Hållbar hälsa

Hopp och optimism, därför är det viktigt för hälsan

Hopp och optimism är två delar av den existentiella hälsan, som Annika Andebark och jag ju filosoferar om på våra livesända morgonpromenader. I torsdags traskade Annika i vanlig ordning omkring i Skåne och jag på min ö på västkusten och vi hade förmodligen kunnat fortsätta att traska och prata i all oändlighet, men … vi gick hem till varsin kammare istället. Och skrev varsitt blogginlägg. Men oj oj oj vad det finns mycket att snacka om när det gäller hopp. Och optimism.

hopp och optimism, västkusten, existentiell hälsa, Malin Lundskog, havet, hälsa — hoppfull och optimistisk på min ö (Källö-Knippla)

Vår livesändning hittar du här, på min IGTV.

Därför är det hälsosamt att känna hopp!

När vi känner hopp har vi större möjligheter att känna glädje och vi har också en större tilltro till att vi ska nå dit vi vill. Den ohälsosamma känslan av hopplöshet är ju motsatsen som har en tendens att antingen leda till eller breda ut sig vid depression.

Optimism är en inställning som innebär att det kommer att gå bra. En tillit till att this too shall pass (finns det något bättre uttryck? Känns ju crazy att köra med engelska uttryck på en svensk blogg … ) när livet skiter sig. Optimism skyddar oss från att bli apatiska och deprimerade. Hälsosamt som sjutton, så länge det handlar om realistisk och inte helt naiv optimism som får oss att tro att det inte spelar någon roll vad vi gör, allt löser sig i alla fall … Ja, ni fattar. Det är jag helt säker på (känner både hopp och optimism inför det, he he.).

Visste du att det har visat sig att de med optimistisk syn på livet lever längre och är friskare än de med pessimistisk livssyn? Du kan höra mer om hur optimistisk livssyn förlänger livet här, i Vetenskapsradion.

Det är ju inte för intet som Världshälsoorganisationen har med hopp och optimism som en viktig del av den existentiella hälsan. Eller hur?

Och ja: precis som det allra mesta är både hopp och optimism mindset som du kan träna dig till även om du inte känner direkt att de inte är din starkaste sida. Bra va?

Så här tränar du hopp och optimism

Träna på att uppmärksamma de stunder då du känner hopp och/eller optimism. Vad gör du? Vad tänker du? Var känns det? Se tillbaka på alla (jag lovar att de är många!) stunder då du har lyckats vända kasst till bra, motgång till lärdom och avveckling till utveckling. Tänk på alla framgångar du har haft.

Fira dina framgångar! Varje gång du känner hopp eller varenda gång något löser sig även om du inte tror det från början. Säg hurra! Ge dig själv en high five eller fira på något annats sätt. För det är karakteristiskt för en människa som känner hopp, att ha tillit till att saker och ting ordnar sig. Genom att uppmärksamma och fira de tillfällen då du har rätt mindset (ur hopp-synvinkeln alltså) kommer du att vilja göra om bravaden. Och ju oftare du gör om den (känner hopp!) desto bättre blir du på den. Ja, du fattar ju. Vips är du en fena på hopp!

Formulera visioner eller mål så att du har något att se fram emot. Var flexibel när det gäller hur du kan nå visionerna eller målen, det finns fler vägar som är rätt och när (eller kanske bara om?) du stöter på patrull, se den motgången som en utmaning, en möjlighet att lösa problem och en bra lärdom att ta med dig vidare i livet.

Sätt stopp för ältande i för lång utsträckning, spara det till särskilda stunder. Ja, alltså på riktigt: schemalägg ditt ältande!

Vik inte undan för det som känns hopplöst eller när du själv känner dig pessimistisk. Se det! Acceptera det. Och välj dina strider … Kan du göra något åt det? Jamen, gör det! Kan du inte göra något åt det? Lägg ner fokuset på det och bry dig mer om din inställning istället.

Hopp och optimism på djupet

Vi pratade en hel del om det, Annika och jag om att det är lätt som en plätt att lura både sig själv och andra med ett glättigt och ytligt hopp. Att ett leende behöver nå både ögonen och in i själen för att vi ska känna att det gör skillnad. I det som verkar vara en väldigt vanlig ordning för mig landade jag in i insikten om vikten av att stilla sig. Reflektera. För det glättiga positiva, den ytliga optimismen och det grunda hoppet – det ledde mig till ett dunderbrak in i väggen.

Annika var inne på samma sak. Att det behöver landa djupt inom oss. Och att vi behöver ge oss själva tillräckligt med utrymme för att faktiskt ta reda på och odla det som ger oss hopp och optimism. När vi känner det mår vi gott och när vi mår gott då gör vi gott. Sprider det vidare. Till dem omkring oss, till er, till alla.

Alltså:

fiskelycka, hopp, optimism, mindset, västkusten, havet, fiska, Malin Lundskog, naturen — hopp om fisk på kroken … fiskelycka är det hur som helst!

Hopp och optimism är verkligen viktiga för vår hälsa. Det är mindset som gör att vi är tillfreds med oss själva och livet. Optimismen gör oss motiverade och hoppet ger oss tillit till att det ordnar sig. Det blir bra!

Vad tänker du om det? Dela gärna, gärna med dig av dina tankar om hopp och optimism. Och vill du, häng gärna med på våra morgonpromenader. Varje torsdag. Kl 08.00.

Vi fick några frågor inför vår sändning som jag är himla tveksam om vi kom så långt med svåra svar på. De var spännandeallbhop, och det är framför allt en jag klurar vidare på. Och kanske skriver ett inlägg med mina svar på (= OBS! Inget facit). Du kanske har några svar på den?

”Hur vet man om man har tillräckligt med hopp och optimism?”

PS. Våra livesända morgonpromenader är också en bloggserie här. Du hittar alla inlägg om existentiell hälsa här.

PPS. gillar du det här, men inte orkar kommentera? Ge mig gärna en tummen upp längst ner i inlägget, så vet jag om det jag skriver betyder något. Tack!

Vi ses snart igen!
Tills dess,
kram kram (på avstånd och med nytvättade händer)
//M

Därför jämför jag mig inte ens med mig själv.

Därför jämför jag mig inte ens med mig själv: för att jag inte är den jag var. Och för att jag inte blir den jag är. Dessutom kanske det som var bara är hittepå? Och det som kommer sen har jag ju ingen som helst aning om …

Utan att jämföra mig är jag fri

Om jag inte jämför mig med någon annan släpper en himla massa press på hur jag borde vara. Jämförelsen är ett aber. Till och med ett riktigt as, som inte är ett dugg välkommen på mitt kalas. Men den lyckas tränga sig på i alla fall mellan varven. Särskilt mellan de varv när jag är uppe i varv. När jag inte tar mig tid att stanna upp. Reflektera. Och landa i vem och vad jag är och står för. Just nu. Om jag stillar mig och jobbar på tacksamheten över det som är, blir jämförelsen totalt ointressant och det är verkligen befriande. Utan att jämföra mig finns bara här och nu. Och det är ju som det är. Inte mer elle rmindre än så. Lika bra att gotta mig i stunden ju?!

Nej, nej. Jag har inte förväxlat jämförelsen med inspirationen. För det är klart att jag kan bli inspirerad av både mig själv och andra. Men när den inspiration börjar övergå i något som framkallar prestationsångest, då … är det inte direkt någon inspiration längre om du frågar mig.

Jämförelsen kommer i sällskap med skuld och skam

Den där objudna gästen kraschar ofta kalaset i sällskap med skuld och skam. Och borde!! Ordet som jag ju redan har önskemål om ska strykas ur ordlistan. Ja, jämförelsen är definitivt jättebundis och bästis med det dåliga samvetet. Precis som borde. Herregud, vilket gäng! Och vad skönt det är när man upptäcker att de finns och att jag inte alls vill ha dem i mitt liv. I alla fal inte om jag inte väljer att lära mig av dem.

Oj, tänkte inte på det här när jag började skriva: Att jämförelsen kommer i klunga med andra värstingar. Men hur som helst, Jämförelsen gör mig aldrig nöjd med det som är. Det finns ju alltid någon som jag uppfattar som bättre (eller lyckligare, smartare, mer lyckad och så vidare). Är jag i jämförelsens klor är jag ju inte ens nöjd med det som är även om jag hittar de som har det elle rär något som jag tycker är sämre. Då är jag ju bättre i jämförelse med. Inte för att jag är bra … Är du med?

Ja, sånt har jag klurat på idag med god hjälp av min ständige side kick som har en jäkla förmåga att gilla sig, mig, livet och läget!

Därför jämför jag mig inte ens med mig själv

Just nu är det riktigt aktuellt för mig att inte jämföra mig med mig. För jag är mitt i (?) klimakteriet med en hel del av vad det innebär. Tänk om jag skulle få för mig att jämföra löprundor, styrka, energi eller kroppsform med mitt 40-åriga jag? För att inte tala om 30-åriga?! My my my … Men, mer om det en annan gång. Nu är nu. Jag är. Och det är riktig gott så.

Eller vad säger du? När jämför du dig med dig eller andra? Berätta gärna! Eller ge mig en tummen upp genom att klicka på tummen här nedan. Varje tumme betyder massor. Din också. Utan jämförelse …

Mer här och nu och vara du!

Jämförelsen är en självsabotör som jag alldeles säkert kommer att skriva mer om eftersom den är så vanlig. Vill du läsa mer om den kan du läsa i min bok GLAD FRi STARK eller i boken jag är medförfattare till: Skapa ditt drömliv – hur självsabotörer blir självhjälpare. Mina böcker hittar du här.

Vi ses snart igen,
tills dess:
KRAM!!! (på avstånd. Med nytvättade händer.)
//M

En schysst egoist bryr sig om både andra och sig själv

En schysst egoist, vad sjutton är det? Jo, en schysst egoist är en som lyssnar till sin intuition, har mod att följa sin passion och som tar eget ansvar. Hon lever livet och viker inte undan för motstånd. Hon tänker snabbt och svarar långsamt, vågar visa sig sårbar och be om hjälp. Dessutom fyller hon livet med sådant som gör henne go o gla. Som gör det svåra lätt. Och hon tar ansvar för sig och sitt liv.

en schysst egoist, intuition, mod, passion, eget ansvar, webbkurs, online, samarbete

Blir en diplomerad schysst egoist

Dessutom är den schyssta egoisten en helt ny webbkurs som jag precis har lanserat tillsammans med tre andra kloka företagare. Företagare som bryr sig och som vill väl. Företagare med massa erfarenhet, kunskap och stora hjärtan. Vilken grej att få samarbeta med dem! Och wow för att vi nu har slagit våra kloka huvuden ihop och skapat fyra veckor för dig som vill bli en diplomerad schysst egoist.

Här hittar du mer om kursen

Möt förebilden Egoista Svensson

Möt förebilden och inspirationskällan Egoista Svensson, som egentligen är som vem som helst av oss. Ja, ni vet: en helt vanlig kvinna i sina bästa år. Men! Hon har knäckt koden. Hon har vett att ta på sig sin superhjältinnemantel och göra det som behövs för att leva livet. Egoista lyssnar på sin intuition, hon har modet att följa sin passion och hon tar eget ansvar. Du träffar dels på henne i kursen, men hon har också skapat ett eget instagramkonto där vi hoppas att hon kommer att dela med sig av sina erfarenheter. Både de lyckade och de mindre lyckade …

   
  
 
 
  Visa det här inlägget på Instagram
  
 
 
 
 
 
 
 
  
 Ett inlägg delat av Schysst egoist (@schysstegoist) 19 Maj 2020 kl. 4:10 PDT

Egentligen höjden av hållbar hälsa det här. Att bry sig om sig själv utan att det tär på andra och att bry sig om andra utan att det tär på en själv. Snarare tvärtom. Att vara en sån här schysst egoist är win win på så många sätt!

Här samlar jag mina onlinetjänster, för er som vill läsa mer om dem: webbkurser

Vill du veta mer om mina samarbetspartners? Här hittar ni dem:
Dorotea Pettersson, Eva Svärd, Kicki Westerberg

Och mig vet ni var ni har hoppas jag 🙂 Ni vet väl att jag blir superglad för kommentarer och frågor på mina inlägg? Eller att ni klickar i tummen upp längst ner i inlägget? I alla fall om ni gillar det …

Vi ses snart igen!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram (på avstånd och med nytvättade händer)
M

Våra bröstvårtors synlighet är en fråga i det fördolda

Våra bröstvårtors synlighet har varit en ickefråga för mig. Alltså, jag har inte tänkt på hur vi beter oss för att dölja något som finns hos var och en av oss (bortsett från de av oss som till exempel efter sjukdom inte har några). Jag har alltså inte ens reflekterat över att jag valt bh:ar med vaddering för att mina bröstvårtor inte ska synas. Ja, ni som vet, ni vet hur svettigt det blir i en tjock bh. Eller ”stela extrabröst” som en kvinna jag har diskuterat det här med så talande beskrev det. För mig har det tydligen varit sjävklart att bära bh som döljer och inte bara fyller en funktion och som så mycket annat som är självklart så … sker det utan reflektion. Det här är ju en av fördelarna med goda vanor, men en av nackdelarna när det handlar om normer som inte gör oss gott?

Mycket tid och energi i onödan?

Sedan något år eller två har jag slutat med de där tjocka bygelbh:arna (vet, finns vadderade även utan bygel). Och sedan något år eller två har jag blivit alltmer medveten om det här beteendet. Hos mig själv! Jag som lär kloka kvinnor hur de ska älska och acceptera sig själva. Vara sig själva. Och här går jag och lägger onödig energi på att dölja bröstvårtor! Tid och energi som jag säkert hade kunna lägga på något mycket roligare! Mer givande. Och kanske bättre för världen?

(En parentes apropå det: har du sett dokumentären om Hillary Clinton på SVT? Hon räknade ut att hon la 25 dagar under sin presidentkampanj på att bli fixad i håret och sminkad och piffad … Rätt många dagars försprång till gubbsen?!)

Häromdagen blev jag påmind om mina tankar på våra bröstvårtor. Jag skrev ett blogginlägg med tips på mina favoriter bland sport-BH:ar och fick frågan om en av dem täcker bröstvårtan. Och detta är ingen konstig fråga! Det är ingen ovanlig fråga! Det är bara så himla synd att vi ska behöva ställa den. Och vet ni. Där och då trodde jag att jag minsann var tillräckligt trygg i mig själv för att inte bry mig om sånt. Tji fick jag.

Jag stängde jackan igen …

I morse tog jag som vanligt en morgonpromenad med Brorsan. Vi gick nästan direkt från sängläge och ut, så jag var bh-lös, men bar topp och jacka. Efter en stunds promenerande blev jag ungefär hur varm som helst, så jag knäppte upp min jacka. Men gissa vad jag gjorde sekunden efter uppknäppningen? Exakt! Jag stängde jackan igen. Gick alltså hellre och svettades! Skärp dig, sa jag till mig själv och var sedan tvungen att konsultera två av mina bästa företagarvänner i frågan (tack Helena och Viktoria!).

svettas, varm, jacka, normer, Malin Lundskog, morgonpromenad — ja, här gick jag o svettade i morse …

Jag frågade dem om våra bröstvårtors synlighet ens är en fråga att diskutera eller om jag ska vara tyst och följa normerna. De hade mängder med svar på min fråga. Dels tyckte de absolut att jag skulle skriva om det här, för vad fan?! Bröstvårtor har vi allihopa, både kvinnor och män. De fyller samma funktion hos oss, med undantag av den korta period som en kvinna eventuellt ammar. En av dem hade tänkt på det här själv och insett hur hon valde bh efter just synlighetspremisserna. Och den andra sa ”Men herregud! Jag har trott att jag har valt en vadderad bh för min egen skull! Det har jag ju inte!”

Våra bröstvårtors synlighet, är det värt en diskussion?

Ja, det kanske är en fråga att diskutera i alla fall? Eller i alla fall att reflektera över och bli medveten om vilka val vi gör och varför vi gör de valen? Väljer vi att dölja våra bröstvårtor för att inte se för utmanande ut eller för att passa in (för vad ska folk tycka?!)? Vad säger ni? Skulle jag varit med 1968 istället? Är utseendet viktigare än jag tror? Kommentarsfältet är öppet för alla era tankar.

Apropå tankar, så har jag fler som jag vill dryfta med er. De handlar om hälsa, om kvinnor, om normer och om det fenomenala med att gilla sig själv. Vad säger ni, är det värt att diskutera?

Vi ses snart igen,
tills dess: HEJA HEJA DIG och alla val du gör!

Kram M
(med nytvättade händer och på avstånd förstås)

Plastpellets är mitt senaste strandfynd

Plastpellets i massor (13 ton! Fatta mängden det blir!) läckte ut från ett fartyg utanför Danmarks sydkust i februari. Nu flyter de vind för våg … Först spred de sig till Norge där de började kartlägga spridningen. Nu har turen (tur är kanske fel ord, men ni fattar) kommit till oss här på västkusten.

Ni som känner mig vet ju hur mycket havet betyder för mig och nu har jag ju dessutom flyttat ut till en ö (läs mer om flytten till Källö-Knippla här) och kan liksom inte undgå havet även om jag skulle vilja. När jag läste om plastpelletsen tittade jag lite närmare bland all bråte som blåser in i vikarna här och … där låg de. Små vita plastpellets. I massor.

strandfynd, plastpellets, havet, västkusten, Källö-Knippla — strandfynd?

Rapportera in plastfynd

Jag plockar plast nästan, nästan varje dag (läs och se mer om varför här). Men de här är galet pilliga att plocka med sig, så jag gjorde det som jag hoppas är det näst bästa. Jag rapporterade in till Länsstyrelsen som vill kartlägga. Ja, förhoppningsvis blir det någon form av sanering av det hela.

Har du hittat plastpellets? Här hittar du länk till både mer information och till hur du rapporterar in dina strandfynd.

I filmen berättar jag mer om mina plastplockarrundor, för dig som är nyfiken. Tycker att det är ett perfekt sätt att förena nytta med nöje. Ja, jag får ju frisk luft, motion (allt beror ju på vad man gör det till), känslan av att göra nytta och vara behövd, vara en del i helheten vi alla befinner oss i. Och så håller jag på att träna upp Brorsan till bästa plastplockarassistenten! Återkommer om det …

Ja, jag vet att jag säger det om och om och om igen, men ändå: min, din och jordens hälsa hänger ihop. Tätt som tusan! Dela gärna med dig om vad du tänker om det. Och om att plocka plast. Eller klicka bara på tummen upp här nedanför? I alla fall om du får ut något av det jag skriver om.

Vi ses snart igen, med mer hälsosam hållbarhet!
Tills dess: HEJA HEJA DIG!
Kram på avstånd och med nytvättade händer
//M

Varför är helheten en hälsofaktor?

Varför är helheten en hälsofaktor? Vad menas egentligen med helhet? Och hur och var i hela världen hittar man den? Det här svarade Annika Andebark och jag på under vår morgonpromenad/Instagramlive i morse.

Nä, nu skojar jag, klart att vi inte svarade på! Helhet är en del av den existentiella hälsan (läs mer om WHO:s punkter på vad som ingår i existentiell hälsa här) och är den delen av hälsan på topp så har vi tankar, känslor, kroppen, knoppen och hela härligheten i synk. Och vem sjutton kan svara på när det händer för någon annan? Samtalen vi har på torsdagsmorgnar om den existentiella hälsan handlar inte om att ge svar, men att ge (och få!) insikter som kan hjälpa till på vägen till bland annat en känsla av helhet.

Varför är helheten en hälsofaktor?, utonjut, västkusten, Källö-Knippla, promenad, instagram live — här tog jag mig in i lä för att prata …

Helhet handlar om att lära känna sig själv

Det vi kom fram till i morse var att helheten skulle kunna översättas till att leva i enighet med sina grundläggande värderingar, men … det där låter rätt stelt tycker jag, så jag kör vidare med helhet. Det vi reflekterade över är att det handlar om att känna sig själv så väl att man vet att det här är rätt för mig! Att jag är och gör och lever som jag är tillfreds med. Som gör mig glad och ger mig utrymme att växa, utvecklas och vara ärlig mot både mig själv och alla runt omkring mig. Vad tror du om de tankarna?

Vi var båda överens om att när helheten inte finns med, då är det lätt (are?) att braka in i väggen. något vi är levande exempel på det båda två. När helheten är halv eller trasig på något sätt, då skaver det. Vi kanske inte riktigt vet vad det är som är fel, men … något är det. Kan du känna igen dig i det?

utsikt från min morgonpromenad
helheten … den finns här!

Naturen och rörelsen hjälper oss att hitta helhet

Och så kom vi in på naturen igen. Och den fysiska rörelsen. Att både naturen och att röra på sig hjälper oss på traven när det handlar om att lära känna sig själv och att hinna tänka klart sina tankar. I naturen är det lättare att hitta sig själv för där är allt accepterat. Och när vi rör på oss (den prestationsfria rörelsen alltså) ger vi tankarna möjlighet att flöda fritt. För den som inte känner sig hemma i att tomglo på en stubbe är rörelsen ett finfint sätt att hamna i tankeflow på. Annars funkar ju stubben också. Och meditationen. Alla sätt är bra, utom de dåliga som mormor brukade säga.

Ja, för precis som när det gäller ungefär allt annat halkade jag in på det långsamma spåret. Att vi behöver långsamheten och reflekterandet för att hitta det vi letar efter. Inte jaga det så infernaliskt utan låta det komma till oss. För att det ska hända är långsamheten nödvändig. Då funkar det inte att rusa på bland måsten och borden.

Dags för nya normer?

Just det ja! Apropå borde, så avslutade vi det hela med att bristen på helhet handlar om att försöka passa in i normerna om hur man ”bör” leva. Så, jag tyckte att det var dags att sätta nya normer i rullning (de är nog redan i rullning, men ändå). Annika tyckte att det lät tungt och valde att sätta sig och skriva istället. Om helhet. Jag valde att gå till utegymmet och därefter hoppade jag i havet. Jag tror att vi gjorde precis det som ger oss helhet. Och genom att leva som vi vill och behöver har vi verkligen gjort vårt för att sätta de nya normerna i rullning?

helhetsfeeling!

Våra diskussioner och reflektioner hittar du nu på min IGTV. Dela gärna med dig av dina tankar här. Eller där … Och häng med oss nästa vecka, då blir det mer existentiell hälsa i flödet.

Här hittar du till vår morgonpromenad

Annika och hennes blogg finns här

Här kan du se mina planerade Instagram lives