livsglädje

Workation är perfekt för utveckling, riktning och pepp

Workation är perfekt för oss egenföretagare och ensamma författare som vill utveckla både oss själva och våra verksamheter. Och (eller) för oss som vill hitta en antingen en ny riktning eller bekräfta att vägen vi har valt är rätt. Dessutom är en workation en explosion av pepp till att fortsätta vidare. Fortsätta driva verksamheten och författarskapet framåt, pepp till att tro på att ens egen förmåga är tillräcklig och pepp till att lita på sitt eget värde.

Som ni ju hör på namnet workation, är det en kombination av work och vacation. Att jobba tillsammans med andra guld värt för mig, både som författare och egenföretagare. Det hela blir dessutom extra värt med lite vacation inblandat.

workation är perfekt, Malin Lundskog, Hotell Eggers, Göteborg — Kicki, Dorotea och jag i lobbyn på hotell Eggers

Workation i Göteborg

Igår tog jag mig in till Göteborg för att träffa två av mina företagarkollegor, Kicki Westerberg och Dorotea Pettersson under en tjugofyra timmar lång workation. Man hinner mycket på ett dygn om man man bara vill. Och det ville vi …

Vi har bott på Hotell Eggers i Göteborg, alldeles intill Centralen. Vill ni ha ett tips, så är det: Åk dit, bo där. Ja, även om ni bor i Göteborg.

workation är perfekt, hotell Eggers, Malin Lundskog, Göteborg — sviten vi jobbade i

workation, hotell Eggers, Malin Lundskog, Göteborg — … är samma svit som jag sov i.

workation är perfekt, Malin Lundskog, författare, skribent, Hotel Eggers — sköna sängar …

workation, författare, Malin Lundskog, Hotell Eggers, Göteborg — skriva, skriva, skriva funkar på fina mattor också …

workation, bubbel, Hotel Eggers — bubbel funkar fint på en workation

workation är perfekt, bubbel, skål, Göteborg, Hotell Eggers — ation-delen i workation

Efter massa jobb och lite bubbel gick vi till Brasso och åt middag. Jag valde pilgrimsmusslor till förrätt och musslor till varmrätt. Moulen var gjorda i asian style med kokosmjölk och het sås, vilket var nytt för mig och väääldigt gott.

pilgrimsmusslor
moules frites
o mera bubbel …

Sen sa vi godnatt och laddade om för en ny dag, med nya tag, visioner och strategier.

workation är perfekt, Kicki Westerberg, Dorotea Pettersson, Drottningtorget, Göteborg — Göteborg ändå va?

Ett dygn, en workation

Dag två på vår miniworkation med maximalt innehåll fortsatte vi att jobba vidare med våra strategier och planer för hur vi på vårt eget bästa sätt kan bidra till er och samtidigt oss själva.

Just det här workation-dygnet hade vi redan innan bestämt att vi skulle hjälpa varandra med strategier för blogg och sociala medier. Jösses vad det hjälper att få andra människors blick på det man själv gör. Ni vet när andra vågar vara ärliga och dissa de idéer man själv tycker är briljanta, om de inte är just briljanta. Det är både skitjobbigt och superbra att få frågor om vad sjutton man håller på med egentligen. För om inte jag själv vet, hur ska jag då kunna göra det tydligt för er?

Jag vill inspirera till livsglädje

Jag har befunnit mig i någon slags vägkorsning där min hälsoexpertis har fått stå allt mer tillbaka till förmån för mitt författarskap och annat skrivande, utan att jag för den delen har varit redo att släppa min vilja att inspirera till välmående. Det här dygnet på Hotell Eggers har gjort susen för att jag själv ska komma på det klara med att jag vill bidra och inspirera er till livsglädje genom både mitt författarskap och min livsstil. Just nu i alla fall …

Visst är det härligt att vi både lär och utvecklas så länge vi lever? Att vi kan bestämma och bestämma om? Och att vi har människor omkring oss som är villiga att stötta oss på den resan?

workation, eggers, göteborg — Och vi fotade en del …

workation, kaffe, läppstift, Malin Lundskog, Hotel Eggers — jo, det händer ibland att jag tar på mig läppstiftet

Efter ett dygn lämnar jag stan igen, med ett anteckningsblock fyllt av visioner, strategier och to do:s. Nu ska jag ’bara’ verkställa också … Hänger ni med?

Här kan ni läsa mer om en workation med mer action än work: Workation, veckans bästa och sämsta beslut

Tummen upp för winterworkation kan ni läsa mer om här och här skrev jag om vår förra workation i Göteborg

Vi ses snart hoppas jag och tills dess: heja heja dig! Varma kramar Malin Lundskog

Jag bygger hellre broar än murar

Jag bygger hellre broar än murar, både mellan mig och andra och mig och mig själv. Men. Alltså. Ni vet. Känslan när brobygget pågår. Man vet inte riktigt om det är rätt sätt att bygga på. Om komponenterna håller. Eller om det ens är rätt riktning! Men någonstans därinne talar den där magkänslan om att varje litet steg man tar leder åt rätt håll. Och att det är dessutom fan inte är läge att avbryta bygget mitt i, hur gärna man än vill just då.

Rasar bron när man är mitt i bygget, faller man hårt. I alla fall om man har byggt långt, högt och länge … Och nu håller jag på att trassla in mig i det fiffiga med många småbroar och att veta när det är dags att avsluta ett brobygge, men det tar vi en annan gång (eller så läser ni om myrsteg här.) Här och nu handlar det om det både svåra och givande i att bygga broar, jämfört med det enkla och outvecklande med att bygga murar.

broar, bro, Knippla, badplats, västkusten, malin Lundskog — bron till en av öns bästa badplatser, förenar ön med en alldeles perfekt lagom hög hoppklippa. Längre än så behöver än bro inte vara för att göra skillnad.

Wow för broar som förenar

Wow, för känslan när ett brofäste hittar sin plats där på andra sidan och vägen över vadetnuär blir enkel att välja. Beror wow:et på det stora i föreningen av då och nu, här och där, vi och alla möjligheter som gör det? Är det symboliken som gör att jag tamejtusan älskar att färdas över broar (särskilt de över vatten)? Ja, jag gillar broar. Både bildligt och bokstavligt. Och jag bygger mycket hellre broar än murar!

Därför är det enkelt att bygga murar

Har ni tänkt på hur mycket enklare det är att bygga murar? För att stoppa, stänga av och … skydda? Är det därför broar är så mycket mer fascinerande? För att de är mer komplicerade att bygga och för att de leder till något vi inte vet vad det är? Jag menar, en mur liksom? Stapla stenar eller vad som på varandra, tjoffa lite cement emellan, så är du skyddad liksom.

Murbyggandet ligger i våra gener. Vi vill vara trygga. Veta vad vi har. Undvika det som gör oss rädda. Stoppa det okända och skydda oss från faror. Och det är självklart fine att vilja skapa trygghet, men ibland förstorar vi farorna och underskattar oss själva till en grad som gör att murarna blir allt tjockare och sikten till slut obefintlig för det som finns på andra sidan. Bygger vi murar genom att göra som vi alltid har gjort rent av?

Jag bygger hellre broar

Ja, jag bygger alltså hellre broar än murar. Broar stillar min nyfikenhet, frammanar min utveckling och dessutom är ju utsikten mitt på en bro oftast bäst. När bron väl är byggd, är mitt på bron en punkt som gör resan mödan värd, eller hur? När man står där mitt i nuet, med ena foten i då:et och andra i sen:et. Och är.

Vissa broar bygger jag för att nå vidare utåt. Nå nya människor, nya utmaningar och nya platser. Men så har vi de där broarna jag bygger inom mig. De där små aha-broarna när jag lär känna mig själv och förstår vad jag håller på med. Vem jag är just nu. De som byggs genom reflektion, skrivande och meditation. Och genom mina promenader. På klippor, längs stränder och … över broar?

Och nu kanske ni tror att jag har filosoferat över det här med broar än längre tid, men så är icke fallet. Jag kom att tänka på det idag! När jag fick upp bilden ovan i min filmrulle på telefonen och jag dessutom ska skapa frågeformulär till kvällens quiz på Den Glade Knoden. Där en av frågorna handlar om *trumvirvel* Just det: broar!

Smile at the Obstacle, for it is a Bridge
Medusa

För övrigt finns det broar vi behöver bränna också, men elden från dem lyser väl upp vår fortsatta resa?

Over and out om broar och murar för nu. Vad säger ni? Broar eller murar? Eller både och …

HEJA HEJA ER!
Varma kram från Malin

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

HEJA-ropet är mitt nyhetsbrev för er som vill få inspiration och pepp kring självkärlek och livsglädje, veta mer om mitt författarskap och skrivande liv och som dessutom vill läsa min dagbok. Ja, det är ungefär som här på bloggen, men du slipper leta upp innehållet. OCH!!! Har jag erbjudanden är det ni som öppnar upp er mailbox för mig som får veta allt innan alla andra.

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

(klicka på knappen ovan så säger det typ swish och ni finns med på VIP-listan.)

Min dagbok?

Men va? tänker ni kanske nu. Dagbok? Är hon inte klok?! Men … Ja. Dagbok! Inte så att jag kommer att avslöja allt allt allt där, utan det handlar mer om att bjuda på mig och mitt liv. Typ Real Life Malin Lundskog, fast utan alla snaskiga detaljer. Aja, ni fattar.

Dagboken är en ny kategori här på bloggen och har inte landat här för min skull. Utan för er. Eller förresten: vår! Jag vet att ni är många som vill veta mer om mitt liv här på Knippla, den lilla ön i södra Bohuslän och om att jag hux flux driver krog på den lilla ön. Det delar jag så gärna med mig av.

Den Glade Knoden, restaurang, knippla, Bohuslän — krogen Den Glade Knoden

Jag tror också att vi är många som har giftasvuxna barn utan att vi fattar hur i hela världen det gick till. Sånt vill jag skriva om, eftersom min ene son gifter sig till sommaren. Jag tror också att vi kan samlas kring det faktum att vi sover dåligt på grund klimakterium och/eller stress. Vad kan man göra åt det? Vad gör jag? Vad gör ni?

fiskmås, västkusten, Knippla, flyga, havet, Malin Lundskog — Take off för måsar, bloggar och nyhetsbrev …

I dagboken skriver jag också om havet och om att skåla i champagne, om att vara gift med sin bästis storebror i tjugoåtta år and counting, om att bada, springa, cykla, sticka, om att skaffa progressiva glasögon och om att längta efter sina barn. Och om att älska att vara själv. Om hundar. Om .. ja, jag sa ju det: livet! Och det kommer även ni som vill läsa HEJA-ropet att få ta del av. Förstås!

Självkärlek och livsglädje

Ni som har hängt med mig i några eller till och med flera år (alltså, fattar ni hur glad jag är över att ni är här?) känner förmodligen mig som Malin, hon som jobbar med hälsa. Det stämmer fortfarande, men det enda som är beständigt är förändring och jag förändras jag också. Min inställning till hälsa förändras och nu tyckte jag själv att den förändringen är så stor att jag vill berätta för er att jag visserligen tränar fortfarande, men jag levererar inga färdigkomponerade träningspass. Jag diskuterar hellre hur vi gör för att älska oss själva vilken (positiv!) effekt det har på vår träning. Och oj oj oj vad jag vill prata (eller skriva) med er om livsglädje. Den gör susen för hälsan. Och livet. Och oss själva. Och andra. Och … alla!

HEJA-ropet, Malin Lundskog, glädje — det är hälsosamt att ta glädjen på allvar …

Skrivandet

Skrivandet var det ja. Det som just nu (maj 2022) tar (får! ger!) en hel del tid och energi. Jag kuskar runt med min roman Mariannes mirakel och har snart nyheter om den, samtidigt som jag redigerar uppföljaren. O H M Y G O D ! Vilket jobb. Kul. Och jobbigt. Och kul. Och jobbigt … Och kul!

HEJA-ropet och bloggen

Ja, HEJA-ropet och bloggen innehåller ju samma ämnesområden, men är olika. Båda får sig en nystart i detta nu och vill ni få nyheter, VIP-info och erbjudanden rätt in i mailen, så hoppas jag att ni klickar på knappen nedan och fyller i det där man ska fylla i. Så ses vi där. Och här?

Klart jag vill ha HEJA-ropet!

Berätta gärna vad ni vill att jag berättar om. Vad ni vill ha tips kring, inspiration om och få reda på. Jag finns här för er. Och mig. För oss!

HEJA-ropet skalla, självkärlek åt alla!

Min största fundering just nu är vilken kategori det här blogginlägget ska hamna under …

Alla känslorna på en och samma gång

Alla känslorna på en och samma gång. Här kommer de! Och inte kommer de i någon lugn takt heller. De väller och rasar och brôtar sig fram där inne. I mig. Jag. Känner så mycket. Jag hatar krig och jag älskar livet. Inte sådär mellanmjölkigt med en lätt avog inställning till det ena och en lättsam approach gentemot det andra. Utan känner. Som fan!

Ja, alltså jag älskar känslor. Jag är till och med oftast tacksam för att jag vågar möta både rädsla och frustration lika väl som glädje och kärlek. Jag menar, man är ju mer människa om man känner än om man inte känner något. Eller hur?

alla känslorna på en och samma gång, Malin Lundskog, Knippla, bro, Ankis badplats, västkusten — Det symboliska med broar … hur viktiga de är. Mellan oss. Inom oss. Mellan känslor.

Men just nu är det en sådan villervalla av känslor som stormar i mig. Förmodligen i många av oss. Vi är förfärade, rädda, ledsna, arga, oroliga, äcklade och frustrerade. För hur kan det finnas en sådan jävel bland oss, som startar krig? Som bestämmer sig för att våld är en bra väg att gå?

Ändå är vi ofta så rädda för rädslan. Ilskan. Sorgen. Och faktiskt också den omstörtande glädjen och kärleken. När känslor är just .. känslor. Som visar att vi komplexa, kompletta och mänskliga.

Men vi har lärt oss annorlunda. De flesta av oss. Lärt oss att det är barnsligt att bli arg, omoget att gråta, omänskligt att hata. Vi har till och med fått veta att vi inte ska skratta för högt om vi är glada eller studsa av magpirr om vi älskar. Vi har lärt oss att döma vissa känslor som bra och andra som dåliga. Tro sjutton det, att vi inte vill känna de dåliga?! Dessutom har vi lärt oss att inte visa alltför starka känslor. Vad nu alltför är?

”Var inte ledsen”

Tala inte om för mig om jag ska vara ledsen eller inte, säger jag. Bara för att du inte kan hantera tårar eller vågar möta din sorg, så betyder inte det att jag inte fixar det. För att vara ledsen är lika mänskligt som att vara glad. Att gråta är lika normalt som att skratta. Men vem av oss har inte fått höra att vi inte ska vara ledsna? Som om någon annan kan bestämma vad vi ska känna?

Tänk om vi skulle bejaka känslorna istället? Acceptera dem och inte sopa undan dem? Vad tror ni, skulle det bli lättare att hantera dem då? Skulle det bli lättare att leva då? I både krig och fred? Om vi skulle fråga våra känslor vad de vill just nu? Fråga vad det är som gör oss glada eller ledsna eller arga eller vad det nu är vi känner? Tänk om vi skulle lära oss att sätta ord på vad vi känner. Då skulle vi kunna berätta för oss själva och andra vad som gör oss glada och ledsna. Det skulle även göra oss medvetna om vad vi reagerar på och hur vi reagerar.

Fatta grejen: när vi vet det, har vi också kunskap om det finns något vi kan göra för att hålla oss kvar i känslan, återkomma till den eller rent av agera för att ta oss bort från den? Do more what makes you happy liksom … Och, det minst lika viktiga: vi skulle veta om vi kan göra något åt situationen eller om vi snarare behöver göra något åt vår inställning till situationen. Det skulle hjälpa oss att lägga energin på rätt grejer liksom.

Alla känslorna på en och samma gång?

Ja, så kommer vi till kruxet med alla känslorna på en och samma gång och det vedervärdiga som händer i Ukraina just nu. Det var där mina tankar var när jag började skriva det här inlägget, men jag villade visst bort mig lite. Eller inte? Kanske var det här ovan något som också behövde skrivas?

Men tillbaka till rubriken med alla känslorna. Samtidigt. Kan vi verkligen gå här i vårsolen och glädjas över den första citronfjärilen, fundera på att renovera huset eller gnälla över att vi kanske har lite ont i ett knä? Samtidigt som världen brinner och de (vilka de nu är) pratar om ett tredje världskrig, skyddsrum och största flyktingvågen sedan andra världskriget. Är det verkligen okej? Vad är vi för människor om vi bryr oss om vårt lilla liv, samtidigt som det stora rasar?

Mitt svar på den fråga är att vi är supermänniskor. Eller helt vanliga människor, välj själv vilket ord du vill använda. För vi behöver bry oss om det lilla. Vår vardag. Se guldkornen i livet, uppskatta det vi har omkring oss och göra det vi kan för att må bra. För om vi mår bra, då är vi mycket bättre rustade för att hjälpa. Oss själva OCH andra.

Det ena förtar inte det andra, vi är människor och vi kan känna glädje och ilska, kärlek och hat. Att vila från oron utan att skämmas genom vardagligt livsnjut eller bekvämlighetsgnäll, gör att vi kan hantera. Allt. För det kan vi. Jag tror på oss. Stenhårt! Och jag tror minst lika hårt på att det goda segrar. För det onda känns rent ut sagt så jävla omodernt!

Alla känslorna på en och samma gång, sara lidman, citat — fler kloka ord av Sara Lidman

Mer?

Jag skriver för att lära känna mig själv och mina känslor och oj oj oj vad jag har lärt mig mycket. Här hittar du fler inlägg om hur jag skriver för att må bra.

Förresten, vill du träna på att sluta döma dig själv? Andra? Och alla känslor? Läs mer om judgement detox här.

Och ännu mer kommer snart såklart. Berätta gärna vad du tycker om det här inlägget och berätta vad du vill läsa mer om. Allt är viktigt. Precis som alla vi 🙂

Stor, varm kram från
Malin Lundskog

Därför är det hälsosamt att vara barnslig

Därför är det hälsosamt att vara barnslig, eller kanske snarare barnlik: den där oförställda förmågan till nyfikenhet och icke dömande inställningen till det som är nytt, vackert, glädjefyllt som barn har gör underverk med oss. Det är i det glada barnasinnet vi hittar vår förmåga till förundran och det är väl ingen av oss som har missat hur hälsosamt det är med förundran? Med WOW, glädje och med … något som skulle kunna liknas vid en känslomässig orgasm? Jamen ni vet, både kraftfullt, kortvarigt och alldeles … alldeles underbart. Något man vill uppleva igen.

Att uppfyllas av förundran, hänförelse eller riktigt stark lycka är inget som rent fysiskt varar mer än kanske någon sekund. Eller till och med millisekund. Men det gör gott! Minns du mina inlägg om existentiell hälsa? (om inte hittar du dem här: Existentiell hälsa). Där ingår förundran, som en lika viktig del i hur vi mår som fysisk träning, vila och bra mat.

här ute med honom är vägen till WOW ganska kort

Naturen gör oss förundrade

Jag har länge varit övertygad om att naturen är vår största faktor till att känna förundran. Tycker att flytten ut till Knippla och närheten till havet och klipporna har gjort massor med mig, fått mig att ha värsta genvägen till wow-känslan och till att må sådär riktig gôtt.

Häromdagen satt jag hemma i köket och tittade ut på en rosa himmel och ett blått hav, med en tunn hinna av is närmast strandkanten och jag blev så uppfylld att tårarna kom. Jag frågade min man hur fan man ska klara av att härbärgera så mycket vackert, men varken han eller jag hade något svar på det. Det är inte lätt att vara människa liksom? Och svaren på allt behöver vi inte ha, det är nog ett av tricken till att hitta sina stunder av förundran. Att strunta i vilka svar som är rätt. Om det nu finns några rätta svar? Lika bra att fortsätta vara nyfiken …

därför är det hälsosamt att vara barnslig, malin Lundskog, hälsa, förundran — a, men ni fattar …

Men, tillbaka till min övertygelse om att naturen är bäst på att få oss att känna det där wow:et. Den är tydligen bara näst bäst. Vet ni vad som är bäst? Jo, människor! Vi blir tagna av människor som vi ser upp till, som vi har som förebilder, som är sådär ascoola och gör sådär ascoola grejer, säger, skriver, sjunger, spelar ascoola saker. Som jag blir av Bruce Springsteen till exempel.

Människor är ändå bäst!

Eller … Springsteen är bäst? Det där med människor hörde jag om i Kropp & själ. Några dagar efter att jag satt med de härliga tårarna i ögonen och en sprängfylld lyckokänsla i bröstet hittade jag nämligen avsnittet om förundran och hänförelse i podden, som för övrigt är en av mina favoritpoddar. Lyssna!

Det är hälsosamt att vara barnslig

Alltså … det räcker att lyssna på inledningen där en liten flicka vill plocka blommor mitt i vintern. Vilken vuxen människa som helst hade stängt igen möjligheten till lycka här, eftersom det är vinter och inte finns några blommor att plocka då. Men det vi inte vet är att det visst finns blommor. Flickan hittade dem. De var bara väldigt gamla … Hur underbart är inte det?

Och hur underbart är det inte att vi kan träna oss på att känna förundran också. Genom att stanna upp. Reflektera. Meditera. Promenera. Vara i naturen. Och genom att plocka fram barnasinnet. Ja, jag sa ju det: det är hälsosamt att vara barnslig!

Vad säger ni, lätt eller svårt att hitta wow-stunderna? Jag hoppas att ni hittar dem!

Förresten, kan man bli beroende av att känna förundran tro ni? I så fall: Hej, jag heter Malin och jag är förundrad … Och därför är det hälsosamt att vara barnslig?

Vi ses snart här igen,
tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Mitt liv på Knippla är fyllt av liv och hav och …

Mitt liv på Knippla är fyllt av liv och hav och nybyggaranda och frisk luft och nya vänner och äventyr och andra härligheter. Dessutom dansar lugn och storm på både in- och utsidan i perfekt takt.

mitt liv på Knippla, utsikt, havet, västkusten — utsikt som heter duga?

Det är dags för en tredje kvartalsrapport från Malin på Knippla. Here we go:

Tredje kvartalet som öbo

Oktober handlade mest av allt om hummerfiske. Herrenaddå vad roligt vi har haft. Och vad spännande det har varit att ge sig ut för att hala upp hummertinorna. Och ibland att ens hitta dem … Vindar och dåligt minne kan ställa det, he he.

Och alla storfiskare! Det är sant som det står i visan: ”för när storfiskarn talar om … ” Vi kanske också lär oss att dra en vals när vi berättar om vår fångst så småningom om. Men för att vara förstaårs-öbor är vi galet glada även om vi inte ens har fått hälften så många humrar som våra ö-kompisar.

koka krabbor hos storfiskarna …
Nä nä, ekolod duger inte …
frysen påfylld!
om jag tjöt av glädje?!
hummerfiske med barnen

Den här hösten har jag ätit mer hummer än jag har gjort sammanlagt i hela livet innan. Och ja: det är skillnad på färsk och fryst. Nästa höst får ni hänga med ut på fisketur allihop, så att ni får känna skillnaden!!

Knippla båtcharter

För vet ni vad? Vi (min man, två andra superstjärnor och jag) har startat Knippla Båtcharter AB. Här hittar du mer om våra äventyr te havs med Knippla båtcharter. Äventyren är fyllda av fiske, bad, safarin och galet vacker natur. Galet!

Vill ni mer än så kan ni ta med era kollegor och köra workshops om hälsa (jag släpper inte den biten, jag bara vidgar mina vyer), träna och äta gott.

skål! med Stefan, Claes och Patrik
Sarita, vår charterbåt, är julpimpad

Det är nära till bad

Jag har vinterbadat i tio-femton år och även om vinterbaden inte är så vintriga (än) så är de i alla fall kalla. Det duger gott tycker jag och mitt liv på Knippla har onekligen gjort kallbadandet lättare. Det är ju nära till vattnet om man säger så … Och det finns alltid en vik i lä på en ö.

Brorsan och hans kompis Doris
håller koll
några dagar före jul

Skattjakt

Ute i bergen har jag hittar mängder med skatter och ännu mer skräp. Funderar på om jag ska bli sakletare när jag blir stor, för det finns verkligen saker att hitta här. Hur som helst har jag plockat både skräp och skatter och även om det kanske inte är jättespeciellt för de här sista månaderna så har de fått mig att se att skräp inte alltid är skräp …

En plastback är perfekt för krabbor och tampar till exempel.

strandfynd under löprunda
drivved efter västliga vindar
drivved blev perfekt som bordsskiva, eller hur?

Två färjor …

Vet ni, när vi flyttade ut till Knippla så var det rätt många som sa att det nog kommer att bli både tråkigt, ensamt och jobbigt i november. När vädret är som det är och mörkret knôr sig in. Men. Näe!

Även om jag är en social kvinna som älskar människor och samtal och umgänge, så älskar jag också att vara ensam. Skapa skrivro, träna ensam och tänka långa och kanske långsamma tankar själv.

färja, Knippla, västkusten — färjan hem till Knippla

Att ha två färjor till fastlandet är inte heller något som står i vägen för att jag ska tycka att livet på Knippla är enkelt. Missar man en färja går det ju en till …

Jo jo jo, jag fattar också: corona-året 2020 har säkert underlättat ö-livet (samtidigt som det har ställt till det på mäng sätt). Mina uppdrag i stan med föreläsningar, kurser och träningspass har ju blåst inne och jag kan faktiskt inte tänka mig ett bättre ställe att vara corona-isloerad på än på en ö. Särskilt inte om ön är Knippla?

Vädret! Vinden! Och utsikten!

Nära naturen och nära havet, det är nog något av det allra bästa med mitt liv på Knippla. Jag känner så tydligt att jag är en del av hela alltet. En liten del. Men en betydelsefull del.

mitt liv på Knippla, väder, oväder — Tror du mig om jag säger att jag gillar det här? Också!

mitt liv på Knippla, grått, höst, väder, vind, regn — Och jag njuter av alla dessa fantastiska nyanser av grått.

solnedgång, Knippla, havet, västkusten — Men jag njuter också av alla färger!!! Som de här, en solnedgång i november.

Julen på Knippla

Julen 2020 har ju varit … annorlunda! Inte bara för att jag bor på en ö, utan på grund av pandemin förstås. Hoppas att ni har haft en fin jul i alla fall. Ö-specialen av jul (förutom att min son friade till sin sambo på julafton, men det har inget me ön att göra. bara med min galna julglädje!!!) var att vi äntligen fick till brödbaket i vår bakugn.

Tredje gången gillt fick vi hjälp av två proffs som har bakat bagebröd i vedeldad spis sedan mitten på förra seklet och jädrar i min lilla låda vad gott det blev. Och vad kul det var! Det är är också något jag vill bjuda in er allihop till. Sen. När vi kan hänga tillsammans inomhus. Det blir kul!!

rätt snurr i ugnen
Knipplakaka till julbordet

Vi tränar vidare

Ja, träningen på Knippla varar än till påska? I alla fall har den träning jag drog igång i juni (känns som evigheters evighet sedan!) fortfarande inte tagit slut. Kommer du ut till Knippla en söndag är du varmt välkommen att hänga med! Vi har fortfarande kul! Ja, utan kul är det ju inte kul … Och träning ska vara kul tycker jag. Vad tycker ni?

v på Knippla, träning, Malin Lundskog — tomtemor och de sju små dvärgarna he he he …

Mitt liv på Knippla

Nu har vi bott på Knippla i nio hela månader. Känns på något sätt symboliskt att vi på nyårsafton 2020 hade bott på den lilla ön i havet i exakt nio månader …

Och efter nio månader har jag upptäckt några stora skillnader mellan att bo på en liten ö och att bo på fastlandet. Nära Göteborg. Som att jag har halkat av tronen som queen of tranpsortmotion. Och som att man (i alla fall många) har mycket mer bråttom i stan.

Jag har också lagt märke till, eller rättare sagt: jag är uppfylld av tacksamhet! Över all support och alla hejarop från övriga öbor över att vi är här! Över träningen och båtchartern och … ja, att vi är här. Så himla fint är det!

Och jag nyper mig fortfarande i armen var och varannan dag. Är det på riktigt det här? Bor jag på Knippla? I Bohuslän (drömmigt värre om du frågar mig)? I en sådan här gemenskap?

Knippla, färja, västkusten, havet — Här bor jag!

Tack för att du har läst ända hit. Om högt och lågt. Vitt och brett. Nu kör vi 2021 och om lite mindre än tre månader har vi bott på Källö-Knippla i södra Bohuslän i ett helt år, min man, Brorsan och jag. WOW!

Mina tidigare inlägg om livet på ön hittar du här:
Mitt första kvartal som öbo är ett drömliv och
Halvårsrapport från Malin på Knippla

Vi ses snart igen, tills dess:
HEJA DIG!
Stor kram (jodå, med nytvättade händer och på avstånd)
Malin Lundskog