som inte har något gott med sig?

Det här med att livet på ön går sin gilla gång, det är bara hittepå … Snart ska jag berätta om mitt nästa stora äventyr här ute på öarna ö, Källö-knippla. Stay tuned! Och innan dess: kom hit och gå på konstfoto-utställning.

Ses snart!
Tills dess: HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer!)
Malin Lundskog

ps. jag har skrivit om ö-livet här på Knippla förut. Några av de inläggen hittar du här: Mitt första kvartal som öbo är ett drömliv

Reflektion i stillhet och fullt ös framåt!

Reflektion i stillhet och fullt ös framåt är en sammanfattning av min sommar 2020. Jösses vad mycket av både det ena och det andra jag har fyllt dagarna med. På slutet har det blivit ännu mer fullt ös, så jag är beredd att ta semester. Igen …

Egentligen skulle jag nog kunna säga att rubriken på det här inlägget är en sammanfattning av mitt liv och inte bara av den här sommaren. Det är ganska exakt precis så jag vill ha det och eftersom jag tar chansen att välja hur jag lever så … blir det oftast ganska exakt precis så. När det inte blir så har jag möjligheten att välja inställning till det, men det är en helt annan fråga som jag skriver om en helt annan dag. Nu vill jag berätta om min sommar och vad jag dels har reflekterat över och dels lagt in full (eller i alla fall halvfull) gas på.

Reflektion i stillhet

Reflektion kräver stillhet, så det kanske är onödigt att poängtera. Men ändå. Jag har stillat mig och känt att all träning på att landa har gett resultat. Det där med stillhet kommer nämligen inte gratis för mig, stressjunkie som jag är.

Det jag har reflekterat över i all den här stillheten är att mitt liv är himla underbart! Att det ger livet ett enormt mervärde att våga stanna och våga ta emot allt jag känner, för tro mig. Ni är inte ensamma om att ha skitdagar, vara alldeles för trötta eller ifrågasätta meningen med hela alltet … Men när jag vågar möta det så är det mycket lättare att se och känna att det är som det är och jag gör det jag kan just nu. Det är mycket lättare att känna tacksamhet när jag inte rusar på eller rymmer från mig själv.

Naturen, kramarna och sociala medier

Jag har också reflekterat över hur ohemult bra jag mår av att vara i naturen. Nära havet. I havet.

Något jag har tänkt mycket på är också mitt behov av fysisk kontakt. Jag saknar det! Jag har min man och min hund, så jag är inte helt utan kramar, pussar och klappar. Men ändå. Mina vänner! Mina föräldrar! Svärföräldrar. Och mina barn! Herregud vad jag längtar efter att krama dem. Och faktiskt också mina kunder. Att ta på dem jag tränar med, high fives och ryggdunkar och kramar har varit så naturligt och viktigt. Men … ja, ni vet. Det är som det är just nu.

närhet, kramar, covid 19, hund, springer spaniel, Malin Lundskog, hälsa, må bra — närheten … vad mycket den betyder!

Och kanske den största insikten av dem alla: jag pausade sociala medier i två veckor under sommaren. Alltså, jag älskar sociala medier. De ger massor! Det är ju genom dem jag jobbar. Säljer. Och kommer i kontakt med fantastiska människor. Men … OJ OJ OJ vad det gav mersmak att inte vara där ute. Vilket lugn.

Jag vet att både du och jag vet det här, men jag har haft svårt att hålla mig borta (ja, ni ser ju – det är det som är grejen med social medier: vi blir beroende! Och utan att vi vet om det stimuleras våra hjärnor att vilja ha mer och mer och mer … Jag kommer definitivt att pausa igen, även om jag självklart är jätteglad om du vill hänga med mig på Instagram, som är platsen där jag är mest.

Fullt ös framåt!

Ja, det var ju det där med kontrasterna den här sommaren. Det här livet. Och herrenaddå vilket ös det har varit!

Jag har haft utomhusträning hela sommaren här på ön. tre gånger i veckan har vi kört och det har varit helt grymt. Både fysiskt, men framförallt har jag hittat min plats på ön.

Vi har fiskat! Oj oj oj, som vi har fiskat makrill och krabba. Kanske inte är så ösigt i sig, men utvecklingen för mig som fiskare och det alldeles underbara med att ge sig ut i massa olika väder. Det har gett fullt ös i hela mig!

västkusten, öliv, Knippla, springer spaniel, Malin Lundskog, hälsa, må bra — skeppshunden hänger med på allt!

Och baden, promenaderna på nya ställen, löprundorna på nya stigar och två nya båtar … En av de båtarna är ett resultat av ett nytt företag och innan man startar företag är det en himla massa ös i hjärnan.

Romaner och nytt hus

Apropå ös i hjärnan: jag skickade in manus till roman till ett gäng förlag vid midsommar. Arbetet med det karaktäriseras verkligen av fullt ös. Eller, ös kanske inte är rätt ord. Snarare kaos! Kaos i både kroppen och knoppen och själen. För dig om undrar om jag har fått svar så … ja, det har jag. Det satte igång energierna igen kan jag säga. Och jag återkommer med mer om vad svaren innehöll och vad som händer nu. Men … det här är ju ändå en hälsoblogg och inte en författarblogg, så lägger inte så mycket krut på det här.

reflektion i stillhet och fullt ös framåt, hälsa, nytt hus, Knippla, öliv, åretruntboende, nystart, flytta, Malin Lundskog — här bor jag nu – välkommen!

Men vet ni vad som har behövt mest av min kraft den här sommaren? Jo, att vi har köpt hus! Kanske även ovissheten jag har levt i som har bott i rivningskontrakt även om jag inte har varit medveten om det. Men husköpet. Fort som sjutton gick det och ni vet ju hur det är med flyttar. Att flytta är något av det mest stressfyllda vi gör i livet (i paritet med att gifta och skilja sig) och att då titta på hus dag ett, få nyckeln dag två och sen flytta ut säljarna och in oss veckan senare … Nu snackar vi fullt ös framåt.

Sommaren 2020 är inte lik någon annan sommar

Den här sommaren är verkligen inte lik någon annan sommar, ändå är den ganska lik. Jag brukar bada massor, springa en hel del, vara ute med båten och äta glass och det är precis vad jag har gjort den här sommaren också. Men jag har badat ännu mer! Sprungit lite mindre. Varit ute med inte bara en båt utan flera (återkommer om anledningen till att vi har en egen flotta just nu. Stay tuned, för det är spännande!) och dessutom fiskat mer fisk och fler krabbor (ätbara alltså) än någonsin förut. Glassen? Tja, det intaget är nog ganska likt andra somrars.

Och så har vi ju det här med Covid19, som jag hade i åtanke när jag skrev om min saknad av kramar ovan. Corona har också gjort att jag har umgåtts med nära och kära på sättet jag älskar: utomhus! Och som också har gjort att jag inte har umgåtts med nära och kära på andra sätt jag älskar. Inomhus. Nära.

Svensk sommar

Men, bortsett från närheten inomhus, så har faktiskt inte corona påverkat just min sommar så mycket. TACK för att dem jag har omkring mig har hålla sig friska!!! Vi brukar dessutom hålla oss hemma på sommaren, så ingen större skillnad på den fronten.

solnedgång, västkusten, Knippla, öliv, Malin Lundskog — och solen går ner i nordväst …

Dessutom älskar jag alltid Sverige, men svensk sommar alltså. WOW för den! Och för både reflektion i stillhet och fullt ös framåt.

Hur har din sommar varit? Berätta gärna! Och förresten, vad tycker du om kombon reflektion i stillhet och fullt ös framåt?

Vi ses snart igen.

Tills dess:
HEJA DIG!
Kram M (ja, på avstånd och med väldigt nytvättade händer)