Ut och njut

Jag ska aldrig någonsin göra så …

Jag ska aldrig någonsin träna på gym inomhus igen. När man kan vara ute. Jamen, ni vet: Träna på utegym, springa, gå, cykla, simma, klättra och köra tantparkour i bergen. Så sa jag för absolut max tre veckor sedan. Gissa vad jag gjorde idag? Jepp. Jag var på gymmet. Inomhus.

men jäklar vad det svider i ögonen med svett …

Knäet (från mitt moppe-hjärnsläpp ni vet) i kombination med en seg gubbvad gör att jag inte kan springa och jag var så galet sugen på att svettas och flåsa. Så, what to do? Eller ja, det kanske finns massa andra förslag på what to do, men jag valde att köra ett pass på cross trailern. Inomhus. Svettigt som sjutton, men oj så gôtt! Eller, gôtt? Rätt tråkigt, men med en ljusbok i öronen och den där sköna känslan när kroppen får ta i, så blir det rätt gôtt. Även om utomhus är goare.

jag ska aldrig, Malin Lundskog på gymmet, hantlar — joråsåatteee … styrketräning också, när jag ändå var på gymmet.
Valde den svarta hanteln för kick backs. Den väger lika mycket sm den silvriga, men ser ju MYCKET tyngre ut, eller hur?

Jag ska aldrig säga aldrig igen

Jag ska aldrig någon säga att jag aldrig någonsin ska göra något igen. För man vet inte. Vi har ingen aning om vad framtiden bär med sig, eller hur? Det är ju det som är det finurliga med nu:et. Att det är det enda vi vet något om. Det är ju skitlöjligt, eller i alla fall onödigt, att säga att vi aldrig ska göra något. För vi vet inte.

Jag hade till exempel ingen aning om att jag skulle tycka att hummerfiske är en av årets höjdpunkter, som jag har skrivit om här. Eller att jag skulle ha två hundar. När vi var tvungna att ta bort vår irländska setter Edvin sa jag med stark övertygelse att jag minsann aldrig skulle ha hund igen. Det gick några år och sedan var saknade av Edvin något mindre, men saknade efter ett liv med hund stor och stark. Jag är ganska säker på att jag sa att jag aldrig skulle bli en sån tönt som joggade, när min mamma joggade som mest på åttiotalet. Jo, då då joggade man. Löpningen är ett senare påfund, he he.

Jag skulle förmodligen kunna hålla på hur länge som helst med saker jag aldrig ska göra och vips! Så är jag där och gör dem. Vi förändras, förutsättningarna blir annorlunda och inget vara för evigt. Det är precis som det ska, eller vad säger ni?

Ses snart! HEJA HEJA tills dess.
Kram Malin Lundskog

Kärringarna ville ha en badtrappa

Kärringarna ville ha en badtrappa. Och det fick de. Eller jag menar vi. Snabbt dessutom. Jag visste inte ens om att jag saknade en badtrappa just här, jag som gärna slänger mig från klipporna eller sätter fötterna i tången. Men när den här trappan väl kom på plats. Wow! Hur kan jag inte ha saknat en trappa just här?

Be och du ska få

… eller vad man brukar säga. Hur som helst, så har vi en grupp här på Knippla som heter Slingans vänner. I den gruppen finns massa hjältar som gör det fint, fixar bänkar och bygger utegym och utsiktsplatser för oss. Och vi som inte bygger sponsrar till virke och vad som mer behövs. Fint, eller hur?

kärringarna ville ha en badtrappa på knippla, västkusten — badstege på väg till sin plats

För ett tag sedan skrev en ung kärring (i min ålder, så jag antar att jag är en ung kärring jag också) i Facebookgruppen Naturstigen Slingan att hon saknade kärringtrappan, som tydligen fanns här tidigare. Hon undrade om någon kanske, möjligtvis fick en stege över någon gång …

Tydligen hade någon en badstege i gömmorna, för bara en dag eller två senare låg den där. Och nu, simsalabim, är stegen på plats. Kärringstegen. Som jag inte visste att jag saknade.

born to run, tatuering, bad på västkusten, knippla

Wow för det fina i att få sina önskningar uppfyllda och dessutom ett stort wow för att be om något. Våga fråga, hur ska de som gärna hjälper till annars veta vad man vill ha? Kärringarna ville ha en badstege till exempel och kolla vad de fick. Vad vill ni ha? Fråga. Man vet ju aldrig …

Ses snart igen. Tills dess: HEJA er och allt ni vill ha.
Kram Malin Lundskog

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen

Nu är vi där igen, när gästbåtarna knôr sig in i hamnen på Knippla, ön sjunker av alla sommargäster och nätterna aldrig vill ta slut. En fantastisk tid här på ön, precis som alla andra tider. Jamen, vi bor ju mitt i semestern … Och därför gör det inte så mycket att vi lämnar den en av sommarens allra somrigaste dagar. VI kommer ju hem igen.

Igår skulle vi på inflyttningsfest till Claes syster i Vallda, några mil söder om Göteborg. Solen strålade, vinden hade (äntligen!) mojnat och vi just vunnit säsongens första seriematch i boule. Alltså, bara tanken på att slänga in hundar och oss i en bil för att åka färja, bil, färja och sedan bil i några mil kändes orimlig. När vi har en båt. Och makrillen börjar komma.

vinga fyr, västkusten, stenafärja, sommar — Vinga fyr och Stenafärjan. Så mycket hemma och Göteborg för mig, så ni kan inte ana.

färja makrill, springer spaniel — Alla ska vara med o fiska

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, göteborgs hamn, farled, fraktbåtar — Alla ska vara med o fiska

Så vi tog båten. Lämnade hamnen, lånade ut vår båtplats till en glad gäst och fick fartvind i håret. Innan vi sänkte farten och dörjade makrill, vill säga. Utanför Vinga fyr (värd ett besök) nappade det första gången och när vi sedan någonstans mitt i den stora farleden som leder in till och ut från Göteborgs hamn hade fått tio makrillar var vi nöjda. Några i gåbortspresent och några till vår egen lunch idag.

Kalaset var härligt, maten god och sen åkte vi hem. Och det är egentligen där det här blogginlägget börjar (sorry).

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem. Med båt.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen, solnedgång, vallda sandö, västkusten — det där med att resan är mödan värd ni vet. Det här började vi ta oss hemåt i. Hur vackert???

vallda sandö, solnedgång, på väg mot hamnen — på väg mot båten, vallda sandö gästhamn

Någon gång vid halv elva lämnade vi Vallda Sandö för att ta oss hemåt. Innanför Donsö, Styrsö och Brännö (ni vet dans på Brännö brygga-ön). Vi tog oss vidare ut i farleden igen och körde sedan innanför Hönö, Öckerö och Hälsö. Innan vi någon gång kring midnatt kom hem. I mörker. Men inte nattsvart mörker, utan sådär sommarmörkt där det alltid finns en liten aning ljus. Och en väldigt gul måne på det.

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, Göteborg, kvällsljus, sommarnatt — Kolla in Göteborg från havet. Snygg hon e!

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, farleden, rivöfjorden, Göteborg, lysbojar — lysbojar i farleden

Det bästa med att lämna Knippla är att komma hem, lysbojar, farled till Göteborgs hamn — Ser ni, ett helt stilla hav.

När vi lade till i vår hemmahamn var vi eniga om att det bästa med att lämna Knippla är att komma hem igen. Och för att få åka hem i sommarnatten, när nästan nästan nästan inga andra båtar är ute.

svallvågor, sommarnatt, båtliv, västkusten, Knippla

Vi staplade stenar och gjorde ingenting

Så kom en sån där skön eftermiddag på tågluffen. Ni vet, när man inte gör någonting och inte heller blir rastlös av det. Jag är tamejtusan stolt över vår nivå av avslappning.

Efter en hike längs Nordjön i Saltburn-by-the-sea låg vi där på stranden med varsin bok och spottade körsbärskärnor (i en påse, mind you). Förmodligen slumrade vi till en stund båda två, sen halvsatt vi och tittade på barn som sprang ut med spann och spade i vågorna, grävde upp våt sand och fyllde sina spänner med den. Inte för att hinkarna någonsin blev fulla, men det såg ut som att det var vad de gjorde.

Så pratade vi om våra egna barn och när de var små och hur ofattbart det är att de är så vuxna när vi fortfarande känner oss så unga. Det är som att vi är lika gamla som dem nu. Tycker vi alltså, förmodligen inte barnen …

Och rätt vad det var så satt vi där i sanden och staplade stenar från strandhalvan bakom ryggen som var full av mjuka, välslipade stenar.. Som i en tyst överenskommelse la vi sten på sten och byggde torn. Som rasade. Vi byggde upp igen. Det rasade. Och så höll vi på, utan varken nåt särkilt mål eller nån speciell anledning. Bara … en go stund. Under tystnad. Och en sån stund går inte av för hackor, eller hur?

vi staplade stenar, saltburn-bye-the-sea, sandstrand, tågluff

vi staplade stenar, piren i saltburn-bye-the-sea, sandstrand, tågluff

Att stapla stenar och gör ingenting är ungefär samma sak

Ja, egentligen gjorde vi ju någonting eftersom vi staplade stenar. Men det är så gott som samma sak, eller vad säger ni? Meditativt var det hur som helst.

stenstapel. strand, tågluff, slattern by the sea — en sten i taget …

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni alla inlägg här och snart kommer också inlägg om hiken här i Saltburn-by-the-sea. Den var väldigt speciell …

Ses snart! TIlls dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

PS. vi la tillbaka stenarna på sin rätta plats sen, för er som oroar er över det.

I inverness firade vi bröllopsdag. På varsitt håll.

I Inverness firade vi bröllopsdag på varsitt håll nästan hela dagen. Nej nej, vi är inte ovänner. Min man kände sig krasslig och stannade i hotellsängen, medan jag drog på hajk. (Ja, ja. Hade det här varit vår första eller andra bröllopsdag hade jag utan tvekan stannat i sängen med honom, men såhär efter tjugonio år som gifta är vi båda tillfreds med att vara isär mellan varven.)

Med flodmynning, en aning av havet och höga berg njöt och svettades jag ordentligt hela dagen. Tur att jag snodde med mig plastinpackade shortbreads från hotellrummet, för jag gick inte för en enda liten kiosk eller pub eller annat på hela dagen. Jo jo, man är väl rutinerad liksom och vet att när omgivningarna är vackra så går jag gärna en liten bit till. Och en till. Och en till. Utan att tänka på att jag kanske behöver fylla på med energi …

I inverness firade vi bröllopsdag, picknick, Caldoian canal, sluss — skotska shortbread från hotellrummet. Mums!

Jag började med att gå en runda som heter Merkinch Local Nature Reserve och trodde först att jag hade gått fel. Skittråkig promenad genom industri- och radhusområden. Men. Sen. Alltså …

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog på bro i Inverness, hike — glad i hågen på väg från stadskärnan

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, kranar, Malin Lundskog — glad i hågen på väg från stadskärnan

Sen kom jag till Carnac Point och Beauly Firth

Jo, men det är klart att jag fortsatte att gå. Även om jag snålade med skärmdumpen jag tog på kartan, eftersom jag inte orkade bära på batteripack för att ladda telefonen, tänkte jag att det inte kunde vara slut på det roliga redan efter någon kilometer. Det var det inte heller. För sen kom jag till Carnac Point, med fyr och utsikt över Beauly-bron som invigdes 1982 för att binda ihop stadsdelar. Och där började det vackra, som jag sen njöt runt i hela dagen.

Så stort livet är ibland. Som här. När jag tittade på bron och insåg att där ute, där ligger Nordsjön. Under en kort stund var jag sjösjuka sjömän från förr med hemlängtan, jag var sjömanshustrur med oro och saknad i bröstet och livet var både då och nu, här och där.

Egentligen är livet alltid stort, men det är inte alltid vi stannar upp och känner det. Eller, gör ni det?

Carnac point, information, where the river meets the sea

I inverness firade vi bröllopsdag, hike, tågluff, bro, Malin Lundskog

Beauly Firth, Inverness, Malin Lundskog på hike — Beauly Firth och bänkar, precis som hemma på ön. Kolla, så fint de har gjort här.

Jag fortsatte längs Merkinch Local Nature Reserve

Innan bron byggdes har man tydligen kört någon slags färja sedan 1400-talet mellan stadsdelarna. Det här biljettkontoret är väl inte från 1400-talet direkt, men fint oavsett ålder (som vi ju!)

biljettkontor gamla färjan Inverness, hike, tågluff

Merkinch Local Natures reserve, hike i Inverness — gott om måsar här också …

bänk i merkinch local natures reserv, hike, — gott om måsar här också …

Ja, här gick jag och filosoferade över livet och hur vi alla hänger ihop och hur vackert det är med vatten. På så många sätt.

Den store Glenn och Caledonian Canal

Det är inte bara i Göteborg alla heter Glenn, he he he. Hade jag hajkat tillsammans med nån hade vi säkert haft kul åt The Great Glen Way, som är en vandringsled jag halkade in på under en kort stund. Nu gick jag där och smålog för mig själv.

Skylt caledoian canal, great glen way, Inverness — med Nordsjön i River ness i ryggen …

Great Glen är en förkastning som bildades när landmassorna flyttade på sig någon gång för länge, länge, länge sen. Ja, jag sa ju att allt hänger ihop. Vi. Då. Nu. Sen.

sten med text, caledonian canal, great glen

Nä, men jag behöver inte skriva så mycket om det här va? Så vackert!

I inverness firade vi bröllopsdag, utsikt från slussen till Caledonian canal, — utsikt vid Clanchnaharry sea lock – slussen

Craig Phadraig och vyerna

Eftersom vår tågluff övergick till en utsiktsjakt ville jag ha mer utsikt. Komma högre upp. Så just som solen började att gassa sådär snartkandetlikagärnabörjaåska-hysteriskt, drog jag mig vidare från det här vackra. Jag sneddade in på en vandringsrutt som heter Craig Phadrig som lovade höjder och utsikt. Däremot sa den inte nåt om att det gick uppför, uppför, uppför längs en bilväg i ett villaområde fullt av återvändsgator. Jag valde några sådana, men i just som jag tänkte vända tillbaka till hotellet mötte jag ett äldre par som var ute och promenerade. De guidade mig rätt, med medskicket att det går uppför. Tack för den!

Men, wow ändå. Att komma in bland höga tallar som skuggar och dessutom kunna kissa bakom en buske, det går inte av för hackor i en vandrares liv. Så jag chansade mig runt på små stigar. Som gick uppför. Och till sist fick jag mig den där utsikten från höjden. Så värt ansträngningen. Herregud, jag gillar ju att anstränga mig så egentligen var det inte alls farligt. Mest gôtt och svettigt och alldeles … Alldeles underbart vackert.

Utsikt från toppen av Craig Phadrig, hike, Inverness — Vyerna va?!

uppförsbacke på hike, craig phadrig, tallar

craig phadrig, tallar, träd, hike i Inverness

I Inverness firade vi bröllopsdag, Malin Lundskog trött och varm, hike, Craig Phadrig — så glad över att fira bröllopsdag på hike

Eftersom jag hade gått uppför en himla massa var det nästan (?) lika mycket nedför på vägen tillbaka till hotellet. Pricken över i:et hade kanske varit att få hoppa i bikinin som låg i ryggan, men just som jag gick förbi ett gäng badande ungdomar kom åskan. Såatteee … Pricken över i:et blev att komma hem till min man sedan tjugonio år tillbaka.

Vill ni läsa mer om vår tågluff hittar ni länkar till alla inlägg här: Vi ska ut och tågluffa. Over and out för idag, vi ses snart igen! Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

I Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Dubbelhajk i Dublin kallar vi den, dagen på vår tågluff då vi först vandrade i Howth och sen i Killiney. Och jag hoppade i Irländska sjön! Så salt o vågigt och alldeles … alldeles underbart.

Ja, ni kan ju se själva. Här är vi på The pyramide of Dublin, för att få ännu bättre utsikt (och för att det är kul att klättra upp på saker man kan klättra på):

Killiney hills, utsikt, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

I Killieny hills, pyramide of Dublin, utsikt, tågluff, — Claes systerdotter Amélie visar vägen

Livet med interrailkort är toppen, eftersom vi kan tåghoppa hur mycket vi vill. I morse tog vi ju först tåget från Dublin till Howth, nordost om Dublin, och efter vår hike där till Dalkey, sydost om stan. När vi passerade Dublin hoppade Claes systerdotter Amélie (som pluggar i Dublin, vet inte om jag har berättat det än?) på och visade vägen.

När vi klev av i Dalkey hamnade vi först bland de flådiga husen där bland andra Bono bor. Han visste nog inte att jag skulle komma, för jag såg honom ingenstans, men gott om stora, exklusiva hus var där i alla fall. Bakom välklippta häckar …

Killiney Hills

Ja, så kom vi då upp till Killiney hills och för kanske sjuhundratredje gången den dagen sa jag både åh! och ah! över havet, utsikten och hela härligheten.

I Killieny, hike, tillsammans, tågluff, Malin Lundskog

Och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön

Tågluffens första bad blev i Killiney, i Irländska sjön som var mycket saltare och mycket mycket kallare än mitt vanliga Kattegatt. Men ändå precis så som salta bad bad brukar vara: alldeles underbart. Det syns inte på de här bilderna, men det var ganska vågigt och nedersta trappsteget på stegen låg i jämnhöjd med vattenytan vilket gjorde det lite klurigt att komma upp. I är ju sällan ett problem, eller hur?

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog — mot badet!

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, hike — vägen mot badet

I Killieny, bad i Irländska sjön, tågluff, Malin Lundskog, havet — vägen mot badet

Jag hade fullt upp med att packa ner regnrock när vi lämnade Dublin i morse och kände inte för att bära grejer i onödan, så bikinin fick stanna hemma på hotellrummet. Men, sport-bh och trosor funkar ju lika bra att bada i, eller hur? I alla fall tycker jag det och i Killiney hoppade jag i Irländska sjön utan att tänka på något annat än friheten i att bada

Regnrocken hade jag ingen användning av förresten och varenda irländare vi har träffat tror inte att ni därhemma kommer att tro på oss när vi säger att det inte har regnat en droppe under våra dagar i Dublin. Men det är sant.

Nu har vi en dag kvar här i Dublin innan vi drar vidare till Nord-Irland och Belfast. Men vi ses säkert här innan dess. Tills dess: HEJA HEJA!
Kram Malin Lundskog

Vill ni läsa mer om vår tågluff? Jag uppdaterar med länkar till alla inlägg om tågluffen här.