Detox-tips för att sluta döma är något jag har delat med mig av i podden Min perfekta kropp och dessutom under Kvinnohistoriers bokmässa. Men inte här på bloggen. Va?! Verkligen dags att ändra på det nu. Särskilt eftersom jag senast igår fick en fråga på hur sjutton man gör. För varför vi inte vill döma varken oss själva är det väl ingen tvekan om?
Skoja bara, det är himla lätt att inte tro att det gör någon skillnad för någon om jag dömer. Eller fördömer? Men det gör det. Om inte annat är friheten i tanken en härlig effekt. Och möjligheten att bli fri från gamla invanda mönster som inte gynnar någon. Men, det där upptäcker ni när ni själva testar en detox …
Detoxen jag skriver om här idag kommer från Gaby Bernsteins bok Judgement Detox som jag inte har läst bara en utan flera gånger. En gång med totalt utdömande tankar om att det var flummigt och kanske för religiöst för min smak. Och så vidare. Men i mitt arbete (som kanske aldrig tar slut, jag är ju bara människa …) med att sluta döma för min egen och andras frihets och hälsas skull ville jag ju inte vara den som är den. Läste en gång till. Och en gång till. Jag är tacksam över min egen envishet!
Varför dömer vi?
Vi dömer oss själva och andra för att det är enklast så. Och för att vi har lärt oss det beteendet sedan barnsben. Dömande är kort och gott en lösning vi omedvetet tar till när vi inte är på den där härliga platsen av trygghet och kärlek. Så fort vi dömer är vi i princip separerade från andra och kan skapa ett vi och ett de på skalor av bättre eller sämre, mer rätt och mer fel, finare och fulare. Ni vet, separationen som känns som en gemenskap eftersom vi tillsammans snackar skit om någon annan. Jo .. kom igen. Jag är väl inte den enda som har sett det gemensamma skitsnackandet som en gemenskap?
Och vet ni! Det är inte bara skitsnackandet om andra jag skriver om här. Det är skitsnackandet om den egna kroppen! Om att nu måste jag minsann bli smalare eller starkare eller snabbare för att bli godkänd. Av mig själv. Som om det någonsin kommer att kunna hända? Vi godkänner aldrig oss själva på riktigt om vi inte gör det för dem vi är. Utan att döma eller begära motprestation för att vara värd att bli omtyckt. Är ni med?
När vi dömer oss själva eller andra handlar det väldigt, väldigt, väldigt ofta om rädslan av att bli lämnade ensamma. Av att vi måste anpassa oss och passa in i normer för att få lov att komma in i värmen. Fattar ni friheten då, av att känna att både ni och jag är precis som vi ska? Och vilka möjligheter det lämnar för utveckling av att inte ha målat in någon eller något i ett fack redan innan man har utforskat på riktigt?
Detox-tipsen steg för steg
- Se att du dömer utan att döma
- Var tacksam över ditt dömande (say what?! Men jo, acceptera du vet …)
- Fram med kärleken
- Se för första gången
- Klipp navelstängen
- Fram med skuggorna i ljuset …
Okej, jag ska gå igenom de olika stegen lite mer utförligt eftersom de hör sex punkterna kan verka helkonstiga vid en första anblick (även för oss som inte dömer he he).
Se att du dömer utan att döma
Ja, att bli medveten om att man dömer är ett givet första-steg bland mina detox-tips för att sluta döma både sig själv och andra. Reflektion och medvetenhet över sig själv. Omtanke om sig själv. Och andra. Det får plats här. Se att vi dömer, men inte racka ner på oss själva för det. Bara konstatera.
Var tacksam över ditt dömande
Jo, när du väl har sett att du dömer är det faktiskt skönt att vara tacksam. Både över ditt dömande som alldeles säkert har något att berätta för dig. Var kommer dömandet ifrån. Wow. Tack för att jag fick lära mig det. Dessutom: var tacksam över att du ser ditt dömande, så att du har chansen att ändra på det. Vi lär oss av allt!
Fram med kärleken
Gaby skriver i sin bok om att sätta kärleken på altaret, men jag är inte riktigt på altarnivån i mitt ordval. I det här steget handlar det om att se oss själva och dem/det vi dömer med medkänsla och kärlek. Det vi tror är ett hot, det ser vi här som ett rop på kärlek istället. Och för jössenamn: här har vi medkänsla med oss själva!
Se för första gången
Tänk er att vara som små barn igen. Som ser något för första gången utan att ha förbestämt hur något som ser ut si eller någon som beter sig så är på ett särskilt sätt. Som ser ser utan att döma. Tänk vad mycket vi har att upptäcka genom att se för första gången!
Klipp navelsträngen
När vi lär oss att se andra (och oss själva) för första gången har vi världens bästa möjlighet att hitta helheten. Se oss som en del av hela alltet, inte som vi och de. Här är meditation och/eller reflekterande skrivande ett (eller två då) fenomenalt verktyg för att klippa kontakten till vårt gamla sätt att se på oss själva och/eller omgivningen. I sin bok ger Gaby tips på sex mantrameditationer, jag kan återkomma om dem om ni vill. Skrivandeprocesser kan ni läsa om här och här, där jag beskriver min morgonrutin.
Fram med skuggorna i ljuset
Lägg inte skuld och skam på er för att ni har dömt. Och dömer. Herrenaddå … ni är ju också människor och när vi människor känner oss ensamma, hotade, rädda då går vi in i dömandet. Då vill vi skylla på någon. Eller något? Och så är cirkusen igång.
Men när vi ser vårt dömande utan att döma och gillar läget. Accepterar att vi har agerat utifrån rädsla, då jäklar hörrni! Då kan vi frigöra oss och öppna upp för mer kärlek både till oss själva och till andra. Livet blir goare att leva då och vi mår så mycket bättre!
Detox-tips för att sluta döma
Jo, jag är själv förvånad över att jag faktist använder mig av ordet detox. Är normalt ingen fan av det utan tror på successiva förändringar (och förbättringar!), men hey! Jag är inte den som dömer och en detox av det här slaget handlar inte om en akutinsats utan en process som kan pågå länge och ändå göra stor skillnad. Så är det för mig i alla fall. Blir kul att höra hur det är för er, berätta gärna!!
Hoppas att ni gillar tipsen här, eller blir sugna på att läsa Gabys bok Judgement Detox. Eller helt enkelt slutar att döma och börjar älska? Er själva OCH resten av oss …
Ses snart igen!
Massa varma kramar (jepp! På avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog
Hej där! Jag heter Malin Lundskog och jag älskar livet, havet och att skriva. Förutom härligheter som min familj, mina hundar, att fylla lungorna med luft, ögonen med utsikt och själen med glädje. Och Bruce Springsteen.