livsglädje

I mitt perfekta liv slår vi mer dank

I mitt perfekta liv slår vi mer dank och har inte dåligt samvete över att vi vilar. Trots att det är måndag. I det elfte avsnittet av podden Mitt perfekta liv ställer jag den enkla frågan ”vad har gått åt helvete sen sist?” till Viktoria och sedan rullar det på.

Vickan berättar om sitt dåliga samvete över att hon, efter en visdomstandsoperation, vilar en vardag. Jag kontrar med att jag vill förklara mig för hantverkarna, som fixar i ordning vårt hus. Tänk om de tror att jag inte jobbar, när jag bara sitter och knappar lite på tangenterna? Som om de bryr sig?

Det blir ett gôtt snack om hur mycket bättre vi mår om vi inte jämför oss med andra. Särskilt om vi inte jämför oss med det vi tror att andra tycker och tänker, det kan vi ju omöjligtvis veta.

Vi kommer fram till att vi är rädda för att andra ska tro att vi inte bidrar med något till samhället. Samtidigt tror vi att slå dank är vad många drömmer om. Ja, det är väl ungefär kontentan av den här episoden av podden: Vi borde slå lite mer dank. Eller vad säger ni?

i mitt perfekta liv, podcast, författare, Malin Lundskog, fotograf, Viktoria Davidsson — Mitt perfekta liv, avsnitt elva.

Jag försöker coacha Vickan att sluta snusa

Just det, jag gör ett försök att coacha Vickan att sluta snusa med nästa bästa steg-metoden. Nej, hon har inte slutat. Än.

Här kan ni lyssna på avsnittet om att slå dank direkt:

I mitt perfekta liv vill ni veta mer

Ja, det är i alla fall kul om ni vill veta mer om podden. Här kan läsa mer: Mitt perfekta liv är det nya namnet på podden och vill ni lyssna hittar ni våra avsnitt i er vanliga podd-app eller här: alla avsnitt.

Enjoy och tills vi ses nästa gång: heja heja er!
Kram Malin

Vilket underbart kvantitetsliv sa väl ingen någonsin?

Vilket underbart kvantitetsliv jag lever har väl ingen nånsin uttryckt? Eller att de längtar efter lite mer kvantitetstid med nära och kära? Men för all del, jag kan ha fel även om jag tror att för de flesta av oss är kvalitétslivet grejen.

Och ändå är det räkna kronor, kilometrar och kilon vi gör? Det är kilona, kilometrarna och de kvantifierbara målen vi får beröm när vi når. Från både andra och oss själva. Say what? Say heja oss som njuter, som gillar läget och livet. Heja oss som accepterar och älskar. Heja oss som säger något uppmuntrande till en medmänniska (eller oss själva, mind you). Hurra för alla oss som tar emot en kärleksfull kram med öppna armar. Det må vara omätbart enligt normer mäta i siffror, men inget kan mäta sig med livskvalitet. Eller vad säger ni?

vilket underbart kvantitetsliv, Malin Lundskog, livskvalitet, öliv — livskvalitet på öns utegym handlar mycket om känslan i kroppen.
och solen på himlen.

Jag har reflekterat över det här med kvantitet vs kvalitet förut, bland annat i inlägget om morgonpromenaden och den existentiella hälsan och när jag skrev om det hälsosamma med att vara glad och hur du blir det.

Som vanligt hittar ni mer livskvalitet och -glädje på Instagram. Kul om ni vill hänga med över dit också.

Ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Om skam som skapar skam, snus och celluliter

Skam som skapar skam pratar vi om i det tionde avsnittet av podden Mitt perfekta liv, Viktoria Davidsson och jag. Det var egentligen något jag kom på efter vårt förra avsnitt, att jag känner inte bara skam, utan skammar också mig själv för att jag skäms. Såhär menar jag:

När jag jobbade som pt på gym kände jag skam över att jag, med mina mått, hade oändligt med celluliter. Det ska väl ändå inte en personlig tränare ha? Samtidigt pratade jag med mina klienter om att hälsan och träningsnivån inte beror på hur gropiga ens lår är. Jag borde väl inte skämmas över min kropp om mitt budskap som pt även innefattade kärleken till och acceptansen av sig själv och sin kropp? Ja, där föddes ett lager skam till hos mig. Är ni med?

Skammen över kroppen är alltså en skam som skapar skam för att jag känner skam över kroppen. Låter det krångligt? Vi reder ut det i podden. Tror jag …

skam som skapar skam, podd, mitt perfekta liv, Malin Lundskog, kroppspositivism

Hur går det med snusandet då?

Vi pratar också om Vickans försök att sluta snusa och om vi säger såhär: hon är inte riktigt där än. Vi är överens om att en pt som inte ser ut som en elitidrottare och en kvinna som vill sluta snusa, men inte lyckas till hundra procent direkt kanske ger andra hopp, som mer mänskliga förebilder. Eller så säger vi det för att trösta oss själva.

Förutom skam som skapar skam, snus och celluliter bjuder vi också på vara bästa vårskrik. De spelade vi in i början på veckan och sedan kom vintern till Knippla.

Håll tillgodo hur som helst, hoppas att ni fortsätter att gilla vår podd. ni som inte vet om ni gillar den än, lyssna gärna. Antingen i er vanliga poddapp, eller här nedan.

mitt perfekta liv, tionde avsnittet

Vill ni hitta mer om våra avsnitt har jag listat dem här och vill ni komma i kontakt med oss är mail, kommentar här eller dm på Instagram bra vägar att gå. Här finns jag på instagram.

Vi ses snart igen allihop och tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin

Vilka spår vill vi lämna efter oss?

Vilka spår vill vi lämna efter oss egentligen, tänker ni på det? Jag önskar att jag tänkte mer på det. Då hade jag kanske inte gnällt på min man i onödan. Ja, till skillnad från i nödan, menar jag he he. Jag hade gosat den där lilla extra stunden med hundarna och jag hade dröjt kvar och pratat med den ensamme gamlingen på bussen. Ja, ni fattar.

Är kuk något vi vill bidra med?

Om jag hade tänkt mer på vilka spår jag vill lämna efter mig hade jag kort och gott varit en bättre människa. Men även om jag inte går runt och aktivt funderar över det, så gör jag i alla fall inget för att medvetet skräpa ner i min omgivning. Som att snacka skit, ljuga eller håna (läs mer om mental nedskräpning här). Eller att skriva kuk på klipporna.

vilka spår vill vi lämna efter oss, kuk, klotter, västkusten, klippor

Alltså, ni ska veta att klippan på bilden ligger ute i bergen här på ön. På ett ställe där jag trodde att nästan ingen annan än jag och hundarna går. Men för någon vecka sedan blev det uppenbart att jag är inte alls ensam med att klättra runt just där. Med mina förutfattade meningar hade jag i alla fall aldrig gissat att de som klottrar just det här ordet, eller som klottrar generellt, skulle ta sig ut bland bergen här. Man kanske ska vara glad för det förresten, att de kom ut i friska luften och fick en liten dos motion?

Nej, jag skriver inte alls det här för att jag tänker göra en stor grej eller förfasa mig över dagens ungdom. Det där med dagens ungdom är förresten bara en vild gissning, återigen utifrån mina snäva och förutfattade meningar som jag egentligen inte vill ha. Men jag har verkligen försökt att tänka mig både medelålders kvinnor, äldre herrar och småbarnsföräldrar klottrande här, men … nah, tror inte det va?

Det är enkelt att göra skillnad

Nej, jag skriver det här för att jag undrar hur sjutton man tänker när man aktivt lämnar spår efter sig som inte är till glädje för någon annan. Har man kul i stunden? Är det spänningen av att göra något förbjudet? Alltså, jag förstår allt det där. Och ändå inte. Tänk om de hade skrivit något fint istället. jag menar, svårare än så är det inte att göra skillnad med positiva vibbar. Kolla bara här:

En annan morgonpromenad på ett annat ställe på ön möttes jag av rosor gjorda i tång. FATTAR NI HUR FINT?! En människa som verkligen begriper grejen med att lämna spår som skapar kärleksfulla, glädjesprittande ringar på vattnet.

Allt vi gör, gör skillnad. Vi lämnar spår efter oss, oavsett vad vi gör eller inte gör. Tänk om vi skulle ta och göra skillnad på ett sätt som gläder andra? Jag är säker på att vi inte skulle bli särskilt sorgsna av det själv. Tvärtom. Det ligger i vår natur att vilja hjälpa och om inte det här med att skapa glädjeringar på våra medmänniskors vatten är att hjälpa så vet inte jag …

Vad säger ni, ska vi?

Den perfekta skönhetsutmaningen i nytt poddavsnitt

Den perfekta skönhetsutmaningen handlar inte om krämer, kurer, träning eller dieter. Den innebär att se sig själv i spegeln och säga snälla saker om sig själv. Och om sitt utseende. Det kan ni höra om i det sjunde avsnittet av podden Mitt perfekta liv. Dessutom pratar vi både om min förhoppning om att den nya normen blir att bry sig om både sig själv och andra. Vi frågar oss varför vi inte vill vara gråhåriga och rynkiga. Egentligen. Jag berättar om ett jobb jag inte är så stolt över, så här i efterhand. Och dessutom undrar vi om det inte behövs fler allvetande skräphögar i världen.

den perfekta skönhetsutmaningen, Malin Lundskog, Viktoria Davidsson, podd, podcast, mitt perfekta liv

Buccal Fat Removal, nu trend inom skönhetsindustrin

Men vänta nu, heter det verkligen skönhetsindustri? Är inte det jätte jättekonstigt? Ouppnåeliga ideal-industrin kanske? Det pratar vi inte om i avsnittet utan det slog mig nu. Temat i avsnittet är den nya trenden (ja, ni läste rätt: trenden) Buccal Fat Removal, som jag först läste om i GP. Alltså, kindfettsborttagning. Kindfett? Under alla mina år som personlig tränare och hälsocoachhar jag inte hört en enda människa (kvinna) beklaga sig över sin feta kinder. Rumpor, magar, armar, lår, visst. Men kinder? Tänk om det kommer framöver?

Som vanligt är det så himla spännande att dyka ner i frågor om normer och perfekta ideal. Vi skulle kunna hålla på for ever tror jag, men vi nöjer oss med en halvtimme, så får ni fortsätta diskussionerna med era vänner och kollegor och familjer. Jag lämnar er med frågan: Vad är egentligen ett perfekt liv?

ps. vill ni höra hur det går för Viktorias sluta snusa-satsning med hypnotisören? Lyssna här nedan, eller i er vanliga poddapp.

Mitt perfekta liv, episod 7

Vill ni läsa om våra övriga avsnitt, hittar ni mer här: Mitt perfekta liv på bloggen
Vi ses snart igen, tills dess: HEJA HEJA!
Kramar Malin Lundskog

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär

Östrogenplåster gjorde susen för mina klimakteriebesvär. Och nu är de restnoterade på varenda apotek i hela landet. Be ware, säger jag bara. Till nära, kära och hela samhället. Tänk om alla vi som har fått tillbaka ett (ganska) vanligt liv tack vare plåstren släpps lösa utan dem? Arga, nedstämda, ledsna, håglösa, dimmiga i huvudet, sömnlösa, svettiga, kissnödiga, frusna och med ledvärk.

Kommer ni ihåg när jag nyss skrev om hur anpassningsbara vi är? Och att vi kan lura hjärnan att göra förändringar utan för stort mankemang om vi gör det i små steg. Det var på det viset klimakteriet smög sig på mig. I små, omärkliga steg. Jag vande mig. Vid att vara nedstämd. Dimmig i huvudet. Sova dåligt. Gråta för minsta lilla grej. Frysa. Ha diffus värk i leder. Och vara jävligt förbannad på framförallt min man.

Jag la helt enkelt inte märke till tecknen som har kommit smygande under en längre period, förrän jag en dag skällde ut min man så att det förmodligen hördes längs hela västkusten. Och sedan insåg att han hade inte gjort något. Men jag var så jävla arg att det kröp hela kroppen. Jag kände på fullt allvar för att slåss.

Östrogenplåster gjorde susen

Inte förrän jag stod där med ilskan rykande ur näsan på mig insåg jag att jag inte var jag. Att jag behövde göra något åt mitt humör. Min dåliga sömn. Mina tårar (älskar att gråta, men inte för allt) och sakta men säkert började det gå upp för mig att jag nog var i klimakteriet. Det spelade liksom ingen roll att jag levde som jag lärde, med massa motion och träning, frisk luft och bra mat, nedvarvning och ingen telefon vid sängen. Och så vidare. Jag mådde inte bra.

Ringde och sa att jag hade diagnosticerat mig själv (tryckte i alla fall lite extra på att det eventuellt kanske skulle kunna vara så att … ) Fick komma till en gynekolog dagen efter (så tacksam över min sjukvårdsförsäkring) och hon konstaterade med ett varmt leende att äggen (eller var det äggledarna?) var ihopskrumpna. Precis som de skulle. Jag fick recept på östrogenplåster, ny hormonspiral (minns inte varför man behöver både det ena och det andra, men längst ner i inlägget länkar jag till de som kan det här) och vet ni vad? Det tog inte ens en vecka, så sov jag som ett spädbarn och var inte arg på min stackars man hela tiden. Slutade gråta hela tiden, kände livet komma tillbaka. Kände igen mig själv.

Prisa gud, eller nåt. Men östrogenplåster gjorde susen för mig och jag vet att det hjälper så många andra. Vi har pratat massor om det i medlemsprogrammet GLAD FRi STARK och både kvinnorna där och andra omkring mig säger samma sak.

östrogen is da shit?

Östrogentillskott is da shit! Och nu är plåstren, som det bara finns ett märke av, restnoterade i hela landet, läs mer om det i artikel i gp här. Jag har så jag klarar mig i tre månader till och har ju min försäkring som gör att jag snabbt kan komma till gynekolog och få något annat som hjälper. För det finns andra sätt. Men många har inte möjligheten jag har. Många har testat andra hjälpmedel och de fungerar helt enkelt inte. Vad gör vi? Kontaktar alla vi känner och frågar om de är ur klimakteriet och har ett lager över? You tell me. I tell you att det här blir skitjobbigt för både oss kvinnor, för all omkring oss och för samhället.

Vi är varken hysteriska eller SVBK

Tänker på hur kvinnor kallas för hysteriska och klimakteriehäxor. Sluta med det. Tänker också på relationer som mycket väl kan gå i stöpet på grund av klimakteriet. På hur tacksam jag är över att Claes står ut. Stod ut.

Och vet ni vad? Jag tänker också på att jag var iväg hos läkaren för några år sedan. Kände mig allmänt hängig. Grät. Kände inte igen kroppen. Hade hjärtklappning och lätt ledvärk. Förstod inte själv, eftersom jag inte hade några vallningar som var det tecken på klimakteriet jag kände till. Fick göra massa fysiska tester och hade toppenresultat på allt. Visst, det var ju glädjande med tanke på att jag både leder hälsokurser, föreläser om hälsa och är personlig tränare. Men samtidigt var det väldigt frustrerande.

I efterhand är det ännu mer frustrerande att läkaren inte en enda gång nämnde något om klimakteriet. WTF?! En kvinna i femtioårs-åldern (eller fyrtiofem eller femtiofem) med diffusa känningar är inte ett hysteriskt fruntimmer. Eller SVBK som läkarna kallade det för. Förr. Sveda, värk och brännkärring. Ja. På riktigt. I patientjournaler! Nästan ännu mer WTF?!

östrogenplåster gjorde susen, klimakteriebesvär, medelålder, kvinnohälsa, Malin Lundskog, författare, västkusten — ett klassiskt exempel på någon som hade fått diagnosen svbk förr …
tack för att nu är nu och för östrogenplåster som gjorde susen!

En kvinna i femtioårsåldern med diffusa känningar av nedstämdhet, ilska, värk, sömnlöshet och så vidare är en helt vanlig kvinna. Som kan vara i behov av östrogen och som inte alls behöver stå ut, för det har kvinnor gjort i alla tider. Men, hallå: det är nya tider nu! Eller?

Hoppas att ni känner det. Att det är nya tider och att vi inte behöver stå ut. Vi har så mycket kvar att ge, med så mycket erfarenhet, kunskap och jävlaranamma allihop. HEJA OSS!

länkar till de som vet mer:

Klimakterierådgivare Lena Rindner, som bland annat är läkare i allmänmedicin och distriktssköterska med specialistkompetens om klimakteriet Wow, för hennes avhandling om kvinnors hälsa i medelåldern.

Årets fysioterapeut 2022 som fokuserar på kvinnohälsa skrev jag om här

Klimakteriepodden, där experter gästar Åsa Melin som startade podden när hon själv befann sig i klimakteriet, var frustrerad och ville veta mer.

Betty Wassenius som på Instagram delar med sig av så kloka tankar och dessutom delar min inställning till hälsa (hej glädje och acceptans!)

Monika Björn, en av mina tidigare instruktörskollegor, som verkligen går i bräschen för att få upp klimakteriet på hälsoagendan. Länken går tilll kontot ´Stark genom klimakteriet´på Instagram.

Och så jag då. Frågor som denna, relaterade till kvinnor och kvinnors hälsa är en av anledningarna till att jag skriver skönlitterärt. I romaner kan jag dra klimakteriet, inkontinens och annat som drabbar oss kvinnor till sin spets. Öppna upp för samtal kring ämnen som tidigare har och (wtf igen) fortfarande är smittade med skam. Som i min debutroman Mariannes mirakel, där inkontinens är en röd tråd genom berättelsen. Vem (förutom jag då) vet vad karaktärerna brottas med i nästa roman? Visst är det dags att vi slutar skämmas för att vi råkar vara kvinnor?!

Nu är läget som det är. Vi andas in och andas ut. Accepterar och gör det vi kan för att hjälpa varandra? Går definitivt inte omkring och oroar oss för hur det ska bli, det gör ingen av oss något gott. Det minns vi från pandemin om inte annat. Oro är inte min melodi, men när jag tänker tillbaka på hur jag mådde då, before the plåsters, då känns det väldigt viktigt att agera. Genom att fortsätta skriva. Och att dela erfarenheter med varandra?

Ses snart igen,
hoppas Malin Lundskog