• Skip to primary navigation
  • Skip to main content
  • Skip to primary sidebar
  • Skip to footer
glad fri stark är medlemsprogrammet för dig, Malin Lundskog, hälsa

Malin Lundskog

författarskap och livsglädje

  • Tjänster
  • Aktuellt
  • Skryt och kul
  • Bloggen
  • Poddar
  • Kontakt

Search Results for: tankar

Hur man börjar skriva en bok pratar vi om i podden

Hur man börjar skriva en bok finns det kanske lika många svar på som det finns författare. Men vi fick frågan till podden Skriverier med Malin och Cilla och vi är inte dom som är dom … Klart vi försöker svara på frågorna vi får, vi lär oss lika mycket om vår egen skriv-process som ni när vi får frågor. Så tackar för möjligheten till utveckling, allihop!

hur man börjar skriva en bok, skriverier med Malin och Cilla, podcast, författare, Malin Lundskog, Cecilia Andersson
Oh Carol!
Har ni svar på vår fråga om varför det står Soraya i texten? Hör av er

Det fyrtiofemte avsnittet av vår podcast är alltså ett frågeavsnitt och frågorna vi besvarar handlar om hur man börjar och hur man strukturerar sitt skrivande. Och även om jag skriver ´man´så handlar svaren om hur vi gör. Det finns inte en one solution fits-all, jag tror verkligen inte det. Det pratar vi också om i podden, vikten av att lita på sig själv. Och våga skriva. Strunta i slutresultatet, ha kul längs vägen och vara nyfiken på sin berättelse.

Hur börjar man skriva en bok?

Behöver jag skriva att det beror på … vem du är, vad du vill och vad du behöver. Det korta svaret är kör och gör i små steg. Det har jag skrivit om här förut och Cilla tyckte att den sammanfattningen var så bra att hon vill trycka upp det på vykort. Vad tro ni om det?

Vi tror också att man behöver en idé eller tema som man är nyfiken på och vill veta mer om. Eller en karaktär som är så spännande att man inte kan låta den vara. Ja, vi tror att det handlar om att känna ett sug för någonting. Ett sug som kommer och går under skrivandet, men som i alla fall är bra att ha i början. Och sen? Kör och gör ba´!

Hur strukturerar man sin berättelse?

Den här frågan är ju också himla spännande, precis som de andra. Och har nog lika många svar som det finns författare. Men våra svar går i stor utsträckning ut på att vi gör en grov skiss, jag gör en extrem grov skiss, på var vi är och vart vi är på väg. Det finns författare som har slutklämmen klar för sig, det har inte jag. Däremot har jag någon slags början och en diffus önskan om vart det ska barka hän, men vet att det kan ändras många gånger om under skrivandets gång.

Jag gör någon form av dramaturgisk kurva (den kan vi återkomma till senare) där jag vet att det behöver finns några vändpunkter som ställer till det för min huvudkaraktär. Med jämna mellanrum i ett manus behöver det hända grejer som gör att planer går i stöpet, vänner blir ovänner och något oväntat sker. Jag vet inte från början vad det är som ska hända utan litar på att sålänge jag vet att det ska hända något så kommer jag att styra berättelsen mot något sådant. Jo, sa ju att det är spännande att skriva skönlitterärt, he he.

Det kort svaret på frågan om hur man strukturerar sin berättelse är: Man gör som man vill. Hjälpsamt va?

Hur gör man för att hålla tråden?

Ja, här frågan jag mig till och med i podden hur man gör för att hålla den där röda jävla tråden. Oj, vad jag tycker att det är enkelt att dra igång med trådar i alla möjliga färger, men strukturen hjälper här. Ett synopsis som är så detaljerat eller grovt som man behöver, så frågan hänger väldigt väl ihop med förra frågan.

Lyssna, så får ni höra hur vi gör med alla trådar.

Hur skapas karaktärer?

Sista frågan i det här avsnittet av Skriverier med Malin och Cilla blev hur vi skapar karaktärer. Var svar på den frågan börjar med att Cilla erkänner att hon stjäl. Hon snor hejvilt av människor hon möter, kändisar och sådana hon känner. Tro inte för en sekund att jag är bättre. Jag är minst lika tjuvaktig och använder personlighetsdrag från den ena, hårfärg från den andra och vi båda bildgooglar för att lära känna våra karaktärer.

Ingen av oss har karaktärer med djup från början utan de växer fram under manusskrivandets gång. Ungefär som en vänskap, nu när jag tänker efter. Vi träffar någon, och skalar av lager efter lager med början i utseende och sedan tankar, åsikter, känslor, beteenden allt eftersom vi fördjupar en relation.

Ja, vi avslutar där. Lyssna! Jag tror att både ni som skriver, ni som vill skriva och ni som läser och är nyfikna på hur det går till bakom kulisserna hos oss som skriver har glädje av avsnittet. Det hade vi.

Avsnitt 45 av podden Skriverier med Malin och Cilla

Boktips

Jag har läst Harry Martinssons Nässlorna blomma. Fick för mig att jag ville läsa en klassiker och valde denna efter att ha hört om den i Lundströms bokradio. Vet ni, jag kan ha läst den någon gång under skoltiden, men herrenaddå … då hade jag fokus på annat än gamla klassiker. Men wow.

Hur man börjar skriva en bok, nässlorna blomma, boktips, podcast, Skriverier med Malin och Cilla
Snygg är den också, Nässlorna blomma

Cilla har läst Björn Hellbergs Vena Amoris och eftersom vi bara tipsar om böcker vi gillar, så … gillade hon den. Vi berättar båda mer i podden om varför vi gillar böckerna vi tipsar om.

Så, mina damer och herrar, läsare och författare, skribenter och annat löst folk – får vi presentera den första delen av de stora frågavsnitten! Ni har frågat, vi har svarat, åtminstone på ett urval av de frågor som skickats in på ämnet ”skrivande”. Som alltid är det författarna Malin Lundskog och Cecilia Andersson som försöker på sig en massa klokskaper kring just skrivandet. Go lyssning! Och återigen: stort tack för frågan om hur man börjar skriva en bok.

Här ovan hittar ni alla avsnitt ur podden. Här hittar ni alla mina blogginlägg om vår podcast.

Vi ses väl snart igen? Här på bloggen, på ön eller kanske rent av i Norrköping på bok- och poddfestival den 28 januari?

Tills dess: HEJA HEJA o massa kramar från mig, Malin Lundskog

20 januari, 2023 av Malin Lundskog 1 Comment

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär. Och nu är de restnoterade på varenda apotek i hela landet. Be ware, säger jag bara. Till nära, kära och hela samhället. Tänk om alla vi som har fått tillbaka ett (ganska) vanligt liv tack vare plåstren släpps lösa utan dem? Arga, nedstämda, ledsna, håglösa, dimmiga i huvudet, sömnlösa, svettiga, kissnödiga, frusna och med ledvärk.

Kommer ni ihåg när jag nyss skrev om hur anpassningsbara vi är? Och att vi kan lura hjärnan att göra förändringar utan för stort mankemang om vi gör det i små steg. Det var på det viset klimakteriet smög sig på mig. I små, omärkliga steg. Jag vande mig. Vid att vara nedstämd. Dimmig i huvudet. Sova dåligt. Gråta för minsta lilla grej. Frysa. Ha diffus värk i leder. Och vara jävligt förbannad på framförallt min man.

Jag la helt enkelt inte märke till tecknen som har kommit smygande under en längre period, förrän jag en dag skällde ut min man så att det förmodligen hördes längs hela västkusten. Och sedan insåg att han hade inte gjort något. Men jag var så jävla arg att det kröp hela kroppen. Jag kände på fullt allvar för att slåss.

Östrogenplåster gjorde susen

Inte förrän jag stod där med ilskan rykande ur näsan på mig insåg jag att jag inte var jag. Att jag behövde göra något åt mitt humör. Min dåliga sömn. Mina tårar (älskar att gråta, men inte för allt) och sakta men säkert började det gå upp för mig att jag nog var i klimakteriet. Det spelade liksom ingen roll att jag levde som jag lärde, med massa motion och träning, frisk luft och bra mat, nedvarvning och ingen telefon vid sängen. Och så vidare. Jag mådde inte bra.

Ringde och sa att jag hade diagnosticerat mig själv (tryckte i alla fall lite extra på att det eventuellt kanske skulle kunna vara så att … ) Fick komma till en gynekolog dagen efter (så tacksam över min sjukvårdsförsäkring) och hon konstaterade med ett varmt leende att äggen (eller var det äggledarna?) var ihopskrumpna. Precis som de skulle. Jag fick recept på östrogenplåster, ny hormonspiral (minns inte varför man behöver både det ena och det andra, men längst ner i inlägget länkar jag till de som kan det här) och vet ni vad? Det tog inte ens en vecka, så sov jag som ett spädbarn och var inte arg på min stackars man hela tiden. Slutade gråta hela tiden, kände livet komma tillbaka. Kände igen mig själv.

Prisa gud, eller nåt. Men östrogenplåster gjorde susen för mig och jag vet att det hjälper så många andra. Vi har pratat massor om det i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK och både kvinnorna där och andra omkring mig säger samma sak.

östrogen is da shit?

Östrogentillskott is da shit! Och nu är plåstren, som det bara finns ett märke av, restnoterade i hela landet, läs mer om det i artikel i gp här. Jag har så jag klarar mig i tre månader till och har ju min försäkring som gör att jag snabbt kan komma till gynekolog och få något annat som hjälper. För det finns andra sätt. Men många har inte möjligheten jag har. Många har testat andra hjälpmedel och de fungerar helt enkelt inte. Vad gör vi? Kontaktar alla vi känner och frågar om de är ur klimakteriet och har ett lager över? You tell me. I tell you att det här blir skitjobbigt för både oss kvinnor, för all omkring oss och för samhället.

Vi är varken hysteriska eller SVBK

Tänker på hur kvinnor kallas för hysteriska och klimakteriehäxor. Sluta med det. Tänker också på relationer som mycket väl kan gå i stöpet på grund av klimakteriet. På hur tacksam jag är över att Claes står ut. Stod ut.

Och vet ni vad? Jag tänker också på att jag var iväg hos läkaren för några år sedan. Kände mig allmänt hängig. Grät. Kände inte igen kroppen. Hade hjärtklappning och lätt ledvärk. Förstod inte själv, eftersom jag inte hade några vallningar som var det tecken på klimakteriet jag kände till. Fick göra massa fysiska tester och hade toppenresultat på allt. Visst, det var ju glädjande med tanke på att jag både leder hälsokurser, föreläser om hälsa och är personlig tränare. Men samtidigt var det väldigt frustrerande.

I efterhand är det ännu mer frustrerande att läkaren inte en enda gång nämnde något om klimakteriet. WTF?! En kvinna i femtioårs-åldern (eller fyrtiofem eller femtiofem) med diffusa känningar är inte ett hysteriskt fruntimmer. Eller SVBK som läkarna kallade det för. Förr. Sveda, värk och brännkärring. Ja. På riktigt. I patientjournaler! Nästan ännu mer WTF?!

östrogenplåster gjorde susen, klimakteriebesvär, medelålder, kvinnohälsa, Malin Lundskog, författare, västkusten
ett klassiskt exempel på någon som hade fått diagnosen svbk förr …
tack för att nu är nu och för östrogenplåster som gjorde susen!

En kvinna i femtioårsåldern med diffusa känningar av nedstämdhet, ilska, värk, sömnlöshet och så vidare är en helt vanlig kvinna. Som kan vara i behov av östrogen och som inte alls behöver stå ut, för det har kvinnor gjort i alla tider. Men, hallå: det är nya tider nu! Eller?

Hoppas att ni känner det. Att det är nya tider och att vi inte behöver stå ut. Vi har så mycket kvar att ge, med så mycket erfarenhet, kunskap och jävlaranamma allihop. HEJA OSS!

länkar till de som vet mer:

Klimakterierådgivare Lena Rindner, som bland annat är läkare i allmänmedicin och distriktssköterska med specialistkompetens om klimakteriet Wow, för hennes avhandling om kvinnors hälsa i medelåldern.

Årets fysioterapeut 2022 som fokuserar på kvinnohälsa skrev jag om här

Klimakteriepodden, där experter gästar Åsa Melin som startade podden när hon själv befann sig i klimakteriet, var frustrerad och ville veta mer.

Betty Wassenius som på Instagram delar med sig av så kloka tankar och dessutom delar min inställning till hälsa (hej glädje och acceptans!)

Monika Björn, en av mina tidigare instruktörskollegor, som verkligen går i bräschen för att få upp klimakteriet på hälsoagendan. Länken går tilll kontot ´Stark genom klimakteriet´på Instagram.

Och så jag då. Frågor som denna, relaterade till kvinnor och kvinnors hälsa är en av anledningarna till att jag skriver skönlitterärt. I romaner kan jag dra klimakteriet, inkontinens och annat som drabbar oss kvinnor till sin spets. Öppna upp för samtal kring ämnen som tidigare har och (wtf igen) fortfarande är smittade med skam. Som i min debutroman Mariannes mirakel, där inkontinens är en röd tråd genom berättelsen. Vem (förutom jag då) vet vad karaktärerna brottas med i nästa roman? Visst är det dags att vi slutar skämmas för att vi råkar vara kvinnor?!

Nu är läget som det är. Vi andas in och andas ut. Accepterar och gör det vi kan för att hjälpa varandra? Går definitivt inte omkring och oroar oss för hur det ska bli, det gör ingen av oss något gott. Det minns vi från pandemin om inte annat. Oro är inte min melodi, men när jag tänker tillbaka på hur jag mådde då, before the plåsters, då känns det väldigt viktigt att agera. Genom att fortsätta skriva. Och att dela erfarenheter med varandra?

Ses snart igen,
hoppas Malin Lundskog

17 januari, 2023 av Malin Lundskog 7 Comments

Inga rivstarter och ändå mycket kom igång

Inga rivstarter och ändå mycket kom igång är en bra sammanfattning av årets andra veckans gott & blandat-lista. Såhär: när jag skulle sammanfatta veckan tänkte jag först helt ärligt att fy fan vad tråkigt! Här har jag varit. Inte ens i mitt eget hus, utan i huset vi hyr medan vi renoverar hemma (som jag ser fram emot att renoveringen är klar!). Helt stilla. Rent fysiskt alltså (förklarar mer om det längre ned i inägget). Känslan jag hade var att jag har varit helt stilla mentalt också, men det var ju inte sant. Är sällan det. eller hur?

Veckans gott

UToNJUT! Jag kommer tillbaka till det här hela tiden, jag vet. Men jädrar i min lilla låda vad en stund utomhus gör susen för både att få energi, sortera tankar och hitta lugn. Jag är så ini hoppsan tacksam över att möjligheten. Närheten. TIll havet, utsikten och hela härligheten. Många stunder här ute under veckan.

inga rivstarter, Källö-Knippla, västkusten, sjöbodar, Malin Lundskog, hamn
en av veckans morgonpromenader, förbi Knipplas kanske mest fotograferade byggnader
inga rivstarter, västkusten, sjöbodar, Knippla
samma ö, annan promenad, andra boar (ja, utan ´d´för att visa hur det uttalas här – boa, boar)
inga rivstarter, Hälsö, promenad, betongfigur, Malin Lundskog
En lunchpromenad med man och hundar på grannön Hälsö. Runt slingan där finns mängder med roliga betongfigurer och rätt ofta upptäcker jag nya. Som den här gubben. Visst är det kul med människor som bjuder på sin kreativitet?
utsikt, Knippla, västkusten, havet
i väntan på stormvindarna som visst ska dra in här ikväll, här är utsikt västerut från morgonrundan idag

Ni!

Ni är verkligen veckans gottiga. Era mail och meddelanden betyder gôrmycket och kan vissa dagar vara skillnaden som gör skillnaden. Jag menar, tappad energi kan ju drabba även den bästa, eller hur?!

Den här veckan har jag fått ett mail från en helt fenomenal kvinna som gick en självsabotörskurs jag hade för flera år sedan. I mailet berättade hon om vilka förändringar (förbättringar!) hon har gjort sedan kursen och hur jag fortsätter inspirera, så här flera år senare. Vet ni, jag vill nästan inget hellre än att inspirera till ett gôtt liv. Utan krångel. Tack!

Ja, så har jag fått meddelanden om hur kul det är att jag vågar följa min drömmar. Ändra riktning i livet. I min ålder. Ja, men: tack! Följa drömmar och njuta av livet, det är livet det. Oavsett ålder?

Och meddelandet om att min roman Mariannes mirakel är välskriven. You had me redan där och sedan fortsatte det med att den innehåller glädje, allvar, vemod. Tänk va. Precis det jag vill förmedla. Som livet självt.

Ni som tycker om det jag gör och berättar det. Tusen tack. Ni som inte tycker om det jag gör, men ändå hänger kvar och bryr er tillräckligt för att höra av er. Tack! Inget sådant att rapportera den här veckan, men det kanske kommer. Allt som utvecklar är … utvecklande?

Ö-livet

Ö-livet är inte varje veckas gottiga, men den här veckan var det extra gott att ha fiskare omkring sig. Vi har ätit marulk, knot och torsk de senaste dagarna. Så jäkla gott och så härligt med leverans direkt från båt till ytterdörren. Och att Claes är en fena (he he) på att laga mat.

knot, knod, knorrhane, fisk, västkusten
största knoden (knot/knorrhane) som en av öns storfiskare någonsin har sett
och då är han över åttio och har varit fiskare i en herrans massa år …

Nytt manus, ny poddsäsong och nya tag

Jo, jag har kommit igång med ett nytt roman-manus. Börjat skriva och njuter i fulla drag av min berättelse och att lära känna karaktärerna ordentligt. Se vad de hittar på, he he … Det här kommer ni att få veta mer om, men inte just nu. Sorry!

I fredags släppte vi säsongens första avsnitt av podden Mitt perfekta liv. Tycker inte ni också att det är kul att träffa sina kollegor och samarbetspartners efter några veckors uppehåll och/eller ledighet. Catch up och kärlek, så kände jag när jag träffade Vickan igen och vi smygstartade igång med ett härligt avsnitt om hur sjutton man drar igång året perfekt.

Och de nya tagen då. Bland annat med måndagsmöte med mitt mastermind-gäng. Mer catch up, mer kärlek och mer pepp. Jag är glad över dem, som ju är mina kollegor (hej driva enmansbolag och jobba på med författandet, detta ensamma jobb).

Check på ekonomin för företaget 2022, för nyhetsbrev med kul repsons från er och en drös blogginlägg. Alltså, ingen rivstart men en himla massa kom igång i alla fall. Och ändå trodde jag att det var stiltje på min västfront. Tur jag gör det här inlägget varje söndag.

Veckans & blandat?

Apropå fisken ovan, det är blandade känslor det här med Den Glade Knoden efter branden. Försäkringsärendet drar ut på tiden och just nu vet vi inte hur och när eller någonting. Men. Både lugnt och skönt och tråkigt, eftersom det var ne av de roligaste grejerna evva att krama öl och tjata med folk.

Blandat den här veckan har också varit min energi. Den är inte på topp, men!!! Ja, massa utropstecken efter men:et, för det är ju inte ett dugg underligt att energinivån inte är så hög i januari. Dessutom är jag just nu fysiskt indisponibel.

Jag gick igenom en planerad operation (ingen fara med mig!) förra veckan och får inte lov att svettas. Eller flåsa. Eller ta i. Inte å några veckor till, vilket innebär att jag inte kan gå ut med hundarna, eftersom särskilt lille Jackson drar som en galning i kopplet (vi tränar vidare). Just nu kan jag inte hålla emot. Och vi har löptikar på ön. Utan koppel är liksom inget alternativ … Här skulle jag kunna dra igång en gång harang om att ni män som tror att män är män och har sina drifter de inte kan stå emot, ni är inte hundar. Eller? Men, vi tar inte det nu.

Det vi tar nu är att jag tycker att det är skittråkigt att inte få träna. Skittråkigt! Men det är inte bara av ondo. Jag får också världens tillfälle att i skarpt läge träna på acceptans. Och mer tid till att skriva, sticka och … ja. Typ det. Men det räcker långt.

Även om jag under en promenad här på Knippla i veckan undrade hur sjutton jag ska orka att springa upp o ner o upp o ner o upp ner flera gånger om i backarna på ön. Älskar ju att trötta ut mig där. Men tålamod och myrsteg och allt sånt. Min tid kommer. Igen. Precis som er!

inga rivstarter, Knippla, motion, västkusten, backträning
tog den här nästan högst upp i backen häromdagen …

Inga rivstarter och ändå ett gôtt liv

Livet ändå va, gott & blandat, högt och lågt och visst är det bästa grejen att vi får vara med om det? Nu njuter jag av brasa, blogg (kanske för att jag tänker på er när jag sitter och skriver) och en riktigt relaxad söndagskväll. Inga rivstarter här, men det känns gôtt med en hel del kom igång.

Vi ses väl snart igen? Till dess HEJA HEJA!
Varma kramar Malin Lundskog

15 januari, 2023 av Malin Lundskog Leave a Comment

Add Skriverier med Malin och Cilla 44: Skriverier med Malin och Cilla

https://traffic.libsyn.com/secure/skriveriermedmalinochcilla/Skriverier_44.mp3

Nytt år! Nytt låttema! Nya skrivarplaner! Men det är fortfarande Malin Lundskog och Cecilia Andersson som resonerar skrivande i podden Skriverier med Malin och Cilla. Dessa författare som i framtiden ska bli världens bästa och som på vägen dit delar med sig av sina tankar och erfarenheter av skrivande, läsande och livet. Trevlig lyssning!

6 januari, 2023 av Malin Lundskog Leave a Comment

Det blir nytt år utan kickstarter och nyårslöften

Nytt år. Va? Redan? Jag som inte har hunnit med varken det ena eller det andra, inte fått koll på det tredje och inte är heeelt på det klara med vad 2023 innebär för mig. Vad jag vill att det ska innehålla. Eller vem.

Och allt det där är precis som det ska. Jag behöver inte kickstarta igång nya år eller ha nyårslöften jag ändå inte håller. Jag menar, rivstarter och nyårslöften har en tendens att skita sig. Det vet jag av både egen och andras erfarenhet (mer om självsabotage och allt eller inget här och om brutna nyårslöften här).

Just nu ligger det nya året som ett oskrivet blad. Sådär snyggt och fyllt av alla möjligheter i världen. Ja, ni vet. Som den där första sidan i en ny anteckningsbok. Man vill liksom inte börja skriva i den, för tänk om man börjar på fel sätt? Eller skriver fult? Men hörni, året börjar nu oavsett om vi är redo för det eller ej. Lika bra att hänga med va? Även vi alla kan ta det i vår egen takt.

Nytt år är som oskrivna blad i en ny fin anteckningsbok

Nya år och nya anteckningsböcker har också det gemensamt att de blir påbörjade. Året utan att vi kan göra något åt det i och för sig, men det här är ändå en jämförelse jag är himla nöjd med, så bare with me. Nya år och nya anteckningsböcker blir använda. Och ibland kanske slarvigt hanterade med stress och kaffefläckar, ibland inte hanterade alls. Typ bortglömda.

Men när den där sista dagen på året kommer eller den sista sidan i anteckningsboken är fullklottrad, då är jag ändå glad att jag hade dem. För utan årets gång inget liv. Och precis som i livet under året, i anteckningsboken ryms allt det där röriga i livet sida vid sida med klarheter. Utveckling. Insikter. Och påminnelser om jag tamejtusan är och gör mitt bästa, även om mitt bästa har riktigt jävla låga nivåer ibland. Så har också året rediga lågvattenmärken. Som krig. Nedbrunna drömmar. Manus som inte blir antagna.

De mest obegripliga sidorna i anteckningsboken skulle jag kunna riva ut om jag vill. Om jag vill … Är inte säker på att jag vill det. Utan dem ingen rättvis utvärdering. Utan de sämsta dagarna på året, eller de mest osammanhängande och oläsliga sidorna i anteckningsboken kan jag ju inte se allt jag går igenom för att vara och bli den jag vill. Och det vill jag kunna. Ju. Vi måste nog igenom en del skit, idiotiska tankar och ofokuserade dagar för att inse vad som hjälper oss vidare, tror ni inte det?

Jag smygstartar året med kreativt mod

De senaste åren har jag vägrat nyårslöften. För mig passar det mycket bättre med manifest (visst låter det storslaget?). Eller intentioner. Ledord. Teman. Ja, som en mental mini-visionboard med kraftfullt innehåll som sätter mig i rätt riktning och ger livet flexibilitet. Som gör att jag inte måste ha vägen klar för mig, inte de exakta resultaten jag vill nå utan mer känslan jag vill att livet ska ha och hur jag kan bidra till den känslan, för både mig själv och andra. Ja, för det där med andra är viktigt tycker jag. Jag vill att min intention ska göra skillnad för både mig och andra. No woman is an island och så vidare. Och i år lutar det åt att min intention kommer att handla om kreativt mod. Va? Skrev jag just ut det?

Har knappt vågat erkänna det för mig själv. Men. Ja. Kreativt mod. Så där lagom luddigt än så länge. Men ändå ord som gör att jag kommer att ha ögonen mer öppna i en viss riktning. Som får det att pirra gôtt i magen. Men, det där kommer jag tillbaka till. Eftersom jag väljer bort kicktartande av både nya år, nya intentioner och nya vanor så smygstartar jag. Med den diffusa inramningen kreativt mod. Och tilliten till att det klarnar längs vägen.

Var inte försiktig med vad du önskar

Och vet ni vad? Förra året var mitt manifest utrymme, som ni kan läsa om här. Ibland undrar jag om det är därför restaurangen brann ner? För att jag manifesterade mer tid (=utrymme) att skriva. Herrenaddå. Sa ju att det funkar, he he. Men, hoppas inte såklart att det funkar riktigt så bra. För vem sjutton vågar önska sig något om det har den effekten? Nej, jag tror inte att vi ska vara försiktiga med vad vi önskar.

Det blir nytt år utan kickstarter och nyårslöften

Snart ska vi gå vidare i den stora ”så här skapar du ditt 2023-skolan” som jag inledde under rubriken Gör det här innan du sätter riktningen för 2023. Ville bara önska gott nytt år först. Och säga att oavsett om du har ett bästsäljande manus eller hälsosammare vanor på önskelistan på året, så ta´t lugnt. Det blir som det ska. och det blir nytt år utan kickstarter och nyårslöften. Lovar!

det blir nytt år utan kickstarter och nyårslöften, malin lundskog, författare, mål, intention, manifest
gott nytt år från årets första morgonpromenad
(ja, hönsestriks-vantar från förra året och egenstickad mössa från för ungefär tjugo år sedan)

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA dig och det nya året!
Kram Malin Lundskog

1 januari, 2023 av Malin Lundskog 1 Comment

Därför ska du sluta planera allt i livet

Därför ska du sluta planera allt i livet är väl ändå en idiotisk rubrik från någon som vill få saker gjorda och som har ägnat mängder med år av sitt yrkesliv till att inspirera andra att komma till skott, nå mål och följa drömmar. Eller? Eller kanske inte … För självklart är vissa saker bra att planera, men vi kanske inte behöver planera allt? Synnerligen inte i detalj eller exakt hur vi ska genomföra planen för är det inte rätt ofta planer skiter sig? Något kommer emellan och vips hamnar vi i nåt slag besvikelseträsk. Och där vill vi inte vara, varken ni eller jag, eller hur?

därför ska du sluta planera, Malin Lundskog, författare, redigering, roman
tacksam över planeringen så att jag kan njuta fullt ut av skidåkningen just nu

Därför ska du sluta planera:

  • Du kanske aldrig kommer till skott om du fastnar i planeringen. Konstigare saker har hänt än att människor analyserar och planerar och vips! Så gick livet … Romanen blev inte skriven, resan blev inte rest och loppet blev inte löpt.
  • Om du oroar dig för mycket över hur du ska få ihop allt enligt din plan och att det inte kommer att leda till det resultat du vill är det läge att slappna av och släppa planeringen. Tillit ni vet, till den berömda processen och till att allt ordnar sig.
  • Om du missar alternativa lösningar är en plan inte det bästa. Hej alla som planerar strikt och sätter på sig skygglappar för andra vägar. Genom rigid planering är risken stor att missa superbra alternativ som inte ingår i planen.
  • Kontrollbehovet kan gå bananas av planering. Vissa av oss älskar att ha kontroll över allt. Alltid. Med planering kan vi kontrollera allt längs vägen och när sjutton ska vi kunna pausa då? Alla behöver pausa! Och andra kanske behöver ta över kontrollen ibland?
  • Planer skiter sig eftersom vi sällan är isolerade individer med isolerade planer som inte påverkas av människor och händelser omkring oss. Planera med flexibilitet och modifiera längs vägen, så är risken inte lika stor att du blir besviken.
  • Planer kanske gör att du missar det roliga. Tänk om du planerar så att du missar spontana roligheter, vackra solnedgångar- eller uppgångar eller möten med oväntat härliga människor för att du måste följa din plan? OMG …

Min flexibla idé om romanredigering

därför ska du sluta planera, Malin Lundskog, författare, redigering, roman
om jag äter apelsin på havregrynsgröten? gissa tre gånger …

Jag kom att tänka på både vikten av att ha en plan och av att inte ha en plan när jag satt med datorn och redigerade roman vid frukosten i morse. Vi är ju i Trysil och åker skidor några veckor och jag hade inte en idé om att jag skulle sitta och redigera på eftermiddagarna. Ni vet, efter en heldag utomhus. Med rosor på kinden framför brasan, med snacks och varm glögg eller kall öl inom räckhåll skulle meningar byggas om, ord strykas och dialoger läggas till. Men orka, liksom?! Efter en dag i skidbacken är jag som en geléklump som inte kan sluta skratta. Ni fattar känslan va?

Istället har morgnarna blivit min redigeringsstund. Till gröten och kaffet. Då går det med en rasande fart och tankarna är utvilade och alerta. Ja, en av finesserna med att inte ha en plan är det man vill göra blir gjort, men det kanske inte blir gjort som man hade tänkt sig om man hade en strikt plan?

Vad tror ni, planerar ni för mycket, för lite eller alldeles lagom? Kanske extra spännande att reflektera över nu när det snart är dags för nytt år tänker jag.

Oavsett vad och hur ni planerar: HEJA HEJA ER!
Varma kramar Malin Lundskog

Ni kanske också vill läsa om Kör och gör på 5 4 3 2 1 och Kör och gör är bästa metoden för att nå mål och Fem ursäkter som hindrar dina goda vanor

20 december, 2022 av Malin Lundskog Leave a Comment

  • « Go to Previous Page
  • Page 1
  • Interim pages omitted …
  • Page 12
  • Page 13
  • Page 14
  • Page 15
  • Page 16
  • Interim pages omitted …
  • Page 52
  • Go to Next Page »

Primary Sidebar

Bloggen

Bloggen

  • 154: That´s what friends are for …
  • Ett nytt boulelag har sett dagens ljus
  • Iko Iko …
  • Bokhandelsdagar med Ugglan Bokhandel
  • Livets första dansuppvisning – på Storan!
  • Kärleksvisa till min son …
  • Envishet och galenskap och en ballong!
  • Jag boktipsar om Var är de vuxna?
  • Min sämsta väninna har varit på sitt livs första bokklubb
  • Pensionärerna på Knippla mötte Min sämsta väninna

Footer

Malin Lundskog

Malin Lundskog, författare, porträtt i Knippla gästhamnHej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.

Här på bloggen och i mina sociala kanaler @malinlundskog delar jag med mig av författarlivet, ölivet och livsglädjen. Följ och dela gärna med er tillbaka.

Vad jag gör på riktigt? Lever, skriver böcker, artiklar, föreläser, poddar och inspirerar kvinnor till mod och ett gôtt liv.

Instagram »
Facebook »
hej@malinlundskog.se

En hemsida från Everday