Search Results for: tankar

Jag lär mig saker från tv-serier

Äntligen har vi hittat en tv-serie att se på tillsammans min man och jag, nämligen Ted Lasso. Jag fick tipset av en kompis (tack Nina) och trodde inte alls att den skulle vara som den är. Den har djup och den är rolig. Dessutom är avsnitten korta och det gillar jag. Och vet ni, det går att lära sig saker från allt och alla. Även sportdramakomedier (är det ens en genre?).

Det här har jag lärt mig från Ted Lasso

Den som dömer har slutat vara nyfiken

Hur klokt? När vi dömer någon eller något är vi helt ointresserade av att ta reda på mer. Vi har ju redan bestämt oss. Nyfikenhet, säger jag bara. Vilken egenskap att ha med sig i livet. Hur ska vi annars få veta mer? Lära nytt? Eller ens utvecklas?

Var som en guldfisk

När något går oss emot eller någon är elak mot oss är det inte så dumt att vara som en guldfisk. Hur de är? De gapar stort och glömmer istället för att älta och kanske ifrågasätta.

Njut av kakan

Det här kan jag inte säga nog många gånger tror jag: Njut av kakan, ävensom det inte handlar om en faktisk kaka. Lägg ner det dåliga samvetet och tankar om borde eller borde inte. Gör och njut. Okej?

Jag lär mig saker från tv-serier oavsett genre

Ted Lasso är en serie som alldeles säkert går att titta på som ren underhållning (och den är underhållande). Men jag tror att det är svårt. För den amerianskbräkande fotbollscoachen Ted Lasso vräker ur sig det ena kloka ordet efter det andra, fast man från början tror att han är en ytlig pajas.

Ted kallas till England från USA för att coacha ett premier league-lag. Han vet inte att avsikten är att han med sin bakgrund i den amerikanska fotbollen med nollkoll på det vi kallar fotboll ska få laget att åka ur ligan.

Ja, som jag skrev i inledningen så har vi äntligen hittat en serie att titta på tillsammans. För även om vi är överens om mycket, min man och jag har vi vitt skilda åsikter om vad som är sevärt på tv. Och visst, man kan säga vad man vill om att ha tv-tittande som ett sätt att umgås, men ibland är det bara sååå gôtt att dimpa ner i soffan tillsammans. Och det är som att vi har något att prata runt när vi ser på tv.

jag lär mig saker från tv-serier, springer spaniel i turkos soffa, jeanstyg, kuddar, — jo, vi får plats allihop i soffan …

Annars ser jag gärna på snälla (?) engelska deckare, som Shetland och Vera. Dessutom fastnar jag utan problem i gråt-serier som A Million Little Things. Har ni inte sett den? Gör´t. Om inte annat för det stora i det här som jag har för mig inleder hela serien: They say friendship isn´t one big thing. It begins and ends with a million little things.

Eftersom det här inte är en blogg för tv-tips så blir det inga fler just nu. Men det där med att vi har slutat vara nyfikna när vi dömer ville jag dela med mig av. Och insikten av att vi lär oss av allt. Ja, det är ju därför jag lyssnar på alla sommarpratare, som ni kan läsa om här.

Har ni otippade tv-serier som ni har lärt er något av? Berätta!

Vi ses snart igen, tills dess: HEJA!
Kram Malin Lundskog

Sånt som ger mig hopp just nu

Jag tror att vi behöver känna det ordentligt allihop, det där hoppet. I alla fall ibland. Ni vet, hoppet för mänskligheten, jorden, världen, framtiden, nuet. Och oss själva. Kan det inte till och med vara så att det är avgörande för att vi ska fatta att vi spelar roll och betyder massor för varandra? Att vi alla är en viktig del i något stort och att det vi gör och de vi är gör skillnad. Vad tror ni? Hur som helst, här är tre grejer av sånt som ger mig hopp just nu:

Konserter ger mig hopp

Coldplay

Coldplay-konserten på Ullevi igår alltså. Där stod jag igen med tårar ögonen och kände den där sköna känslan av hopp. Nej, jag vet inte exakt för vad, men en stor känsla är det. När flaggorna med ordet Love fladdrade i vinden, när Coldplay gör en så klimatsmart turné det bara går genom att låta en dansande publik alstra energi till exempel, när Chris Martin viftade med pride-flaggan och handlederna var täckta av blågula Ukraina-armband och vartenda ord i låtarna de spelade var fyllda av kärlek. Då kände jag det så starkt. Hoppet.

sånt som ger mig hopp just nu, coldplay, ullevi, konsert, Chris martin — här finns den: gemenskapen, glädjen, dansen, energin och viljan att bidra till en bättre värld

Bruce

Kan ju inte skriva om Coldplay utan att skriva om Springsteen. Att han är bäst behöver jag däremot inte berätta mer om, det vet väl alla, he he. Men förmågan att samla människor och göra dem (oss) genuint lyckliga genom möjligheterna i texterna och kärleken till musiken. Att Bruce och E Street band också visar att kul inte har med ålder att göra. Och att Little Steven körde gitarr med Ukrainas färger.

sånt som ger mig hopp springsteen, little steven Ukraine. ullevi — Foto: Fredrik Beskow

Konserter med hur mycket folk som helst och allt är varmt och kärleksfullt. Visst är det fint? Hoppfullt, liksom …

Sårbarhet ger mig hopp

Sårbarhet och öppenhet ger mig hopp. Det kan handla om att visa sina svagheter och rädslor, som Camilla Läckberg i hennes sommarprat om kroppen till exempel (här hittar ni det). Jag känner också hopp när människor vågar vara stolta över sig själva, utan att be om ursäkt. Tänk om det kommer en tid då vi inte behöver vara rädda för att varken berätta om våra rädslor eller våra framgångar?

Regnet ger mig hopp

Normalt regnväder gör mig hoppfull, även om jag älskar sol och det vi brukar kalla vackert väder. Regnet ger mig hopp om att jag kanske kan få till något som liknar trädgård med blommor och örter och grönsaker. Och regnet ger mig hopp om att vi kanske kan lyckas få till ett hållbart klimat, för jorden och alla människor här.

hoppas på regn, sånt som ger mig hopp, sår gräs — ja, vi får väl se … Men här sår vi gräs och jag är tacksam över regnet tillskillnad från bevattningsförbud på mitt lilla, egoistiska plan som i det stora hela är skitsamma. Dessutom kommer hundarna säkert springa sönder det, när det väl börjar växa …
På ett större plan: hoppas grundvattennivån höjs, att vi undviker skogsbränder och att djur och växter mår som de ska.

Jag är generellt en hoppfull person och har (faktiskt) aldrig tankar som ”tänk om det går åt helvete”. Men det att vara uppfylld av hopp gör ändå så gôtt. Och obs för att jag skrev att det här är sånt som ger mig hopp just nu. För det finns mer. Som att jag är frisk, kroppen mår bra, mina barn verkar bli glada av mig, Jackson drar inte alltid i kopplet utan det finns hopp om bekväma promenader med honom, mina föräldrar fortsätter att vara nyfikna på livet, människor läser mina böcker och vänner hör av sig. Det gör gott för framtiden, att känna hopp. Och det är fint i stunden, att framtidstron finns i det där hoppet.

Vad gör er hoppfulla precis just nu?
Oavsett, så ses vi snart igen och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Kära läsare och lyssnare av romanen Mariannes mirakel

Kära läsare, ni är guld värda. Hur mycket jag än tycker om att skriva så är det ju när ni har skapat er egen berättelse av min roman Mariannes mirakel som jag förstår att den är mer än mina ord. Den är era ord. Era tankar och era känslor. Och jag älskar när jag får ta del av hur ni tar till er berättelsen. Att ni fokuserar på så olika saker. Vissa av er berättar om hur ni gråter över relationen mellan mamma Marianne och hennes döttrar. Några av er skriver till mig om att känna skam och ni är många som har berättar att ni skrattar högt samtidigt som ni några är så frustrerade att de läser en stor del av boken utan att andas.

Egentligen betyder alltså mina tankar kring vad jag vill med romanen inte någonting. Men jag vill ändå dela med mig av brevet jag skrev till er som fortfarande är potentiella läsare/lyssnare av Mariannes mirakel.

Brevet till mina läsare och lyssnare

Kära läsare/lyssnare

Orden du har framför dig kommer från mitt innersta. Och mitt yttersta. Från en människa. En sån som brys sig om. En medmänniska. En som inte bara hoppas utan vet att du kommer att glädjas och inspireras av berättelsen.

Min berättelse kommer att öka din förståelse för dig själv. Om du vill det. Och för dem du har omkring dig. Om du vill det. Där kommer mitt innersta in, för jag har grävt bland mina innersta tankar och känslor och försökt klä dem i ord. På resan har jag upptäckt att mitt innersta är precis som ditt. Och som mina karaktärers. De är allmänmänskliga och därför skapar min berättelse igenkänning och förståelse för varför vi gör som vi gör. Vi är människor.

Från min yttersta kommer jobbet. Jag har gjort mitt yttersta för stunden. Nivån på mitt yttersta är föränderlig och jag låter mina karaktärer göra sitt yttersta. Göra det de tror är rätt, utifrån sina inre drivkrafter. Det kanske inte alltid lyckas på det sätt de (vi) först tänker. Men i slutändan utvecklas de. Så som vi gör!

Ja, du kan läsa min berättelse så. Du kan också läsa den som ren underhållning. Om du vill det. Oavsett kommer du att få en stunds avkoppling och ökad människokännedom och det är inte dåligt om du frågar mig.

kära läsare, författare, Mariannes mirakel, Malin Lundskog

Men som sagt, egentligen är det oväsentligt vad jag vill åstadkomma med min berättelse. Det är ni som läser och lyssnar på min roman Mariannes mirakel som är huvudpersonerna. Fortsätt gärna berätta vad ni tycker och tänker om boken.

Ni som vill läsa ett signerat ex av boken kan beställa den via mig, annars finns den i bokhandeln och som ljudbok i våra vanliga ljudbokstjänster.

Mer om Mariannes mirakel här och mer om mitt skrivande hittar ni bland annat i podden Skriverier med Malin och Cilla.

Tills vi ses igen: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Den bästa versionen av mig själv är den jag är. Eller?

Den bästa versionen av mig själv eller mitt bästa jag. Eller till och med jag 2.0. Ärligt talat, måste vi förändras för att bli den bästa versionen av oss själva? Vad är det som får oss att tro att de vi är just nu inte duger?

den bästa versionen av mig själv, podcast, podd, Malin Lundskog, personlig utveckling, reflektion — podd-avsnittet om att vara sitt bästa jag

Jag har tröttnat på det och undrar om det handlar om acceptans. Ja, som det brukar göra … Är vårt bästa jag kanske inte är det norm-perfekta, som vi tror att vi vill nå, utan det som är hela vårt jag. Med skit och eländiga sidor också. Vad tro ni?

Vad vi tror kan ni höra i det åttonde avsnittet av podden Mitt perfekta liv! I det här avsnittet diskuterar Viktoria Davidsson och jag om världen blir bättre för att vi har perfekta liv. Och vi frågar oss återigen: vad är perfekt?

Jag behöver vara rädd …

Dessutom berättar Viktoria att hon är en diamant och vi får svar på hur det går med hennes satsning på att sluta snusa. Allt detta och faktiskt lite till hinner vi med på mindre än trettio minuter. Lyssna om ni hinner. Och om ni vill förstås!

g, podcast, mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson — (nästan) ett direktcitat från avsnittet …

Förresten, en av de fina effekterna av våra avsnitt tycker jag är att de väcker tankar till liv som lever kvar länge efteråt. Jag går fortfarande och stoltserar med Vickans synpunkt om att jag är perfekt när jag är rädd. Bara en sådan sak … Det gör ju att när jag är rädd och alltså den bästa versionen av mig själv, så vågar jag mer. Och kommer ni ihåg vad jag har för ledord i år? Jo, modigt kreativ.

Lyssna på avsnittet här nedan, eller i din vanliga podd-app.

åttonde avsnittet av podcasten Mitt perfekta liv!

Fler av våra avsnitt hittar ni på samma ställen, här länkar jag till blogginläggen om Mitt perfekta liv!

Jag hoppas att vi ses snart igen och tills dess HEJAr jag på er, allihop.
Kramar i massor Malin Lundskog

Varma spår, kalla bad och samtal om böcker och livet

Varma spår har jag varit ute och lagt åt våra hundar den här veckan. Och som de har spårat! Det är verkligen en fröjd att se dem både jobba och framförallt att lyckas. Apropå det, är det inte fantastiskt att se andra lyckas? Särskilt om andra är sådana man verkligen tycker om. Som barnen och vännerna och kunderna och klienterna.

varma spår, springer spaniel, blodspår, västkusten, Knippla — Jackson har gjort spårpremiär i veckan!

Kalla bad

Ni vet ju hur mycket jag gillar det här. Det kalla vattnet och den där sockerdrickspirriga känslan i kroppen. Jag tror inte att det finns något som är så vilsamt för mitt huvud som att bada kallt. Det är ju inte så att jag plaskar runt och tänker på middagen (det gör jag för övrigt nästan aldrig numera, annat var det när barnen bodde hemma …) eller ens på karaktärerna i mitt manus (som jag för övrigt annars tänker på nästan varje vaken sekund). Jag har liksom inget annat val än att bara andas och var här och nu. Den här veckan har varit en riktig go kallbads-vecka för mig.

Är de kalla baden hönan eller ägget för hälsan?

Jag tror förresten att det är med kallbad som med så mycket annat som blir en trend som sägs göra alla hälsosamt friska på ett kick: effekten beror på … Läste en studie om just det här med kalla bad för ett tag sedan, där forskarna inte hittade några belägg för att det skulle vara sådär superduperhälsofrämjande utan att det kanske är så att de som badar kallt redan lever ganska hälsosamt. Alltså. Ska vi sluta tro på one size fits all-konceptet när det gäller hälsa och inspireras av vad andra gör, kanske testa om det verkar härligt, men absolut inte ha dåligt samvete för att vi inte hoppar på varenda hälsotrend? Vad säger ni?

Yes, sa hon som typ har stått på kallbadsbarrikaderna … Och som tänker fortsätta bada så länge jag har hälsan och tycker att det är kul. Om inte annat för att få uppleva dagar som denna:

kallbad, vätkusten, kalla bad, Knippla, Malin Lundskog

Mer om mina kalla bad kan ni bland annat läsa här där jag berättar om den glada känslan och här, där jag tipsar om hur du får till ett kallt bad med så mycket njut i som möjligt.

Samtal om livet har berikat veckan

Kommer ni håg att jag stängde ner mitt medlemsprogram GLAD FRi STARK i höstas? Ja, det gjorde jag i alla fall. Och medlemmarna som har träffats varje vecka år ut och år in online, ville fortsätta träffas. Det gjorde de i helgen och jag fick vara med! Vilka kvinnor alltså. Och så coolt det är att träffas på riktigt, när man bara har setts på nätet tidigare. Eller, vaddå ´bara´? Herregud som vi har träffats. Och så väl vi känner varandra. Jamen, det var som att träffa riktigt, riktigt nära vänner och samtalen behövde ingen startsträcka utan vi kunde dyka ner i det där spännande djupet direkt. Alltså: jag älskar det! Samtal som berikar. Som blottar känslor och tankar. Nyfikna samtal.

Ja, och god mat på det då … I fredags var vi på Ilse Grön Krog på Karl Johansgatan här i Göteborg. En sådan där restaurang där man känner sig som hemma direkt. Galet god vegetarisk mat, hur mycket viner som helst (jag körde och fick mig ett gott alkoholfritt) och härlig personal som kunde berätta massor om vinerna.

Hade så fullt upp med att prata att jag glömde fota mer än förrätten, men den var å andra sidan supergod. En jordärtskocksrösti med zucchini, ost, semitorkade tomater och yoghurt. Alltså!!!

vegetarisk, rösti, restaurangtips, Göteborg, Ilse Grön, Malin Lundskog — min förrätt!

Samtal om böcker med läsare och författarkollegor

Och mitt i hela alltet åkte jag till Jönköping för att delta på Smålands Litteraturfestival i lördags. En ganska rejäl bokmässa där vi som ställde ut fyllde upp både Jönköpings stadsbibliotek och muséet som ligger vägg i vägg med bibblan. Ja, för att inte tala om alla besökare då … De var många! Och jag träffade så många härliga läsare. Ja, de var härliga även om de inte ville läsa just min roman. Det är kul att prata böcker helt enkelt.

Och det är JÄTTE-kul att prata skrivande. Jag fick en heldag med två andra författare, Camilla Dahlsson och Hanna Landahl. De ligger några böcker före mig och inspirerade som tusan.

Hanna Landahl och Camilla Dahlsson som fick dras med mig hela dagen
jag, min beachflagga och mina böcker

En annan grej som inspirerar och stärker är uttalandet om hur få vi är som blir utgivna, i det här klippet från SVT Nyheter i Jönsköping. Hon som säger det är Eva, som driver förlaget Ordberoende där boken Skapa ditt drömliv som jag är medförfattare till är utgiven. Och ett ps: känner ni igen ryggtavlan som dyker upp på slutet?

veckans gott & blandat

Ja, det här var en sammanfattning av veckan som har gått. En go vecka som jag avlutade med världens längsta tupplur …

Vi ses snart igen, här på bloggen eller någon annan stans. Vill ni läsa mina tidigare inlägg på temat gott&blandat hittar ni dem här. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet i veckans lista

Kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet – tänk vad mycket en liten kort vecka i januari kan innehålla ändå? Det är söndag och dags för en sammanfattning av veckan i både gott & blandat. Som min egen reflektionstund över livet, fast jag delar den med er. Alltså, vet ni: det är inte så dumt att se över hur veckan har varit. Är jag på väg i rätt riktning eller har jag svävat ut mot något som jag egentligen inte vill? Tja. lite både och tror jag …

Veckans gott

Både kvinnohistorier, kometer och kul på jobbet ska in här. Men en sak i taget och vi börjar med fredagskvällen och Kvinnohistorier

Kvinnohistorier

Jo, i fredags kväll hade vi det första styrelsemötet i stiftelsen Kvinnohistorier, som jag skrev om här, en insamlingsstiftelse som verkar för både de skrivna och de oskrivna kvinnohistorierna, från dåtid till nutid. Jag satt hemma på min ö och övriga styrelsen var i Falun. Klart att det hade varit roligare att vara på plats, men … ett ganska kort möte och de fantastiska digitala möjligheterna vi har gjorde den resan onödig. Jag har aldrig jobbat med stiftelseformen förut, ska bli jättekul. Och spännande!

Kometer och annat utonjut

Kom nyss in från en promenad med löptiksjagande hundar alldeles nyss. OMG vad jobbigt vi har det, både hundarna, Claes och jag. Men det är vacker ute. Ja, som det ju är här på ön. Och de satt ner och tittade åt samma håll nästan samtidigt båda två när jag skulle fota dem. Vackert så?

ena sekunden tittade Jackson mot mig …
… och i nästa sekund Brorsan

Ja, jag vet att jag tjatar om det varje vecka både här på bloggen och i mitt HEJA-rop (nyhetsbrevet som kommer ungefär en gång i veckan och som ni kan signa upp er till er), men det finns liksom inget slut på hur gôtt det är med UToNJUT. Andetagen, utsikten och känslan av att vara en del av något stort och enastående. Oslagbart!

Apropå att vara en del av något stort så fick jag ett meddelande från Agneta, en kompis, igår kväll om att en komet skulle vara synlig lite senare och skulle jag vilja följa med ut och kolla in den. Klart jag ville! Den gröna kometen ZTF som inte hade varit synlig på 50 000 år, syns bäst i nymåne och min försigkomna vän hade kollat in att exakt 21.55 igår kväll var det nymåne. Vem vill missa en sån chans? Tänk att de sista som såg den här kometen levde för 50 000 år sedan. Tänk vad de kommer att säga om 50 000 år om oss? Snacka om att vi är en del av något oerhört.

lördagsoutfiten: flytoverall och kikare som accessoar

Hur som: vi tog på oss våra flytoveraller och grabbade tag i varsin kikare och gick ut vid halvtiosnåret. TIll toppen av ön, ju närmare desto bättre? När vi väl kom upp till toppen (eller väl? det är ju ungefär fem minuters promenad, he he) tittade vi upp och insåg att det nog skulle bli svårt att se den där kometen. Molnigt som tusan! Men det spelade ingen roll. Vi gjorde vad vi kunde och fick en skön kvällspromenad tillsammans. I ett av mina absoluta favoritplagg.

utsikt över Rörö …
Kikaren …
och flytoverallen

UToNJUT-bonus …

Jamen faktiskt. Så här stilla kan det också vara här på västkusten!

sjöbodar, stiltje, Knippla, västkusten, Bohuslän, Malin Lundskog — spegel spegel …

kvinnohistorier, kometer och kul, Knippla, hamn, västkusten, Malin Lundskog — Kolla in hamnen här på knippla i morse

kvinnohistorier, kometer och kul, Knippla, hamn, Malin Lundskog, Bohuslän — mer bleke

Kul på jobbet

Kvinnohistorier är ju självklart en del av detr som har varit kul på jobbet, men blandar och ger med lite annat också. Min mastermind. Wow för den och att vi utmanar varandra vidare i utvecklingen som företagare. Varje måndag. År ut och år in. I måndags hade vi ett extraordinärt peppande måndagsmöte och den energin har jag burit med mig hela veckan.

Vi kom ut med ny episod av podden Skriverier med Malin och Cilla, en av de två podcasts jag driver, i fredags. Vilket avsnitt! Ja, men. Visst är det härligt när man är sådär extra nöjd med det man åstadkommer i jobbet. Och annars.

Träningsuppdragen som jag älskar fortsätter. För några år sedan trodde jag att jag var slut som instruktör, var så jäkla trött på mig själv, mina ord, min röst (sa hon som just var så nöjd med sin egen podd?) att jag inte vill instruera mer. Men … när jag hittade balansen på mängden uppdrag blev allt annorlunda. Så, nu kör jag få och naggande goda tränaruppdrag och har minst lika kul som dem jag tränar. Kanske mer ibland, he he.

Skrivandet fortskrider och nu har jag fått repsons på ett manus från testläsare. Det är skitäskigt att skicka iväg något som jag själv vet inte är klart, men ändå behöver andras blickar på. Läsar-ögon och inte lektörs-, redaktörs- eller författarögon. Oj oj oj, vad det var kul att få kommentarerna som innebär några ändringar (precis på de områdena jag själv var tveksam till!) och sen hyst in i ugnen. Eller i alla fall skick iväg med mailen till lektör och sen? Well, vi får se. Men hoppet är som ni vet det sista som överger …

Och veckans blandat

Nä, det här är nästan … läskigt? Jag ommer inte på något annat än att det fortfarande inte är någon träning för mig (berättade om varför här, men absolut ingen fara!). Är ändå ofantligt glad och tacksam över att jag vill ha träning i mitt liv och att jag har jobbat så länge med att inspirera andra till att träna tankar och jobba i myrsteg, så … Inte hela värden. Bara lite blandat.

Men nu undrar jag: kommer jag inte på något för att jag inte vågar se skiten, eller är jag så käck att jag faktiskt ser uppsidan med … det mesta? Ja, det skulle väl vara insikten om bristen på östrogenplåster som jag bloggade om här, men samtidigt ledde det till en fin diskussion och ett varmt systerskap i mina sociala kanaler. Hmmm …

Okej. Längtar hem. Bor ju fortfarande i hyrt hus och renoverar hemma, men det är ju inte hela världen. Men annars? Har det gôtt! Och hoppas verkligen detsamma för er allihop.

Ses snart igen, tills dess HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog