hållbar livsstil

Därför ska du sluta planera allt i livet

Därför ska du sluta planera allt i livet är väl ändå en idiotisk rubrik från någon som vill få saker gjorda och som har ägnat mängder med år av sitt yrkesliv till att inspirera andra att komma till skott, nå mål och följa drömmar. Eller? Eller kanske inte … För självklart är vissa saker bra att planera, men vi kanske inte behöver planera allt? Synnerligen inte i detalj eller exakt hur vi ska genomföra planen för är det inte rätt ofta planer skiter sig? Något kommer emellan och vips hamnar vi i nåt slag besvikelseträsk. Och där vill vi inte vara, varken ni eller jag, eller hur?

Därför ska du sluta planera:

Du kanske aldrig kommer till skott om du fastnar i planeringen. Konstigare saker har hänt än att människor analyserar och planerar och vips! Så gick livet … Romanen blev inte skriven, resan blev inte rest och loppet blev inte löpt.
Om du oroar dig för mycket över hur du ska få ihop allt enligt din plan och att det inte kommer att leda till det resultat du vill är det läge att slappna av och släppa planeringen. Tillit ni vet, till den berömda processen och till att allt ordnar sig.
Om du missar alternativa lösningar är en plan inte det bästa. Hej alla som planerar strikt och sätter på sig skygglappar för andra vägar. Genom rigid planering är risken stor att missa superbra alternativ som inte ingår i planen.
Kontrollbehovet kan gå bananas av planering. Vissa av oss älskar att ha kontroll över allt. Alltid. Med planering kan vi kontrollera allt längs vägen och när sjutton ska vi kunna pausa då? Alla behöver pausa! Och andra kanske behöver ta över kontrollen ibland?
Planer skiter sig eftersom vi sällan är isolerade individer med isolerade planer som inte påverkas av människor och händelser omkring oss. Planera med flexibilitet och modifiera längs vägen, så är risken inte lika stor att du blir besviken.
Planer kanske gör att du missar det roliga. Tänk om du planerar så att du missar spontana roligheter, vackra solnedgångar- eller uppgångar eller möten med oväntat härliga människor för att du måste följa din plan? OMG …

Min flexibla idé om romanredigering

Jag kom att tänka på både vikten av att ha en plan och av att inte ha en plan när jag satt med datorn och redigerade roman vid frukosten i morse. Vi är ju i Trysil och åker skidor några veckor och jag hade inte en idé om att jag skulle sitta och redigera på eftermiddagarna. Ni vet, efter en heldag utomhus. Med rosor på kinden framför brasan, med snacks och varm glögg eller kall öl inom räckhåll skulle meningar byggas om, ord strykas och dialoger läggas till. Men orka, liksom?! Efter en dag i skidbacken är jag som en geléklump som inte kan sluta skratta. Ni fattar känslan va?

Istället har morgnarna blivit min redigeringsstund. Till gröten och kaffet. Då går det med en rasande fart och tankarna är utvilade och alerta. Ja, en av finesserna med att inte ha en plan är det man vill göra blir gjort, men det kanske inte blir gjort som man hade tänkt sig om man hade en strikt plan?

Vad tror ni, planerar ni för mycket, för lite eller alldeles lagom? Kanske extra spännande att reflektera över nu när det snart är dags för nytt år tänker jag.

Oavsett vad och hur ni planerar: HEJA HEJA ER!
Varma kramar Malin Lundskog

Ni kanske också vill läsa om Kör och gör på 5 4 3 2 1 och Kör och gör är bästa metoden för att nå mål och Fem ursäkter som hindrar dina goda vanor

Det perfekta sättet att vara bäst på i nytt Mitt perfekta liv!

Det perfekta sättet att vara bäst på, finns det? Eller blir mina farhågor om oss som har en vurm för att vara bäst att vi armbågar oss fram och skiter i andra besannade? Ja, jag skriver oss eftersom både Viktoria, till min stora förvåning, och jag själv har en tendens att vilja vara bäst. Ser ni skämskuddarna?

Det perfekta sättet att vara bäst, Mitt perfekta iv, podcast, podd, livsglädje, personlig utveckling

I avsnitt fem av podden Mitt perfekta liv diskuterar vi kring fenomenet bäst. Vad innebär det? Och är det ens ett fenomen förresten? Dessutom avslöjar jag vad jag tycker om good enough-inställningen, medan Viktoria berättar om vikten av att skotta snö bäst.

Vi kommer också in på hur man slänger sopor bäst. Men jag tror att allt börjar på min yoga-matta. Insikten på yoga-mattan kan ni läsa mer om här.

Det här är ytterligare ett perfekt avsnitt där vi har gjort vårt bästa för att komma underfund med hur man är bäst på ett perfekt sätt. Lyssna i er vanliga podd-app eller direkt via länken här nedan.

Det perfekta sättet att vara bäst, avsnitt fem av Mitt perfekta liv!

Vad tror ni, finns det perfekta sättet att vara bäst? Hur som hest, så hejar jag på er allihop.
Varma kramar Malin

Vill ni läsa mer om podden, hittar ni våra tidigare avsnitt här
Vill ni läsa mer om Viktoria hittar ni henne och henne fina foton här

Tantparkour eller hopp & lek för både tanter andra

Tantparkour heter det visst, det som jag har tänkt på som hopp & lek. Rörelseglädje. Svettas och flåsa. UtoNjut. Kärt barn har precis som vanligt många namn och kanske, kanske låter det lite coolare med tantparkour? Eller bara mer spännande och det är ju gott nog.

tantparkour, Malin Lundskog, utonjut, träning, Knippla, springer spaniel — alla ska med?

Att ha kul med kroppen är ett state of mind

Oavsett om ni väljer att kalla det tantparkour eller hopp & lek, så är det det här som är grejen för mig när det gäller träning. Eller snarare icke-träning kanske? Snarare ett state of mind när man har kul med kroppen i rörelse. Mäta med känsla inte med kilometer, vikter eller procent av en maxpuls. Keep it simple helt enkelt? Och helst av allt vill jag keepa it simple utomhus. I en geggig skog eller på kala klippor. Eller en motionsslinga. Eller i en park, på en lekplats eller rent av ett utegym.

Strunt samma var eller när eller med vem vi rör oss. Skit i vad vi kallar det. Leta efter känslan! Känslan av att lita på våra kroppar. Vågar lita på att den rörelsen som vi tycker är kul och som känns bra, den är skitbra! Den fysiska aktiviteten som gör oss glada och den som vi faktiskt utför är den bästa rörelsen av dem alla. Och det är precis vad tantparkour, hopp & lek och UtoNjut för att svettas, flåsa och skratta handlar om.

Vad är tantparkour?

Det här är tantparkour/rörelseglädje/UtoNjut/hopp&lek för mig: När vi tar de onödiga hoppen ned från en bänk eller sandlådekant, fast vi egentligen tror att vi inte kan hoppa längre. Eller glädjen av att ta omvägen runt en lekplats eller gå utfallsgång i slalom mellan lyktstolpar eller varandra. Äventyret av att gå med ena foten uppe på trottoarkanten och den andra nedanför. Irra runt i krabbgång bland bergen, göra snöänglar och rulla runt i ljungen. Någon som undrar varför jag inte tycker att en promenad bara är en promenad? Eller varför jag så mycket jag bara kan lever livet i oömma, mjukiskläder?

Ja, ordet tantparkour har ju inte jag hittat på. Det är, såvitt jag vet, Maria Ringsén i Borås som myntade begreppet och det handlar om att hitta rörelseglädjen, stärka sig själv både fysisk och mentalt. Gissa hur många, framförallt kvinnor, jag har mött genom åren som inte vågar hoppa ned från ens en låg kant. Som tror att de inte kan! För de har inte testat sedan de var barn. Eller kanske själva hade småbarn. (Eller för att de lider av inkontinens, men det är en annan historia som ni kan läsa mer om i Mariannes mirakel bland annat) Det är ju jättesynd, eftersom hopp gör gott för skelettet och vår intre styrka. In och kolla Marias Instagramkonto tantparkour för massa inspo!

Ni som har tränat utomhus med mig, ni är redan luttrade tantparkourare. Och ni vet att jag älskar rörelse som är enkel och som går att anpassa hur tuff tant eller feg farbror man än är. Tantparkour passar alla. Lovar!

Våga lita på kroppen

Tänk när vi vågar lita på att för vår hälsa behövs ingen detaljerad träningsplan, för goda förutsättningar till bättre sömn behövs ingen mätning av kilon eller kilometrar. För att må bra behöver vi röra på oss, svettas, flåsa och njuta. Vill vi få till vana att röra på oss behöver vi upprepa vanan. Ofta. Och då är ju hopp & lek med dig själv där du är enklaste vägen för att få det gjort. Så enkelt så det är lätt att luras att det inte funkar, men … det gör det.

Under alla år som jag har jobbat med träning av både kroppen, knoppen och till och med själen (går det ens att hålla i sär den här treenigheten?) har de flesta frågor jag har fått handlat om hur långt, hur ofta, hur tufft, hur länge. Frågor som har handlat om prestation och ofta prestation i relation till resultat. Mina svar har alldeles för ofta för att de ska gå att sälja handlat om ’det beror på’. För det gör det ju.

Det finns till och med forskning som visar att det bland annat beror på hur kul du har. Och frågar ni mig så kan det här med tantparkour bli hur kul som helst! Här ser ni hur kul jag hade på morgonpromenaden idag till exempel. Snälla, testa detta hemma!

Malins tantparkour

Och vet ni vad som också vore kul? Om ni berättar att ni testar och ger era bästa tips för en stunds hopp & lek. TUSEN TACK på förhand. HEJA HEJA alla! Vi ses snart igen.

Tills dess: stor kram Malin Lundskog

Och stort tack mina deltagare i GLAD FRi STARK som visade att mitt gamla hopp & lek nu kallas tantparkour!

Du kanske också vill läsa:

Myrstegsrevolutionen och de goda vanorna

Jag vill vara stark både fysiskt och mentalt

kondition, styrketräning balans och mindre sitta still

Veckans gott och blandat i början av september

Veckans gott och blandat är en ny kategori här på bloggen. Jamen, varför inte tänker jag. Om inte annat för min egen skull. Som en dagbok i veckoformat, typ. Kort format. När jag skriver det här är det söndagen den elfte september. Valdag i Sverige. Träningsdag. Och, har det visat sig, en perfekt dag för makrillfiske.

Psst. Längst ned i det här inlägget länkar jag till gottochblandat-inläggen jag skriver framöver, för er som vill hänga med på dem.

Min första veckans gott och blandat

Den här veckan har jag äntligen varit på humör för träning och inte bara motion. Det var ett tag sedan sist och har massa anledningar, som bränder, bröllop och värmebölja till exempel. För dig som vill läsa mer om träning och motion har jag en uppsjö inlägg här.

veckans gott och blandat, träning — i måndags körde jag ett köttapå-pass på Knipplas finfina utegym

När vi ändå pratar träning, så drog vi äntligen igång träningen i parken här på ön igen, efter uppehåll på grund av bränder, bröllop (känner ni igen?) och dessutom resa till Fårö (återkommer om den). Varje söndag kl 10, förutom när vi inte kör då he he, peppar jag öbor och andra härliga människor. Som idag.

veckans gott och blandat, träning, Knippla, Malin Lundskog — Och ibland är vi tjugofem, ibland fem. Oavsett är vi alltid goa och glada!

Dessutom har jag sprungit med hundarna, men min lille galna Jackson lägger fälleben på mig mest hela tiden, så vi får se hur det kommer att gå med fortsatt springa med hund-löpning … I padelhallen på Hönö däremot är hundarna inte med. Dit drog jag i fredags och spelade lunchpadel. Herregud, så roligt.

Och roligast av allt är nog ändå att jag har varit så tillfreds under veckorna utan träning. Njutit av livet minst lika mycket som den här veckan och låtit mig själv vara i fred. Ni ska veta att det inte alltid har varit så … Men no more dåligt samvete, som Viktoria och jag har pratat massor om i vår podd Min perfekta kropp (den återkommer snart, i något ny tappning. Tror vi …).

Poddar och dåliga samveten

Apropå poddar: i veckan spelade vi ääääääntligen in vårt trettiosjätteavsnitt, Cilla och jag. Av podden Skriverier med Malin och Cilla och ja. Det avsnittet blir en resa. Släpps fredagen den 16 september. Så här glada var vi över att äntligen ses, även om vi sågs online:

Veckans Gott och blandat, podd, Skriverier med Malin och Cilla, författare — Ser ni hur stolt hon ser ut, Cilla? Med all rätt! Hon berättar här om att hennes andra spänningsroman är klar!

Apropå avskaffande av det dåliga samvetet: i torsdags coachade jag de fenomenala kvinnorna i mitt medlemsprogram GLAD FRi STARK. Där pratar vi också mycket om dåligt samvete. Om att vi belastar oss med måsten och borden som kanske inte alls är måste. Eller borde. Gruppträffarna i GLAD FRi STARK är på riktigt en av mina favoritstunder varje vecka. Vissa veckor är det extra favorit-aktigt. Som den här veckan.

glad fri stark, hälsa, Malin Lundskog, författare — tacksam för gemenskapen med kvinnorna på andra sidan skärmen

Redigering, redigering, redigering

Som jag redigerar. Varenda dag. Massor. Det säger förmodligen en hel del om hur kasst mitt manus var från början, när jag nu behöver lägga sanslöst mycket tid på det här. Men vet ni: det är så himla kul! Nästa vecka ska jag bli klar. Med den här redigeringsrundan alltså. Det lär bli fler …

veckans gott och blandat, Malin Lundskog, författare, redigering — Morgon, middag, kväll, inne, ute och på färjan. Jag redigerar överallt! Hela tiden.

Jag är företagare också ja

Jomenvisst, jag är företagare. Jag skriver, tränar och coachar i mitt bolag. Och jag driver (drev? Kommer att driva?) restaurang. Som företagare. I onsdags var jag på nätverksfruksot med Öckerö Företagarförening och Öckerö besöksnäring. Vet ni jag var riktigt nervös för att gå (även om jag cyklade) dit. Eftersom det här var första mötet efter sommaren, kunde jag redan på förhand räkna ut att alla skulle ställa frågor om Den Glade Knoden. Om branden. Om Knippla. Det gjorde de. Och jag berättade det lilla jag vet. Men det som sig mig och som också är anledningen till att jag tar med det mötet i den veckodagboken är att alla som frågar låter sorgsna. Men vi som driver (drev? Kommer att driva?) Knoden, vi har sörjt klart. Nu blickar vi framåt.

transport av cykel under tranportcyklingen till Öckerö Företagarförenings nätverksfruksot.

Födelsdagsbrunchen och -minigolfen

Vår yngste son, av två, fyllde år i går. Tjugofyra. Honom firade vi med sviiiiingo brunch på Lavette, inne i Göteborg. Kanske testade vi en del drinkar där också, men det är väl inget man skriver om på en blogg? Att man dricker drinkar mitt på ljusan dag, menar jag. Hur som helst: Gå dit!

brunch, Göteborg, födelsedag — Inte bara gott, utan väldans trevlig personal på Lavette också. Nästan som hos oss på Knoden, he he

Mätta och belåtna tog vi oss till Allén minigolfbana. Visst är det kul med minigolf? Särskilt när man inte hamnar sist … Och särskilt när de gör en bana fylld med referenser till Kal, Ada, bokmässan och Kurt Olsson. Bland annat.

Veckans gott och blandat, minigolf, kosksräck, Göteborg — kommer ni ihåg koskräcksfrågan?

Och livet på ön, med hundar, man och hela havet

Jamen, det är väl klart att jag har hängt på ön. Det är ju det jag gör. Nästan jämt. Det här har vi gjort den här veckan:

veckans gott och blandat, Knippla, västkusten, utsikt — här stod jag och kände den där första småkyliga, friska, klara, underbara hösten i vinden.

Jackson, som aldrig slutar bada
lyxiga utsikten i morse
först röstade vi, sen fiskade vi makrill

Nu är jag mätt och belåten (igen), efter en middag på stekt , egenfångad makrill. Och valvakan har bara börjat.

Veckans gott och blandat är slut

Även om mitt liv kan verka spretigt så ser jag en röd tråd och den handlar om hav, kreativitet och livsnjuteri, oavsett om det är jobb eller fritid. När jag skriver det här inser jag hur oändligt mycket man gör under vecka. Inte konstigt att man är trött mellan varven? Hur det går med valvakandet återstår att se, men man undrar ju: hur ska vi ha det i Sverige egentligen?

Ses snart igen?
Tills dess: heja heja och varma kramar

Malin Lundskog

Här hittar ni fler inlägg om veckan som varit:

9. Väldigt vackert, vader som läker och vaccin
8. Kvinnohistorier, Qatar och cool belysning
7. Cirkus i huset, Claes kalas och champagnens dag
6. Hösttecken, hundar och hopp om framtiden
5. Mindfulness, manus och mysiga tröjor
4. Hösten kom med hummer hälta och härliga bad
3. Bokmässa, burar och barndomsvänner
2. Tomater, träning och tacksamhet

Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022

Jag ger mig själv utrymme för att må bra i år, 2022. När jag tänker efter är det inte bara mig själv jag ger utrymme, utan alla och allt runtomkring mig också. Det är befriande. Jag ger mina tankar utrymme. Mina känslor. Mig. Dig. Utveckling. Frihet. Nyfikenhet. Kreativitet. Må bra. Allt det där jag vill göra och vara.

Jag ger mig själv utrymme, hälsa, manifest, årets ord, Malin Lundskog, kallbad, västkusten — ger mig utrymme och stressar inte med viktiga grejer som kalla bad

Utrymme är mitt manifest för året 2022

Mitt manifest för 2022, eller mitt årets ord om man hellre vill använda det, är utrymme. Wow för kraften jag kände när den polletten ramlade ner, vilket den gjorde några dagar innan 2022 började. Inte för att man måste hitta på nya planer, drömmar och mål inför varje årsskifte, men visst är det något speciellt med ett nytt fräscht år? Och vi vet ju att om vi inte själva har någon aning om vem vi vill vara eller vad vi vill prioritera så går dagarna åt till andras drömmar och planlöst skrollande i telefonen …

Jag ger mig själv utrymme, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, utsikt — kan det vara för den oändliga utsiktens skull som jag älskar att bo på en liten ö?

Jag skrev mig till årets ord

Ni kanske vet att jag skriver varje morgon, för att checka av hur läget är med mig själv? Jag skriver om hur jag mår och vad jag är tacksam över bland annat. Med pennan mot pappret reflekterar jag över mig och mitt liv. Det är ett fenomenalt sätt att börja dagen på. Innan telefon, kalender och världen utanför tar över. Kanske för att det utanför inte ska ta över förresten, utan för att jag ska vara klar över vem jag är och vad min grej med att vara just hon är.

När jag satt där med tända ljus, nymediterad och go och satte pennan mot pappret i julas så kom det till mig. Ordet. Jag förstod det faktiskt inte själv först, utan jag skrev om hur tacksam jag var över att jag har min morgonrutin. Över att jag ger mig den tiden. Tacksamheten över att jag använder min tid som jag vill. Att jag vill ha tid till det som får mig att må bra. Jag skrev om tacksamheten över att jag ger mig själv utrymme. Ja, precis så skrev jag:

Tack för att jag ger mig tid.
Tack för att jag ger mig utrymme.

När jag sedan läste igenom det jag hade skrivit slog det mig. Jo, faktiskt nästan knockade mig! BAM! Utrymme! Sedan ojade jag mig en stund över hur mycket coolare det låter på engelska: Gimme som space! Men … Utrymme goddammit! Jag ger mig själv utrymme för att må bra 2022.

solnedgång, Knippla, manifest, årets ord, utrymme, Malin Lundskog, västkusten — stilla stunder med solnedgången och utsikt in i oändligheten – det ger jag utrymme!

Det är enklare att prioritera nu

Om ni bara visste hur mycket enklare det har blivit att prioritera sedan det här med utrymme landade i mig. Jag tror att det är som ett erkännande för mig själv att jag inser att livet är ändligt och att det inte finns oändligt med utrymme, varken när det gäller tid eller rum.

Därför ger jag utrymme till det som betyder mest för mig, både nu och sedan. Jag prioriterar utrymme för att må riktigt gôtt. Eftersom jag ser hälsan som en helhet innebär det både att ha kul, umgås med sköna människor, röra mig i och av glädje, sova gott (tänk att jag en gång i tiden tyckte att sömn var slöseri med tid?!), äta bra, njuta av livet, göra ingenting, utvecklas och lära nytt.

Jag tar plats och jag ger plats! Det kanske till och med är så att jag är plats? Och jag har tid. Jag har tid att leva, känna och vara. Utrymme i tid och rum. För mig, dig och hela konkarongen.

Mitt manifest är inte tomma ord

Visst skulle det här med ett manifest eller årets ord kunna vara tomma ord. Men, i och med att jag varje morgon reflekterar över vem jag är och vem jag vill vara och vad jag behöver kultivera för att leva som jag vill lever jag med manifestet. Det ger en härlig kraft och en go känsla av att jag ta mig tusan är rätt kvinna på rätt plats. Och i rätt tid? När utrymme blir viktigt och jag påminner mig om det, då försvinner otåligheten över att hundarna inte går i min takt och ett kallt bad får chansen som ritual och inte bara ett dopp. Det händer grejer med det här ordet, jag känner det!

Förra året manifesterade jag ”Jag är mitt sanna, kraftfulla, nyfikna jag” och det har sannerligen förlåt med mig hela året. Snart kommer en sammanfattning på 2021 och dessutom ryms (utrymme som sagt, he he) de orden i årets utrymme …

Jag ger mig själv utrymme för att må bra, springer spaniels, Malin Lundskog, Knippla, västkusten, författare, hälsa — Brorsan o lille Jackson vill jag absolut ha utrymme för!
Foto: Viktoria Davidsson

Acceptansen kom som ett brev på posten

Apropå det här med utrymme kanske jag ska förtydliga vad det har fört med sig. Jag är nämligen lite osäker på om de jag strax ska skriva om har märkt det själva, he he. När insikten om utrymme damp ner kom jag också på att det inte är mer än rätt att även andra får utrymme. Ni vet, ge det du vill ha mer av.

De som kanske inte har märkt det än, men som har fått mer utrymme av mig är mina barn som ju är vuxna och klarar sig himla bra utan mig. Ja, och min man. Istället för att tjata på dem om än det ena och än det andra, så ger jag dem utrymme. Dessutom är jag tryggare i att de vänner (?) som inte hör av sig behöver jag inte klänga mig fast vid. De behöver sitt utrymme och om jag inte är någon prioritet i deras begränsade tid och rum, så … är jag inte det? Acceptansen har kommit som grädde på moset här.

Har ni något för er som sätter riktningen för ett nytt år? Berätta gärna hur ni gör och/eller vad ni tänker om mina tankar här.

Vi ses snart igen,
tills dess:
Massa varma kramar på avstånd och med nytvättade händer

Malin Lundskog

Detox-tips för att sluta döma sig själv. Och andra.

Detox-tips för att sluta döma är något jag har delat med mig av i podden Min perfekta kropp och dessutom under Kvinnohistoriers bokmässa. Men inte här på bloggen. Va?! Verkligen dags att ändra på det nu. Särskilt eftersom jag senast igår fick en fråga på hur sjutton man gör. För varför vi inte vill döma varken oss själva är det väl ingen tvekan om?

Skoja bara, det är himla lätt att inte tro att det gör någon skillnad för någon om jag dömer. Eller fördömer? Men det gör det. Om inte annat är friheten i tanken en härlig effekt. Och möjligheten att bli fri från gamla invanda mönster som inte gynnar någon. Men, det där upptäcker ni när ni själva testar en detox …

Detoxen jag skriver om här idag kommer från Gaby Bernsteins bok Judgement Detox som jag inte har läst bara en utan flera gånger. En gång med totalt utdömande tankar om att det var flummigt och kanske för religiöst för min smak. Och så vidare. Men i mitt arbete (som kanske aldrig tar slut, jag är ju bara människa …) med att sluta döma för min egen och andras frihets och hälsas skull ville jag ju inte vara den som är den. Läste en gång till. Och en gång till. Jag är tacksam över min egen envishet!

detox-tips för att sluta döma, frihet, hälsa, Malin Lundskog — friheten av se för första gången … Tackar envisheten för den!

Varför dömer vi?

Vi dömer oss själva och andra för att det är enklast så. Och för att vi har lärt oss det beteendet sedan barnsben. Dömande är kort och gott en lösning vi omedvetet tar till när vi inte är på den där härliga platsen av trygghet och kärlek. Så fort vi dömer är vi i princip separerade från andra och kan skapa ett vi och ett de på skalor av bättre eller sämre, mer rätt och mer fel, finare och fulare. Ni vet, separationen som känns som en gemenskap eftersom vi tillsammans snackar skit om någon annan. Jo .. kom igen. Jag är väl inte den enda som har sett det gemensamma skitsnackandet som en gemenskap?

Och vet ni! Det är inte bara skitsnackandet om andra jag skriver om här. Det är skitsnackandet om den egna kroppen! Om att nu måste jag minsann bli smalare eller starkare eller snabbare för att bli godkänd. Av mig själv. Som om det någonsin kommer att kunna hända? Vi godkänner aldrig oss själva på riktigt om vi inte gör det för dem vi är. Utan att döma eller begära motprestation för att vara värd att bli omtyckt. Är ni med?

När vi dömer oss själva eller andra handlar det väldigt, väldigt, väldigt ofta om rädslan av att bli lämnade ensamma. Av att vi måste anpassa oss och passa in i normer för att få lov att komma in i värmen. Fattar ni friheten då, av att känna att både ni och jag är precis som vi ska? Och vilka möjligheter det lämnar för utveckling av att inte ha målat in någon eller något i ett fack redan innan man har utforskat på riktigt?

Detox-tipsen steg för steg

Se att du dömer utan att döma
Var tacksam över ditt dömande (say what?! Men jo, acceptera du vet …)
Fram med kärleken
Se för första gången
Klipp navelstängen
Fram med skuggorna i ljuset …

Okej, jag ska gå igenom de olika stegen lite mer utförligt eftersom de hör sex punkterna kan verka helkonstiga vid en första anblick (även för oss som inte dömer he he).

Se att du dömer utan att döma

Ja, att bli medveten om att man dömer är ett givet första-steg bland mina detox-tips för att sluta döma både sig själv och andra. Reflektion och medvetenhet över sig själv. Omtanke om sig själv. Och andra. Det får plats här. Se att vi dömer, men inte racka ner på oss själva för det. Bara konstatera.

Var tacksam över ditt dömande

Jo, när du väl har sett att du dömer är det faktiskt skönt att vara tacksam. Både över ditt dömande som alldeles säkert har något att berätta för dig. Var kommer dömandet ifrån. Wow. Tack för att jag fick lära mig det. Dessutom: var tacksam över att du ser ditt dömande, så att du har chansen att ändra på det. Vi lär oss av allt!

Fram med kärleken

Gaby skriver i sin bok om att sätta kärleken på altaret, men jag är inte riktigt på altarnivån i mitt ordval. I det här steget handlar det om att se oss själva och dem/det vi dömer med medkänsla och kärlek. Det vi tror är ett hot, det ser vi här som ett rop på kärlek istället. Och för jössenamn: här har vi medkänsla med oss själva!

Se för första gången

Tänk er att vara som små barn igen. Som ser något för första gången utan att ha förbestämt hur något som ser ut si eller någon som beter sig så är på ett särskilt sätt. Som ser ser utan att döma. Tänk vad mycket vi har att upptäcka genom att se för första gången!

Klipp navelsträngen

När vi lär oss att se andra (och oss själva) för första gången har vi världens bästa möjlighet att hitta helheten. Se oss som en del av hela alltet, inte som vi och de. Här är meditation och/eller reflekterande skrivande ett (eller två då) fenomenalt verktyg för att klippa kontakten till vårt gamla sätt att se på oss själva och/eller omgivningen. I sin bok ger Gaby tips på sex mantrameditationer, jag kan återkomma om dem om ni vill. Skrivandeprocesser kan ni läsa om här och här, där jag beskriver min morgonrutin.

Fram med skuggorna i ljuset

Lägg inte skuld och skam på er för att ni har dömt. Och dömer. Herrenaddå … ni är ju också människor och när vi människor känner oss ensamma, hotade, rädda då går vi in i dömandet. Då vill vi skylla på någon. Eller något? Och så är cirkusen igång.

Men när vi ser vårt dömande utan att döma och gillar läget. Accepterar att vi har agerat utifrån rädsla, då jäklar hörrni! Då kan vi frigöra oss och öppna upp för mer kärlek både till oss själva och till andra. Livet blir goare att leva då och vi mår så mycket bättre!

Detox-tips för att sluta döma

Jo, jag är själv förvånad över att jag faktist använder mig av ordet detox. Är normalt ingen fan av det utan tror på successiva förändringar (och förbättringar!), men hey! Jag är inte den som dömer och en detox av det här slaget handlar inte om en akutinsats utan en process som kan pågå länge och ändå göra stor skillnad. Så är det för mig i alla fall. Blir kul att höra hur det är för er, berätta gärna!!

Hoppas att ni gillar tipsen här, eller blir sugna på att läsa Gabys bok Judgement Detox. Eller helt enkelt slutar att döma och börjar älska? Er själva OCH resten av oss …

Ses snart igen!
Massa varma kramar (jepp! På avstånd och med nytvättade händer)
Malin Lundskog