Det här med att skriva är visst inte bara kreativitet?!
Häng med när Malin Lundskog och Cilla Andersson diskuterar vad de har lärt sig under skrivandets gång. Om sig själva och om andra. Om att de just nu är i smörknivsstadiet av sitt skrivande och om befrielsen i att inte behöva gestalta en förlossning …
Dessutom frotterar de sig i både författarakademier och litterära sällskap.
Åka skidor på Knippla? Jodå, det funkar fint! På öarnas ö har vi en fotbollsplan som är som andra fotbollsplaner, bara lite mindre (ja, försök själv att få till alla mått när det är berg, berg, berg och hav he he). Men den är platt. Och i år har det kommit snö även här på västkusten. Snö som ligger kvar, är vit och fin och lätt.
Efter att jag lade ut en film på min skidrunda runt fotbollsplan i sociala medier hörde P4 Göteborg av sig. Då förstår ni att det inte är jättevanligt med skidåkarsnö. På en ö. I morse kom Peo Wenander från radion ut till Knippla och hängde med mig en stund i spåren. Han sprang och jag åkte, he he … Här kan du höra inslaget, 1:43 in i programmet.
Alltså … vi har säkert haft snö i två veckor nu? Känns som att det var längesedan och känns också som en extra varm vinterkram ett år då vi inte åker på skidresa. Den här långlivade, med västkustmått mätt, snön har gjort att jag har kunnat göra något som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle kunna göra på Knippla: jag har åkt skidor på ön! Runt runt runt på Tranbärsvallen, som vår fotbollsplan heter. Tjugo varv är visst fem kilometer, sa någon. Det är inte så noga hur långt för min del. Det som är noga är att!
Att leva i långkalsonger och faktiskt kunna kränga på sig pjäxor till frukost, lunch och middag och traska iväg fem minuter hemifrån (allt är fem minuter hemifrån på Knippla tror jag) och ta några, eller många, varv. Tänk dig att se havet åt ena hållet och en snöklädd ö åt andra. Det är grejer det, eller hur? Passa på-träning av rang om du frågar mig. Särskilt när man får spåra sina egna skidspår?
Och även om ni däruppe i norr, era mocklisar, tycker att en liten fotbollsplan är blaha så … är det inte det. Inte här. På västkusten. Bättre att åka skidor än inte? Helt enligt min hälsodevis: inget krångel, som jag bland annat skriver om här.
Filmen som lockade radion till ön? Den hittar du här, i mitt Instagramflöde. Se den! Och följ gärna med mig där för fler äventyr!
Oavsett, så hoppas jag att vi ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram Malin Lundskog (oh ja, på avstånd och med nytvättade händer)
Myten om 10 000 steg per dag för att vara hälsosam kommer från en japansk reklamkampanj från 60-talet. De 10 000 stegen som har blivit en sanning för hur många steg som är bra för vår hälsa att gå har egentligen inget med hälsa att göra, utan med att det japanska tecknet för 10 000 ser ut som en gående människa.
Men! Det är självklart hälsosamt för oss att gå. Att röra på oss. Och att ta de där extra stegen, men halleluja ändå för att vi inte måste låsa fast oss vid siffror och myten om 10 000 steg. Eller, vad säger ni? Håller ni med, så kan vi skicka ett gemensamt tack till Harvard University som upptäckte det här.
Jag vet att ni är många som hittar en trygghet i att ha siffror att luta er tillbaka på. Jag är inte den som är den, så … Här kommer siffror som inte härstammar från marknadsföring utan från hälsoforskning. För att öka livslängden verkar 4 400 – 7 500 steg vara magiska. Är du helt ovan vid att röra på dig är varje steg självklart en förbättring. Är ditt syfte med dina steg att öka konditionen eller gå ner i vikt beror ju allt på hur mycket och hur intensivt du rör på dig nu (ja, sedan kommer ju parametrarna mat, glädje och vila in i bilden också … ). Vill du öka tacksamheten och ditt själsliga välbefinnande har miljön du tar stegen i stor betydelse. Och så vidare. Allt beror alltså på!
Du som inte är en van motionär mår bättre av att motionera. Punkt. Ingångströskeln blir lägre utan tvång, eller hur? Att göra lite är bättre än inget. Att gör mycket måste inte vara bäst. För det är det väl ändå lagom som är. Bäst?
Och då är vi tillbaka till det där som jag tror är nyckeln till framgång när det gäller att må bra: att vi lär känna oss själva. Att vi litar på oss själva. För vi vet! Jag är övertygad om att vi vet vad som är bäst för oss. När vi gillar oss själva och accepterar dem vi är och där vi är just nu då har vi kommit långt. Då vet vi ju vad som är rimligt för oss. Och då lyssnar vi till vår perfekta kropp och det den säger till oss. Undra hur många steg din kropp tycker att du ska ta?
I podden Min perfekta kropp pratar vi mycket om vad det betyder för vår hälsa att sakta in och lyssna på sig själv. Podden hittar du självklart där du brukar lyssna på poddar, men om du vill är den bara ett klick bort: Podden Min perfekta kropp. Vill du dessutom ha fem tips på hur du kan komma i bättre kontakt med dig själv? Läs mitt blogginlägg Fem träningstips för dig som vill tycka om dig
Vi fortsätter att röra på oss, eller hur? Vill du ha mer tips och tricks för att hitta enkelheten i rörelsen har jag ett gäng filmer på Instagram där jag tipsar om rörelseglädje. Du hittar rörelseglädjen här, häng gärna med över till Insta och följ mig där!
Vi ses snart igen hoppas jag!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Massor med kramar från mig (jepp, på avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog
Det här är avsnittet när Viktoria Davidsson och Malin Lundskog fortsätter sin nyfikna resa på sina och alla andra kvinnors perfekta kroppar.
Vilka normer behöver brytas för att vi ska sluta fred med våra kroppar? Är det polariseringen? Är det de så kallat traditionella könsrollerna och unga mäns förväntan på kvinnor och kvinnors kroppar? Och ska vi ändra hela arbetslivet efter menscykeln?
Häng med på vår resa mot mer självkärlek och acceptans av våra kroppar.
Första riktiga avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla är här och vad passar väl bättre då än att vi presenterar oss på riktigt? Så det gör vi, vi två aspirerande romanförfattare
Vi bestämmer vilken dag i veckan som vår podcast ska komma ut och redan här kan jag avslöja att podden Skriverier med Malin och Cilla kommer att släppas varannan vecka på en dag med bokstaven ´r´i.
I det här avsnittet av podden resonerar vi kring om var våra bokidéer kommer ifrån. Och när vi får våra bästa idéer. Vi tar också upp den stora frågan om när man får kalla sig författare. Räcker det att man skriver?
Självklart berättar vi också om vad vi läser just nu. Och mitt i allt blir Cilla knäpptyst. Undrar varför?
Hoppas att ni gillar första riktiga avsnittet av podcasten Skriverier med Malin och Cilla. Vi ser fram emot att hänga med er!
Förra avsnittet, som alltså inte var på riktigt, och kommande avsnitt hittar ni länkar till här: Podden Skriverier med Malin och Cilla
I det här första riktiga avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla presenterar de sig på riktigt, som Malin Lundskog och Cecilia Andersson. Samtidigt bestämmer de vilken dag i veckan som podden ska komma ut. Det blir en dag med bostaven r i. Hör när de resonerar om var bokidéer kommer ifrån. Och när man får sina bästa idéer. De tar också upp den stora frågan om NÄR man får kalla sig författare. Räcker det att man skriver? Självklart berättar de också om vad de läser just nu. Men! Varför blir Cilla tyst helt plötsligt?! Lyssna och le!
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.
Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.
Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.
