Drömliv

Att skriva med stjärnor som sällskap

För en tid sedan fick jag för mig att gå upp tidigt som tusan för att skriva på mitt manus (läs mer om det här). Jag har fortsatt med det. Ja, förutom ibland då jag har fått för mig att lura mig själv med svammel om att jag skriver sedan. Visserligen gör jag det, men det skrivandet blir varken lika bra eller går lika fort. Nej, att skriva med stjärnor som sällskap, det är min grej. Just nu i alla fall …

stjärnklart, att skriva med stjärnor, himmel, knippla, författare — FATTA stjärnhimlen när jag klev upp för att skriva i morse!

Magin med att släppa ut hundarna i trädgården och själv titta upp på den här himlen. Det är stort. Och det är som att magin spiller över på mitt skrivande. Jag menar inte att berättelsen blir särskilt magisk, men känslan. Känslan när jag sitter vi mitt (nya, skitsnygga) köksbord och tittar ut först på stjärnor och strax därefter på himlens färger, som avslöjar att solen är på väg upp.

soluppgång, knippla, författare, att skriva med stjärnor — synd att fönsterlampan stör, men ser ni den rosa/orange randen där borta i öster? Och den väldigt blå himlen?

Nya rutiner ger nya resultat

Det är spännande att testa att få in nya rutiner i livet. Kanske för att de behövs, men kanske också bara för att få variation (som jag skrev om här igår)? Ja, det här (smarta!) påhittet att jag skulle skriva innan jag gick ut för att röra igång kroppen, inte kunde jag veta att det också funkar. Jag som typ alltid har trott att jag bara måste röra på mig innan jag kan få något vettigt gjort. Ha! Den här varianten av morgonrutin funkar himla bra. Det är som att den lär mig att det inte är så dumt att vara flexibel i rutinerna. Ge mig själv lite slack, godammit!

löparglädje, springerspaniel, knippla, malin lundskog — När det ljusnade tog vi en jogg runt ön, Brorsan och jag.
Trots dålig bild, kanske ni ser att han står kvar ner i backen? Där står han tills han är säker på att jag inte kommer tillbaka ner för att ta flera vändor i backen. Det vill han icke vara med på …

Trots att jag (just nu) har vänt på rutinerna, betyder det inte att jag inte kommer att vända tillbaka dem någon gång. Eller … vi får se. Det blir som det blir. Och det blir som det ska. Och det fiffiga är väl ändå att känna in vad som funkar i stunden?

Oavsett stund, så ses vi snart igen. Tills dess: HEJA flexibiliteten. Rutinerna. Och stjärnorna!
Kram Malin Lundskog

Lugnet efter stormen

Kontrasterna. Ja, visst har jag skrivit om dem här förut. Kontrasterna. De som ger livet variation. Som jag gillar dem. Att livet innehåller både sitta stilla och skriva, kötta på-träning, plugga, dansa, glada skratt och ledsen gråt. Som stormen i fredags och lugnet efter stormen igår. Kolla bara:

lugnet efter stormen, röddeviga, bleke, knippla, västkusten — och lugnet efter stormen, ett dygn senare

Jo, fotona är tagna på samma plats, Röddeviga här på Knippla. Det är max ett dygn mellan bilderna. Så trots att jag går (nästan) samma runda med hundarna (nästan) vareviga dag, så går jag aldrig samma runda. Är ni med?

malin lundskog, knippla, solnedgång, november

Tog inte foto på samma ställe när vi var ute och gick i eftermiddags, men nära. Och som ni ser var den här promenaden ytterligare en variant av (nästan) exakt samma runda. Naturen va? Kan inte ni också känna att den visar oss så tydligt den bara kan att vi är precis som vi ska (och vackra som 17) oavsett om vi är stormiga eller lugna?

Hur som helst, vi ses snart igen och tills dess: heja kontrasterna. Och oss! Nu ser jag fram emot en vecka fylld av kontraster. Som att skriva, träna, kolla in utsikt, plugga, bada, åka till Karlstad, podda …
Kram Malin Lundskog

Mer om kontraster: Kontrasterna och kontraster i paradiset bland annat

Vintervila i hamnen här på Knippla

Två gånger om året är det arbetsdag i hamnen här på ön. Då går vi ut och gör det fint i gästhamnen. Beroende på om det är vår eller höst sätter vi i eller tar upp y-bommarna och bojar som markerar platser i hamnen och som vi dessutom förtöjer i. Och vilken dag vi fick i dag. Bleke och strålande solsken och nu råder det vintervila i hamnen.

vintervila, knippla gästhamn, västkusten — Alla vill åka flotte?
Här åker bojarna som gästbåtar använder för att förtöja vid piren upp.

vintervila i hamnen, arbetsdag, knippla, västkusten — De flesta båtar är redan uppe, nu är det y-bommarnas tur

Arbetsdag, knippla hamn, västkusten — En viktig arbetsuppgift: förse oss som jobbar med kaffe. Och annan dryck …

y-bom, knippla gästhamn, västkusten — Alltså, vet ni vad en y-bom väger???????

arbetsdag i knippla gästhamn, truck, permobil, golfbil — alla möjliga olika fordon kör runt på piren. Men OBS! inga lastbilar, he he

arbetsdag, knippla gästhamn, västkusten, truck

Jag var med och lyfte upp några av y-bommarna och tycker ju ändå att jag är ganska stark. Men. Alltså. Tur att jag inte var ensam. Och att de jag lyfte med hade koll på hur man gjorde. Men ändå. Det är kul att ta i.

vintervila i hamnen, knippla, — och pauserna som är minst lika viktiga som arbetet

vintervila i hamnen, knippla, skrapa, y-bom — lyfter vi inte upp y-bommarna, gör vi rent dem när de är upptagna …

vintervila i hamnen, knippla, arbetsdag — mycket påväxt bliré

Och till sist …

ärtsoppa, vadbinderiet, knippla, hamndag — o så ärtsoppa på det (som jag inte åt pga köttbuljong och jag äter inte kött), med härliga samtal som krydda (de fick jag i alla fall i mig)

knippla gästhamn, akterförtöjning, bojar — vintervila i hamnen. Till nästa arbetsdag …

vintervila i hamnen, hamnkontor, knippla gästhamn, skylt — nu glänser skylten till hamnkontoret för gästbåtar och husbilar som kommer hit

Och till sist var det klart och ärtsoppan varm. Tänk att vi fick en så fin dag, efter stormen igår och blåsten som ska komma imorgon. Och vad fint det här, att vara en del i något. Vara delaktig i att göra en hamn fin. Och redo för vintervila. Vi är bra tillsammans, vi människor!

Apropå vintervila, så är jag nog också redo för det. Synd att det är November och fullt ös på skrivandet (har ni hört senaste avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla, så vet ni att det är MaNaNoWriMo nu och jag har en plan på att bli klar med råmanus på berättelsen jag påbörjade på Fårö i somras).

Vi ses snart igen. Kanske i den vilande hamnen på Knippla, som ni kan läsa mer om här (kolla in vandrarhemmet och vem som är bokningsansvarig där, he he). Och vill ni få koll på MaNaNoWriMo kan ni lyssna på senaste poddavsnittut (här!) eller läsa mer om spektaklet här.

Kram Malin Lundskog

Det vi måste blir gjort ändå

Har ni tänkt på hur ofta vi sparar sådant och sådana som ger livet glitter och glädje till sen? Och lägger vår bästa energi och kraft på måsten. Och ibland till och med borden. Istället för att njuta av människor vi älskar att vara med och göra sådant som vi gillar och därefter ta tag i det där andra. Istället för tvärtom? Jag menar, det vi måste (och tycker att vi borde) blir ju gjort ändå om jag känner oss rätt.

Jag vet att mina val i livet har skapat möjligheter för mig att välja glitter oavsett om det är måndag morgon eller torsdag lunch, men jag tror att vi alla kan välja mer glitter och glädje. Låta det gå före måsten och borden. För att få mer energi, en skönare själ och en spritt språngande kreativ hjärna till exempel. Är ni med? Med det i oss blir även de tråkiga måstena lättare och kanske till och med roligare?

Man behöver egentligen inte göra så stor grej av det här. Nej, jag tror att det är med de glittriga och glädjefyllda stunderna som med så mycket annat: ju oftare vi är med om dem, desto enklare är de att göra. Låter det snurrigt? Så här tänker jag: om vi sparar allt som ger oss glädje, om vi väntar med att träffa dem som får ögonen att glittra då blir det en stor sak. Då behöver man göra mycket och länge för att få en dos av det där glada glittret. När vi istället kan göra det där härliga och vara med de där underbara en liten stund oftare. För en ständig påfyllning i en bägare som inte är tömd, en frekvent uppladdning av ett batteri som inte är tomt. Fler liknelser kanske inte behövs?

Och hur många gånger har vi inte läst om vad man ångrar där mot slutet. Inte är det att man var skitduktig och utförde sina måsten innan man hade kul i alla fall.

Man ångrar aldrig lite extra glitter och glädje

det vi måste, promenadväg, delsjön, tallar — en promenad i Delsjön lyste upp min dag mitt i alla måsten …
(snacka enkelt att hitta hängmatteplats för en ute natt i månaden här)

Jag ångrar inte att jag träffade en av mina bästa vänner idag. På dagen. För tio kilometers promenad fylld med prat (och picknick). Min kalender var fullsmockad med viktiga måsten, men vet ni vad: de blev gjorda ändå. Bara inte exakt när jag hade tänkt att de skulle bli det. Och nej, jag skriver inte det här för att visa hur bra jag är. Jag är inte ett dugg bättre än någon annan. Inte sämre heller, he he. Jag skriver det här för att jag tror på att välja glitter och glädje. Det vi måste blir gjort ändå. Vad tro ni?

det vi måste blir ändå gjort, uggla i mossen, delsjön, oktober — Vi mötte en uggla i mossen – en typiskt glittrig grej, eller hur?

Vi ses snart igen, tills dess: heja heja livsglittret!
Kram Malin Lundskog

malin lundskog, delsjön, promenad, hipsterhue, kånken — glad att jag valde skog, promenad och vän!

Söndagsmiddag ö-style

Idag har vi frossat i våra egenfångade skaldjur tillsammans med våra barn, deras respektive och våra föräldrar. Och självklart vårt barnbarn, även om hon inte äter skaldjur. Än alltså. Ja, och så sex hundar! Vi har ju två, vår son Jacob och hans sambo Louise en och mina föräldrar har tre. Tur vi har vårt nya stora bord på plats (det som jag skrev om här). Vilken söndagsmiddag det blev!

söndagsmiddag, knippla, hummersallad, kräftor — om det var gott? Mmm …

Hummer, kräftor och en härlig familj

Vi plockade fram hummer och kräftor en masse ur frysen. Claes twistade till Wagners hummersallad (finns några olika recept där ute, här är en variant) och sen var det kräftor för hela slanten. Ända till efterrätten som var den godaste cheesecake jag kanske någonsin har ätit. Den hade Louise med sig.

Egentligen var anledningen till denna söndagsmiddag att fira Claes och Louise som fyller år på samma dag (mer om Claes födelsedag här), men jag firade lika mycket att vi kan samla vår fina familj. Och att vi öppnade champagne som vi köpte när vi var i Champagne i våras, på väg hem från världens ände (kommer ni ihåg? Annars finns det lite om det här).

söndagsmiddag, barnbarn, skaldjur — Blir fortfarande tårögd när jag ser sånt här. En pappa, en farbror (våra söner!) och lilla Stella

Barnbarn, barn, svärdotter, knippla, familj — Stella var huvudperson, hur många andra födelsedagsbarn vi än firade

Söndagsmiddag är kanske ett fenomen som är på utdöende? hur gör ni? Jag undrar om jag har varit på någon sedan farmors tid, då det var stek och pressgurka på menyn. Men så fint det är när alla generationer samlas. Inte för att man måste göra det över en söndagsmiddag. Oh no. Jag gillar söndagar fyllda av ingenting och en hel del utomhus. Men just idag var det här världens bästa grej. En liten Stella och en ö-style på kalaset gjorde allt ännu mer underbart. Ni vet när man är sådär uppfylld av tacksamhet över att man får vara med mitt i allt fint, sådan är jag nu. Och jag älskar det.

Stella och hennes föräldrar är kvar en natt till, så nu blir det spelkväll (Hitster – har ni spelat?) Jag jobbar på att orka vara uppe i alla fall till nio. Den där vintertidstimmen känns …

Vi ses snart igen, tills dess: heja söndagar! (också …)
Kram Malin Lundskog

En bra start

Hela veckan har jag gått upp tidigt. Alltså JÄTTE-tidigt. Klockan fem några dagar och klockan 5.30 andra. Och efter same old start med meditation och en stunds flödesskriv, så har jag gjort det. Skrivit. På det som jag hoppas blir ett romanmanus en dag. En bra start, om jag får säga det själv, som har spillt över på resten av dagen.

På morgonen är jag bäst

Okej, jag fattar att klockan fem är vardagsmat för några av er och inget att skriva hem om. För mig är det inte heller just klockslaget som är det stora. Det är att jag har lagt in en skrivstund redan på morgonen. Dels visar jag (återigen) mig själv att jag tar mitt skrivande på allvar och dels har jag (återigen) upptäckt att morgonen är min tid på dygnet. Flytet jag har i skrivandet när jag fortfarande är … ren? Jag tror att det är ett bra sätt att förklara känslan. Ren. Tankarna är orörda och ostörda och mina filter som annars dömer det jag skriver är inte vakna. Morgonen är inte bara en bra start på dagen, det är också stunden då jag är bäst. Alltså skillnaden kan vara så stor som att jag skriver man dagliga 1500 ord på en/en och en halv timme. Senaste på dagen kan samma antal ord ta tre timmar.

romanmanus, dator, levande ljus, knippla

En bra start och samvetet

Och så är det ju det där med samvetet. När jag inte skriver på morgonen tänker jag under dagen på hur mycket jag borde skriva och frågar mig själv när jag ska hinna. Ja, det där tar sin beskärda energi det också. Lika bra att skriva när jag det går lättast? För att dels komma vidare i romanen och dels slippa gå runt med oket av borde på axlarna.

Det här med att skriva på mitt manus tidigt på morgon ger mig en bra start. Vi får se hur länge jag orkar gå upp så tidigt. En vecka skapar ingen vana och just den här veckan har det funkat extra bra eftersom jag inte har haft några kvällsaktiviteter och kan gå och lägga mig hur tidigt som helst.

Det är förresten inte säkert att en bra start gör en bra dag, men det ökar i alla fall chanserna. Eller vad säger ni? Och hur som helst skadar det inte att hitta sin stund …

Vi ses snart igen, tills dess: heja de där stunderna!
Kram Malin Lundskog

Morgonskrivande och meditation kan ni läsa mer om här: Vad är det bästa som kan hända idag? och här: Morgonrutin för hållbara hälsa. Vi får se om ni kommer att få läsa mer om den här veckans manusarbete i ottan.

Ps. Jag ställde inte klockan på 5 i morse på grund av lördag, men var uppe tidigt. Och skrev!