Ut och njut

Solen går upp och allting är stort och vackert

Har ni tänkt på att solen går upp varendaste enda dag. Gör sitt bästa för oss. Värmer. Lyser. Är skitsnygg och gör världen vacker. Det tänkte jag på i förra veckan när några av mina författarvänner och jag gick upp i ottan för att titta på soluppgången. För på ostkusten kommer solen upp ur havet, det gör den ju inte hemma på västkusten.

solen går upp, fårögården bed and breakfast — när vi lämnade Fårgården vid femtiden på morgonen var vi oroliga för att vi hade missat något . Det var ju så ljust

soluppgång, fårö — innan spektaklet började

Nu kommer den!

solen går upp, soluppgång, fårö — och här satt vi …

solen går upp, soluppgång, eldklot, himmel, hav, fårö

soluppgång, fårö, solen går upp — alltså …

soluppgång, Jessica Andersson Lubcke — Jessica från Fåröakademien och solen

Solen gör sitt

Malin Lundskog, solen går upp, fårö, författarvecka

Där satt jag mitt i det storslagna och tänkte ord som både himmelsk och överjordisk (inte ord jag använder särskilt ofta, om ens någonsin) med tårar i ögonen. Av tacksamhet? Ja, säkert. Och av förundran. Storhet. Storslagenhet. Men också av sorg. Sorg över att solen går upp varje dag och gör sitt bästa för oss. Och vad gör vi??? Vi borde fan veta hut.

Men mest av allt är soluppgången där ute i havet magisk. Och alldeles … alldeles underbar. Mina bilder och mina ord är, precis som de från solnedgången vid raukarna, fjuttiga. I alla fall jämfört med det där glödande klotets och naturens storhet. Men så är jag ju bara människa också.

Vi ses snart igen allihop, för som vi vet går ju solen upp och med den också vi. Tills dess: heja naturen!
Kram Malin Lundskog

PS. Även när jag inte skriver, så skriver jag. En stund vid en soluppgång som denna väcker många tankar som jag vet att jag har glädje av när jag skriver. Och när jag lever, för den delen. Vi ska inte underskatta stunderna så vi ”bara” sitter och glor. Och förundras. Känner och reflekterar. Det kan vi, fast vi bara är människor

Solen går ner på Knippla också

Jahaja, då är jag hemma igen. Veckan på Fårö har varit både kort och lång. Ni vet, när det känns som att man knappt har lämnat hemmet innan man är hemma igen, samtidigt som det har gått eoner av tid om man tänker på allt som har hänt. Är ni med? För en sekund sen stod jag bland raukarna på Fårö och tittade på solnedgången. Men vet ni? Solen går ner på Knippla också.

Jo, jag vet det. För jag såg den dala ner bakom Hyppeln (ön strax väster om min ö). Och innan den gick ner hade jag en sån där mysdag med hundarna. Claes är på krogen. Ja, alltså han jobbar. Serverar mat och tydligen en himla massa dricka till alla glada RIngö-festivalbesökare på Two Fat Pigs (jag veeet. Namnet. Duuuh …).

Ja, så Claes har jag knappt sett sen jag kom hem sent sent i natt. Och han åkte tidigt tidigt i morse. Men! Jag har fått hänga med Brorsan och Jackson i alla fall. Och vi har haft en sån där dag. Ni vet en sån där som bara flyter på. I sakta mak.

knippla, springer spaniels, malin lundskog — älskar våra morgonrundor ute i bergen

knippla gästhamn, västkusten — Siste augusti och sommaren håller sig kvar

knippla, trädgård — kollat läget i trädgården

Skördat krondill som ska frysas in. Det närmar ju sig hummerpremiär …

Sakta mak. Ett tempo som passade mig perfekt idag. Rätt trött. Och mer än ganska tom i huvudet efter veckan och alla timmarna i bil igår. Ja och sen gick solen ner och känslan av hemma bäst växte i hela mig. Precis som tankarna på det ofattbara att detta är augustis sista dag.

solen går ner på knipla, springer spaniels — Jag kollar solnedgången och hundarna har nog fått span på en snygg tik

solen går ner på knippla, ankis badplats, västkusten, himmel, hav

solen går ner på knippla också, orange himmel, hav

Solnedgång vid raukarna är en stund att spara på

Ni vet de där storslagna stunderna som blir fjuttiga när man vill beskriva dem för någon? När man står mitt i stunden och försöker sätta ord på vad det är man upplever, men ljuden som kommer från en är mest ååååhh, aaaah och woooooow. Det är sådana stunder jag sparar på. Som igår kväll. En solnedgång vid raukarna.

solnedgång vid langhammarsraukområde, sol, fårö — vi kom när det fortfarande var ljust

langhammarsgubben, raukar, fårö, solnedgång

solnedgång, fårö, britta sjöström, utsikt

Jag står mitt i de stunderna och tänker att nu skulle Claes, eller barnen, eller mamma och pappa, eller nån av mina vänner varit här. De hade älskat det. Sådana stunder sparar jag på. Inombords. Och som jag gör vad jag kan för att få uppleva dem, för jag vet att man ångrar aldrig en sådan stund.

Egentligen är kanske anledningen till att man vill att ens nära och kära ska få uppleva stunder som en solnedgång vid raukarna att de blir till gammalt bôs när man ska beskriva dem. Ord gör dem fjuttiga, för verkligheten överträffar dikten på alla sätt sådana stunder.

Bilder fjuttifierar också stunder som de här, ändå lägger jag in några av bilderna från igår kväll. När vi såg solnedgången ute vi Langhammars raukområde här på Fårö. Det var både storslaget och vackert och alldeles … alldeles enastående underbart.

solnedgång vid raukarna, fårö, langhammar

Och oavsett vilka stunder ni har haft idag, så hoppas jag att någon av dem var en stund att spara på. Heja de stunderna!
Kram Malin Lundskog

Mer från författarveckan här på Fårö hittar ni bland annat här:
radioprat och morgondopp
Vi sätter färg på varandra. Och Fårö?

Jag tog hemmaledigt i hängmattan

Det är så mycket med de få timmarna sedan igår kväll vid sextiden, fram till nu på morgonen. Femton timmar har passerat, det är inte särskilt många. Trehundra meter ungefär har jag vandrat. Det är inte särskilt långt. Ändå har så mycket hänt när jag tog hemmaledigt i hängmattan.

Förresten, är inte ordet hemmaledigt alldeles underbart? Min svärdotter myntade det häromdagen, när hon skulle säga något om att hon är hemma och mammaledig (hallå, ni har väl inte missat Stella, the grandchild?). Ordet blev en kombo som fick en helt annan betydelse. Hemmaledig är man när man är ledig från allt som ingår i att vara hemma. Som att städa, diska, tvätta, laga mat, vattna, ta hand om barn och hundar. Ja, ni vet. Allt sånt där vi gör när vi är hemma. Även om vi är lediga. Ja, ni fattar?

jag tog hemmaledigt, kragen, knippla — på väg mot den superhemliga campingplatsen, passerade jag augustis månads första hängplats …

En utenatt i hängmattan

jag tog hemmaledigt, utsikt, fiskebåt, knippla — utsikt på vägen mot hängmatte-upphängandet

Igår tog jag hängmatta, fårskinnsfällar och sovsäck med mig till den mycket hemliga campingplatsen vi upptäckte på vårt första en utenatt i månaden-äventyr. Ja, hundarna var med de också, för den här hemliga campingen är inte särskilt långt hemifrån och de skulle ändå ut. Hemmaledigheten hade alltså inte riktigt börjat, men jag ville sätta upp hängmattan och tarpen (presenningen som funkar som tak/regnskydd) i dagsljus. Har en känsla av att jag vill kunna det här när vi ska ut och hänga i höst och vinter och det är ruggigare än det har varit hittills på våra hängmatteäventyr.

hennessy hammock, tarp, knippla — först gick det sådär med den däringa tarpen …

springer spaniels, knippla, tallar — hejarklacken var inte särskilt impad …

Det spelar ingen roll hur många youtubeklipp jag ser om hur man sätter upp en sådan hängmatta som jag har. Jag kommer inte ihåg det, om jag inte själv gör det. Jag satte upp hängmattan i strålande sol, gick hem, åt middag och borstade tänderna (man packar väl lätt, he he) och när mörkret kom gick jag ut. I månskenet. Har ni sett supermånen? Som den lyser upp alltså. Jag behövde bara använda pannlampan för att hitta in i min hängmatta.

jag tog hemmaledigt, hennessy hammock, knippla, en utenatt i månaden — Men hokus pokus! Där hänger den ju, min hängmatta. Med sin tar.

malin lundskog, sol, keps, en utenatt i månaden — skam den som ger sig?

Jag var bara modig en kort stund, sen …

supermåne, knippla, badplats, mångata — kvällspromenaden till min camping. Månljuset!

mångata, supermåne, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — Sån magi! Hade jag inte sovit ute hade jag badat i mångatan.

Först var jag väldigt modigt tyckte jag. Som går ut själv i mörkret för att sova ensam. Utomhus. Men efter en stund var jag inte särskilt modig längre. Det behövdes inte, för jag var inte rädd längre. Jag var ju nästan hemma och på den här lilla ön som är hemma finns det nog inte mycket att vara rädd för. Men jag tror att ni vet vad jag menar, när man ligger där och lyssnar. Är det bara vinden som blåser i grenarna eller kommer det faktiskt någon? Och med någon menar jag inte något djur.

Jag hann varken att vara modig eller obrydd särskilt länge förresten, för jag somnade rätt snabbt. Och vaknade bara en gång i natt, när dels tarpen hade slitit sig från sin förtöjning och dels var jag väldigt kissnödig. Kände mig rätt tuff när jag kravlade ut från hängmattan, förtöjde tarpen i en ny gren, kissade och förundrades över månskenet genom tallgrenarna. Och där var jag. Ensam. Mitt i wow:et!

månsken genom tallgrenar, en utenatt i månaden — och mitt i mörka natten lyste månen

Upplevelser i alla enkelhet

Alltså, vet ni: jag älskar när jag inte ger efter för den där tanken om att jag har det så mysigt hemma och det är ju ändå bara en natt, den gör väl ingen större skillnad. Men det gör det. Så fort jag släpper det bekväma för en liten och egentligen inte särkilt obekväm stund, så händer det grejer med mig. Särskilt om det minimalt obekväma handlar om naturen. Det är väl därför jag gillar att bada kallt. Att fiska kräftor. Hummer. Och makrill. Att springa ute. Äta utomhus. Är ni med? Upplevelser som ger mycket, behöver inte vara de storslagna äventyren. Inte om ni frågar mig i alla fall. En sån här natt ger massor och är inte ett dugg onödig, fast det bara är en natt. Nära hemma.

jag tog hemmaledigt, en utenatt i månaden, hängmatta, utsikt, knippla, västkusten — vips var det morgon och jag låg och kikade ut på det här

malin lundskog, jag tog hemmaledigt, nyvaken, hängmatta — Nyvaken! med lätt regn droppande på tarptaket.

Jag tog hemmaledigt en natt och lärde mig både att sätta upp hängmattan med tarpen, få till fårskinnsfällarna under mig och att jag inte alls behövde vara särskilt modig för en utenatt ensam. I alla fall inte här. På Knippla. Och i morse vaknade jag av att Claes ringde och frågade om jag ville med ut på morgonpromenad. Då regnade det lätt och jag låg och gungade en liten liten stund, för att testa hur regntät tarpen är. Den höll torrt och jag är redo för utenatt i september. Bring it on hösten!

Vi ses snart igen och tills dess: HEJA HEJA det lilla stegets kraft och de små äventyren.
Kram Malin Lundskog

En utenatt i månaden för tredje gången

Tredje gången gillt tänkte vi och även om vi hade mer storslagna planer för våra utenätter än att hänga kvar på Knippla, så … Är det på Knippla vi hänger. Den lilla ön där jag bor på heltid och Agneta på deltid. Enklast så och enkelt är inte att förakta. Hellre det än inte alls, eller hur? Och i natt var det dags för augusti månads en utenatt i månaden. Och även om vi var kvar på ön, var vi på en helt annan plats än i juni (läs här) och juli.

Tänk er själva en ljummen, vindstilla augustikväll. En sån där man vet redan när man är med om den att den kommer att leva kvar i minnet och hela själen för kanske resten av livet. En sådan kväll (igår alltså) gick vi ut med våra hängmattor (jag har ju en ny, som jag var spänd på att testa i skarpt läge), Agneta och jag.

Vi hade inte bara hängmattor med oss förresten. Vi hade bubbel, en marschall, guldglas och näsflöjtar i packningen också. Och vårt väle, som vi ju hittade när vi skulle hänga ute första gången.

Hur som helst. På vägen mot vår gamla vanliga (he he) campingplats gick vi förbi kragen. Den som är ganska nybyggd och har en skylt där det står klättring förbjuden på. Den ligger precis vid vattnet och vår gissning var att där inte finns lika mycket mygg (med västkustmått mätt)som i talldungen där vi brukar hänga.

Där kan vi hänga!

Ska man tro alla hängmatteexperter så var det för nära mellan pinnarna vi hängde upp oss i, men nu är vi inga experter utan glada amatörer och då gick det skitbra att hänga där. Och ja. Det här var verkligen en kväll (och natt) jag verkligen hoppas att jag kommer att bära med mig. Länge, länge. Om inte för alltid.

Kolla själva:

en utenatt i månaden, färjan knippla, mörker, lanternor — färjan passerar vår campingplats

mörker, kragen knippla, malin lundskog — färjan passerar vår campingplats

en utenatt i månaden, soluppgång, västkusten, knippla, hängmatta — soluppgång från Agnetas hängmatta

en utenatt i månaden, kragen på knippla, blå himmel — här låg jag och kikade upp på morgonen (genom mitt myggnät, om ni undrar vad rastret är)

krage, torkställning, knippla, västkusten, en utenatt i månaden — kragen är ju en klassisk torkställning för lutfisk. Nu blev den ett vädringsställ för oss …

morgondopp, knippla, handduk, fötter, västkusten — morgondopp? Givet!

en utenatt i månaden, kragen knippla, malin lundskog, agneta bergman — efter morgondopp drack vi morgonte på vår altan

morgonte, utonjut, en utenatt i månaden, — utonjut med guldglas o allt

Mardrömmen

Förresten: min nya hängmatta var superskön att sova i. Jag tror inte att mardrömmen jag drömde beror på den. Jag drömde nämligen att Sjöräddningen kom och körde bort oss, för här får man ju inte klättra. Men vi klättrade ju inte? Och sjöräddningen har eventuellt inte mandat att köra bort två medelålders kvinnor på miniäventyr på hemmaplan, eller vad tror ni?

Mysigt var det hur som helst och på morgonen när vi fikade på vår altan (?) fick vi hejarop från flera av dem som gick förbi. För det gjorde de. Slingan på ön går precis förbi den. En utenatt i månaden är än så länge inget annat än världens mysigaste grej och vem vet, en vacker dag kanske vi kamperar på annan ort än Knippla. Men … egentligen funkar äventyr på hemmaplan lika bra. Särskilt när hemmaplan är som taget ur en feelgoodroman. (Eller så tar man miljön på Knippla och skriver en feelgoodroman. Som heter Ett oönskat arv …)

Vi ses snart igen allihop och tills dess: heja livet och äventyren.
Kram Malin Lundskog

Min nya hängmatta är världens coolaste tält

Joråsåatteee, jag har skaffat mig en hängmatta för alla kommande en utenatt i månaden-äventyr. Och vet ni vad jag mer har gjort? Jo, jag har provhängt upp den. Provlegat i den. Bara för att kolla att jag fattar hur man gör. Ja, jag vet. Provhänga? Provligga? När man kan göra det på riktigt. Oh well, allt funkar. Det enda som återstår att reda ut är om min nya hängmatta är världens coolaste tält.

min nya hängmatta, hennessy hammock, packpåse

min nya hängmatta, set up, hennessy hammock

Skitsamma om den är cool eller inte, jag ser fram emot att vandra ut i naturen med den i sin lilla, lätta packpåse. Set up 3 min? Ja, men faktiskt. Typ. Kanske fyra. Kanske två och en halv. Men typ. Det är snabbt det, eller hur?

Provhänget

min nya hängmatta, trädgård — Här är den, min nya coola hängmatta

min nya hängmatta, springer spaniel, hennessy hammock — inte bara jag som tyckte att det här var spännande!

min nya hängmatta, malin lundskog, hennessy hammock

Kommer ni ihåg när man tältade i trädgården som barn? Jag kom på att man behöver inte vara barn för att göra det. Och tältet kan lika gärna vara en hängmatta …

Godnatt?

Vi ses snart igen, till dess: heja häng, oavsett om det är på prov eller på riktigt.
Kram Malin Lundskog

Här skrev jag om min första hängmattenatt i lånad hängmatta: Jag säger ja och jag älskar det