Search Results for: knippla

Vilket underbart kvantitetsliv sa väl ingen någonsin?

Vilket underbart kvantitetsliv jag lever har väl ingen nånsin uttryckt? Eller att de längtar efter lite mer kvantitetstid med nära och kära? Men för all del, jag kan ha fel även om jag tror att för de flesta av oss är kvalitétslivet grejen.

Och ändå är det räkna kronor, kilometrar och kilon vi gör? Det är kilona, kilometrarna och de kvantifierbara målen vi får beröm när vi når. Från både andra och oss själva. Say what? Say heja oss som njuter, som gillar läget och livet. Heja oss som accepterar och älskar. Heja oss som säger något uppmuntrande till en medmänniska (eller oss själva, mind you). Hurra för alla oss som tar emot en kärleksfull kram med öppna armar. Det må vara omätbart enligt normer mäta i siffror, men inget kan mäta sig med livskvalitet. Eller vad säger ni?

vilket underbart kvantitetsliv, Malin Lundskog, livskvalitet, öliv — livskvalitet på öns utegym handlar mycket om känslan i kroppen.
och solen på himlen.

Jag har reflekterat över det här med kvantitet vs kvalitet förut, bland annat i inlägget om morgonpromenaden och den existentiella hälsan och när jag skrev om det hälsosamma med att vara glad och hur du blir det.

Som vanligt hittar ni mer livskvalitet och -glädje på Instagram. Kul om ni vill hänga med över dit också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Om skam som skapar skam, snus och celluliter

Skam som skapar skam pratar vi om i det tionde avsnittet av podden Mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson och jag. Det var egentligen något jag kom på efter vårt förra avsnitt, att jag känner inte bara skam, utan skammar också mig själv för att jag skäms. Såhär menar jag:

När jag jobbade som pt på gym kände jag skam över att jag, med mina mått, hade oändligt med celluliter. Det ska väl ändå inte en personlig tränare ha? Samtidigt pratade jag med mina klienter om att hälsan och träningsnivån inte beror på hur gropiga ens lår är. Jag borde väl inte skämmas över min kropp om mitt budskap som pt även innefattade kärleken till och acceptansen av sig själv och sin kropp? Ja, där föddes ett lager skam till hos mig. Är ni med?

Skammen över kroppen är alltså en skam som skapar skam för att jag känner skam över kroppen. Låter det krångligt? Vi reder ut det i podden. Tror jag …

skam som skapar skam, podd, mitt perfekta liv, Malin Lundskog, kroppspositivism

Hur går det med snusandet då?

Vi pratar också om Vickans försök att sluta snusa och om vi säger såhär: hon är inte riktigt där än. Vi är överens om att en pt som inte ser ut som en elitidrottare och en kvinna som vill sluta snusa, men inte lyckas till hundra procent direkt kanske ger andra hopp, som mer mänskliga förebilder. Eller så säger vi det för att trösta oss själva.

Förutom skam som skapar skam, snus och celluliter bjuder vi också på vara bästa vårskrik. De spelade vi in i början på veckan och sedan kom vintern till Knippla.

Håll tillgodo hur som helst, hoppas att ni fortsätter att gilla vår podd. ni som inte vet om ni gillar den än, lyssna gärna. Antingen i er vanliga poddapp, eller här nedan.

mitt perfekta liv, tionde avsnittet

Vill ni hitta mer om våra avsnitt har jag listat dem här och vill ni komma i kontakt med oss är mail, kommentar här eller dm på Instagram bra vägar att gå. Här finns jag på instagram.

Vi ses snart igen allihop och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin

nytt poddavsnitt 10: Mitt perfekta liv 10

Hur går det egentligen med Viktorias snusande? Och vad gjorde hon på Knippla, utan att träffa Malin? Vad är det för skam som skapar skam hos Malin och hur går det för kroppspositivismen i samhället?

Det och en en hel del annat i poddens tionde avsnitt där normer utmanas och utvecklingskurvor inte alltid går uppåt.

Varning för vårskrik!

Vilka spår vill vi lämna efter oss?

Vilka spår vill vi lämna efter oss egentligen, tänker ni på det? Jag önskar att jag tänkte mer på det. Då hade jag kanske inte gnällt på min man i onödan. Ja, till skillnad från i nödan, menar jag he he. Jag hade gosat den där lilla extra stunden med hundarna och jag hade dröjt kvar och pratat med den ensamme gamlingen på bussen. Ja, ni fattar.

Är kuk något vi vill bidra med?

Om jag hade tänkt mer på vilka spår jag vill lämna efter mig hade jag kort och gott varit en bättre människa. Men även om jag inte går runt och aktivt funderar över det, så gör jag i alla fall inget för att medvetet skräpa ner i min omgivning. Som att snacka skit, ljuga eller håna (läs mer om mental nedskräpning här). Eller att skriva kuk på klipporna.

vilka spår vill vi lämna efter oss, kuk, klotter, västkusten, klippor

Alltså, ni ska veta att klippan på bilden ligger ute i bergen här på ön. På ett ställe där jag trodde att nästan ingen annan än jag och hundarna går. Men för någon vecka sedan blev det uppenbart att jag är inte alls ensam med att klättra runt just där. Med mina förutfattade meningar hade jag i alla fall aldrig gissat att de som klottrar just det här ordet, eller som klottrar generellt, skulle ta sig ut bland bergen här. Man kanske ska vara glad för det förresten, att de kom ut i friska luften och fick en liten dos motion?

Nej, jag skriver inte alls det här för att jag tänker göra en stor grej eller förfasa mig över dagens ungdom. Det där med dagens ungdom är förresten bara en vild gissning, återigen utifrån mina snäva och förutfattade meningar som jag egentligen inte vill ha. Men jag har verkligen försökt att tänka mig både medelålders kvinnor, äldre herrar och småbarnsföräldrar klottrande här, men … nah, tror inte det va?

Det är enkelt att göra skillnad

Nej, jag skriver det här för att jag undrar hur sjutton man tänker när man aktivt lämnar spår efter sig som inte är till glädje för någon annan. Har man kul i stunden? Är det spänningen av att göra något förbjudet? Alltså, jag förstår allt det där. Och ändå inte. Tänk om de hade skrivit något fint istället. jag menar, svårare än så är det inte att göra skillnad med positiva vibbar. Kolla bara här:

En annan morgonpromenad på ett annat ställe på ön möttes jag av rosor gjorda i tång. FATTAR NI HUR FINT?! En människa som verkligen begriper grejen med att lämna spår som skapar kärleksfulla, glädjesprittande ringar på vattnet.

Allt vi gör, gör skillnad. Vi lämnar spår efter oss, oavsett vad vi gör eller inte gör. Tänk om vi skulle ta och göra skillnad på ett sätt som gläder andra? Jag är säker på att vi inte skulle bli särskilt sorgsna av det själv. Tvärtom. Det ligger i vår natur att vilja hjälpa och om inte det här med att skapa glädjeringar på våra medmänniskors vatten är att hjälpa så vet inte jag …

Vad säger ni, ska vi?

Lektörsutlåtandet, livesändningen och lekfulla träningen

Lektörsutlåtandet som jag har väntat på, damp ner i min inkorg fredags. Just som jag satt och skrev på ett (av totalt tre) manus jag håller på med just nu. Jag såg att det kom, men jag tänkte att jag skulle vara ståndaktig och fortsätta skriva så länge jag hade planerat. Men … jag lyssnade inte på mitt huvud. Känslorna tog över och jag öppnade det där mailet. Pirrig i magen, förväntansfull och så BAM. Gick luften ur mig. Helt i onödan det inser jag nu, när det har gått några dagar. Men där och da. Aj! Jag hade i min enfald (och anfall av hybris) trott att nu minsann är det här en färdig berättelse. Men. Jag har mycket kvar att jobba med.

soluppgång, västkusten, Knippla — när jag fokuserar på fel saker, glömmer jag av att även sådana dagar går solen upp

Jag fokuserade på helt fel saker

När jag läste lektörsutlåtandet missade jag de där ”åh, vad manuset har utvecklats” och ”så bra att du har strukit karaktärerna …”. Jag såg bara ”det är fortfarande jobb kvar” och ”det här känns konstigt”. Ja, ni fattar. Helvetes jävla skit! Allt det där om att jag skriver för att det är kul (som ni kan läsa om här) och att fokusera på det som utvecklar var som bortblåst. Istället funderade jag på vad sjutton jag ska göra nu. Vad ska jag jobba med? Hur sjutton kunde jag tro att jag skulle blir författare?

Ja, sen gnällde jag lite inför några stackare som står mig nära, tog några djupa andetag och insåg att det här är exakt vad jag behöver för att utvecklas. Ett så noggrant och kunnigt utlåtande från en lektör kommer inte för att jag ska slänga mina drömmar i papperkorgen. Ett lektörsutlåtande som detta är snarare en gåva från ovan (eller vad sådana där gåvor nu kommer ifrån) och lär mig massor, utvecklar berättelsen och tar mig inte bara ett myrsteg närmare ett riktigt, riktigt bra manus, utan snarare ett jättekliv. Och inte bara det här manuset förresten. Nej, jag tror till och med att jag lär mig så mycket av utlåtandet att det ger mig större trygghet (och kunskap!) som författare. Om jag använder gåvan på rätt sätt alltså och det hoppas (och tror) jag att jag gör.

Pust! Kanske gör det ändå ont när knoppar brister …

Gott & blandat var det ju

Det är söndag och det här är alltså egentligen ett gott&blandat-inlägg. Kanske egentligen räcker med det där lektörsutlåtanden som var både gott & blandat, men det har ju hänt lite mer. Eller mycket?

Poddinspelning

Cilla och jag har till exempel börjat köra våra inspelningar av podden Skriverier med Malin och Cilla live, på Instagram. Eller … Vi har gjort det en gång, men vi hade så kul att vi kommer att fortsätta med det. Tisdagen den tjugoåttonde februari kl 14 är det dags igen. Då hittar ni oss på min Instagram.

Vickan och jag har spelat in avsnittet till Mitt perfekta liv som kommer på fredag. Oh my! Vi snackar skam så jag nästan skäms. Nä, det gör jag inte. Men det är ett oerhört spännande ämne att prata om. Kom ihåg att lyssna om ni också tycker det.

Mycket podd har det varit i veckan hur som helst och det är också hur kul som helst.

Företagsutveckling

Jag har signat upp mig på kurs för att utveckla mitt företagande. Jag vet inte om ni har märkt det, men jag är ju mitt i någon slags förflyttning. Från början drev jag företag inom enbart fysisk träning och övergick sedan till både fysisk och mental träning för att vidareutveckla företaget till hälsa där själen och fick utrymme (så konstigt att den inte alltid har fått det?) och nu är jag på väg in i författarskap och livsglädje (hälsosamt det också). Omvälvande omvandling som det ska bli spännande att få styra upp.

Kroglivet

Ända sedan branden i augusti (då vår restaurang brann ner för er som inte har hängt med) har vi jobbat med vårt försäkringsbolag och vår fortsatta glöd (ursäkta skämtet) för kroglivet. Nu är vi klara med försäkringsbolaget och har dessutom bestämt oss för att det inte blir någon provisorisk restaurang till sommaren (som har varit både på tapeten och många av våra gästers önskelistor). Den Glade Knoden återuppstår kanske igen (alltså, vi vet ju allihop att man aldrig vet, eller hur?), men inte förrän någon gång tidigast 2025. Då beräknar vår hyresvärd att de har byggt upp fastigheten igen.

Det är som vanligt väldigt skönt att ha bestämt sig. Vilken lättnad man känner, eller hur?

Utelivet

springerspaniel, spegelbild, Knippla, västkusten — spegel spegel på väggen där?

springerspaniel, utsikt. Knippla, västkusten — Brorsan

Utan utelivet, ingen Malin. Jag tror faktiskt inte det. Många promenader, mycket klättring i bergen här på ön, utomhusträning i parken och första joggingrundan efter min operation i början på januari. Så härligt! Och så lekfullt!

löpning, Malin Lundskog, västkusten, Knippla, lektörsutlåtandet — tog den där joggingrundan innan stormen Otto drog förbi, men blåste gjorde det!

Naturen är bäst, ingen protest. Och mitt i allt jobb och slit, alla poddinspelningar, lektörsutlåtanden, livesändningar och allt skrivande så är det den lekfulla rörelsen utomhus som är grejen för mig. Hoppas att ni hittar vad som är grejen för er. Sååå värt (som jag inte ens är säker på att kidsen säger fortfarande. Mina kids som sa så, börjar ju bli väldigt vuxna nu.)

Bara en sån sak som de här olika vädren under veckan:

solnedgång, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — solnedgång

dimma, tôga, vätkusten, Knippla, Malin Lundskog — tôga som man kallar dimma här ute. Vackert det också.

utsikt, västkusten, Knippla, Malin Lundskog, lektörsutlåtandet — och de stilla stunderna som ger sån ro i själen oavsett lektörsutlåtanden …

Hoppas att ni vill följa med på resorna med manus och företag och … livet? Jag tycker själv det är spännande när man inte vet var allt ska sluta. Om det nu ska det?

Det här har varit en vecka med lite extra allt. Och tre vm-medaljer i skidskytte på det. Bara idag! Heja Sverige. Och heja oss allihop.

Vi ses snart igen!
Kram Malin Lundskog

Tempus och perspektiv och framtidsplaner för skrivandet

Tempus och perspektiv och framtidsplaner har vi fått frågor om till podden Skriverier med Malin och Cilla. I vårt fyrtiosjunde avsnitt svarar vi på dem och på frågan om hur vi håller tråden. Om vi nu gör det ..?

Tempus och perspektiv, skriverier med Malin och Cilla, podd, författare, — Gissa vilken sång Cilla sjunger?

Hur bestämmer vi tempus till våra böcker

Jag började skriva Mariannes mirakel i imperfekt (ja, jag veeet att det heter preteritum nu för tiden), men kände mig inte tillräckligt nära mina karaktärer och bytte därför till presens. Cilla skriver sina böcker i dåtid och vårt svar på frågan hur vi bestämmer tempus är: det beror på … Det beror på författaren och det bero på berättelsen. Det enda som är the fig no no när det gäller tempus är att inte vara konsekvent. Ja, om det inte finns en logisk inkonsekvens som en berättelse som utspelar sig i nutid med återblickar på dåtid. Är ni med?

Från vilket perspektiv berättar vi?

I min roman Mariannes mirakel skriver jag ur ett tredje persons-perspektiv och växlar mellan de två systrarnas, Heléns och Carolines, synvinklar. Cilla skriver också från tredje person och låter sin huvudkaraktär Annas upplevelser stå i centrum. Jag valde bort jag-form eftersom jag efter en stunds skrivande insåg att jag ville ha med båda systrarnas perspektiv på det som händer i berättelsen. Jag-formen gör ju att måste veta om allt som händer och frågar ni mig så tycker jag att det verkar jättesvårt. Eller inte? Det beror på berättelse. Och författare. Igen.

Det finns ju också ett allvetande perspektiv, där en berättarrösten har koll på allt som händer. Det är jag jättesugen på att testa i något manus framöver. Kanske att jag ändrar ett av allt e tre jag håller på med till det. Vi får se …

Svaret på perspektivfrågan om hur man generellt väljer form är (återigen): gå på känsla. Våga börja på ett sätt och om det känns fel: ändra!

Hur vi får flow i skrivandet:

Vi fick frågan om hur vi får flow i vårt skrivande och jag återkommer till det som jag tycker går igen i alla delar av livet och att få något gjort: vi behöver jobba för det. Flyt kommer inte gratis, även om det känns så när man är i flow. Ja, ni vet när tiden står still och allt går lekande lätt och man skulle kunna hålla på hur länge som helst utan att bli trött.

För att hamna i flow pratar vi båda två om att vi sätter rôven på stolen och skriver. Även om det inte infinner sig under de första raderna så är chansen bra mycket större att flytet kommer om vi sitter där och skriver än om vi går och väntar på den stora inspirationen.

En sak som hjälper mig ofantligt mycket för att hitta flytet i skrivandet är att våga backa bort från skrivandet. När det blir motigt och jag märker att jag baras sitter och glor på den där blinkande markören då reser jag på mig. Dansar. Promenerar. Går och badar. Tränar. Jag gör kort och gott något helt annat än att skriva och för mig brukar det hjälpa att blanda in kroppen när knoppen går i stå.

Tempus och perspektiv, podcast, paus, flow, Malin Lundskog, skriverier med Malin och Cilla, författare, Knippla, västkusten — en av mina favoritpauser som samtidigt är en höjdpunkt: badet!

Ibland räcker en kort paus, ibland behöver jag en lite längre, men jag har full tillit till att pausen ger mer kraft än den tar. Ett tillägg om jag inte fick med i podden, men kom på nu är att veta om jag behöver en paus eller om jag prokrastinerar …

Vill ni läsa mer om vad jag menar med att vi behöver jobba för att nå flow:et kan ni läsa om flowcykeln här.

Hur håller vi den röda tråden?

Herregud, när jag började skriva på Mariannes mirakel hade jag nollkoll! Jag bara skrev. Och trodde att jag skulle kunna hålla en hel roman i huvudet. Det kunde jag icke! Det blev väldigt tydligt efter ett tag att det där med planering inte är så dumt, även om jag trodde att det skulle förstöra min konstnärliga frihet. Tänk va, man lär så länge man lever.

Cilla och jag är överens om att planering är en bra grej. Hur detaljerat eller ruff ens planering är beror på hur man själv är. Vissa författare skriver ett superdetaljerat synopsis med full koll på allt redan innan de börjar skriva, andra använder en mer grov plan. Vi är båda (jag numera då) någonstans mitt emellan. Även här gäller alltså don efter person och något som jag tycker mig höra från kanske inte alla, men de allra flesta är att planen enbart är en plan. Det kan ju dyka upp grejer (idéer) som gör att planen behöver ändras. Himla tur vi inte hugger våra planer i sten ändå.

Hur som helst, så är det gemensamma och korta svaret på frågorna om tempus och perspektiv: skriv, gå på känsla och lita på att det alltid går att ändra sig. Men vi har ju den sista frågan för det här avsnittet av vår podcast kvar:

Var ser vi oss själva som författare om fem år?

Cilla skriver på sin åttonde bok och är en etablerad författare som de flesta spänningsläsare känner till. Dessutom blir hennes böcker tipsade om i Go kväll och någon av hennes berättelser är med som följetong i en dagstidning. Den idén snodde jag direkt.

Jag då? Ja, jag har blivit utgiven med sex romaner, några har blivit översatta och en av romanerna har blivit tv-serie eller film. Dessutom har jag ett förlag i ryggen och läsare som väntar på mina böcker och är ute och pratar vitt och brett om mitt författarskap och mina böcker.

Visst är det okej att drömma stort?

Våra boktips:

I vanlig ordning avslutar vi med boktips. Jag tipsar om Anne Liljeroths senaste roman Hela mitt hjärta. En författare som jag har följt sedan hennes första roman, tack vare en gemensam vän. En hjärtskärande roman om en kvinna som inte har kontakt med sina vuxna barn, om varför det har blivit så och … mer berättar jag inte. Men ett hett tips är romanen Hela mitt hjärta i alla fall. Läs den!

Cilla tipsade om en helt gäng böcker, nämligen Harlequin-romaner. Kommer ni ihåg dem? Jag trodde inte att de fanns längre, men visst gör de det. På Harper Collins kan ni läsa mer och till och med prenumerera på romanerna.

Lyssna här nedan eller i er vanliga podd-app:

tempus, perspektiv och framtidsplaner i episod 47 avboka podden Skriverier med Malin och Cilla

Vår podd blev film i veckan när Cilla och jag körde Instagram live samtidigt som vi spelade in. Vad kul vi hade och vilken grej att få direktrespons på det vi säger av de (er?) som hängde med live. Det här fortsätter vi med och nästa inspelningsdags är 28 februari kl 14 för er som vill hänga med live på min Instagram.

Vill du läsa mer om vad vi har pratat om i podden hittar du fler inlägg om Skriverier med Malin och Cilla här.

Vi ses snart igen. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog