Insikter och utsikter är två så storslagna ord och inte helt sällan kommer de tillsammans. Eller, det är kanske snarare så att insikterna ofta kommer neddimpandes till mig, när utsikterna är storslagna. När jag sitter o glor ut på havet. Eller går och glor, för all del.
Insikter hamnar på veckans gott
En av veckans stora insikter var den jag skrev om i det här inägget om vad det är som får mig att inte ge upp. Inte för att det är något sensationellt att det är glädjen som får mig att hålla i och hålla ut, men det känns så skönt när jag inser att det är så. Det blir lättare att hitta tillbaka om jag någon gång skulle få för mig att ge upp, är ni med? Just den här insikten handlade om glädjen till att skriva, men jag vet att det är samma sak när det handlar om … allt. Jag är en sucker för glädje helt enkelt. Gôtt att veta tycker jag.
Det är faktiskt också insikten om glädje som har gett många av mina kunder uthålligheten till att skaffa sig goda vanor också. Träna det som är kul, välj glädje och lätthet istället för motstånd och kamp. Smart ju!
Andra insikter är inte heller några SAY WHAT?! Men en så enkel sak som att träffa vänner. Alltså. Ibland hittar jag på att jag inte orkar. Eller ens känner för det. Men så gör jag det ändå och efteråt är jag så glad och tacksam att jag är alldeles till mig i trasorna. Vilken lyx det är att ha människor omkring sig. Som ger så mycket! Det ska jag påminna mig om nästa gång jag tvekar. Som ett kallt bad eller ett träningspass: man ångrar sig aldrig!
I måndags åt jag frukost med en av mina bästa. Inte bara insikten om hur härligt det är med vänner och att jag dessutom då kom till insikt om att jag inte behöver lägga energi på dem som inte ger något. Herregud, vilket slöseri det är egentligen. Någon mer som tycker att det är svårt?
det där om att lära ut vad man själv behöver …
Nej, det spelar faktiskt ingen roll att jag har ägnat flera år av mitt yrkesliv till att coacha andra. Att jag har peppat dem att släppa taget av det och dem som tynger ner och håller dem tillbaka. Jag är också människa och tycker som de flesta att det är svårt att släppa taget. Ja, ni vet: Om sådant och sådana som har hängt med länge. Som man har haft det fint med. Men tänk vad fint att vara tacksam över det som har varit, istället för att krampaktigt hänga kvar och tro att det alltid ska fortsätta på samma sätt. Är ni med?
Förresten, är inte frukost ett av de bästa sätten att träffas på?
Utsikter
Jag delar något från mina morgonpromenader här på ön i mina Instagram stories, nästan nästan varje dag. I alla väder är jag så glad över att traska runt här och vill dela med mig av allt det vackra. Självklart överträffar verkligheten filmer och bilder på Instagram och jag vet att det är fritt fram för alla att avfölja eller strunta i att titta. Men: när jag frågade er som hänger med på stories om jag skulle så sluta tjôta om utsikten från ön, så blev svaret ett rungande: FORTSÄTT. Och det gjorde mig glad, eftersom jag älskar att dela med mig av de vackra utsikterna. I ur och skur. Det blir fler goda utsikter, både där och här.
Hur fint?
Mera gott
Jag har kommit igång med träningen igen, efter uppehåll sedan den där lilla operationen i början av året. H E R R E N A D D Å vad härligt. Och shit vad svag jag är. Det blir inte lättare att komma tillbaka när man blir äldre om man säger så … Men jag är så glad över fyra träningspass i veckan, där det senaste var i morse. I parken. På ön. Bästa grejen!
Egentligen tycker jag att det är ganska läskigt att det är så vårigt redan nu, eftersom jag tror att det har med klimatförändringarna att göra. Men ändå … Jag njuter. Bara en sådan sak som att jag kan gå ut i bergen och kamma hundarna. Jag hoppas nämligen att pälsen jag kammar av dem kommer till nytta i något fågelbo under våren. Vad tro ni, gör vi något nytta hundarna och jag?
Och kanske får någon fågel glädje av pälsen?
Win win på alla sätt.
PS. Har ni sett att jag ser ut som en riktig ö-bo i min snajsiga jacka? Den är från L.Brador och köpt där man köper yrkeskläder (varför det nu heter så, alla kläder man jobbar i är väl yrkeskläder? Som mysbrallor för oss som jobbar hemifrån … ). Jackan är varm, vindtät, hundvänlig och dessutom syns jag ju hur bra som helst även i mörkret. Finns det något bättre än kläder som är gjorda för att användas?
Och lite blandat
Jag har inte skrivit klart några manus, jag har inte fått något förlagsavtal, jag har inte … äh. Skitsamma. Fel fokus. Men vet ni vad jag har gjort, som inte är så värst eländigt, bara lite ”så kan det gå”. Jo. Jag har stickat så mycket och så hårt på ganska tunna trästickor att jag har hål i pekfingret jag petar av stickorna med. Gissa om jag träffar exakt samma ställe flera gånger om när jag stickar? Jepp, helt rätt. Aj, alltså. Som fan!
Never not knatting som en stick-hashtag heter på Instagram … Den stämmer på mig.
Och jag har precis plockat ut den här mössan från tvättmaskinen. Vad den nu gjorde där, tillsammans med en fyrtiotvätt? Vi får se om den går att töja tillräckligt eller om jag behöver sticka en ny … Någon som har ett mindre huvud än mig annars? Lätt tovad turkos mössa, bortskänkes eventuellt.
Jahaja, det var väl ungefär det för den här veckan. Vi ses väl snart igen?
Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.